Som pojke indoktrinerades jag genom hänförd läsning av böckerna om Biggles. Han var engelsk flyghjälte som elegant, ja nästan humoristiskt, bekämpade läskiga tyskar och andra ruskiga typer. Alltså var jag vid 13 års ålder barnsoldat och som 22-åtig valp förde jag befäl över 40 man under en vintrig militärmanöver i Norrland.
Sedan dess har jag fått många nya insikter. Bland annat har jag besökt krigens många minnemärken i Europa. I Tyskland blir man imponerad över att det överallt finns minnesplatser (Gedenkstätten) för tyskarnas offer. Skolklasser bussas till de gamla platserna för Buchenwald, Dachau och andra otäcka koncentrationsläger, så att barnen skall lära sig om förfädernas ogärningar. Mindre uppmärksamhet ges åt de egna offren, till exempel Ohlsdorf-kyrkogården i Hamburg, där 43 000 civila dödsoffer för tre nätters brittiska bomningar i juli 1943 finns begravda, många oidentifierade på grund av de kremerades levande av de fruktansvärda eldstormarna.
Annorlunda är det i England och USA, där självkritiken saknas. Där dräller det av monument och minnesplatser över de egna "krigshjältarna", deras tjusiga bedrifter och fiendernas förbrytelser. Var finns i England minnesmärkena över de tiotals miljoner afrikaner och asiater, som dödades, när England lade under sig en fjärdedel av världen? Eller av de brittiska terrorbombningarna?
Om krigsfirandet i USA skrev en gång civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”:
”I USA finns en rad museer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”
Nyligen invigde den engelska drottningen i London ett "Bomber Command Memorial" för att ytterligare hylla engelska flyghjältar. Men i slutet av ett program på Tyresöradion om alla offer 1945 på "Dödens hav", Östersjön 1945, påmindes det om det här:
"Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.
"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig",berättade en brittisk pilot.
Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.
I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne."
---------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 1323. September 2012. Hörs på www.tyresoradion.se
(Den 2 september lades här på bloggen in en historik över flygkriget under rubriken "Massdödandet från luften en märkligt accepterad krigsförbrytelse")
Engelska bombkommandots chef Arthur Harris var förmodligen psykopat. Historikern A J P Taylor beskriver t.ex. hur han efter kriget sörjde över att det inte blev kärnvapenkrig så att mänskligheten kunde dö en gång för alla. Fast bombkriget var förstås inte hans idé.
SvaraRadera