”DEN STÖRSTA AV DE STYRANDE RASER.....”

Det är hundra år sen tyskarna undertryckte hererofolkets uppror i Sydvästafrika (nuvarande Namibia). Därför har det uppmärksammats i medierna, sannolikt lite extra eftersom det handlade om tyskt förtryck. Upproret började med att ett hundratal civila tyskar mördades. Det fortsatte med att tysk militär med militärers sedvanliga metoder bekämpade afrikanerna. Cirka 1750 tyskar dödades. De afrikanska offren kan räknas i tiotusentals. De dödades, dog av törst under flykten genom Namib-öknen eller försmäktade i koncentrationsläger.

Nu var Tysklands kolonialvälde jämförelsevis blygsamt och av kort varaktighet. Frankrike och Holland kapade åt sig större bitar och under mycket längre tid. Särklassigt störst var Englands koloniinnehav. Det skulle omfatta en fjärdedel av världens folk och landyta. Bara under de tre sista decennierna införlivades under den brittiska kronan massor av områden: Cypern, Egypten, Sudan, Somaliland, Kenya, Uganda, Rhodesia, Nyassaland, Zanzibar, Bechuanaland, Ghana, Nigeria, Papua, norra Borneo och ett dussintal andra territorier. Det skedde inte med icke-våld eller enbart med hjälp av kristna missionärer, även om dessa var inblandade.

Historikern Mike Davis skrev häromåret en bok med den betecknande titeln ”Late Victorian Holocaust” Han uppger, att 60 miljoner människor i kolonierna grymt svalt ihjäl under 1800-talet till följd av kolonialherrarnas härjningar. Det är sannolikt i överkant men ger ändå en fingervisning om hur kolonialisterna axlade ”den vite mannens börda” för att citera den brittiske imperialisten och nobelpristagaren Rudyard Kipling.

Kring sekelskiftet 1900 var det dags för britterna att göra nästa kap. Det gällde ”Joe's War”, kallat så efter den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain, en imperialist som genom sin arrogans, elegans och monokel i ögonvrån var urtypen för den engelska överklass, som ännu helt dominerade brittisk politik. Chamberlain förklarade stolt:

"Jag tror på det brittiska imperiet och jag tror på den brittiska rasen. Jag tror på att den brittiska rasen är den största av de styrande raser som världen någonsin skådat".

Chamberlains krig riktades mot de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten i Sydafrika. De beboddes av idoga holländska ättlingar. Men på 1880-talet upptäckte man där stora guld- och diamantfyndigheter och trakten översvämmades av lycksökare, många fler till antal än boerna själva. Dessa ”uitlanders” ville nu britterna utnyttja. Deras ledare i Sydafrika var Cecil Rhodes, en imperialist och finansman. Han och hans giriga kompisar kallades The Gold Bugs, guldlössen eller guldpamparna.

När britterna 1899 slog till mot boerna trodde de att kriget som vanligt skulle vara över ”before teatime”. En hord av engelska journalister begav sig till Sydafrika för att i patriotisk anda höja sina tidningars upplagor med heroiska skildringar av landsmännens hjältemod. Morning Stars korrespondent var en 24-årig aristokrat, som hade med sig åtta flaskor vitt och arton flaskor rött vin, sex flaskor portvin, sex flaskor vermouth och sex med konjak plus arton buteljer whisky. Han var trygg i sin tro på ”den brittiska rasens överlägsenhet”, som han uttryckte det. Hans namn var Winston Churchill.

Boerkriget blev ingen snabb affär utan skulle fortsätta i tre år, ända till 1902, och britterna skulle behöva nästan en tiofaldig överlägsenhet i manskap innan boerna kunde kväsas. Londonpressen talade i början om boerna som "en hop bönder med bössor", en föraktfull men inte missvisande karakteristik. Boerpresidenten, den legendariske Paul Krüger, kallades av Chamberlain för "obildad, smutsig och listig" och det ligger något i det också. På det mest visade fotot ser Krüger ut som "värdshusvärden Markurell på godtemplarfest" (Gustaf von Platen), Men bara under en vecka i december 1899 led britterna försmädliga nederlag i tre blodiga slag.

Först under sin nya ÖB, Herbert Kitchener, sedan känd som krigsminister i början av första världskriget, tog den väldiga engelska övermakten ut sin –tvivelaktiga-- rätt. Det skedde genom en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes, medan deras invånare släpades iväg till läger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var 22 000 barn.

I parlamentet i London kritiserades kriget inte bara av de ännu fåtaliga Labourmännen, som påpekade finansmännens uppenbara intresse att ta hand om boernas guld och diamanter, utan också av ledamöterna från Irland, som kände speciellt för boerna efter att själva i generationer ha levat under omilt brittiskt förtryck. Men också den liberala oppositionen uttryckte sin olust. David Lloyd George, som skulle bli premiärminister under första världskriget, slog 1901 fast:

"Det här är inte ett krig mot män utan mot kvinnor och barn"

Det är ett omdöme som kan användas om de flesta krig sedan dess.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1056) 2005-11-27