Vågar man inte resultatvärdera Libyen-kriget 2011?

När den liberale ledaren Björklund föreslog att vi skulle skicka Jas-Gripenplan för att bekämpa IS i Syrien och Irak, nämnde han som en förebild den svenska insatsen med plan under kriget i Libyen 2011.

Det var ju inte ens alla länder inom Nato som bidrog till det, t ex Tyskland. Man sade sig vilja upprätta en flygförbudszon men den visade sig gälla bara för libyska plan. Nato-plan bombade friskt med många civila dödsoffer och slutade inte förrän man lynchat Gaddafi.

Den svenske professorn Ola Tunander vid det norska fredsforskningsinstitutet PRIO har  skrivit den i Sverige föga uppmärksammade boken ”Libyenkrigets geopolitik - Humanitär intervention eller kolonialkrig?”.  Där nämner han i väst ganska okända företeelser som ledde till kriget, t ex att Gaddafi hade retat folk i de östra kuststäderna genom att förbjuda deras inkomstbringande smuggling av människor över Medelhavet.

Kriget förvandlade Libyen till ett laglöst land dominerat av illegala miliser och giriga människosmugglare, vilkas usla båtar har krävt många tusen flyktingars liv. I dag härjar också IS i landet. I en intervju sammanfattar professor Tunander Natos insats:

”I praktiken fungerade Natos flygvapen som al Quaidas, och människosmugglarnas flygvapen”

I en intervju med Maj Britt Theorin i Radio Tuff fnös hon åt den svenska Jas-insatsen och ansåg den bara var bra för den svenska flygindustrin. Vi borde i stället, tyckte hon, ha deltagit humanitärt genom att till exempel upprätta ett fältsjukhus vid gränsen till Libyen