(Skrivet på Internationella kvinnodagen)
PERSONLIGT
I dag är
internationella kvinnodagen. Tack och lov finns det kvinnor! Min mor
(1901-1983) minns jag fortfarande med glädje och tacksamhet. Hon blev tidigt
änka men klarade sitt stora hus och vår affärsrörelse med glans.
Monica, min
”flickvän” sedan 40 år är en pärla. Hon har inte haft samma efternamn, inte
heller samma telefonnummer men samma sovrum som jag under alla dessa decennier.
I Tyresö Ulands-
och fredsförening (TUFF), föreningen i mitt hjärta, är ordföranden sedan
åtskilliga år Sylvia, Hon är en demokratisk grundbult i vår kommun, för hon är
dessutom i spetsen för Tyresö kvinnojour.
SVEN ÖSTE OM VIETNAMKRIGETS ”DUBBLA
VETERANER”
En av de ca 5000
intervjuer jag gjort i Radio Tuff och på Radio Tyresö www.tyresoradion.se var med Sven Öste
(1925-1996) på Dagens Nyheter. Han var en av svensk utrikesjournalistiks
främsta namn – dessutom Tyresöbo.
Han hade då
skrivit om amerikanska ”dubbla veteraner” i Vietnam. Det var sådana som just
mördade sina våldtäktsoffer. Jag tillät mig som vanligt att tvivla och undrade
om det inte bara var kaxigt fyllesnack i Saigons barer. Då blev Öste intensiv
och berättade att han och andra journalister varit i en by, dit flyktingar kom
från en grannby, som just intagits av amerikanska trupper.
Vietnameserna
berättade om att många kvinnor blivit våldtagna. När journalisterna undrade om
de kunde få intervjua en av dessa kvinnor, såg vietnameserna bara förlägna ut.
Det visade sig att ingen av de våldtagna undkommit levande.
Att mörda sina
offer efter fullbordad våldtäkt tycks tyvärr vara vanligt i krig, då känslan
för människovärdet har avtrubbats intill barbari.
VÅLDTÄKTSOFFER BERÄTTAR
Bland mina
intervjuer finns också många hundra med utomlandsfödda här på orten. Flera av
dem har varit tyskar, bland annat min granne Eva. Hon hade vuxit upp i Hinterpommern, ett gammalt tyskt område
vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det Polen, efter
det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats.
Vid intervjun berättade Eva
och grät, medan jag försökte ställa frågor så varsamt som möjligt. Första dagen
pratade vi i timmar, men ingenting spelades in. Två dagar senare träffades vi
igen. I slutet av ett nytt långt samtal bandade jag en halvtimme, som sedan
sändes på radion
När Röda armén 1945 närmade
sig var Eva 15 år. Hennes familj försökte fly, men Eva, lillasyster och mamma
blev upphunna av de sovjetiska pansarkolonnerna:
”Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt ryssar,
som ropade Uhri, uhri’ och som började slita i våra armar för att ta våra
klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma, lillasyster och jag såg
hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive hästar och gamla människor.
Också Röda korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna”.
Sedan följde för unga Eva
ett års helvete:
”Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är på ett
år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag såg
min mamma våldtas och hon såg hur jag drabbades av samma öde. Med egna ögon såg
jag hur man hade satt upp delar av människokroppar på en laduvägg. Vi blev
hämtade för att titta Man tvingade oss att titta på dessa grymheter. Jag minns,
att det var ett staket och en stickig häck bakom oss.
Framförallt minns jag med skräck, hur man hade ristat
in hammaren och skäran i de uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en
hundvalp och försökte prata med min pappa, fast han inte var där utan vid
fronten.
Varje gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade
jag efter om jag hade märken inristade eller om jag hade klarat mig.”
Det var ett år med ständiga
övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla
förödmjukelser. Och hungern var fasansfull:
”Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi sög på
stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en järnvägsvagn
tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde korstecken, När jag
efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka hem, kände mamma inte
igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en kråka. Och jämt och
ständigt plågades vi av löss.”
På min fråga om religion
svarade Eva:
”Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut
genom fönstret ut på åkern. De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på
långt håll och varnade oss. Men en gång stannade jag och bad till Gud om
räddning”.
Det skulle jag inte ha
gjort, sade Eva och grät en skvätt till. Hon sammanfattade:
”Man hade inget människovärde och man återfick heller
inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss.”.
”NÄR SOLDATERNA KOM”
Vanligen brukar det hävdas att någon miljon
våldtäkter begicks av ryssarna. Det berättas också att det ibland var gruppvåldtäkter
som kostade många tyskor livet.
I fjol utkom historikern Miriam Gebhardts bok med
titeln ”Als die Soldaten kamen” (När soldaterna kom).. Hon reducerar de ryska
våldtäkterna antal till ca 600 000.
Å andra sidan har hennes bok fått stor
uppmärksamhet genom hennes beräkningar av de västliga segrarnas våldtäkter.
Enligt henne begicks våldtäkter också av de ”goda”: Ca 190 000 av
amerikaner, 50 000 av fransmän och 45 000 av britter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar