(En text skriven år 2000)
Jag minns lite nostalgiskt hur det här landet och den här kommunen var under första halvan av 1980-talet. När vi i Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) gästades av våra partners i Indien pekade vi stolt på en av skånelängorna på Myggdalsvägen och sa glatt:
--Där bor vår vice statsminister. Han heter Ingvar Carlsson.
Då smålog dom och såg tvivlande ut, för i deras hemland bodde högt uppsatta politiker mycket finare och inte mitt ibland vanliga människor. Och när vi sen berättade att vice statsministern åkte bland morgonsömniga knegare från Bollmora med de kollektiva bussarna in till sitt jobb i regeringen, såg dom generade ut. Dom trodde uppenbarligen att vi var mytomaner, för i deras hemland åkte höga politiker i stora bilar med privatchaufför och beväpnade livvakter i framsätet.
Det där skulle plötsligt och tragiskt ändra sig kvällen den 28 februari 1986, i dag för 14 år sen, när Sveriges statsminister Olof Palme mördades på öppen gata, Sveavägen i Stockholm.
Vi minns alla vår chock och förtvivlan över att något sådant kunde inträffa också i Sverige. Och vi kände ilska, nästan vanmakt, över att en folkvald ledare hade blivit offer för våldet, den sanna demokratins diametrala motsats.
Plötsligt började beväpnade vakter att stå utanför blomsterrabatterna bland de idylliska radhusen på Myggdalsvägen. Nu var det inte längre för ledande politiker tal om att otvunget beblanda sig med folket. Livvakter blev obligatoriska följeslagare. Ingvar Carlsson har berättat hur han njöt av att vandra omkring i Tyrestaskogarna. Där kunde han för ett par timmar vara ensam.
Vi vet inte varför Olof Palme mördades. Men vi vet att han var oförtrutet aktiv för en fredligare värld och för nedrustning i ett med kärnvapen nedlusat Europa, vapen som på några timmar kan bränna bort allt liv på vår kontinent. Han vågade hävda att avspänning i Europa krävde goda kontakter också med den supermakt som av president Reagan kallades för "ondskans imperium". Ett besök i Moskva var inplanerat just våren 1986 men det förhindrades alltså av mordet.
Vi brukar säga att våld föder våld och det är nog så riktigt. Men också fredsarbete tycks kunna provocera dödandets krafter. Palmes öde är dessvärre ett i raden av mord på fredsaktivister.
I USA gav Martin Luther King genom sina icke-våldsmetoder de svarta hopp om ett rättvisare samhälle. Han föll 1968 offer för en lönnmördares kula. Ändå var det han som hade sagt, att den "djupaste tragedin inte var de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad".
Indien hade tack vare Mahatma Gandhis envisa icke-våldskamp mot brittiska kolonialherrar blivit självständigt efter andra världskriget. Men detta ledde i förstone till våldsamma sammanstötningar mellan landets hinduer och muslimer. Uppåt en miljon människor slaktades, ett ohyggligt blodbad. Gandhi uppmanade förstås sina egna, alltså hinduerna, att upphöra med våldet. Denna människovänlighet retade en del hindunationalister så starkt att en av dem mördade honom.
Jag är inte vidskeplig, men jag tror att den 17 september är en mycket dålig dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom Dag Hammarsköld vid en omdiskuterad flygolycka i Afrika, där han som FNs generalsekreterare var för att skapa fred under Kongokrisen. Och den 17 september 1948 hejdades på en gata i Jerusalem en FN-bil. Två av passagerarna sköts sönder och samman med 24 skott. Den ene var FNs fredsmedlare Folke Bernadotte, den andre den franske FN-observatören överste André Sérot. Mördarna är väl kända, ja så välkända att de sluppit varje påföljd. Tvärtom, en av dem blev sitt lands premiärminister.
Det här är kända personer, men jag skulle vilja lyfta fram ur glömskan en av de många okända som räddat människor men som själv blivit offer för det urskillningslösa dödandet. Hans namn är Erik Ringman och hans grav finns sedan 1945 på en skånsk kyrkogård -- jag minns inte vilken. Som ung chaufför tillhörde han Folke Bernadottes Röda korsexpedition, som i slutet av andra världskriget räddade tiotusentals utmärglade människor ur de nazistiska koncentrationslägren.
Den 25 april 1945, bara två veckor före krigsslutet, körde Ringman den första av de svenska lastbilar som i en kolonn sakta rörde sig norrut på kaotiska nordtyska vägar, fulla av flyktingar, bilvrak och sårade eller döda människor. I bilarna fanns många hundra kvinnor, räddade från koncentrationslägret Ravensbrück och nu på väg till Sverige. Det var en ljus och solig dag och på lastbilarnas tak och huv var stora röda kors och svenska flaggor målade.
Ändå gick det riktigt illa den här dagen. Den svenska räddningsexpeditionen angreps av lågsniffande brittiska flygplan som sköt på allt som rörde sig, också på Röda korsets bilar. Flera av kvinnorna som överlevt fasorna i Ravensbrück och som nu bara hade något dygn till frihet och säkerhet i Sverige dödades. Också chauffören Erik Ringman ljöt en ögonblicklig död. Vid hans sida satt en ung löjtnant, Gösta Hallkvist, som överlevde med svåra skallskador, och som för fem år sen i en alltför ouppmärksammad bok har berättat om den här tragedin.
Kampen för fred och ansträngningarna att rädda människor är alltså varken bekvämt eller riskfritt. Ändå måste vi i de många kärnvapnens tid tillsammans arbeta mot krig och våld. Annars sviker vi dem som redan har offrat sig i den kampen. Och annars kanhända våra barnbarn kommer att spotta på våra gravar, när de upptäcker att vi tämligen stillatigande under 1990-talet lät 5-6 miljoner barn i vår värld dö varje halvår.
Om det makabra sambandet mellan våldsanvändning och världsfattigdom var Olof Palme mer medveten än vad vi tycks vara i dag. Han uttryckte det bland annat så här:
" De årliga utgifterna för kapprustningen är lika höga som den totala inkomsten för länderna med den fattigaste hälften av mänskligheten"
Det sa han för 25 år sen. I dag för 14 år sen mördades han. För oss efterlevande återstår det att ängsligt fråga oss om vi verkligen hedrat hans minne genom att leva upp till hans ideal
ÅKE SANDIN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar