FOGELSTRÖM, 1900-TALETS FRÄMSTE SVENSKE FREDSAKTIVIST

DÅ VILLE VI HA SVENSKA KÄRNVAPEN

1957 hade det gjorts en opinionsundersökning om svenska folkets inställning till blågula kärnvapen. 40 procent ville ha atombomber, 36 procent var emot och 24 procent hade ingen bestämd åsikt.

Mycket klarare var kärnvapensympatierna bland svenska medier och politiker. Under det kalla krigets frostigaste decennium, 1950-talet, agiterade de flesta tidningar för svensk atombeväpning. Dagens Nyheter slog fast, att i det här sammanhanget var ohygglighet effektivitet. Och dess färgstarke chefredaktör, Herbert Tingsten, betecknade konventionellt försvar som pilbågar.

Bland våra militärer ansågs atomvapen som något oumbärligt. Våra svenska gossar skulle inte behöva vara tekniskt underlägsna när de bekämpade utländsk soldatesk, var ett huvudtema, fast hur man egentligen försvarade sig med och mot atombomber lämnades i stort sett därhän. Dåvarande ÖB, general Swedlund, gemenligen kallad Stora Bullret, bullrade också till om hur lätt det skulle vara att förvandla övre Norrland till något slags svenskt Nevada:

"Prov på hög höjd över Sverige och under lämpliga väderleksförhållanden kan utföras så att skadegörelse av annan art än att träden fälls inom ett begränsat område inte uppstår samt att direkta skadeverkningar av radioaktiv strålning inte befaras."

1959 gjordes en ny opinionsundersökning. Nu ville bara 29 procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så det blev så småningom politiskt omöjligt att tillföra det svenska försvaret kärnvapen.

BOKEN " I STÄLLET FÖR ATOMBOMB"

Vad hade då hänt under dessa två år i slutet av 50-talet? Jo, försvarsfrågan, som i borgfredens tecken brukade behandlas på partiledarnivå högt ovanför väljarnas huvuden, hade utsatts för en debatt, som i intensitet bara överträffades av diskussionen om pansarbåtar eller sociala reformer på Karl Staaffs och Hjalmar Brantings tid åren före första världskriget. Nu fokuserades debatten på två händelser: Utgivningen av en liten bok och grundandet av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. I båda fallen var Per Anders Fogelström (signaturen PAF) centralfigur.

Boken hette "I stället för atombomb" och skrevs av PAF och Roland Morell, den sistnämnde studentpolitiker och reservofficer. Den här lilla boken föreslog den mest radikala omrustning. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i u-länderna. Vid den här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med-- och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd. Eller med PAFs egna ord:

"Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd men ger allmosor i kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare".

Men om vi då skrotade alla våra vapen, hur skulle vi då försvara oss mot Stalins efterträdare? Författarna menade att det här positiva alternativet till den hejdlösa kapprustningen skulle göra det väldigt svårt att angripa oss, om vi inte hade vapen att hota någon med utan i stället var någon slags "ambulansen Sverige". Den politiska kostnaden att angripa denna Röda kors-stat skulle bättre avhålla från angrepp än en stark, kärnvapenförsedd och därmed kanske provocerande krigsmakt. Man talade om ett goodwill-försvar.

"I stället för atombomb" slutar med följande ord:

"Låt inte hänsyn till gamla fastlåsta utgångspunkter förhindra en förutsättningslös diskussion om möjligheter att finna en ny väg. Låt oss tillfredsställa en naturlig önskan till försvar på ett sätt som låter sig förenas med vår humanistiska livssyn -- i en tid då vårt konventionella försvar icke längre mäktar fylla sin funktion att skapa trygghet.Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång --varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld."

Boken blev en inspiration för många som tvivlade på militära förintelsemetoder och var medvetna om den fattiga världens elände. Flera ulands- och fredsföreningar grundades, bland andra TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening, som ännu är en mycket aktiv förening, som har finansierat många utomordentliga projekt inte minst i Indien. Radio Tuff har hörts på www.tyresoradion.se  varenda vecka sedan 1985.

AKTIONSGRUPPEN MOT SVENSK ATOMBOMB (AMSA)

Samma år som "I stället för atombomb" utkom grundades Amsa, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Det började faktiskt med att några personer samlades på Kväkargården i Stockholm. Fogelström och några till var med och han och Barbro Alving fick i uppdrag att skissa fram ett programblad. Slutligen enades man om två programpunkter. Den första var ett klart nej till svenska kärnvapen, den andra mindre kategorisk, för den talade om "fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, för uppbyggande syften". Denna punkt var uppenbart inspirerad av Fogelström-Morells bok.

Amsa bestod i början av 21 personer. Förutom Alving och Fogelström fanns där bland andra Sara Lidman, Ulf Himmelstrand, Stig Carlsson, ärkebiskop Yngve Brillioth och från fredsrörelsen bland andra Holger Eriksson och Ulrich Herz. Flera av dem, inte minst Fogelström, var ute på massor av möten och debatter. Ibland kom så mycket folk att man måste dubblera mötet och låta föredragshållarna också framträda samma kväll i en närbelägen samlingssal.

Det här väckte uppmärksamhet i pressen och debatterades med hetta. Självklart för denna tid -- McCarthys decennium-- varnade man för att Amsa och PAF medvetet eller omedvetet gjorde drängtjänst åt Sovjet och kommunismen. Det är nästan komiskt att nu läsa vad även etablerade tidningar skrev: Sydsvenska Dagbladet hade t ex en ledare under rubriken "I stället för förnuft", där det talades om "den blåögde författaren PA Fogelström och hans vilseförda". I Norra Skånes Tidningar stämplade chefredaktören, signaturen "Tre Rosor", Amsa som "världsfrånvarande ideellt inriktade fantaster och snobbfigurer, däribland vår svage ärkebiskop, vilka lånat sina namn åt en kommunistisk täckorganisation, en s.k. Fredskommitté, bakom vars rygg kommunistisk infiltrering i vårt politiska liv skall underlättas"

Faktum var, att ingen enda av de 21 Amsa-medlemmarna var kommunist. Men även detta skulle konservativa Svensk Tidskrift lasta gruppen för, när den menade att just frånvaron av kommunistiska kärnvapenmotståndare i Amsa gjorde gruppen extra skum och farlig.

FOGELSTRÖM OCH SVAHNSTRÖM

Till Amsa hörde också Bertil Svahnström, utrikeskorrespondent under många år för flera av våra största tidningar. Han blev ordförande för Kampanjen mot atomvapen som inspirerades av Bertrand Russell och de engelska påskmarscherna mot kärnvapen och ordnade i flera år demonstrationer på svenska vägar, gator och torg.

I motsats till Svahnström spelade PAF knappast någon framträdande roll i Kampanjen mot atomvapen eller inom den livaktiga Vietnamrörelsen Hans hållning stämde nog bra med vad han i sin bok "Café Utposten" (1970) låter ungsocialisten, sedermera sossepampen Dubbel-Olle, under strejken före Amaltheaaffären säga:
"Jag vill gå hem -- och tänka. Det är många nog som är ute och skriker".

I 14 ÅR SUVERÄN ORDFÖRANDE FÖR SVENSKA FREDS

Hur som helst, PAF och Svahnström skulle komma att komplettera varandra, särskilt i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, där PAF blev ordförande 1963 och Svahnström snart vice ordförande. Det är alldeles för lite uppmärksammat, vilket enormt och skickligt arbete som PAF under 14 år utförde som Svenska Freds ordförande.

Det här var ju en omvälvande eller omtumlande tid med ett vimmel av politiska idéer, och gamla Svenska Freds, grundat redan 1883, drogs förstås med. Det blev oändliga diskussioner om olika former av socialism, om det berättigande i befrielserörelsernas våld, om olika världsfrälsarläror och andra genvägar till politisk lycka. Ibland på årskongresserna kunde man få lyssna på pratare, som ställde oupphörliga ordningsfrågor eller i det oändliga nagelfor verksamhetsberättelserna inpå minsta kommatecken i stället för att planera kampen mot militarismen.

Det var säkert organisationens stora lycka att som ordförande då ha PAF. Han stod liksom över käbblet, lyssnade med oändligt tålamod på alla riktningar, försökte alltid att finna lösningar på olika konflikter och lyckades nästan jämt tack vare sin vänlighet och diplomatiska förmåga. För yngre och mindre återhållsamma blev han en borg av trygghet för att citera en av hans många boktitlar.
Han bemötte kritiken av Svenska Freds för att inte vara tillräckligt revolutionär med orden:
"Fredsrörelsen är radikal, den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen."

Han skrev också:
"Vi vill fred och användandet av icke-våldsliga metoder, men därför har vi ingen rätt att fördöma dem som inte uthärdar det våld de utsätts för, utan själva griper till våld"

MEDLEN KAN SABOTERA ÄNDAMÅLET

Som Ruben Lind i boken Café Utposten menar PAF att målet förstörs om man använder fel medel. PAF var knappast någon varm anhängare av direkta aktioner och klar motståndare till våldsamheter. Ändå var han en gång medskyldig, låt vara indirekt-- till grov skadegörelse. En sen natt under Vietnamtiden väcktes PAF av telefonen. Det var en yngling, som nog var lite på örat, och som ville diskutera den "amerikanska imperialismens vidrighet i allmänhet och behovet av att sabba USA:s ambassad i synnerhet". Nattetid kunde tydligen den annars så tålmodige PAF tröttna och i hopp om att få sova igen sa PAF till sist i desperation till den här killen ungefär att han ju kunde göra vad han ville, "panga dororna" på ambassaden till exempel.

Dagen efter stod det i tidningarna att massor av fönster på USA-ambassaden hade krossats av någon vettvilling. Den som delvis låg bakom det var alltså en aningslös man på Fjällgatan, som somnat om.

Men om sambandet mellan mål och medel skrev PAF:
"Jag tror att man måste vara mycket misstänksam när det predikas, att ändamålet helgar medlen, när man låter påskina att vår oförvitlighet är så gränslös, att även de mest fruktansvärda vapen skulle förädlas av att bli använda av oss".

Eller med andra ord:
Våld löser inte problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den:"

TOLERANT MOT OLIKTÄNKANDE

Det fanns andra motsättningar än politiska. Under Svenska Freds' årskongresser, fanns det under PAFs tid bara en enda kandidat till ordförandeposten, han själv, för så självskriven var han. Trots frånvaron av motkandidat blev det ändå några gånger voteringar. De begärdes alltid av samma ombud. Och varje gång hände samma sak: alla röstade på PAF -- utom en som lade ned sin röst eller om han rentav röstade nej. Det var han som hade begärt votering. Trots stönanden från de yngre kongressombuden följde han sin övertygelse. Han tillhörde nämligen någon frikyrka och PAF hade varit ordförande också i Förbundet för religionsfrihet. En ateist ville den här modige mannen inte rösta på, även om PAF inte precis var urtypen för någon karikatyr på Antikrist. Tvärtom, hans läggning och livsgärning gjorde att radikala präster faktiskt kallade honom from.

PAF själv hade däremot inga svårigheter att samarbeta med folk som i andra frågor än fredsfrågan hade en helt annan uppfattning än han. När tidningen PAX började utkomma var det i samarbete med Kristna Freds, Ulrich Herz bland andra. Medan tidningen Freden i början av 70-talet ersattes med PAX, var PAF mot förslagen att ändra själva föreningens namn genom att ta bort det där med skiljedom, som några tyckte var förlegat. PAFs ståndpunkt berodde inte bara på pietet mot ett namn som nu har 130 år bakom sig utan han ansåg att internationell skiljedom var ett mycket förnuftigt sätt att lösa konflikter och förhindra krig.

ENORM ARBETSKAPACITET

Ett par typiska egenskaper hos PAF var hans enorma arbetskapacitet och praktiska och ekonomiska kunnighet. Det var nästan obegripligt, hur han hann med att utöver att sitta ordförande i styrelse och förvaltningsutskott, i flera år vara redaktör för Freden och PAX, ledande inom Nordisk Fredskontakt samt grunda och driva Fredsföreningen Eken på Söde. Gång på gång tvingades han ta itu med fattiga Svenska Freds' ständigt usla ekonomi, i krislägen tog han många tusenlappar ur egen ficka. Han städade upp genom att slänga, sortera och arkivera decenniers papper och luntor och mycket, mycket annat. Att han också under sin ordförandetid hann med att skriva de tre sista böckerna i Stadsserien, Café Utposten, de fyra böckerna i serien Kamrater, alltså Upptäckarna med flera, sju böcker Stockholmiana plus ett antal småskrifter och artiklar var imponerande. Han skrev också fredsrörelsehistoriken, "Kampen för fred" under den här tiden, men den har en klar svaghet. Inte oväntat har PAF grovt nedtonat sin egen betydelse.

PAF var alltså en mycket produktiv människa, en flitig man, ja som rökare var han faktiskt ännu flitigare än sin efterträdare, vilket var en prestation. När jag några år före hans död intervjuade honom för Radio Tuff, märkte jag att han gång på gång gjorde lite nervösa rörelser mot fickorna, vilket jag inte mindes från förr. Och plötsligt förstod jag. Han berättade att läkarna hade förbjudit honom att röka och sen talade han om rökningen som om det var en älskad kvinna som förlupit honom. Men med sedvanlig tolerans satte han genast fram ett askfat till mig, som ännu inte gått till läkaren.

Ryktena om att det var sundare kamraters rökförbud på styrelsemötena som 1977 tvingade bort PAF som ordförande och mig två år senare är dock helt ogrundade.
---------------------------------------
ÅKE SANDIN

"Goda" och "onda" rebeller

LIBYEN
Oj, vad våra västligt ensidiga medier dammade på Libyen under kriget härom året. Gaddafi var visserligen inte bättre än andra ledare i arabvärlden men utmålades som en skurkarnas skurk. Nato bombade och bombade. Deras offer fick vi förstås inte se utom Gaddafi själv när han mördats efter en flygattack. Svenska flygare deltog också - med spaningsplan som det sades. Glory, glory!

Rebellerna i Libyen framställdes som schyssta frihetsälskande grabbar, goda demokrater, fina representanter för den omskrutna arabiska våren, väl värda allt stöd. Men eftersmaken är en smula bitter. På självaste årsdagen 2012 av 11 september mördades i Benghazi den amerikanske ambassadören och gärningsmännen hyllade högljutt al Qaida. Visserligen hade Gaddafi påpekat att al Qaida var aktivt bland rebellerna, men våra medier avfärdade detta som löjlig propaganda.

Och för några dagar sedan meddelades att England uppmanar alla britter att lämna Benghazi, den stad som började upproret mot Gaddafi och ansågs som rebellernas starkaste fäste. Denna libyska stad anses nu som alltför farlig för västerlänningar på grund av att den rymmer för många islamister och potentiella terrorister.

I den nyutkomna boken "Libyenkrigets geopolitik" diskuterar professorn vid norska fredsforskningsinstitutet PRIO Ola Tunander, om det var humanitär intervention eller kolonialkrig. Han menar att inbördeskriget redan från början utkämpades med utländskt deltagande på rebellsidan. Upproret var noga planlagt liksom anklagelserna om igångsatt eller befarat folkmord samt hela strategin för att med mänskliga rättigheter som täckmantel motivera ett storskaligt angrepp lett av Fankrike, Storbritannien och USA och med användande av styrkor från Quatar för att leda rebellstyrkorna på marken. Han hävdar rentav att de värsta och flesta förbrytelserna begicks av rebellerna.

MALI
Hos de flesta av oss lever dock den av medierna ensidigt givna föreställningen, att rebellerna i Libyen var och är de goda. I Mali däremot är islamistiska rebeller de onda och farliga, medan regimen har västligt stöd, inte minst från Frankrike, vars plan flitigt bombar rebellerna. Det sägs att motståndarna gömmer sig bland de civila, men ännu har inga skildringar av eller bilder på av bomber dödade civila förekommit.

Kriget i Mali är delvis ett efterspel av vad som hände i Libyen. Därifrån har massor legosoldater och vapen strömmat in i Mali.

SYRIEN
Alltför länge har blodbadet i Syrien pågått. De allra flesta rapporter i våra medier skildrar regimens illdåd. Den använder ju inte minst den västliga specialmetoden att bomba från luften och då dödas förstås också många oskyldiga civila. När amerikaner och britter bombar kallas civila offer med den förskönande omskrivningen "collateral damage", en skadlig bieffekt. (Hur effektivt nedtystat är till exempel inte det faktum att brittiska och amerikanska flyghjältar brände eller sprängde 70 000 tyska barn till döds under andra världskriget.)

Tveklöst får rebellerna hjälp från västmakterna, inte minst i fråga om propagandan. Exilsyrier understöds av amerikanska och brittiska hökar att sprida sina krav på att Syriens president avgår. Ja, den ständigt av medierna citerade källan med det imponerade namnet Syrian Observatory for Human Rights är i själva verket en exilsyrisk sunnimuslim och klädeshandlare i Coventry. I augusti meddelade Sunday Times att den brittiska spiontjänsten från Cypern övervakar den syriska regimens truppförflyttningar och hjälper rebellerna med information om det. Och samma månad stod det i den tyska tidningen Bild am Sonntag, att även ett tyskt spionfartyg kryssar utanför den syriska kusten och samlar information åt rebellerna. Hur länge och mycket har västliga spionorganisationer, typ CIA, varit inblandade i det av medierna märkligt ensidigt skildrade kriget? Det vet vi inte ännu.

Våra medier talar så högtidligt om "demokrati", och det är ju bra. Vilken av alla rebellgrupper vill de då stödja för att införa bättre demokrati i Syrien? Rebellernas stödtrupper från Saudiarabien och Qatar? (Vår försvarsminister har ju nyligen blivit kritiserad för att hon tvekade att kalla Saudiarabien för diktatur). Eller al-Qadia? Eller andra rebeller som vill införa fundamentalistiska muslimska lagar, vilket minoritetsgrupper, t ex syriska kristna, fruktar. Det gick ju inte så bra att trygga demokratin i Irak och Afghanistan trots åratal av västlig ockupation. Hur många hundratusen eller miljoner civila har dödats där de senaste åren?

Gång på gång kritiseras nu Ryssland och Kina för att genom veto i säkerhetsrådet förhindra ett öppet militärt ingripande i Syrien, typ den västliga Libyeninsatsen. Men hur många gånger har inte USA utnyttjat sin vetorätt, kanske mest av alla. För många år sedan, när en överväldigande majoritet i FN:s generalförsamling krävde en kärnvapenfri zon i Mellanöstern, stoppades det genom USA:s veto. Alltså kan Mellanösterns enda kärnvapenmakt, Israel, behålla sina förintelsevapen och samtidigt hetsa mot Iran, som i decennier har kritiserats för att de "snart" har egna kärnvapen.

Israel är ju knappast någon vänligt sinnad granne till Syrien. Under sexdagarskriget år 1967 erövrades de syriska Golanhöjderna av Israel, som år 1980 ensidigt annekterade området. Varken FN eller något land har dock erkänt annexionen, och FN:s säkerhetsråd har i resolution 497 sagt att Israels annexion av området är ogiltig och strider mot internationell rätt. När har våra medier påmint om det?

I början av Syrienkonflikten framställdes syriska rebeller som totalt "goda". Under de senaste månaderna har bilden komplicerats en smula. Det finns de som cyniskt säger att det gör inget att Syrien blir "somaliserat" eller drabbas av samma öde som Irak, alltså ständiga konflikter mellan olika religiösa eller etniska grupper.
---------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1333) 27 jan 2013

ROSOR från RADIO TUFF (1333) 27 JAN 2013 till….

…till Tuff-medlemmen Åsne Liedén, som (15/1) på Dagens Nyheters insändarsida bland annat skrev: "Vår neutralitet är viktig. Vi vill inte komma under Natos paraply och bli en bricka i deras krig. Lärdomen från Afghanistan borde vara tillräcklig. Vi bör i huvudsak satsa våra resurser på ickemilitära fredsförebyggande åtgärder. Men vi kan ha en lagom stor militär styrka att sätta in i fredsförebyggande åtgärder under FN:s flagg. På så sätt tar vi vårt internationella ansvar. Däremot är vår sårbarhet stor på andra områden, eftersom vi till exempel har övergivit målet att kunna vara självförsörjande under en viss period. Vi har inte längre några lager av energi och livsmedel." Samma dag framförde Åsne Lieden liknande synpunkter i Sveriges Radios program "Ring P1

….till Kristna Fredsrörelsen, som firade Martin Luther King-dagen den 21 januari, liksom den i över 100 länder minneshölls. Ickevåldspriset i Martin Luther Kings anda delades ut till Maj Britt Theorin, som härom månaden hördes här i Radio Tuff. Ur motiveringen: "Övertygelsen om att världen kan förändras, och att ingenting är mer omöjligt än man gör det, har legat till grund för hennes mångåriga arbete som riksdagsledamot och europaparlamentariker, med fokus främst på freds- och nedrustningsfrågor, men också för hennes många år som gräsrotsaktivist i olika ideella freds- och kvinnorörelser. Nyss fyllda 80 år är hon ordförande för Operation 1325 där hon fortsätter sitt arbete för kvinnor, fred och säkerhet i Martin Luther Kings anda".

....till den amerikanske politikern Charles Sumner (1811-74), som redan för 150 år sedan hävdade: "Ge mig pengarna som har använts till krig och jag kommer att styra ut varenda man, kvinna och barn i en klädsel, som kungar och drottningar vore stolt över. Jag kommer att bygga en skola i varje dalgång över hela världen och kröna varje berg och kulle med ett tempel helgat åt freden"

….till Information Clearing House, som nämner att sedan den västliga invasionen av Irak 2003 har 1455 590 irakier dödats. Antalet amerikanska dödsoffer i Irak är 4 801.

….till professor Hans Rosling som i Dagens Nyheter (16/1) på sitt annorlunda sätt kommenterar det svenska SIDA-biståndet. Han antyder att det är för mycket koncentrerat på västliga honnörsord som demokratisering, gender, yttrandefrihet och liknande begrepp. Det fattiga människor först behöver är att täcka grundläggande behov, såsom mat, husrum, skolor etc. Eller som Bertolt Brecht hävdade: "Erst kommt das Fressen und dann die Moral" (Först kommer käket och sen moralen).

….till Stefan Lindgrens veckobulletin Ryska Posten som med anledning av det myckna talet i svenska medier om rysk upprustning lämnar statistik om de ryska militärutgifterna. 1990 var de hela 20 procent av den ryska bruttonationalprodukten men sjönk sedan till 5 procent år 2010. Det är alltså från denna låga nivå den i för sig onödiga upprustningen nu sker. Ännu satsar Storbritannien, Frankrike, Kina, Japan och Tyskland i nämnd ordning mer på sin militär än Ryssland. Och USA:s militära rustningar är ungefär lika stora som de 10 näst mest rustade ländernas sammanlagda militära satsningar.

….till SvT:s program Agenda, där (16/1) Ginna Lindberg rapporterade om USA:s användning av drönare, alltså obemannade plan. Trots att deras bombningar dödat ca 200 barn skapar de ingen större debatt, uppgav hon. Att en massa oskyldiga också dödas betecknas med eufemismen "collateral damage".

…till Tyresöradion 91,4 MHz, på webben www.tyresoradion.se  , som har en halvtimme med journalisten Johan Erlandsson, som nu skriver en bok om de amerikanska Vietnamdesertörerna, som kom till Sverige för 40-45 år sedan. Många av dem bodde hos Tuff-medlemmar.

….till Tuffs insamling till en skola i fattiga och krigsdrabbade Kongo (Kinshasa). Tuff har redan finansierat två av de sex planerade klassrummen och pengar till ett tredje är på god väg tack vare en ovanligt generös donation, men många små belopp gör också susen. Det är alltså solidariska människor, som lämnat gåvor på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Fördelen med dessa insamlingar är att vartenda öre går till ändamålet, eftersom Tuff och Radio Tuff inte har någon avlönad. Inga avbränningar alltså. Eventuella kostnader tas i stället från Tuffs föreningskonto, pg 16 01 37 -6, dit man ska skicka medlemsavgifter. Välkommen som medlem du också.

DEN TUFFA OBEROENDE RADION (Nr 1333)

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1333:a sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 27 januari kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 10 februari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

Programmet i korthet:
Veckans rosor delas ut till en insändarskribent, ett fredspris, en amerikansk 1800-talspolitiker, en Irakartikel, en professor, en veckobulletin, ett TV-program, ett radioprogram och en Kongoinsamling.

En bloggkommemtar om våldtäkter kring krigsslutet av andra världskriget besvaras av Marianne Stieger med konkreta exempel på övergreppen.

Hampus Eckerman rapporterar om hur man hittat många avhuggna huvuden i Chicago, om att krigsveteraner behöver mycket Viagra och om obekräftade vandringshistorier om lömska iranska terrorplaner.

Åke Sandins krönika har rubriken "Goda och onda rebeller" och handlar om västs olika syn på rebeller i Libyen, Mali och Syrien

OM VÅLDTÄKTERNA AV TYSKOR

I ett inlägg i Radio Tuff november 2008 berättade Marianne Stieger om filmen "Anonyma". Den skildrar de många våldtäkterna av tyska kvinnor och flickor i slutet av andra världskriget. Texten lades in i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com  och sent omsider har det nu kommit en kommentar från Sixten A. Han skriver bland annat:

"Marianne, ta det lugnt och var mer kritisk. Röda Armén var ingen "våldtäktsarmé. Den räddade de västliga demokratierna inklusive oss från nazismen. Om du kan läsa tyska: I så fall gå till en mycket kritisk - och lång - recension av filmen i Frankfurter Allgemeine Zeitung 22.10. 2008 under rubriken Kitsch"

Så här svarar Marianne:

Hej Sixten A!

Det är alltid intressant att få svar från våra lyssnare. Det tyder på att Radio Tuff når fram. Låt mig få kommentera ditt inlägg.

Sixten, jag tar det lugnt och jag är kritisk när jag skildrar de ryska truppernas systematiska våltäkter. Det kan du vara säker på. Mig veterligen har jag dock inte använt ordet "våldtäktsarmé".

Det behövs inte, eftersom så många andra har påpekat och efterforskat de många våldtäkterna, begångna mot de tyska kvinnorna i krigets slutskede och den första tiden därefter. Boken och filmen med namnet Anonyma har kritiserats - och det med rätta. Jag gillar inte anonyma författare och insändare. Inte alla står med sitt namn som du. Dock tror jag att författaren till "Anonyma" speglar tiden efter ryssarnas inmarsch rätt bra, vem som än har skrivit boken. Att sedan filmen blev "kitsch" kan jag hålla med om.

All vetenskaplig forskning tyder dock på att mer än två miljoner kvinnor våldtogs under månaderna efter krigsslutet. Då har man ändå bara utgått från de kvinnor som sökte läkarhjälp och de barn som föddes efter våldtäkterna som faktiskt hade satts i system. I den statistiken tror jag att varken min mors väninna eller min mormors grannfru ingick. De teg - av skam!

I sex veckor satt min mor och några andra kvinnor på min morfars vind. Dagligen genomströvade ryska soldater husen på jakt efter "Frau, Frau!" Själva satt min syster och jag gömda i mjölbingen i min gudmors bagarstuga på kapitulationsdagen. "Befriarna" hade nämligen våldtagit flera småflickor dagarna dessförinnan, och nu befarade de vuxna i min omgivning att även vi småflickor var i fara under rusiga soldaters härjningar, när de firade sin fred. Dessa dagars och veckors skräck sitter djupt rotade i min själ.

Du frågar om jag läser tyska. Ja, och jag har läst många böcker i ämnet. Jag förutsätter att du också kan läsa Goethes och Schillers språk, eftersom du åberopar en tysk tidningsartikel i din insändare. Därför rekommenderar jag dig att läsa Freya Kliers bok "Verschleppt ans Ende der Welt", Deporterad till världens ände, och Ruth Kibelkas "Wolfskinder", Vargbarn. Båda böcker har jag redovisat i Radio Tuff. Därefter kan vi ta en ny diskussion.

I övrigt håller jag helt och hållet med dig: "Ned med kriget och ställ krigsförbrytare inför domstol!" Men glöm inte att ta med några av de ryska och de allierades största föbrytare, för även de begick många illgärningar, och allt går inte att försvara med att de ville "rädda oss från nazismen." Kolla till exempel de västallierades framfart mot kvinnorna i Stuttgart dagarna efter erövringen, inte befrielsen! Krigsförbrytelser förblir krigsförbrytelser, antingen de begås av segraren eller av förloraren.

Med vänliga hälsningar

Marianne Stalbohm-Stieger

Bistånd ja, stora avbränningar nej.

Härom veckan väckte Janne Josefsson i "Uppdrag granskning" en livlig och delvis upprörd debatt. Han granskade stora biståndsorganisationers verksamhet och propaganda.

Det blev ett avslöjande program. Rädda barnen hade satsat en halv miljon kr på att skildra barnfattigdomen i Sverige. Men de hade överdrivit grovt. Liknande konstigheter framkom om "Majblomman". Även där går mycket pengar till anställda och till reklam.

Bengt Westerberg är en sympatisk man, en socialliberal långt ifrån den växande högerfalangen inom borgerligheten. Han finns bland de toppolitiker av olika partier jag haft förmånen att intervjua på 91,4 MHz www.tyresoradion.se  , så jag minns att han verkade schysst. Men för några år sedan framkom det att han som ordförande i Röda korset hade ca 70 000 kr i månaden. Det blev synd om alla frivilliga och helt oavlönade som gick omkring med sina insamlingsbössor. De blev orättvist sammankopplade efter skamregeln guilt by association.

"ADMINISTRATIVA KOSTNADER" MÄRKLIGT HÖGA

Det påstås att de stora biståndsorganisationerna har rätt att avsätta upp till 25 procent av sina pengar till "administrativa kostnader", alltså för löner till anställda och till reklam med mera. Jag tittar avundsjukt på TV-reklamen för Världens barn och andra stora organisationers insamlingskampanjer och undrar lite förskräckt hur många tusen eller miljoner detta kostar.

En kille som varit anställd i en sådan stor organisation och hade haft god insyn i förhållandena berättade att han aldrig skulle ge ett enda öre till en sådan insamling. Hoppas att han överdrev.

TUFF: VARTENDA ÖRE GÅR TILL ÄNDAMÅLET

I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) är vi stolta över att ha finansierat tjogtals skolor, bibliotek, 200 brunnar, en medicinfabrik, 110 000 mangoträd och mycket annat i den indiska delstaten Gujarat. Två miljoner kr från Tuff möjliggjorde för en boliviansk indianstam att köpa tillbaka tiotusentals hektar skogsmark och fiskevatten. Vi skickade 100 000 läroböcker till Eritrea på det inhemska språket tigrinja. Vi stöder barnbibliotek i Bagdad, "barfota barnmorskor" i Guatemala, fattiga gamla i Belgrad etc.

Det fina med detta bistånd är att varenda insamlad krona går till ändamålet. Det finns ingen avlönad i Tuff eller Radio Tuff.

NU GÄLLER DET SKOLA I KONGO!

I höstas bidrog Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) med 25 000 kr till en planerad skola bland fattiga byar i det alltför ofta krigsdrabbade Kongo (Kinshasa). Det skulle räcka till ett klassrum i den skola som skulle innehålla sex klassrum.

Samtidigt inledde Radio Tuff (www.tyresoradion.se  ) en kampanj för att finansiera ett andra klassrum. Faktum är att tiggeriet har givit resultat. 26 solidariska har bidragit, en av dem med väldigt mycket pengar. Så nu finns det 24 975 kr på insamlingskontot pg 793636-2, öronmärkta för Kongo. Det innebär att pengar till ett andra klassrum redan finns.

Nu satsar vi på att försöka finansiera ett tredje klassrum. Det positiva med det här projektet är att initiativet tagits av två tuff-medlemmar, Miza och Marcus Landström. De har redan gjort berömvärda insatser för rörelsehindrade kongolesiska barn och har goda kontakter i det område där skolan skall byggas.

Mycket mer information om projektet finns på radion. Miza och Marcus hörs på 91,4 MHz (www.tyresoradion.se  ). under en halvtimme 13 jan--3 feb. De har en egen hemsida http://elikianabiso.tumblr.com/

Låt oss fixa klassrum 3 genom Tuffs insamlingskonto pg 793636-2

Att minnas förintelserna i Vietnam

I julas var det 40 år sedan de elva dagarnas julbombningar av den nordvietnamesiska huvudstaden Hanoi förekom. Heder åt de alltför få som kom ihåg dessa förintelser. Jo, i dokumentärerna om Palme citerades hans fräna fördömande. Och själv mindes jag den amerikanska sångerskan Joan Baez' skildring av sin vistelse i Hanoi under de förfärliga bombdygnen. Hon skrev och sjöng om kvinnan som letade efter sin dödade son i ruinerna: "Where are you now my son?"

Det radikala nyhetsbrevet Counterpunch verkar i den stolta traditionen av muckraking, det vill säga att gräva upp i dyngan sådant som mittfåremedierna ängsligt undviker att tala om. Där fanns (10/1 2013) en artikel av Michael Yates om Vietnamkriget. Den innehöll otäck statistik:

1. Nästan fyra miljoner vietnameser dödades.

2. Mer bomber fälldes över Vietnam än vad de båda sidorna i andra världskriget lyckades fälla under sex
    år.

3. 75 miljoner liter växtgifter fälldes över landområden, som blev obrukbara.

4. Minst 9000 byar utplånades i Sydvietnam.

5. I Nordvietnam förstördes sex industristäder och ett hundratal andra städerjämnades med marken.

6. Efter kriget dödades tusentals vietnameser av kvarvarande bomber och minor. Och Agent Orange och 
    andra gifter har skapat hälsoproblem för miljoner vietnameser och har lett till att minst 150 000 barn fötts
    missbildade.

Det är mycket vanligt att dödssiffror från krig i propagandistiskt syfte överdrivs. Så kan det också vara här. Den vanliga siffran på dödade vietnameser brukar vara ca två miljoner, jämfört med 52 000 amerikaner. Men även om siffrorna skulle vara fördubblade är det här man i USA gör allt för att glömma. I stället har Obama beslutat att hedra de amerikanska veteraner som deltog.

Hade vietnameser haft inflytande över våra självgoda västerländska medier i likhet med andra offer för krig hade vi säkert hört talas om Vietnamkrigets elände praktiskt taget varenda vecka.
----------------------------
ÅKE SANDIN 23 januari 2013

PS 1: På tal om eventuella överdrifter påpekade amerikansk-svensken Al Burke att Robert McNamara, försvarsminister 1961-68, förebrått vietnameserna för att de fortsatte kriget, trots att deras förluster i dödade med hänsyn till folkmängden motsvarade 25 miljoner amerikaner. Det skulle tyda på att 4 miljoner dödade vietnameser kanske stämmer.

PS 2: På 91,4 MHz och www.tyresoradion.se hörs 20/1-10/2 2013 en halvtimme med journalisten Johan Erlandsson, som skriver en bok om de många amerikanska vietnamdesertörerna, av vilka många bodde hos Tuff-familjer i Tyresö

DEN TUFFA OBEROENDE RADION (Nr 1332)

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1332:a sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 13 januari kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 27 januari, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

Programmet i korthet:

Veckans rosor delas ut till en Kongoinsamling, ett ickevåldsprogram, en hemsida, en företagare, en professor, en Syrienförening, en dagstidning och tuff-medlemmar.
Widad Zaki intervjuas om läget i Irak med korruption och våldsutbrott men också om de två barnbiblioteken, som bl a med stöd från Tuff blivit oaser i oroliga Bagdad.

Tuffaktivisten Lena Sandin Kroos berättar om Svenska Freds antikärnvapengrupp och dess kommande aktiviteter och seminarier.

Åke Sandin jämför i sin krönika eftermälena för Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte, två svenskar som gjorde berömvärda insatser kring andra världskriget.

Wallenberg hyllas, men varför glöms Bernadotte?

(Ett något längre inlägg i samma ämne finns den 6 januari i denna blogg)

Femton aktningsvärda personer kräver nu (DN 4/1) att Raoul Wallenberg bör få en särskild minnesdag i Sverige, precis som han redan har belönats med det på olika håll i världen. Det är välförtjänt, ty han räddade tusentals människor undan döden eller hemska lägervistelser i det krig som kostade uppåt 40 miljoner av olika etniciteter livet. Redan i augusti hyllades Wallenberg i många artiklar, inte minst i DN, och det var många år sedan man anlade Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan mitt i Stockholm.

Nu fanns det en annan svensk som också gjorde berömvärda insatser för utsatta människor i detta skoningslösa krig. Det var Folke Bernadotte, som med sina vita bussar räddade många tusen människor från otäcka tyska koncentrationsläger. Men om honom är tystnaden numera nästan kompakt. Det finns nog flera orsaker till det:

Om hans räddningsexpedtion ges uppmärksamhet kommer föga smickrande uppgifter fram om de brittiska flygarna, som vi har lärt oss betrakta som hjältar. I slutet av kriget hade de nästan fullständigt luftherravälde. De kunde då ganska obehindrat bränna ner civila kulturstädet som Dresden och Pforzheim och de anföll också i fullt dagsljus tre gånger Bernadotte-expeditions lastbilskolonner, trots att bilarnas tak var prydda med stora svenska flaggor och röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt.

På morgonen den 3 maj 1945, fyra dagar efter Hitlers död hade Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till fyra tyska fartyg på Neustadts hamn och redd. Ändå anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg.. Tre båtar sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.

En annan orsak till de olika bedömningarna av Wallenberg och Bernadotte finns nog i de bådas slutgiltiga öde. Wallenberg bortfördes av ryssarna och dog eller dödades i sovjetisk fångenskap. Vi känner självklart stort medlidande för en hjältemodig svensk som blev Stalinterrorns offer.

Annorlunda gick det för Folke Bernadotte. 1948 var han högste FN-medlare i Israel/Palestina. Den 17 september mördades han av en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar och känd under förkortningen Lehi. Men det pinsamma var, att en av de aktiva i Lehi var Yitshak Shamir, som på 1980-talet skulle bli Israels ledande politiker: utrikesminister, premiärminister och inrikesminister.

Efteråt startade en veritabel förtalskampanj mot Bernadotte Till och med nazistledaren Heinrich Himmlers massör Felix Kersten kom till heders. Han presenterade ett brev, som var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte" och ställt till Himmler. Det innehöll verkligen politisk dynamit, för där nämner brevskrivaren sin motvilja mot att rädda judar. Ja, han tipsar till och med tyskarna om hur de effektivare skulle kunna bomba London.

Det här brevet fick stort genomslag. Många ville så gärna tro på det. Kersten erhöll av holländarna ärebetygelser och de till och med nominerade honom till Nobelpriset. Han hade visat sina egna dagböcker som "bevis" på att han minsann genom sina kontakter med Himmler hade räddat tre miljoner holländare från att bli deporterade.

Det skulle dröja i över tjugo år, innan bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att hans förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin.

En olustig efterklang av smutskastningen mot Bernadotte förekom långt senare. 1998 meddelade svenska medier att han personligen i Tyskland hade avvisat judar från de vita bussarna. Det byggde på en uppgift av en norrman. Men det visade sig att Bernadotte vid den aktuella tidpunkten inte ens hade varit på plats i Tyskland utan i Danmark.

Ett uttalande, som knappast fick någon uppmärksamhet i våra trendriktiga medier, kom från de norska krigsveteranorganisationerna. Det löd:

"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"

De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med att uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Så tycker alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger. Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!
--------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1332) 13-27 jan 2013. Hörs lokalt på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se

ROSOR från RADIO TUFF 1332 (13/1-27/1 2013) till….

….till Tuffs insamling för Kongo på insamlingskontot pg 793636-2 , som nu nått upp till 24 975 kr, vilket räcker till ett av de sex klassrummen som planeras för bygget av en skola bland Kongos fattiga byar. En betydande del av summan har donerats av en enda solidarisk person. Tidigare har Tuff bidragit med 25 000 kr till detta projekt. Från 13 januari hörs på Tyresöradion 91,4 MHz en halvtimme med initiativtagarna Miza och Marcus Landström. Hörs också på www.tyresoradion.se

….till just Tyresöradion, Succékanalen 91,4, där man till den 27 januari kan höra en halvtimme med Lennart Bergfeldt, universitetslärare, som i många år har informerat om ickevåld eller civilmotstånd som en förnuftigare försvarsmetod än den gängse militära. Hörs också på www.tyresoradion.se

….till Den nu uppfräschade hemsidan www.tuff.fred.se som innehåller massor av information om den aktiva Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Inte minst berömvärd är Bengt Citron, som i många år har uppdaterat hemsidan varje vecka.

….till reklamföretaget Wild Cards chef Mikael Sipilä som nu beslutat att stödja Tuff. Han skriver: "Fred på jorden är förmodligen det vi brukar önska oss mest när vi kommer in på ett nytt år. För den sista månaden 2012 så har vi valt att bli medlemmar i Svenska Freds lokalavdelning i Tyresö - TUFF. Det är inte ett belopp av större karaktär men vi vill gärna försöka visa att vår devis 'Ingen kan göra allt, men alla kan göra något' verkligen fungerar. Så detta är även en budkavle till våra kunder, leverantörer och partners att ta ett aktivt beslut. Ett beslut att försöka bidra till fred på jorden".

….till professorn vid norska fredsforskningsinstitutet PRIO Ola Tunander, som i boken "Libyenkrigets geopolitik", humanitär intervention eller kolonialkrig, kritiskt granskar den gängse bilden av detta krig. Han menar att inbördeskriget redan från början utkämpades med utländskt deltagande på rebellsidan. Upproret var noga planlagt liksom anklagelserna om igångsatt eller befarat folkmord samt hela strategin för att med mänskliga rättigheter som täckmantel motivera ett storskaligt angrepp lett av Fankrike, Storbritannien och USA och med användande av styrkor från Quatar för att leda rebellstyrkorna på marken. De värsta och flesta förbrytelserna begicks av rebellerna, anser Tunander.

….till föreningen SyrienSolidaritet, som har en annan syn på konflikten i Syrien än den ensidiga bild våra medier ger. De efterlyser förhandlingar, inte krig, och hävdar: "Den verkliga demokratiska opposition som finns i Syrien och den stora majoriteten syrier både inom och utom Syrien vill ha fred. Problemet är att USA-alliansens oppositionsprojekt inte vill ha några förhandlingar. USA-alliansen fortsätter att träna, leda och beväpna fundamentalistiska islamister som spränger bilbomber, genomför riktade mord och etnisk rensning av kristna."

….till Svenska Dagbladet, som på sin debattsida "Brännpunkt" (8/1 2013) publicerar en artikel under rubriken "Se chansen till fred i Afghanistan!" Den är undertecknad av sex namnkunniga: Anders Ferm, Peter Hjukström, Lars-Gunnar Liljestrand, Thage G Peterson, Birger Schlaug och Maj Britt Theorin. De påminner om att flera Natoländer redan tagit hem sina trupper från Afghanstan, en förebild för Sverige: De skriver: "Det är hög tid att regeringen byter politik och vänder blad i Afghanistanfrågan". Om de länge kritiserade talibanerna skriver de: "Talibanerna säger sig nu vara för att kvinnor skall ha rättigheter till utbildning och arbete….De säger sig nu vara villiga att dela makten och inkludera alla parter".

….till alla kloka som bestämmer sig på de nya året att stödja Tuff genom att bli medlemmar. Det blir man genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 för familjemedlem på Tuffs pg 16 01 37- 6. Hjärtligt välkommen som medlem! Du behövs.

Kongo: Klassrum 2 fixat!

I höstas bidrog Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) med 25 000 kr till en planerad skola bland fattiga byar i det alltför ofta krigsdrabbade Kongo (Kinshasa). Det skulle räcka till ett klassrum i den skola som skulle innehålla sex klassrum.

Samtidigt inledde Radio Tuff (www.tyresoradion.se ) en kampanj för att finansiera ett andra klassrum. Faktum är att tiggeriet har givit resultat. 26 solidariska har bidragit, en av dem med väldigt mycket pengar. Så nu finns det 24 975 kr på insamlingskontot pg 793636-2, öronmärkta för Kongo. Det innebär att pengar till ett andra klassrum redan finns.

Sannolikt kommer TUFF att fortsätta med den här kampanjen och försöka finansiera ett tredje klassrum. Det positiva med det här projektet är att initiativet tagits av två tuff-medlemmar, Miza och Marcus Landström. De har redan gjort berömvärda insatser för rörelsehindrade kongolesiska barn och har goda kontakter i det område där skolan skall byggas.

Mycket mer information om projektet finns på radion. Miza och Marcus hörs på 91,4 MHz (www.tyresoradion.se ). I det Radio Tuff (nr 1331) som hörs till och med söndag 13 jan finns 6 minuter med dem. Efteråt kan de höras i fliken "Arkiv" på radions web-sida. Och från söndag 13 jan hörs de på Tyresöradion under en halvtimme, första gången kl 18.30. De har en egen hemsida: http://elikianabiso.tumblr.com/

En fördel med Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 , är att ingen i Tuff är avlönad, så att varenda insamlad krona oavkortad skickas till ändamålet.

Så låt oss försöka finansiera också ett tredje klassrum!

Wallenberg hyllas, Bernadotte tystas.

Femton aktningsvärda personer kräver nu (DN 4/1) att Raoul Wallenberg bör få en särskilt minnesdag i Sverige, precis som han redan har belönats med det på olika håll i världen. Det är välförtjänt, ty han räddade tusentals människor undan döden eller hemska lägervistelser i det krig som kostade uppåt 40 miljoner av olika etniciteter livet.

Redan i augusti hyllades Wallenberg i många artiklar, inte minst i DN, och det var många år sedan man anlade Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan mitt i Stockholm.

Nu finns det en annan svensk som också gjorde berömvärda insatser för utsatta människor i detta skoningslösa krig. Det var Folke Bernadotte, som med sina vita bussar räddade många tusen människor från otäcka tyska koncentrationsläger. Men om honom är tystnaden numera nästan kompakt.

En av orsakerna till att Bernadotteexpeditionen hamnat i glömska är att den en smula komplicerar vår svartvita bild av andra världskriget. Vi är vana vid att hylla brittiska flygare som hjältemodiga bekämpare av den nazistiska våldsideologin. Men i slutet av kriget hade de nästan fullständigt luftherravälde och kunde i lugn och ro bränna ner också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim. Och en brittisk pilot påstod att de hade order att skjuta på allt som rörde sig.

Det gjorde de också. Den svenska Bernadotte-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.

Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen den 3 maj 1945, fyra dagar efter Hitlers död, meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till fyra tyska fartyg i Neustadts hamn. Ändå anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Tre av dem sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.

En annan orsak till de olika bedömningarna av Wallenberg och Bernadotte finns nog i de bådas slutgiltiga öde. Wallenberg bortfördes av ryssarna och dog eller dödades i sovjetisk fångenskap, kanske därför att hans räddningsaktion finansierades av USA, som hans biograf Ingrid Carlberg påstår (DN 9/8 2012). Hur som helst har vi all möjligt medlidande för en hjältemodig svensk som blev Stalinterrorns offer.

Annorlunda gick det för Bernadotte. Han var 1948 FN:s medlare i Israel/Palestina. Hans bil blev i Jerusalem den 17 september 1948 stoppad av tre män i israeliska militärmössor. En av dem skjuter Bernadotte med sex skott och han slungas bakåt och blod stänker upp i hans ansikte och sköljer över skjortan. Hans medpassagerare träffas av arton skott, blir nästan skjuten i bitar. Det ironiska år att det var den franske FN-observatören överste André Sérot som ville sitta bredvid Bernadotte för att tacka honom för att dennes vita bussar hade räddat fru Sérot från koncentrationslägret Dachau.

Morden utfördes av en medlem av en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar och känd under förkortningen Lehi. De hävdade, att Bernadotte hade avrättats som "en representant för den brittiska fienden" och själv bar ansvaret för blodsutgjutelsen. Men det mest pinsamma och därför nedtystade var att en av de ledande i Lehi var Yitshak Shamir, Han skulle på 1980-talet efterträda , Menachem Begin, också med terroristbakgrund, som Israels ledande politiker: utrikesminister, premiärminister och inrikesminister.

Inte underligt att det sedan förekom en veritabel förtalskampanj mot Bernadotte Till och med den ledande nazisten Heinrich Himmlers massör Felix Kersten kom till heders. Kersten presenterade ett brev, som var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte" och ställt till Himmler. Det innehöll verkligen politisk dynamit, för där nämner brevskrivaren sin motvilja mot att rädda judar. Ja, han tipsar till och med tyskarna om hur de effektivare skulle kunna bomba London.

Det här brevet fick stort genomslag, inte bara för att många gärna ville tro på det utan främst genom att en aktad historiker, Oxfordprofessorn Hugh Trevor Roper, adlad till lord Dacre, satte tilltro till det. Kersten erhöll av holländarna ärebetygelser och de till och med nominerade honom till Nobelpriset. Han hade visat sina egna dagböcker som "bevis" på att han minsann genom sina kontakter med Himmler hade räddat tre miljoner holländare från att bli deporterade.

Det skulle dröja i över tjugo år, innan bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att hans förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin.

En olustig efterklang av det lögnaktiga förtalet av Bernadotte förekom långt senare. 1998 meddelade svenska medier att han personligen hade avvisat judar från de vita bussarna. Det byggde på en uppgift av judiskättad norrman. Men det visade sig att Bernadotte vid den aktuella tidpunkten inte ens hade varit på plats i Tyskland utan i Danmark.

Ett uttalande, som knappast fick någon uppmärksamhet i svenska medier, kom från de norska krigsveteranorganisationerna. Det löd:

"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"

De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Så tycker alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger. Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!

ÅKE SANDIN