(För några dagar sedan skrev den finlands-svenska professorn Merete Mazzarella i Sydsvenskan om en finländsk bok som utgavs för att vara en skildring av verkligheten, men som senare avslöjats vara delvis fiktiv. Hon nämnde några andra böcker i samma genre, bland annat om ett bedrägeri som vi i Radio Tuff /www.tyresoradion.se / berättade om på följande sätt):
Det här är historien om en succébok. På engelska heter den "Fragments", på tyska "Bruchstücke". Den utkom i Schweiz 1995 och fick genast ampla lovord. Den översattes till flera språk och blev en internationell bestseller. Den överhopades med priser, såsom det amerikanska National Jewish Book Award, det franska Prix Memoire de la Shoah, det brittiska Jewish Quaterly Literary Prize med flera utmärkelser. Författaren for på en bejublad föreläsningsturné i USA, organiserad av US Holocaust Museum, som också anordnade en lunch med författaren som hedersgäst i Hotell Carlyle i New York, där priset per tallrik var 800 kr.
"Historikern" på modet, den amerikanske sociologen Daniel Goldhagen, prisade boken i översvallande ordalag. (Goldhagen vann ära och pengar på sin bok "Hitler's Willing Executioners", som framställde alla tyskar som närmast genetiskt betingade antisemiter.) Alla var dock inte lika förtjusta i denna bok. Oberoende historiker av den gamla källkritiska skolan kom med grava anmärkningar, liksom vänster-intellektuella, exempelvis Norman Finkelstein)
Succéboken "Fragments" är en självbiografi. Den handlar om en liten judisk pojke, som berättar om fasorna i koncentrationslägret Majdanek. I Auschwitz är han också, och där ser han sin pappa bli misshandlad till döds. Ja, han utsätts till och med för otäcka medicinska experiment av den beryktade nazistläkaren Josef Mengele.
Den firade författaren hette Binjamin Wilkomirski. Märkligt länge fick han njuta av sitt triumftåg, innan han snöpligt avslöjades som en bedragare. Den förste slaven på hans triumfvagn var illa nog en av dessa av etablissemanget förkättrade revisionister, en ung australiensisk regeringstjänsteman, Michael Mills. Denne upptäckte att Wilkomirskis beskrivning av Majdanek påfallande liknade berättelser från barn som överlevt koncentrationslägret Buchenwald.
Denna skeptiska tråd togs sedan upp av den schweiziske författaren Daniel Ganzfried, vars far var en äkta överlevande från Auschwitz. Ganzfried utförde ett veritabelt detektivarbete genom att undersöka Wilkomirskis förflutna. Han fann då sensationella fakta: Wilkomirski var inte född 1939, som han uppger i sin föregivna självbiografi, utan 1941. Han var inte jude utan föddes av en ensam protestantisk mor och hette egentligen Bruno Grosjean. Men han adopterades av en rik schweizisk familj och fick därför namnet Bruno Dössekker. Som pojke hade han levt i trygghet i Schweiz under andra världskriget. Hela boken var ett skickligt påhitt, ett bedrägeri, men en så klockren spark i tidsandan att den betecknades som ett genialt historiskt dokument.
Inte oväntat försökte Wilkomirski, alias Dösseker, svara med att kalla avslöjandena för en "antisemitisk komplott", i vilken till och med schweiziska regeringstjänstemän påstods vara inblandade. Men nu riskerar han i Schweiz åtal för bedrägeri.
Det återstår att förklara, hur det här bedrägeriet så länge betraktades som äkta och höjdes till skyarna, till och med av fackhistoriker. Är det så, att om en text är tillräckligt trendriktig och politiskt korrekt, anammar vi den alltför okritiskt?
((Källa: Artikel av Tom Gross i Wall Street Journal den 5 feb. 2002. Mera om den här affären behandlas i en bok av Blake Eskin. Den har titeln "A Life in Pieces".)
ÅKE SANDIN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar