I veckan kom jag ett par gånger att tänka på Albert Camus. I ”Varken offer eller bödel” skrev han bland annat:
”Författaren till ett nytt förord av Saint-Just talar om män under en tidigare period, som hade betänkligheter mot våld och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte!’ Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”
Jag mindes dessa ord i onsdags, när jag vid ett Tuff-möte lyssnade på journalisten Salam Karam. Han berättade att hans familj 1990 flytt undan Saddam, men att han tillhört de många som var emot det angloamerikanska anfallskriget 2003. Han gav initierade skildringar från sina besök i Irak, berättade om att nervösa amerikaner ofta sköt vilt omkring sig, om den grymt förstörda staden Falluja och om människornas många svårigheter: Elförsörjningen som bara fungerade några få timmar per dag i en hetta på ibland 50 grader, banditgängen som efter upplösningen av Saddams polis och militär hade fritt fram och självmordsbombarna som riktade in sig på amerikanerna men som mestadels lyckades ta livet av irakier.
Salam Karams skildring var inte entydig utan så komplex som kanske irakiernas verklighet just är. Han berättade, hur lättade många var över att Saddams förtryck hade upphört men också om dem som tyckte att situationen nu var mycket värre än under Saddam. Han kände empati med de irakier som dödades i köerna framför polisens rekryteringskontor. De är unga som drabbats av den enorma arbetslösheten. De skiträdda och därför skjutgalna unga amerikanska soldaterna tillhör i regel den underklass, som inte kan profitera på kriget annat än genom att ta värvning. ”Vardagliga andar” eller ”historiens råmaterial” för att citera Camus.
Andra gången jag i veckan mindes Camus var när jag i Aftonbladet (3/11) läste Jan Myrdals artikel om boken ”Historien om en stad”. Den skrevs för 135 år och har först nu kommit på svenska. Författare är Saltykov-Sjtjedrin som i Ryssland är mycket berömd för sina satiriska skildringar av tsardömet. Från den 13 november hörs på Succékanalen 91,4 översättaren av boken, Rysslandskännaren Stefan Lindgren, berätta om denne 1800-talets ryske Jonathan Swift.
Myrdal är positiv till Saltykov-Sjtjedrins, men i slutet använder han honom som tillhygge mot dagens svenska förhållanden. I den ryske satirikerns efterföljd drämmer han till med att ”folket är också det mest föraktliga av allt mänskligt: ett pack!”
Det är möjligt att vi av ”starka överlägsna andar” kan avfärdas som ett föraktligt pack, åtminstone vi alla som inte haft förmånen att växa upp I Bromma och med blivande nobelpristagare som föräldrar. Och visst blir vi fördummade, för varje vecka dräller kilovis med trycksaker ned i våra brevlådor, alla med samma köpuppmaningar som också fyller större delen av våra tidningar. Solidariska röster och texter blir patetiska pip i marknadslarmet.
Salam Karam har fått kritik från några inom den svenska vänstern för den intervju han gjorde med sin pappas gamla partikamrater bland kommunisterna i Bagdad. De gjorde inte motstånd med våld mot ockupationsmakten utan stödde snarast den av USA tillsatta regeringen. De ville bli av med amerikanerna men menade att fortsatt våld bara skulle permanenta ockupationen.
Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky skrev en gång:
”Uppfattningen att motstånd mot kriget konsekvent bör gå på icke-våldslinjer förefaller mig ovedersäglig. Taktiskt sett är våld absurt. Ingen kan mäta sig med regeringen i sådana sammanhang, och att tillgripa våld måste med säkerhet misslyckas, måste helt enkelt skrämma och stöta bort dem som kan nås och måste ytterligare uppmuntra ideologerna och administratörerna till kraftiga undertryckningsåtgärder”
Nu tvålas Chomsky till på DN-Kultur (2/11) av Jan Eklund, som skriver under rubriken ”Goodbye, Noam Chomsky”. På frågan om han ångrar att han stött dem som påtalat överdrifterna om massakern i Srebrenica har Chomsky nämligen svarat: ”Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tillräckligt starkt”.
Dumt och obehagligt, skriver Eklund. Vad tycker han då om den dåvarande tyske försvarsministern Scharping, som i TV påstod att serberna hade mördat 30 000 oskyldiga människor i Srebrenica? Det var sådana lögner som fick Tyskland att för första gången på nästan 60 år medverka i ett anfallskrig. Med Zaremba i spetsen har man på ”oberoende liberala” DN på ett beroende oliberalt sätt målat in sig i ett hörn i sin tro på att de ”onda” på Balkan finns på ett enda håll.
Det är synd att inte varje land har sin Chomsky, en dissident som vågar nagga självgodheten hos det egna landets etablissemang i kanten. Fast för all del, Jan Myrdal fyller delvis den rollen hos oss.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1053) 2005-11-06
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar