--eller vem vet något om Pforzheim och Swinemünde?
(I DN häromdagen berättas det om ännu ett monument till minne av "hjältemodiga" brittiska krigare. Det är synd att britter och amerikaner är så föga självkritiska att de inte som tyskarna inrättar minnesplatser för sina många offer. Minns en artkel skriven av civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”. Han skriver bland annat:
”I USA finns en rad muséer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”)
1992 protesterade människorna i Dresden mot en högtidlighet i London. Där hade den brittiska änkedrottningen just avtäckt statyn av flygmarskalken sir Arthur Harris.
I motsats till Västtysklands befolkning hade Dresdenborna ännu inte undfått den omskolning (Umerziehung, reeducation) som inpräntat att västmakterna stod för det rätta, sanna och humana och att bara tyskarnas egna många krigsförbrytelser skulle ihågkommas, medan förbrytelser begångna mot tyskar skulle tystas ned. Dresden ligger ju i forna DDR, vars propaganda ingalunda hade varit västvänlig.
Arthur Harris var nämligen under andra världskriget chef för brittiska Bomber Command och delansvarig för så där en 600 000 tyska civilas död. När en Londonpolis under kriget förebrådde flygmarskalken för att han körde sin Bentley så fort och vårdslöst att han riskerade att döda folk svarade Harris bara: "Unge man, jag dödar tusentals människor varje natt". Han fick smeknamnet Bomber Harris men hans underlydande kallade honom kort och gott för Butch, det vill säga Butcher, slaktaren.
Den mest kända --eller ökända-- av Harris' flygoperationer är förintelsen av Dresden den 13-14 februari 1945. Det var då som tusentals allierade bombplan vräkte bland annat 600 000 brandbomber över den militärt betydelselösa stad, som kallades Elbes Florens. Om det var 35 000, 130 000 eller rentav 250 000 civila och flyktingar som då kremerades levande är lite oklart, men som regel vid räkning av lik brukar de lägre siffrorna vara mera tillförlitliga.
Arthur Harris var med redan 1919 och då som ung skvadronchef i Royal Air Force i det tredje afghanska kriget. I sina memoarer skryter han med att det var en fullträff med en brittisk tiokilosbomb mot den afghanske kungens slott som avgjorde kriget. I varje fall var det en sensationell händelse i Kabul när damerna i kungens harem av bombningarna tvangs ut i folkvimlet.
Om hur europeiska kolonialmakter använde flygbombningar mot de människor man då kallade infödingar eller vildar finns att läsa i senaste Ordfront Magasin, nummer 7-8. Där finns ett utdrag från Sven Lindqvists kommande bok "Nu dog du". För vår västerländska självgodhet kan den boken bli lika svår att smälta som Lindqvists omdiskuterade bok från 1992, "Utrota varenda jävel!"
Lindqvist erinrar om de tankar som R. P. Hearne redan 1910 utvecklade i sin bok "Air Ships in Peace and War". Flyget skulle vara utomordentligt användbart vid straffexpeditioner i kolonierna. Luftfarkosterna skulle skrämma vildarna från vettet, som nu kunde straffas mycket snabbare och hårdare och dessutom utan att värdefulla vita soldater gick åt.
Hearne vid sitt skrivbord menade att attacker från luften skulle drabba skurkarna utan att oskyldiga människors blod spilldes. Men liksom senare flygteoretiker överskattade han precisionen i attackerna från luften. När fransmännen redan 1912 använde flygbomber mot de marockaner som inte ville civiliseras av dem siktade piloterna mot stora mål: byar, marknadsplatser, boskapshjordar, annars träffade inte deras bomber. Än i dag målar man i många berberbyar uppe i Atlasbergen inte husen för att de inte skall synas så väl från luften. Och 1913 använde spanjorerna mot marockanerna karteschbomber, den tidens splitterbomber, vilka dödade urskillningslöst.
1915 bombade britterna pathanernas byar vid den indisk-afghanska gränsen. När det inte hjälpte bombade man bevattningsanläggningarna så att matjorden spolades bort. Att även kvinnor och flickor dödades av bomber hade det brittiska högkvarteret en tidstypisk ursäkt för. De hänvisade till kvinnans låga status bland afghanerna, vilka påstods betrakta kvinnor som ett slags lösöre eller i varje fall på samma nivå som boskap och vapen. Deras människovärde kunde därför inte jämställas med europeiska medsystrars.
På 1920-talet var det tyska flygvapnet förbjudet enligt fredsdiktatet i Versailles. Men britter och fransmän var desto flitigare i att använda sitt flygvapen, inte minst i mellanöstern och arabvärlden. Irakerna, som äntligen blivit fria från turkisk överhöghet var inte särskilt förtjusta i sina nya herrar, britterna. Arthur Harris var i farten igen, mycket uppfinningsrik med att göra om transportplan till tunga bombplan och att fälla klasar av små brandbomber mot byarnas halmtak. Triumferande kunde han 1924 rapportera hem till England:
"Nu vet araber och kurder att på 45 minuter kan en stor by bli praktiskt taget utraderad och en tredjedel av invånarna dödade eller skadade av fyra eller fem flygmaskiner"
Inte alla britter var lika glada som Harris över att bränna ned fattiga byar. Stabsofficeren Lionel Charlton hade vid ankomsten till Bagdad 1923 besökt ett sjukhus och till sin överraskning och förskräckelse fått se de lemlästade offren för sina landsmäns luftkrig. I sina memoarer brännmärker han dessa bombningar, som också dödade kvinnor och barn, som rena massakrerna. Så småningom fick han nog och bad om förflyttning hem till England, där han tvångspensionerades 1928.
Medan britterna axlade "den vite mannens börda" genom att bomba Iran, Irak , Transjordanien och Somalia uppfyllde fransmännen sin "civilisatoriska mission" genom att bomba Syrien, ett land som tillfallit dem som mandat efter första världskriget. Flera syriska städer anfölls 1925 från luften. Bara i Damaskus dödades den 18 oktober det året ett tusental muslimer av franska bomber. Och fram till våren året därpå hade de flesta byar runt Damaskus förvandlats till ruinhögar. Den här krigföringen stred förstås mot krigets dittillsvarande lagar, men fransmännen försvarade sig med att folkrätten bara gällde civiliserade folk, inte arabiska banditer.
Bombplanens förmåga att döda var särskilt stor i ökenlandskap, där det var svårt för människorna att gömma sig. Inte samma lycka hade brittiska RAF, när de 1932 angrep byar i Burma. Där gav djungeln människorna på marken en chans att undkomma bomberna.
I mitten av 1930-talet var det dags för Mussolinis Italien att pröva bombkrigets förmåga. Det var när italienarna lade under sig Haile Selassies Abessinien, det vill säga nuvarande Etiopien. Hur bomberna exploderade i abessinska ryttaravdelningar beskrev italienska flygare i närmast poetiska ordalag. De tyckte att det såg ut som en blomma, som plötsligt slog ut när hästar och människor slungades iväg från krevadcentrum. Nyårsaftonen 1935 bombades också svenska Röda korsets ambulanser i Abessinien, varvid flera svenska sjukvårdare dödades. (Min mamma brukade alltid på nyårsaftnarna berätta om detta dystra nyår, när Radiotjänst ,dåvarande Sveriges Radio, spelade sorgemusik hela kvällen.)
Spanska inbördeskriget 1936-39 brukar betecknas som ett förspel till andra världskriget. Här fick också några tyska flygare vara med på Francos sida och bevisa att de också kunde massdöda från luften. Den mest kända flygraiden är angreppet på staden Guernica med 93 dödade, förevigad genom Picassos berömda målning av förödelsen.
Men det var först med andra världskriget som bombflyget skulle visa vad det kunde. Dess militära effektivitet är omtvistad men inte dess förmåga att massdöda, främst civila.
Det var ju tyskarna som var först ute i andra världskriget. 1939 bombades Warszawa av Luftwaffe innan tyskarna erövrade den polska huvudstaden. I maj 1940 utsattes det belägrade Rotterdam för en svår bombraid. Uppåt 1000 holländare miste livet. I både fallen kunde tyskarna hävda att det enligt gällande krigslagar gällde städer som militärt försvarade sig och som man därför hade rätt att bombardera.
Sedan gick utvecklingen snabbt mot det totala bombkriget. Båda sidor började angripa städer långt bakom fronten. Tyskarna inledde hösten 1940 den så kallade Blitzen med upprepade bombanfall mot engelska industristäder i fåfängt hopp om att få England att sluta fred. Natten till den 15 november anfölls Coventry av 449 tyska bombplan. Många industrier slogs ut och 380 människor dödades. Engelsmännen svarade med att bomba Mannheim. Tyskarna förlorade slaget om Storbritannien och Churchills ord om de brittiska jaktpiloterna är berömda: "Aldrig i världshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket".
Medan tyskar och fransmän byggt upp sina flygvapen främst för att understödja markstridskrafterna vid fronten hade Royal Air Force efter första världskriget satsat på en annan strategi. Engelsmännen avsåg att från luften förgöra fiendens städer för att på det sättet vinna kriget. För den uppgiften var Sir Arthur Harris som klippt och skuren. Men det skall till hans försvar sägas att denna urskillningslösa så kallade area bombing redan var planerad när han tillträdde som bombchef 1942.
Den kände historikern Peter Englund har skrivit att denna krigets industrialisering alltmer kom att styras av räknenissar och statistiker:
"
RAF:s stabschef, sir Charles Portal skrev i början av november 1942 ett förfärligt PM där han på ett torrt byråkratiskt vis lade upp planerna för de kommande två åren. Han ansåg att man kunde klara av att fälla 1,5 miljoner ton bomber över Tyskland, vilket skulle leda till att 6 miljoner hus förstördes, varefter '25 miljoner tyskar skulle bli hemlösa, 900 000 skulle bli dödade och 1 miljon svårt skadade'.
Det inte minst skrämmande med detta aktstycke är --förutom att det faktiskt höll streck rätt bra-- just situationen: en liten grå man sitter tyst på ett litet grått kontor någonstans och räknar och plussar och lyfter papper och går på lunch och svarar i telefon och åker hem till lilla frugan och återvänder lugnt nästa dag och räknar lite till och så vidare, som om siffrorna var en beräkning av en fabriks produktion av kokosbollar och inte en formel för massakrerandet av hundratusentals män, kvinnor och barn"
Enligt Charles Snow i hans bok "Science and Government" var hjärnan bakom den här krigföringen kabinettsmedlemmen, professor Frederick Lindemann. Han menade att bomberna gjorde störst skada, det vill säga nytta, i de tätast befolkade områdena, stadskärnorna. Target: the Cathedral, riktpunkt domkyrkan som man sa. Den gamla hansestaden Lübeck var den första som på allvar drabbades av den här sortens luftkrig. Det var i mars 1942 och hela innerstan förstördes, jodå också domkyrkan. Det var en stor framgång tyckte engelsmännen, trots att Lübeck var av föga militärt värde. Men som Harris belåtet uttryckte det: Stan "var ju byggd mera som en braständare än som en mänsklig boplats". Elden spred sig alltså lätt över de trånga gränderna.
Lübeck var bara början. I över tre år till skulle allierade flygarmador fortsätta med sina nattliga bombmattor över alla större tyska städer. Den unge Stig Dagerman besökte Tyskland ett och ett halvt år efter kriget, en resa han rapporterade om i boken "Tysk höst". Han har svårt att avgöra vilken av alla tyska ruinstäder som är den mest sönderbrända, sönderslagna och igenrasade. Han väljer Hamburg, en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg. Dagerman åker tåg genom Hamburg och ser bara något som verkar vara en jättelik avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar och tomma fönsterhål. Under en kvart ser han inte en enda människa, fast han åker genom det som en gång var Hamburgs mest tättbefolkade område. Dagerman besöker också källarna, där bleka människor och tuberkulösa barn, många av dem etniskt rensade flyktingar, bor med vatten upp över fotknölarna.
Det var på Hamburg som de allierade 1943 provade ut att framkalla eldstormar, som skapade en hetta på över tusen grader och ett väldigt luftsug in mot brandcentrum som fick till med brandbilar att rutscha in i elden. Vid sådana temperaturer smälter inte bara asfalt utan också bly och glas -- för att inte tala om trä och människokroppar. Ögonvittnen berättade att små barn låg som stekta ålar på trottoarerna med händerna ännu utsträckta som för att skydda sig mot hettan. Ett nytt ord uppfanns: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött. En hel familj kunde rymmas i en tvättkorg.
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes över Hamburg tre miljoner brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Uppåt 50 000 människor, flera än offren för hela Blizen mot England, dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 300 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor.
Offren var så många och så förbrända eller lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 130 meter långa. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt bortglömd som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.
Bittert ironiskt var att det var främst Hamburgs arbetarklass som drabbades. För att uppnå maximalt dödande koncentrerade man bombningarna mot hyreshusområdena, de "röda" eller åtminstone minst Hitlertrogna delarna av staden.
Många andra tyska städer drabbades av eldstormar. En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkte bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.
Människor som försökte ta sig ut ur skyddsrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut, som var i Dresden som krigsfånge och fick delta i röjningsarbetet, kallar källarna för likgruvor i sin mycket läsvärda bok, "Slakthus 5".
Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna döda var fjärde Pforzheimbo, cirka 17000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".
Men också vid Östersjön, inte värst långt från Skåne, förekom bombmassakrer på civila och flyktingar. Den 12 mars 1945, en månad efter Dresden, anfölls Swinemünde, i dag det polska Swinoujscie, av 650 allierade plan. Förra året, när jag var på den gamla svenskön Usedom, besökte jag också kullen Golm. Där finns en massgrav med omkring 20 000 bomboffer för anfallet på Swinemünde.
I augusti 1945, när kriget redan var över i Europa, var nästan alla stora och medelstora städer i ruiner också i Japan. Där hade amerikanska B 29-or bränt ned en fjärdedel av alla bostäder, dödat många hundratusen civila och gjort 22 miljoner japaner hemlösa. Bara under en enda bombnatt den 29 mars 1945 hade 83 000 Tokyobor dödats. Vill man jämföra olika helveten var det faktiskt flera dödsoffer på detta enda dygn i Tokyo än sammantaget i koncentrationslägren Buchenwald och Dachau under tio-tolv år.
När Hiroshima utplånades den 6 augusti av den första atombomben, påstod president Truman i ett triumferande tal till nationen, att Hiroshima var en militärbas. Även som krigspropaganda var detta ovanligt missledande, för sanningen var snarast den motsatta. Hiroshima var så militärt betydelselöst att staden dittills i stort sett hade skonats från bombningarna. Men som en praktiskt taget orörd stad var den ett perfekt mål, när amerikanerna ville studera effekterna av sitt nya supervapen.
Ja, om effekterna kan man läsa i John Herseys bok, där han berättar om hur en överlevande upplevde den 6 augusti 1945:
"När han kom in bland buskarna såg han att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömslika tillstånd: ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från de smälta ögonen hade runnit nedför kinderna… Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
Tre dagar senare kom turen till Nagasaki. "En dag med tre färger" kallar Peter Englund avsnittet om denna förintelse i sin bok "Brev från nollpunkten": "Himlen var svart, jorden var purpur och mellan himmel och jord steg moln av gul rök". Atombomben fälldes just över Urakamikatedralen, Östasiens största katolska kyrka. Det var alltså Nagasakis fattiga och utstötta katoliker som brändes till stoft allra snabbast i hettan på 3-4000 grader. Men kanske var det ändå ett skonsammare öde än för de många tiotusentals som skulle dö veckorna efteråt av sina plågsamma brännskador eller åren efteråt av cancer från strålningen eller föda grymt missbildade barn.
Den amerikanska propagandan har varit så effektiv, att ännu tror många på det motsägelsefulla påståendet att atombomberna, som ju dödade ett par hundra tusen civila, ändå räddade liv. De sägs ha påskyndat Japans kapitulation. Om det skriver t ex historieprofessorn Göran Rystad:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Och det är en händelse som är tankeväckande, att den 8 augusti --två dagar efter förintelsen av Hiroshima och dagen före Nagasakimassakern-- bestämde segermakterna statuterna för de krigsförbrytarrättegångar, där tusentals av förlorarna skulle dömas till galgen. En av de tyngsta anklagelsepunkterna var just massmord på civila.
I sin bok , "The Crazy Ape", frågar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi:
"Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten som släpper bomberna inte ser sina offer?"
Den här boken om den galna apan, det vill säga människan, skrevs 1970, alltså under Vietnamkriget. Skulle de massiva bombmattorna den gången över Indokina ha varit möjliga, om den västliga opinionen varit medveten och upplyst om luftkrigets miljontals civila offer redan under första halvan av vårt sekel. Skulle ens årets Natobombningar av Jugoslavien ha accepterats?
Och de allra mest ängsliga frågorna blir då till sist: Accepterar vi massmord på civila från luften just därför att västmakterna, de som vi lärt oss är de goda och hjältemodiga, har varit de särklassigt värsta utövarna av bombterror? Är vår märkliga tolerans på den här punkten en följd av vår västerländska självgodhet? Eller är vi bara offer för vår okunnighet, vilken i de tusentals kärnvapnens tid kan stå oss dyrt?
ÅKE SANDIN
----------------------------------------------------------------------------------------------
(Sänt på Tyresöradion, 91,4 MHz, 18/7 --8/8 1999)
----------------------------------------------------------------------------------------------
LITTERATUR:
Buske, Norbert: Das Kreuz auf dem Golm (Schwerin 1996)
Dagerman, Stig: Tysk höst (Stockholm 1947)
Englund, Peter: Brev från nollpunkten (Sthlm 1996). Artikel i Populär Historia, nr 2/95
Hersey, John: Hiroshima (1946)
Kurowski, Franz: Das Massaker von Dresden und der anglo-amerikanische Bombenterror 1944/45 (1995)
Lindqvist, Sven: Vildarna bombas (Ordfront magasin nr 7-8/1999)
Olsson, Jan Olof (Jolo): Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919 (Sthlm 1975)
Rystad, Göran: Artikel i SSD 6/8 1986
Schmalacker-Wyrich, Esther: Pforzheim 23. Februar. Der Untergang einer Stadt (1995)
Veale, Frederick J.P.: Advance to Barbarism. The Development of Total Warfare (New York 1968)
Vonnegut, Kurt: Slakthus 5 (1969)
Szent-Györgyi, Albert: The Crazy Ape (1990)
