Skit flyter ovanpå

Nyligen var jag i min gamla hembygd Höga kusten. Det var sannolikt mitt sista besök där och det var bara på tre dagar. Ändå hann jag att göra sex halvtimmesprogram för http://www.tyresoradion.se/ , som vanligt med så kallade "vanliga människor" -- helt unika när man sätter sig ned och frågar ut dem.

När jag kom hem fick jag veta att Lennart Ivarsson hade avlidit, 96 år gammal. Då mindes jag att jag redan 1988 hade skrivit en Pax-krönika med rubriken "Lennart Ivarsson i hierarkin". Den återges i min bok "Förbannad pacifist" och börjar faktiskt med några rader om Höga kusten:

"Invíksån var mitt Mississippi. Den rinner ut i Ullångersfjärden vid Ångermanlands höga kust. Vi småpojkar badade i ån, vilket dagens hälsovårdsnämnder skulle ha chockerats av. Med liv och lust simmade vi slalom mellan bajskorvarna. De kom från hotellet och villorna uppströms. Det var Inviksån som första gången lärde mig, att skit flyter ovanpå"!

Det var alltså längesen jag började tvivla på kändisars och segrares berättelser, som vi vanliga matas med och indoktrineras av. När aggressiva och mediestarka västmakter startar krig och kallar sina massmord för "humanitära interventioner" är det fråga om propaganda, alltså skit som flyter ovanpå.

I krönikan för 24 år sedan framhöll jag Lennart Ivarssons arbete nere på golvet som ett föredöme. Skrev bland annat:
"Han var tidvis fredsrörelsens enda heltidsanställde, motvikten till många tusen officerare, försvarsbyråkrater, vapeningenjörer, FOA-experter, lottachefer etc, så nerlusade med skattemiljarder."

Och Lennart själv skrev bland annat:

"Det kan tyckas att vår strävan och vår kampanj mot militarismen bara är som en liten droppe i ett stort hav, men havet består av droppar."


I min krönika 1988 hette det också:

"Subjektivt är Lennart en av de mest suveräna människor jag har haft förmånen att känna och samarbeta med. Hans enda svagheter är hans vänlighet och hjälpsamhet. Det är lyten som dock är lätta att stå ut med. Mer än de flesta hade han ofta anledning att be oss andra att dra åt helvete. Objektivt hade Lennart ett hästjobb. Pappersluntorna växte meterhöga på hans skrivbord, medan vi ringde telefonerna heta för att kräva hans tjänster. Ändå var han generande lågavlönad. Och det hände, att han fick sin lön månader i efterhand. Det berodde inte på snålhet utan på fredsrörelsens kroniska fattigdom."

Minns Heidenstams ord vid Gustaf Frödings jordafärd:
"Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld".
-------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 1320 den 29/7 2012

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1320) 29/7 2012 till….

(Hörs från söndakväll 29 juli på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se  )

….till de tuffaktivister som minneshåller Hiroshimadagen måndag den 6 aug. genom att dela ut flygblad vid Tuffs bokbord i Tyresö centrum kl 15-18. Vi hyllar den gamla parollen "HELLRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON!" (Fast på ett annat sätt har vi ju i många år varit väldigt "radioaktiva")

….till minnet av den lilla japanska flickan Sadako När atombomben detonerade i Hiroshima var hon ett år. Hon överlevde men tio år senare insjuknade hon liksom så många andra i leukemi på grund av den radioaktiva strålningen. Enligt en sägen skulle man klara sig om man vek 1000 papperstranor. Hon hann vika 644, innan hon dog, elva år gammal. Hennes kamrater fortsatte att vika tranor och de är sedan dess symboler för kampen mot kärnvapen. I Hiroshima finns en staty, som avbildar lilla Sadako och som har en trana i toppen. Den 6 och 9 augusti hänger papperstranor överallt i Hiroshima och Nagasaki. (Det är därför vi i Tuff viker papperstranor och delar ut i Tyresö centrum på HIroshimadagen den 6 augusti.

….till aktiva Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) som måndag den 13 augusti planerar höstens program på ett öppet styrelsemöte från kl 17 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Alla Tuff-medlemmar välkomna!

….till docenten och Balkankännaren Kjell Magnusson som (DN 12/7) besvarar Jasenko Selimovics upprörda salva i Dagens Nyheter mot dem han hänger ut som "folkmordsförnekare" och som använder "bara" ordet massaker om massmorden i Srebrenica 1995. Magnusson tar fasta på det nästan pikanta att Selimovic är folkpartistisk statssekreterare och skriver bland annat: ”Bortsett från det anmärkningsvärda i att en statssekreterare på detta sätt blandar sig i den statliga televisionens programutbud är Selimovic själv vårdslös med sanningen” … ”I sina artiklar använder sig Selimovic, försåtligt och demagogiskt, av begrepp som revisionister och folkmordsförnekare…."Vad det handlar om är själva beteckningen folkmord och det är nedslående att en liberal politiker hänvisar till myndigheter och åsiktskontroll."

….till dem som vågar att också erinra om flera folks lidanden i det grymma jugoslaviska inbördeskriget En av dem är den amerikanska journalisten Diana Johnstone, vars bok om Natos inblandning i Jugoslavien hade titeln "Fools' Crusade", finns på svenska med titeln "Dårarnas korståg". Det hedrar Tidskrift för Folkets Rättigheter att på svenska publicera hennes långa essä "Krig som ursäkt för mer krig" (2005) på http://www.tffr.org/  

….till en lång artikel i den brittiska tidningen The Guardian (13/7) av Charlie Skelton. Han varnar för att "passionerat hat" mot Assadregimen i Syrien inte garanterar att de källor våra medier ensidigt använder är särskilt "oberoende". Tvärtom består de oftast av exilsyrier, som ända sedan 2005 mottagit finansiellt och annat stöd från neokonservativa hökar i USA. Den ständigt citerade källan med det förtroendeingivande namnet Syrian Observatory for Human Rights" är i själva verket Rami Abdulrahman, en klädeshandlare från Coventry. (Härom veckan avslöjades också detta av Radio Tuffs Hampus Eckerman).

….till den svenska statsvetaren Rima Haro, bördig från Syrien, som i DN (22/7) säger: "Kristna grupper kommer definitivt att få det sämre om al-Assad faller. Om man tror att det blir demokrati bara för att diktatorn faller är man naiv"

SUCCÉKANALEN 91,4 MHz. 5--12 aug.

Nu på 18:e året. På http://www.slingan.info.se/  finns bilder på de medverkande. Dygnet runt hörs följande 12 halvtimmar:

5/8-12/8

Nina Brogärd, Peter Dicke, Terje Engh, Anders Gullberg: Historier o limerickar (Repris från 2008)

Dionicio Coca: Bolivia>Chile>Krusboda. Gruvor, fackligt, utvisning, indianer, naturtillgångar, jobb

Stig Humlin: Om explosioner som sänkte svenska jagare på Hårsfjärden 1941. Orsaker? (Repris)

Meit Krakau, Leonore Wide, läkare mot kärnvapen. Anne Marte Skaland, ICAN, Varför Hiroshima?

5/8-19/8:

Bernd o Elke Schwahn: Svenskheten i Greifswald, fint att vara tyska turister i Tyresö, sevärdheter,

Folke Boman:Höga kusten, berg, sevärt, landhöjning, Lura, krig, häxtro, avrättningar, Österbotten,

Arne Lundgren: Ö-vik, Lugnvik, kronofogdejobb, resebyråchef, busschaufför, Modo-fan i hockey

Åke Söderberg: Bonde med 120 djur o 120 ha, mekanisering, konservering, bonderörelsen,farmor

5/8-26/8:

Leif o Agneta Mattisson: Stockholm>Ullånger, måleri, bild, Handelsdep., fiske, revy, umgänge, folk

Jan Wallin: Peterson Berger, dottern Magdalenas skidskyttekarriär, fotboll, skidåkare, skog,kalhyggen

Kyrkoherde Anna Elletoft-W.: Kallelse, samtal m Gud, besökare, konfirmander, gamla, kyrkostöld,

Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1320-21):”Rosor”, krönikor, intervjuer, fred,solidaritet
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

PROGRAMLEDARE: Åke Sandin m fl. ake.sandin@tyresoradion.se , tel 712 4463

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio TUFF (på 27:e året !) söndag 12 augusti kl 17.
Webbradio: www.tyresoradion.se  Stöd Tyresö Närradioförening! Pg 491 57 21--7.
Välkommen med synpunkter! Se "Sagt om 91,4" på http://www.tyresoradion.se/

Radio Tuff nr 1320

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1320:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 29 juli kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 12 augusti, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”. Du är själv jättevälkommen med ditt omdöme.

PÅANNONS:

Veckans rosor delas ut till dem som kommer ihåg Hiroshimadagen den 6 augusti, till lilla japanska flickan Sadako, tuff-aktivister, Balkankännaren Kjell Magnusson, journalisten Diana Johnstone, Guardian-skribenten Charlie Skelton och statsvetaren Rima Haro.

Trollbäckenborna Marcus och Miza Landström skickade nyligen iväg en lastbil full av rullstolar, rullatorer, kryckor och andra hjälpmedel till hjälpbehövande i Kongo. De berättar om detta och sina planer på att bygga tio klassrum i fattiga byar på Kongos landsbygd.

Hampus Eckermans annorlunda nedslag i mediefloden handlar om amerikansk atomubåt, krigsförbrytare i Afghanistan, Madonnas försök att hjälpa Malawi och indiska ptotester mot OS.sponsor.

Åke Sandins krönika har rubriken "Skit flyter ovanpå" och är egentligen en hyllning av den nyligen avlidne fredsveteranen Lennart Ivarsson

"En av de bästa människor jag känt"

Fredslegendaren Lennart Ivarsson (1916-2012)

I torsdags (19/7) dog Lennart Ivarsson, en av de bästa människor jag haft förmånen att känna och samarbeta med. I fredstidningen Pax var rubriken till min krönika i nummer 5/88 "LENNART IVARSSON I HIERARKIN" Där skrev jag bland annat:

Centralbyråkrat i Svenska Freds på 60- och 70-talen var Lennart Ivarsson. Han var tidvis rörelsens enda heltidsanställde, motvikten till många tusen officerare, , försvarsbyråkrater, vapeningenjörer, FOA-experter, lottachefer etc, så nerlusade med skattemiljarder. Skenbart hade han hela administrativa makten i sin hand, en riktig pamp alltså.


Subjektivt är Lennart en av de mest suveräna människor jag har haft förmånen att känna och samarbeta med. Hans enda svagheter är hans vänlighet och hjälpsamhet. Det är lyten som dock är lätta att stå ut med. Mer än de flesta hade han ofta anledning att be oss andra att dra åt helvete.


Objektivt hade Lennart ett hästjobb. Pappersluntorna växte meterhöga på hans skrivbord, medan vi ringde telefonerna heta för att kräva hans tjänster. Ändå var han generande lågavlönad. Och det hände, att han fick sin lön månader i efterhand. Det berodde inte på snålhet utan på fredsrörelsens kroniska fattigdom.


För våra teoretiker var dock Lennart centralbyråkraten. Jag råkade en gång läsa skällebrev till honom från en av våra vältalare, en världsfrälsande kamrater och alltså numera avhoppad. Det lärde mig att Curt Nicolin och andra SAF-pampar mot lämplig bakgrund faktiskt kunde framstå som löntagarvänliga vänsterextremister.


I dag är Lennart Ivarsson pensionerad i sörmländska Stjärnhov. Där har han dragit i gång en lokalförening av Svenska Freds. Ibland funderar jag på hans position inom rörelsen förr och nu. På kongressen i Skara i år har hans fredsförening i alla fall en röst. Vad hade han egentligen för "makt", när han fanns i toppen av "hierarkin"?

(Ur krönika i Pax nr 5/1988, också med i min bok "Förbannad pacifist")
----------------------------------------------

Lennart Ivarsson skrev två diktsamlingar. I citatboken som vi gav ut till Per Anders Fogelströms (PAF) 70-årsdag 1987 med titeln "Från Platon till PAF" finns Lennart representerad med följande rader:

Misstro inte oron
Det är oron
som ger rörelse.
Det är rörelsen
som ger förändring
och förvandling
Det är stiltjen
vi ska misstro.
Stiltjen konserverar
både makt
och maktlöshet.

I fjol nämndes Lennart i denna krönika från Radio Tuff (http://www.tyresoradion.se/  ):
Oavlönat föreningsarbete ger faktiskt ännu resultat
Vi gubbar gillar inte alltid förändringar. Däremot är våra barnbarn uppdaterade – inte bara i fråga om nya dataspel. Berättade i höstas om min dotterson Jacke. När han som sjuåring en natt skulle bo hos oss och ockupera min säng invid min kära kvinna, medan jag bäddade åt mig själv på golvet i vardagsrummet, klagade jag, men då sa den lille rackaren med ett flin:

”Åke, det är andra tider nu!”

Så sant! Minns mina två år som Svenska Freds ordförande (1977-79). Medan jag jobbade heltid som lärare i Tyresö åkte jag flera gånger i veckan på kvällarna in till Svenska Freds, där jag inte minst svärtade ner mina skjortor genom att dra stenciler till flygblad, som de många då aktiva lokalföreningarna skulle kunna använda i sin viktiga informationsverksamhet.

Många tar i dag för givet, att jag som ordförande i en riksorganisation hade en ganska bra lön. Men jag fick inte ens bensinpengar för mina många resor in till Svenska Freds. Slapp i alla fall att som min företrädare, Per Anders Fogelström, punga ut med egna pengar för att Svenska Freds’ ende anställde skulle få sin lön i tid. Det var Lennart Ivarsson, en fantastiskt fin och ständigt positiv människa, som nu är 90 plus och som jag hade glädjen att få intervjua för Tyresöradion för några år sedan i Stjärnhov, där han bor.

Nu är det som sagt andra tider. I dag finns minst fem anställda och avlönade inne på Svenska Freds. Och jag missunnar dem verkligen inte deras löner, för de är duktiga och gör ett viktigt jobb. I detta Radio Tuff får ordföranden Anna Ek en ”veckans ros”. Christoffer Sjöholm är den nye generalsekreteraren, en sympatisk och kunnig kille, som har viktiga internationella erfarenheter genom sina jobb i Kosovo och Israel/Palestina. Har intervjuat honom och han hörs under en halvtimme fram till den 6 mars på 91,4 MHz och http://www.tyresoradion.se .

Det som däremot oroar mig är att Svenska Freds’ lokalföreningar verkar alltmer passiva –om inte flera av dem redan har upphört? E-postade till dem nyligen om att jag kunde göra radio åt dem, men fick märkligt nog inte ett enda svar. Lokalföreningarnas kris gör att Svenska Freds nu är nästan helt beroende av statsanslag. Det kanske kan förklara att denna gamla uppkäftiga förening nu ibland visar en viss rädsla att förtörna trendiga medier och lobbygrupper.

I Tuff jobbar vi på, helt oavlönade och utan offentliga bidrag. Ändå kunde vi i fjol skicka 320 000 kr till utomordentliga projekt i fattiga och/eller krigsdrabbade länder. Ser i Svenska Freds’ tidning Pax, att det nu skall satsas internationellt. Men när informerade Pax senast om Tuffs bistånd till Indien, Afghanistan, Irak, Gaza och Belgrad? Se gärna om ”Tuffs bistånd 2010” på http://www.tuffsandin.blogspot.com den 20 februari!
------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1284 (2011)

DIALEKT FÖRVIRRAR, SPRÅK FÖRVANSKAR

"DEMENSEN BÖRJAR MED ATT MAN GLÖMMER NAMN"

Med stigande ålder får man allt svårare att hitta ord. Särskilt namn som man har känt till i decennier faller ibland bort ur minnet, låt vara att de återkommer i min gamla skalle någon timme eller dag senare. Vid mina många intervjuer på Tyresöradion händer det att också att medelålders och yngre glömmer bort namn. Då säger jag föga finkänsligt att "vet du om att demensen lär börja med att man glömmer namn". Flera har då förskräckt sagt något i stil med:
--Herregud, då har jag varit dement sen 15-årsåldern.


Det sägs av vårdpersonal vid äldreboenden att deras utomlandsfödda brukare (hemska ord!) brukar återfalla till sitt gamla hemlands språk. Det förstår jag. När jag häromdagen inte kom på ordet "fumlig" mindes jag i alla fall en synonym från min ångermanländska barndom och drämde till med:

--Jag har blivit så klomrig med fingrarna på vänsterhanden!

ATT "RABBE" OCH ATT "BÄGES"
Förra veckan var jag tre dagar i min barndomsbygd vid Höga kusten (tidigare "röda Ådalen"). Det gamla stora sandinska huset kallades nu "Solbacken" och hade blivit ett slags dagis för gamla människor. Ute på den stora gårdsplanen satt ett gäng i min ålder och pratade och solade sig. Jag pratade med dom och ställde i vanlig ordning nyfikna frågor. Jag frågade en gubbe, var han bodde nånstans i Ullånger, men han svarade:

- Jag är från Nordingrå.

Då mindes jag vårt öknamn på grannsocknens människor och utbrast:

-Oj, du är alltså "toknoling"!

Han protesterade men då sa en gammal tant:

- Du ska int bäges me'en Åke!


Det var väldigt länge sen jag hörde ordet "bäges", som betyder ungefär "argumentera mot" eller "gräla" .

Vilken rik ordskatt finns det inte vid Höga kusten!

När jag vill demonstrera ångermanländsk livsvisdom, ja rentav filosofisk insikt, till exempel om tidens obönhörliga gång citerar jag gärna en strof ur Birger Normans diktsamling "Utanikring". Men då måste jag till och med för de flesta norrlänningar förklara ordet "rabbe". Det gör man när man på vintern sätter ner foten från kälken eller sparken för att bromsa. Då "rabbe" man.

Ti'n e en sparkar
i utförsbacke
på blåhalka.
Löne int å rabbe.

SUPERMAKTSSPRÅKET
Det händer att vi vid intervjuerna på www.tyresoradion.se kommer in på språkfrågor. Ibland frågar jag då vilka som är de två största språken i Europa. Alla svarar engelska och spanska. Ja, säger jag då uppmuntrande, de två språken är de klart största i Nord- och Sydamerika men inte i Europa. Då ser de svarande mycket förvånade ut och blir ännu mera snopna när jag påpekar att i Europa är ryska och tyska de största, modersmål för över 300 miljoner. Unga människor råder jag att lära sig kinesiska.

Förr i världen larmade man ofta om kulturimperialism men engelskans ännu större dominans i dag i våra medier har fått varningarna att tystna. Diskret --eller fjäskande?-- låter man bli att förklara engelskans utbredning, alltså det faktum att England genom krigiska erövringar, som kostade tiotals miljoner asiaters och afrikaners liv, lade under sig över en fjärdedel av jordens folk och länder.

"VI ÄR JU GRANNAR!"

I tisdags intervjuade jag två tyska turister, som bor i ett hus på Sjöhagsvägen i Tyresö. De är från Greifswald vid Östersjökusten. För elva år sedan gjorde jag där åtskilliga radiointervjuer. Staden låg i forna DDR och var från 1648 i 167 år svensk, tillhåll för både Thomas Thorild och Lasse Lucidor. Där finns ett gammalt universitet och tame sjutton är det inte ett par hundra studenter som pluggar det "stora världsspråket" svenska.

Jag frågade mina tyska intervjuoffer om det inte var ganska bortkastat att lära sig ett sådant litet språk. Då protesterade de:

-- Vi är ju nära grannar. Det tar bara fyra timmar med färja att komma till Sverige, som dessutom behärskade norra Tyskland i många år.

I västligt fixerade Sverige har vi knappast någon motsvarande känsla för våra östersjögrannar Finland, Ryssland, Baltikum, Polen och Tyskland.

BENGT GÖRANSSON: "SPRÅKETS FÖRÄNDRING ALLVARLIG!"
Ett anförande av förre kulturministern Bengt Göransson utgör ett av de sexton sommarprogrammen på http://www.tyresoradion.se/  Han påpekar att nu har kommunikation blivit viktigare än eftertanke, och han ger många dråpliga exempel på klyschor i självaste regeringsförklaringen. Men också fackförbunden får sin släng av sleven: En helsidesannons talar om "VISION", och man tror att det handlar om kontorsmateriel. Men det är Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet som bytt namn. Och VISITA är faktiskt det nya namnet på Hotell- och Restaurangförbundet. Göransson frågar sig hur man ska veta att det betyder fackförbund.

Göransson tar också upp ordet "entreprenör", som nu i marknadsekonomins guldålder blivit ett så populärt honnörsord. Han antyder Strindbergs föga positiva användning av ordet. Men bara för 40 år sedan var "entreprenör" inte så viktigt. I stället talade man om innovatörer, som uppfann nya saker, medan entreprenörerna bara exploaterade dem.

Även den offentliga sektorn missbrukar nya ord. Göransson nämner en annons där en chef för en "resultatenhet" sökes. Det är fråga om en rektor och Göransson menar att det nu handlar om att skolan ska leverera produkter och att eleverna nu reducerats från att vara levande människor till just produkter.

VADDÅ "HUMANITÄRT"?
När världens största militärpakt Nato 1999 anföll och bombade Jugoslavien kallades det för något så tjusigt som "humanitär intervention", trots att många serber dödades, ja till och med en del kosovoalbaner och kinesiska ambassadtjänstemän. När Nato i fjol påstods skapa en "flygfri zon" över Libyen bombades det friskt (läs: sjukt), trots att det i den hycklande propagandan minsann utgavs för "att skydda civila". Knappast någon krigsform har dödat så många civila som flygbombningar.

Krigspropagandans förskönande omskrivningar är många. Det sägs ofta att "krigets första offer är sanningen". Ett av de senaste exemplen på det är USA:s och Englands angrepp på Irak i mars 2003, enligt den nyligen bortgångne diplomaten Sverker Åström "det utan tvekan allvarligaste brottet mot folkrätten och FN-stadgan efter andra världskriget". Trots väldiga folkliga demonstrationer världen över, i Stockholm var vi uppåt 50 000, skedde aggressionen. Den motiverades med att den otäcke Saddam Hussein hade kärnvapen, som minsann på någon timme skulle kunna förinta London. Men det fanns inga kärnvapen i Irak, där i aggressionens spår under drygt nio år hundratusentals irakier har dödats och uppåt två miljoner tvingats på flykt.

Egentligen är nog sanningen också krigets sista offer. I decennier lärde jag som historielärare i god tro och antinazistiskt nit ut flera av segrarnas myter. Men det gjorde så många andra och dessutom medierna varje vecka, och det var också så politiskt korrekt, att ingen av oss har blivit förebrådd för historieförfalskning. Tvärtom, när jag har vågat påpeka våra fel har jag råkat illa ut. Mediernas tempeltjänare slår vakt om lögnerna.

"FOLKMORD" ELLER "MASSAKER" I SREBENICA?
Onsdagen den 11 juli var det på dagen 17 år sedan massmorden i bosniska Srebenica begicks av serbiska soldater. Det uppmärksammades stort av våra medier. I Dagens Nyheter tar Jasenko Selimovic på en helsida till de djupaste brösttoner. Han rasar mot vad han kallar "okunniga journalister" i allmänhet och SvT-chefen Eva Hamilton i synnerhet. Hon lät ju i höstas att i svensk television visa den norska dokumentären "Staden som offrades", som handlar om Srebrenica och omständigheterna kring tragedin. Den berättade också att tidigare hade serbiska byar i trakten attackerats och delvis bränts ner och människor dödats, låt vara i mycket mindre omfattning än sedan i Srebrenica.

Men de som i någon mån vill nyansera och komplettera bilden kallas av Selimovic för "folkmordsförnekare". Han påminner i sin ensidighet om forna tiders inkvisitorer. Man kunde vara hur from som helst men om man bara i någon detalj avvek från den "enda rätta läran" levde man farligt och betecknades som "förnekare".

Han är upprörd över att flera har kallat massmorden i Srebrenica för "massakrer", fastän både Hamilton och filmen också använder beteckningen "folkmord". Juridiska pedanter må förlåta mig, men nog är "massakrer" ett nästan lika läskigt ord som "folkmord". Tidigare trodde jag det var "folkmord", när alla i en etnisk grupp dödades. I Srebrenica skonades både kvinnor och barn, men västliga jurister betecknar det nu som "folkmord".

Egentligen borde krig kallas för folkmord, för det är ju just det är. Under bombkriget i andra världskriget dödade allierade "flyghjältar" ungefär hundra gånger så många japanska och tyska barn och kvinnor än antalet män som dödades i Srebrenica.

Det är nästan pikant att Selimovic är statssekreterare (fp). Det tar docenten och Balkankännaren Kjell Magnusson fasta på, när han skriver:

”Bortsett från det anmärkningsvärda i att en statssekreterare på detta sätt blandar sig i den statliga televisionens programutbud är Selimovic själv vårdslös med sanningen” … ”I sina artiklar använder sig Selimovic, försåtligt och demagogiskt, av begrepp som revisionister och folkmordsförnekare…."Vad det handlar om är själva beteckningen folkmord och det är nedslående att en liberal politiker hänvisar till myndigheter och åsiktskontroll."

(Bara tre veckor efter folkmordet/massakern/tragedin i Srebrenica inleddes "Operation Storm" mot serberna i Krajina.150000-200 000 serber tvingades fly. Hur många som dödades brukar inte anges i denna snabbt nedtystade tragedi. Under Srebrenica-året 1995 genomförde Nato uppemot 3 400 flygangrepp mot serbiska mål i Bosnien. Inte heller om detta hittar jag några dödssiffror )

TYVÄRR MÅNGA FÖRINTELSER I ANDRA VÄRLDSKRIGET
Judarnas i sanning hemska öde under andra världskriget brukar internationellt kallas för Holocaust. Beteckningen användes först ett par decennier efter kriget och lär på hebreiska betyda "brännoffer". Det är tveksamt om otäcka nazister dödade judar genom att bränna upp dem levande, låt vara att Elie Wiesel påstod det i sin bok Natten, tyvärr delvis fiktiv. De som i hundratusentals dock kremerades levande var japanska och tyska civila, inte bara i Hiroshima och Nagasaki utan också i Tokyo, Dresden, Hamburg och andra städer, över vilka de beundrade segrarna vräkte miljoner brandbomber och skapade eldstormar.

På svenska kallas de många judarnas grymma öde för "Förintelsen", skildrad nästan varje vecka av våra medier. Den stavas med stor bokstav liksom Moses, Jesus, Buddha och andra religiösa storheter. Men den stavas också i bestämd form, som om den var den enda av andra världskrigets många förintelser. Att våra historiker accepterat detta tyder på att de är påverkade av medierna och innetrenderna och inte vågar opponera, kanske rädda för att äventyra sina forskningsanslag. De vet mycket väl att flera gånger så många ryssar än judar grymt dödades i det krig, där uppåt 50 miljoner dräptes, de indirekta offren oräknade. Även kineser, japaner, tyskar och andra folk dödades i en utsträckning som våra medier har tystat ner.

Den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas har påpekat: "Inget folk kan ta monopol på lidandet i andra världskriget".

Åke Sandin 2012-07-19

Läsvärda insändare

ENORMA PENGAR STYR IDROTTEN
För någon vecka sedan intervjuade jag för http://www.tyresoradion.se/  Jan Wallin i Ullånger. Han är bland annat pappa till skidskyttedrottningen Magdalena Forsberg, För länge sedan spelade han och jag fotboll i samma lag. Vi mindes att vi var tacksamma om vi fick gratis resor till bortamatcherna och en sockerdricka i halvtid.

Men nu är det enorma pengar i idrotten. Zlatan som förekommer väldigt ofta i våra mediet lär få 120 miljoner kr per år i sin nya klubb. Det tycker insändarskribenten Rolf Hägglund (DN 16/7) är absurt:

"Vad gör denna högavlönade svensk för dessa pengar? Uppfinner han bot mot cancer eller alzheimer? Medlar han fred i och mellan alla världens länder? Får han den svenska välfärden att fungera till hundra procent? Nej -- han sparkar på en boll."

LÖJLIGT ATT KRONPRINSESSAN FIRAS PÅ ENGELSKA
Vår hårt mediebevakade kronprinsessa har nyligen fyllt år. Stora festligheter också på TV. Men Nils Eriksson (DN 17/7) tycker att fjäsket för engelskan är löjligt och skriver:

Det är förunderligt att svensk TV vid firandet av Sveriges tronföljare med svenska artister på en svensk ö inte kan åstadkomma ett svenskt program på svenska språket utan måste bjuda på engelska texter. Det är rent löjligt. Vi har alldeles tillräckligt med engelska i all annan underhållning.

Han skriver vidare:

Om det är så att man vill vara internationell --och det vore alls inte fel-- då borde man bjuda in artister som sjunger på ryska, mandarin, japanska, tyska, arabiska, spanska, serbiska, hindi med flera språk.

ÅTERUPPBYGGNADEN AV GAZA
Signaturan "Pedro" (DN 17/7) ironiserar över försöken att återuppbygga det delvis av krig förstörda Gaza:

"Israel har ett fantastiskt affärsupplägg. Först bombar man Gaza, sen vill man vara med och konkurrera om återuppbyggnadskontrakt. Strålande!

Radio Tuff nr 1319

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1319:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 15 juli kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till den 29 juli, när ett nytt Radio Tuff sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på http://www.tyresoradion.se/  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”. Du är själv jättevälkommen med ditt omdöme.

PÅANNONS:

Veckans rosor delas ut till en indisk partner, en hemsida, en fredsordförande, en antiimperialistisk kommitté, en amerikansk debattör, en avliden diplomat, och en finlandssvensk professor.

Stefan Lindgren kommenterar rysk upprustning och jämför den med andra länders.

Lars-Gunnar Liljestrand om varför svenska soldater skall tas hem från Afghanistan och varför en oberoende utredning av insatsen bör göras.

Hampus Eckerman om amerikanska sjöjungfrur, kritiskt tänkande, rapporteringen om Syrien, afghanska flickskolor med mera.

Åke Sandin och Monica Schelin hedrar minnet av fredsaktivisten Per Anders Fogelström och flera citat från en hyllningsbok läses.

Citat om krig och fred till minne av Fogelström

Per Anders Fogelström (signaturen PAF) skulle i år ha fyllt 95. Han är med rätta berömd och ihågkommen för sitt författarskap. Mindre känt är han i många år var en portalfigur i svensk och nordisk fredrörelse. I slutet av 50-talet var han en av initiativtagarna till AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Den bidrog till att de ganska långt framskridna planerna på svenska kärnvapen stoppades. I tretton år var han från 1964 en jättebra och hårt arbetande ordförande i Svenska Freds, dessutom redaktör för tidningen Pax.

När Per Anders skulle fylla 70 utgav vi för att hedra honom boken "Från PLATON till PAF, "363 citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet". De första citaten är från religionsgrundare, alltifrån Jesu gyllene regel till Buddha och Lao-tse. Men hur man följt dessa principer avslöjades redan på 1700-talet av den franske upplysningsmannen Voltaire:

"Kriget är ett djävulskt företag, vars besynnerligaste egendomlighet ligger däri att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa."

Och en anonym skribent påpekade:

"Gud måste gilla oss militärer. Vi är ju de enda som fått dispens från något av hans bud."


Den finländske författaren och krigsveteranen Henrik Tikkanen påstod:

"Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de"

Och Per Anders Fogelström själv var inne på samma linje:

"Våld löser inte problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den"

Den amerikanska sångerskan Joan Baez påpekar:

"En general sätter en nål i en karta. En vecka senare står en skock unga pojkar och svettas i en djungel någonstans, skjuter armar och ben av varandra, gråter och ber och gör i byxorna. Tycker ni inte att det verkar enfaldigt?"

Den brittiske filosofen och nobelpristagaren Bertrand Russell varnade:

"Att förbruka dagens kärnvapenlager skulle innebära ett utlösande av samma explosiva kraft som användes i hela andra världskriget varje dag under 146 år i följd"


Och den legendariska författaren och kvinnorättskämpen Elin Wägner skrev:

"Mänskligheten måste utrota kriget, innan kriget utrotar mänskligheten"


Men professorn och vapenvägraren Gunnar Adler-Karlsson tror på folkrörelserna:

"Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd".

---------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1319) 15-29 juli 2012. Hörs på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1319) 15-29/7 2012 till….

….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som nu skickat en omfattande News Bulletin om de Tuff-stödda projekten i Indien. Där tackar han inte bara Tuff för stödet utan nämner med stor beundran de fina insatserna av Tyresö Skola, Kumla skola (Tyresö) och Alléskolan i Lerum.

….till Bengt Citron, vilken som vanligt med berömvärd snabbhet lagt in Bhikhus rapport på hemsidan http://www.tuff.fred.se/  Där hittar man för övrigt massor av information om Tuff.

….till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som nu fixat tillstånd för att Tuff får plats i Tyresö centrum måndagen den 6 augusti kl 15-18 för att på årsdagen av Hiroshimas förintelse påminna om hotet från kärnvapen och behovet av folkligt motstånd mot världens många militarister.

….till Anti-imperialistiska 4 juli-kommittén, som bland annat hävdar: "USAs självständighetsförklaring 1776 var en milstolpe för mänskligheten på väg till FN:deklarationen om mänskliga rättigheter till försvar för jordens utsugna, för nationernas rätt till kontroll över egna resurser, till en rättvis ekonomisk världsordning, till frihet och demokrati. Vi firar den 4 juli som en frihetsdag riktad mot USAs världsomfattande brott mot de mänskliga rättigheterna, mot folkens självbestämmande och mänsklighetens överlevnad."


....till Jonathan Cook i Information Clearing House (26/6), som ironiserar över alla de så kallade "humanitära krig" som västliga aggressioner alltmer ofta kallas. Han påpekar att George Bush, Tony Blair och Barack Obama nog har mera blod på händerna än de flesta arabiska diktatorer. Medan man överser med till exempel Saudiarabiens brott mot de mänskliga rättigheterna utser man som syndabockar arabländer som spjärnar emot amerikanska och israeliska intressen.

….till minnet av den nyligen avlidne diplomatveteranen Sverker Åström. Föreningen IrakSolidaritet påminner om hans syn på anfallet mot Irak 2003: "Irakkriget, det utan tvekan allvarligaste brottet mot folkrätten och FN-stadgan efter andra världskriget". Det påminns också om att världen och Sverige upplevde de kanske största protesterna mot ett krig någonsin då miljoner människor strömmade ut på gator och torg den 15 februari 2003 för att visa sin avsky för det hotande kriget mot Irak.

….till Sydsvenskan som (6/7) publicerar en artikel av den finlandssvenska professorn Merete Mazzarella. Den har rubriken "Barn kan aldrig vara fiender" och nämner ett svart men föga uppmärksammat kapitel i dansk historia. Det var när danska läkare efter kriget vägrade att behandla tyska flyktingbarn, som led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber. Omkring 7000 av dem dog. Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.

Skojarnas Internet också klotterplank

Det var länge sen "Nigeriabreven" florerade och lyckades lura även förståndiga människor på pengar. Och de ständiga erbjudandena om Viagra och penisförlängning, som även kvinnor fick, har försvunnit, antagligen tack vare något bra spamfilter. Bara historierna om det finns kvar, till exempel den här som vi drog på www.tyresoradion.se när tunnelbanans gröna linje krånglade:

Vet du varför gröna linjen kallas för Viagraexpressen? Jo, därför att den står ju jämt!

Hade jag varit enfaldig nog att köpa alla erbjudanden om penisförlängning och det mot all förmodan hade funkat, skulle jag nu ha några meter slang ut genom gylfen.

Nu kommer i stället med enorm tjatighet affärserbjudanden, ofta på dålig svenska, ibland också på bristfällig engelska. Kollade i går (10 juli), då hela fjorton sådana meddelanden inkom till min e-postbrevlåda. Här rubriker och klockslag:

kl 1.15 We offer you a personal decision as to earn more without investment
kl 1.20 You do not have money? We offer a solution.....
kl 3.55 Looking for remote assistant paid 100 eoro per hour
kl 3.55 We invite you to a remote job 100 euro per hour helping sick people.
kl 6,45 En Cristopher Johnson om en affärsidé "till enorm fördel för oss båda"
kl 7.22 We invite you to earn 100 euro per hour…
kl 9.39 (Samma som kl 1.20)
kl 10.10 We will advise you for free how to increase your income
kl 13.29 Turn your 2 spare hours in a week to 230 euro helping others
kl 14.51 We are looking for assistants in your town on a well paid remote job
kl 17.31 (Samma som kl 7.22)
kl 18.09 "First Action Financial Group" erbjuder "företagslån med prisvärd ränta"
kl 18.34 (Samma som kl 1.15)
kl 21.14 Your monthly income can be increased

Under ett enda dygn alltså. Tack och lov kan man snabbt radera bort skräpet -- eller på nysvenska deleta. Lustigt att som avsändare är min e-post-adress, tydligen för att försvåra att skojarna kan spåras.

Facebook lär ha varit viktigt för att snabbt sammankalla människor under den arabiska våren, Det lilla jag sett av svensk facebook är att det saknas politiska och andra seriösa meddelanden. En enorm massa egotrippat pladder om maträtter, musikidoler, favoritlag i fotboll, semesterresor och annat tyvärr av föga intresse för utomstående. Har det med vårt alltmer individualiserade samhälle att göra??

"Face to face", alltså att träffas eller åtminstone tala med varandra på telefon verkar helt överlägset det klotterplank som facebook tycks vara.

Åke Sandin 2012-07-11

"Gamla goda tiden" vid Höga kusten?

Visst talar folk i min ålder om "den gamla goda tiden". Det är egentligen ett mycket tveksamt uttryck. Jo, bara i ett avseende var det bättre förr: Vi var yngre och friskare då, och knappast någon av våra jämnåriga vänner hade hunnit "emigrera vertikalt" som vi säger på http://www.tyresoradion.se/  . En av otrevligheterna vid stigande ålder är ju att så många kamrater redan försvunnit eller är plågsamt sjuka.

Vid ett tre dagars besök nyligen i min barndoms Höga kust gjorde jag sex radiointervjuer men fick också en påminnelse om verkligheten bakom "den gamla goda tiden". Min kusin Arne visade mig papper som hans far, min morbror John (född 1904), hade efterlämnat om sin uppväxt i Ullånger.

Johns pappa, alltså min morfar som jag aldrig hann träffa, då han dog samma år som jag föddes, hette Per Lundgren. Han var en reslig man och kallades därför i dåtidens dialekt för "Langpelle Hall", eftersom han bodde i byn Håll i södra delen av Ullånger, i "sörbögda" som man sa. Han var från början välbärgad hemmansägare men det gick utför så han blev torpare.

Vid 40 års ålder gjorde han sin 16-åriga piga Hulda Boman med barn. Hon födde sedan åtta till. Tre av dem dog i sin barn- eller ungdom. Det var inte konstigt i Sverige för hundra år sedan. Min farmor Anna Sandin som åtminstone tillhörde medelklassen och vars bror kallades för grosshandlare och sågverkspatron, födde tretton barn. Fyra av dem dog i den barnadödlighet som härjade överallt i Sverige. Hennes tre söner som uppnådde mogen ålder dog också tidigt, två vid 36 års ålder och den tredje, min pappa, innan han fyllde 50. Man frestas travestera Johannes Edfelts ord om att "döden strök som en grå hyena kring många boningar" i dikten Purgatorium, en av de vackraste men också mest kvalfyllda i svensk poesi. Själv dog min farmor före 50 års ålder av sprucken blindtarm i en släde på väg till Härnösands lasarett, sex mil från hemmet.

Min farmor dog 20 år innan jag föddes, men min mormor Hulda levde tills jag blev 13. Jag minns henne som en snäll gumma, som bjöd mig på kornmjölsgröt med sirap, en höjdare på den tiden. Men långt innan jag hade dagens inspelningsmöjligheter intervjuade jag tre av hennes barn. De avslöjade att det fanns mycken bitterhet hos min mormor. När de äldsta barnen var tonåringar och ville ut och dansa fick de veta av henne att de var "horungar". Kanske var hon avundsjuk, som själv inte hade haft någon ungdom.

Och så gluttar jag i min morbror Johns papper. Han skriver att han och andra syskon redan som små barn blev åthutade av en bitter mamma och kallade just för "horungar".

En av min mormors barn var alltså min mamma Rosa Sandin, född Lundgren (1901-1983). Det finns en romangenre som jag ogillar. Det är när kändisar efter sina föräldrars död skriver kritiska och självömkande böcker om dem. Hade de bara inte haft så dumma föräldrar hade de blivit ännu mera berömda är den outtalade men grovt ohistoriska poängen. Själv måste jag erkänna att jag inte blev mera framgångsrik, trots mina fina föräldrar.

Min mamma Rosa till exempel var en av de människor jag beundrar mycket. Det var inte bara att hon liksom sina efterkommande var bolltokig och som 22-åring spelade fotboll i ett damlag, verkligen banbrytande redan 1923. Året efter blev hon med barn. Fästmannen som tillhörde en av Ångermanlands mest berömda släkter, schappade då iväg till Amerika.

Att vara gravid som ogift var på den tiden ett helvete. När det började synas att Rosa var med barn blev hon nästan inspärrad i sitt föräldrahem där uppe i torpet i byn Håll. Elaka tungor skulle inte få chansen att beskärma sig alltför mycket. Hon födde sitt barn Elisabet, min halvsyster, som adopterades av släktingar till den flyktade barnafadern.

Jag frågade min mamma en gång, om hon inte tyckte det var hemskt att skiljas från sin lilla baby. Då svarade hon: "Nej, det var en befrielse för hur skulle jag ha klarat mig annars. Jag var ju tvungen att arbeta". Det här verkar kanske alltför kallhamrat för nutidens människor, vilkas ogifta döttrar stolt visar upp sina svällande magar och till och med ibland gör andra flickor avundsjuka. Men 1925 under "den gamla goda tiden" fanns det inte dagis eller barnbidrag.

Härom veckan hade jag i Radio Tuff en krönika om Bertolt Brecht. Bland annat citerade jag slutraderna i hans dikt "Till kommande släkten". De lyder:

Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska.
tänk på oss
med överseende

---------------------------------------

Åke Sandin 2012-07-08

PS: Medan jag skrev texten ovan gluttade jag då och då på Wimbledonfinalen i tennis mellan schweizaren Roger Federer och britten Andrew Murray. Den vanns av Federer. Jag har två kommentarer:

1. De spelade fantastiskt bra. Tennisen var på långt när inte så bra under "den gamla goda tiden". Det säger jag, trots att jag stolt minns att en av mina närmaste för 30 år sen dominerade skandinavisk damtennis.

2. Klyschan "engelsmännen är så sportsliga" bekräftades inte. De engelska åskådarna jublade och applåderade till och med när Federer gjorde dubbelfel. Men så har ju ingen engelsman vunnit Wimbledon sedan 1934.

MASSMORD PÅ KOREANER OCH JAPANER

(Kanske borde jag, som man gör på TV ibland, varna för att vissa delar av kommande inslag kan uppröra känsliga sinnen)

När man kort ska belysa krigens ökande barbarisering under 1900-talet, brukar man nämna tre siffror: Under första världskriget var andelen döda civila knappt fem procent, under andra världskriget 48 procent och under Koreakriget 1950-53 hela 84 procent. I Vietnam och Kambodja lär andelen civila "förluster" ha varit ännu högre. Hur det är i Afghanistan vet vi ännu inte.

Under årets första dagar får jag i min hand tre texter från källor, som i dagens opinionsläge har den fördelen att de inte utan vidare kan kallas antiamerikanska. Den första är en artikel i Svenska Dagbladet, den andra en lång uppsats i The New York Review of Books och den tredje är ett brev från en pensionerad Natogeneral.


KOREAKRIGETS "DÖDA DALAR"

Artikeln i Svenska Dagbladet (2002-01-03) är skriven av Monica Braw, fil doktor i historia med Japan som forskningsområde. Bland annat har hon --som hon själv skriver-- undersökt "den amerikanska censuren av atombombsmaterial från det ockuperade Japan efter andra världskriget". Nu recenserar hon utförligt en amerikansk bok om massdödandet av civila under Koreakriget. Den har titeln "The Bridge at No Gun Ri. A Hidden Nightmare from the Korean War" och är skriven av tre journalister, två amerikaner och en sydkorean.

Koreakriget böljade fram och tillbaka mellan 1950 och 1953, innan man efter tre års slaktande var tillbaka på ruta ett, den nuvarande stilleståndslinjen mellan Nord- och Sydkorea. Det innebar att miljoner civila flyktingar rörde sig fram och tillbaka under kriget. Ofta hann de inte få med sig annat än de vita kläder de hade på sig. Dessa kläder gjorde, att de var väl synliga mot det gröna landskapet, till exempel från luften. Redan den 25 juli 1950 fick överste Edward Timberlake följande besked:

"Armén har begärt att vi från luften beskjuter alla civila flyktinggrupper som observeras på väg mot våra positioner".

Och i augusti kom ordern, att amerikanerna inte skulle ta flera fångar utan helt sonika döda dem.

Tidigare hemligstämplade rapporter från Pentagon rekommenderade befälhavarna att inte nämna bombade byar utan alltid kalla dem för militära mål. Journalisterna tvangs till självcensur.

Byn No Gun Ri, som finns i bokens titel, är en av dessa koreanska byar som brändes ned. Amerikanska soldater satte sina cigarettändare mot halmtaken, medan invånarna tog sin tillflykt till området kring en järnvägsviadukt. Där utsattes de för anfall från luften och för beskjutning från de amerikanska trupper som bränt ned deras by. "Det var som om himlen föll ned över oss", berättar en överlevande. Omkring 200 barn, kvinnor och män beräknas ha dödats bara av den här byns befolkning. En del av förklaringen till alla de här massmorden på koreanska civila är att amerikanerna befarade, att nordkoreanska infiltratörer hade nästlat sig in bland byborna.

Under ett halvsekel har de här krigsförbrytelserna varit nedtystade. Det hedrar det amerikanska samhällets vakthållning kring öppenhet och yttrandefrihet, att de nu äntligen har kommit i dagen. Ja, bokens författare belönades år 2000 rentav med det prestigetyngda Pulitzerpriset.

"KRIG UTAN NÅD"

The Hardest War är rubriken på en artikel av John Gregory Dunne i The New York Review of Books av den 20 december 2001. Den är på hela elva sidor, men så handlar den också om tre amerikanska böcker om det obarmhärtiga dödandet på Stilla havets öar under andra världskriget.

Redan för sex år sedan tog jag i Pax-krönikor och här på Radio Tuff upp den ohämmat rasistiska jargongen mellan japanerna och deras västallierade motståndare. Som källa använde jag California-professorn John D. Dowers bok "War without Mercy", en passande titel, för det var verkligen ett krig utan nåd som från ögrupp till ögrupp utkämpades i Stilla havet. Inte minst chockerande är att läsa om hur amerikanerna skändade döda --eller ibland bara halvdöda-- japaner. De skickade som suvenirer hem dödskallar, tänder, torkade japanska öron och andra kroppsdelar från sina motståndare. Ja, president Roosevelt fick som gåva en pennkniv, utkarvad ur lårbenet på en japan. Det hedrar honom att han vägrade att ta emot den.

Fångar sköts eller slängdes ut från flygplan. Till och med efter kriget följde behandlingen av japanska krigsfångar ingalunda Genèvekonventionen. Enligt professor Dower dog i fredstid 81000 japaner i västallierade läger.

Dunne tar i sin artikel upp liknande makabra episoder. Han berättar om en sergeant som i sina fickor hade två testiklar. Dessa "maskotar" hade han skurit bort från en dödad japansk soldat. En löjtnant brukade visa sitt mannamod genom att pissa i munnen på fiendelik.

Dessa makabra inslag i kriget utan nåd orsakades inte bara av den propaganda, som betecknade japanerna som råttor, löss, dvärgar, gula apor eller dödsälskande fanatiker utan också av japanska illdåd. E.B. Sledge, sedermera professor i mikrobiologi, skrev en bok om sin hemska tid som ung marinkårssoldat. Han berättar hur hans förband hittade amerikanska soldater grymt lemlästade, en med avhuggna händer och med genitalierna i munnen. Men han redogör också för hur hans egna behandlade ännu levande japaner: En amerikan såg att det fanns guldtänder i munnen på en sårad japan och började karva loss dem med sin kniv. Innan japanen fick ett nådaskott av en annan amerikan hade den förste i sin iver efter guld hunnit skära upp hela ansiktet på den sårade.

Man förstår Sledge's omdöme: Vår enda religion var överlevnad. Striderna på dessa tropiska öar var så förbittrade och mordiska, ja hatiska, att de enda som tjänade på dem var spyflugorna. De kalasade på exkrementer och obegravda lik, så att de enligt Sledge blev "så stora, skinande och lata att de knappt kunde flyga"

Kampen om ön Okinawa i krigets slutskede skildras i en av de i New York Review of Books recenserade böckerna. Dödandet var enormt: 70 000 japanska soldater strök med liksom 12 000 amerikaner. Amerikanerna släppte på några vekor 14 miljoner ton bomber över ön och i sin bok om det moderna kriget skriver Samuel Hynes om Okinawa efter striden: "Där fanns inga levande varelser, ingen mänsklig bebyggelse, inga odlade åkrar, inte ett träd eller en väg". Det innebar att civila japaner drabbades oerhört hårt. Av öns 460 000 invånare dödades mellan 62 000 och 150 000. Häromåret upptäcktes i en by på Okinawa liken efter tre amerikanska soldater. Det framkom att de dödats av byborna efter att ha våldtagit och dödat japanska flickor.

Den stora variationen i antalet dödade civila på Okinawa finner jag sympatisk. Min tumregel i sådana fall är att sätta mera tilltro till den lägre siffran, inte bara för att det här är fråga om att kanske förringa förlorarnas lidanden. Då blir det ju berömvärt att vara revisionist.

Tyvärr är jag också benägen att revidera andra siffror i den här artikeln. Den citerar flyggeneralen Curtis LeMays ord om att Tokyos invånare blev "svedda, styckade och stekta till döds". Det gällde flygraiden natten mellan den 9 och 10 mars 1945. Visst brann Tokyo som fnöske den natten och visst bröt det ut väldiga eldstormar, men att 197 000 människor blev lågornas rov har jag aldrig hört förut. Den vanliga siffran på dödade civila, 83 000 under en enda natt, är tillräckligt gräslig.

Artikeln i New York Review of Books kommenterar också helsidesbilden i den största amerikanska veckotidningen, LIFE, av den 20 maj 1944. Denna "Picture of the Week" föreställer en vacker, stilfull blondin, 20-åriga Natalie Nickerson från Phoenix Arizona. Hon sitter vid sitt skrivbord med penna i handen. Men på bordet finns också en dödskalle och bildtexten uppger att den är "en bra japan, en död en", som skickats från hennes marinlöjtnant någonstans i Stilla havet.

Det är begripligt att man tvivlar på det här. Själv var jag nästan säker på att det var en propagandabluff. Okej, tänkte jag, att killar, som snabbt förråas i detta grymma skitkrig, skickar hem sådant, men att en så stor tidning publicerar en så komprometterande bild verkar osannolikt. Men så bad jag Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, kolla upp det. Han skickade mig sedan sidan ur LIFE och nu sitter vackra Natalie med dödskalle på väggen i mitt arbetsrum.

(Jag skrev om det här i Pax, nr 6-1995, och det blev början till slutet för mina tretton år som gratiskrönikör. )

BARA DIKTATURER BEGÅR KRIGSFÖRBRYTELSER?

I brevet från Nato-generalen, som också är fil doktor och verkar mera intellektuell ån militär, berörs just frågan om krigens barbarisering. Han menar, att det är en myt att demokratier inte kan begå krigsförbrytelser. Om människor i demokratier blir tillräckligt upphetsade är de fullt kapabla att begå grymheter och förbrytelser. Och han citerar fransmannen Antoine Rivarol (1753-1801):

"De mest civiliserade folken har lika nära till barbariet som det blanka järnet har till rosten. Folk är som metaller: De glänser bara på ytan"
--------------------------------------------------------------------

Åke Sandin, Radio Tuff 2002-01-06

CHOMSKYS ironi: "The New Military Humanism."

(Häromdagen betecknade Paulina Neuding i Svenska Dagbladet Noam Chomsky som en vänsterextremist. Han hade skrivit på ett upprop om att Julian Assange skulle få asyl i Ecuador. Därför denna text från 2000)
------------------------------------------
Noam Chomsky är professor vid det prestigetyngda MIT, Massachusetts Institute of Technology, och egentligen en av världens mest skarpsinniga språkforskare. Men han är sen länge mycket mera känd som politisk debattör på vänsterkanten, en slav på den väldiga amerikanska triumfvagnen

Chomsky har ofta gått motvinds, vilket ju krävder civilkurage. Han har inte tvekat att säga obekväma sanningar. När man hissat pestflaggor över västliga dissidenter och krävt förbud mot deras skrifter har Chomsky konsekvent stått på yttrande- och tryckfrihetens sida, för rätten att uttrycka också förhatliga åsikter. Alltså har han förtalats av mäktiga opinionsgrupper.

Produktiv är denna 72-åring också. Hans senaste bok har titeln The New Military Humanism. LESSONS FROM KOSOVO, alltså lärdomar av Kosovo med den ironiska överrubriken "Den nya militära humanismen".

Redan på sidan fem erinrar han om George Orwells teser om att

"impopulära åsikter kan tystas och obekväma fakta mörkläggas utan att det alls behövs något officiellt förbud. Var och en som utmanar den rådande renlärigheten finner sig tystad med överraskande effektivitet"


Chomsky ger exempel på hur USA och dess bundsförvanter, som han inte utan ironi kallar "upplysta stater", delar in världens förtryckta i "värdefulla och ovärdiga offer". Han förringar inte kosovoalbanernas lidanden, som ökade när UCK-gerillan började mörda serber och accelererade under Nato-bombningarna. Men han jämför dessa övergrepp med Nato-landet Turkiets mångåriga förtryck av kurderna, som krävt mångfalt flera offer, flyktingar och ödelagda byar än de serbiska övergreppen i Kosovo. Men massmorden på kurder skedde med USA:s goda minne och med USA-tillverkade flygplan och vapen.

Kurderna i Turkiet har i de storpolitiska sammanhangen varit just "ovärdiga offer" och ingalunda påtänkta för någon så kallad humanitär intervention från Natos sida. Det var först efter Gulfkriget som kurderna i Irak blev USA:s skyddslingar. Men så länge Saddam Hussein var västs spjutspets mot Iran kunde han utan repressalier till och med massdöda kurder med giftgas.

Andra i västs ögon "ovärdiga offer", som Chomsky nämner, är de många hundratusen palestinier, som 1948 flydde eller fördrevs. För att belysa dubbelmoralen använder han där artikel 13 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den handlar om rätten att få flytta från hemlandet. Med rätta användes den mot kommunistiska öststaters vägran att låta medborgare emigrera. Men trots allt engagerat tal om vikten av mänskliga rättigheter för ryska och andra hugade emigranter lät man med tanke på palestinierna bli att påminna om artikelns andra sats, den om rätten att få flytta tillbaka till sitt land.

Men kosovoalbanerna betraktades däremot som värdefulla offer, eftersom de till och med var värda ett anfallskrig från världens mest välrustade nitton länder mot ett litet fattigt europeiskt land, Jugoslavien. Chomskys förklaring är att Milosevic hade visat den dåliga smaken att inte helt dansa efter Washingtons pipa. Han var alltså ett litet irritationsmoment som behövde kväsas för att likriktningen inom den nya USA-ledda världsordningen skulle bli ännu större.

Chomsky skildrar hur amerikanska medier i början beskrev Milosevic som diktator av Hitlers och Stalins typ. Men efterhand började man ändå nämna att han hade ett inte obetydligt folkligt stöd, att han faktiskt var framröstad i konkurrens med andra partier. Det skedde när allt flera civila mål i Serbien ödelades av Natos humanitära bomber. Poängen, menar Chomsky, var att man därigenom kunde antyda att serbiska civila hade sig själva att skylla, som hade röstat på fel man.

Författaren excellerar i att citera alla tjusiga fraser om människovärdet som ledande västpolitiker och ledarskribenter undslapp sig under de 78 dygnens bombregn. Han kontrasterar detta mot vad samma länder gjort i liknande fall under 1900-talet och drar slutsatsen att det ingalunda är fråga någon ny och människovänligare internationalism utan samma gamla västliga arrogans som från 1900-talets första decennier, då västmakterna terrorbombade uppstudsiga så kallade infödingar i sina kolonier. Och han påminner om USA:s massiva och skoningslösa bombningar av Indokina, i dag ett bortglömt krig.

Hur resultaten stämde med alla fraserna om Natos humanitära avsikter illustreras bland annat av ett citat från Robert Hayden vid Pittsburgs universitet:

"Antalet dödsoffer bland serbiska civila under de första tre veckorna av kriget är större än alla dödsoffer på båda sidor under de tre månader som ledde fram till kriget, och ändå ansågs dessa tre månader vara en humanitär katastrof"

Därtill skall förstås läggas alla kosovoalbanska dödsoffer och den enorma mängden flyktingar.

Av de europeiska Nato-länderna är Chomskys kritik mest bitande mot Storbritannien, vars självständighet gentemot Washington han spydigt liknar vid den socialistiska sovjetrepubliken Ukrainas gentemot Moskva under kommunisttiden.

Skonsam är han inte heller mot den nya världshumanismens åsidosättande av gällande folkrätt genom att utan FN-beslut inleda ett anfallskrig, ett brott som man hängde tyska och japanska ledare för efter andra världskriget. Han påminner om hur USA, när det passat deras intressen, fördömt sådana aggressioner, till exempel när Vietnam, då avhånat som "Asiens Preussen", gick in i Pol Pots Kampuchea eller när Indien --med sovjetiska vapen-- 1971 invaderade Östpakistan (nuvarande Bangla Desh) och gjorde slut på krig och enorma flyktingtragedier.

Den 19 mars 1999 --fem dagar före Nato-anfallet-- lämnade OSSE:s observatörer Kosovo. Under juni i år har Sveriges Televisions "Dokument utifrån" sänt två program med titeln "Kriget om Kosovo". Där hävdas att serberna före Nato-bombningarna "ingenting hellre ville" än att ha iväg observatörerna från Kosovo". Men Chomsky citerar ett uttalande från den serbiska nationalförsamlingen dagen före bomboffensivens början:

"Vi fördömer tillbakadragandet av OSSE:s Kosovo-observatörer. Det finns inte ett enda skäl för detta annat än att använda tillbakadragandet som utpressning och hot mot vårt land"

Förhandlingarna i Rambouillet, som föregick kriget, har i västerländska media skildrats med betoning på hårdnackad serbisk omedgörlighet. Men efter kriget har till exempel Uppsala universitets Balkan-expert Kjell Magnusson avslöjat de drakoniska krav som Nato ställde på Jugoslavien. Milosevic uppmanades att låta inte bara Kosovo utan också resten av Jugoslavien ockuperas av Nato. Chomsky är inte främmande för att villkoren var så orimliga just för att framkalla ett jugoslaviskt nej och därmed ge en förevändning för bombningar

Noam Chomskys bok The New Military Humanism. LESSONS FROM KOSOVO skrevs alltså i fjol. Med intresse väntar man nu på hans omdömen om den etniska rensning och det flyktingelände som i den humanitära interventionens spår drabbat serberna.

Radio Tuff 25/6 (repris 27/6) 2000. (www.tyresoradion.se)

Att gräva där man bor (1): Finländare

"Gräv där du står" var titeln 1978 på en bok av Sven Lindqvist. Tänker på den ibland, när jag jobbar med www.tyresoradion.se  Den har jag ägnat mig åt på frivilligbasis varje vecka sedan 1985. Då började jag med Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff. Sedan 1995 har jag gjort 200 halvtimmesprogram per år på Succékanalen 91,4, så med Radio Tuff har det blivit så där en 5000 program.

Det har varit en ganska lokalpatriotisk radio. Visst har jag gjort reportageresor till flera andra länder, en gång för att dokumentera de många Tuff-projekten i Indien. Och både i Skåne och Ångermanland har jag varit med min mikrofon. Men merparten av intervjuerna har varit med Tyresöbor av alla möjliga sorter och åldrar.

FINLÄNDARNA I MITT HJÄRTA

Tyresö har faktiskt en spännande och mångsidig befolkningsstruktur. För 60 år sedan hade kommunen 5000 invånare men nu över 44 000. Det är alltså ett nybyggarsamhälle. Har därför haft förmånen att intervjua människor uppvuxna i alla olika svenska landskap och minst 500 utomlandsfödda från uppåt hundra olika länder i olika delar av världen.

Finländarna är den största invandrargruppen i trakten. Dom känner jag mig som norrlänning hemma med. Mitt livs första utomlandsvistelse upplevde jag som 18-åring när jag som höjd- och längdhoppare fick följa med ett idrottslag över den korta biten av Bottenviken till finländska Österbotten. Av de hundratals intervjuerna med finländare minns jag bland andra tre:

1. När jag intervjuade min tuffa granne Tauno Ahtila tårades han ögon en gång. Det var när han berättade att bara åtta man i den pluton han som 20-årig fänrik förde befäl över hade klarat sig när den sovjetiska storoffensiven i Karelen satte i gång.

2. En annan gammal finländare som i ungdomen fick lämna Karelen var Antti Parkkalis. När han hördes på Tyresöradion berättade han att nyligen varit till läkare, som konstaterat att han plötsligt fått diabetes. Läkaren frågade om han Antti på sistone hade drabbats av någon sorg eller på annat sätt upplevt något otäckt trauma. Han berättade då att han varit hemma i Karelen och letat efter sitt barndomshem vid Ladogas strand. Det enda han hittade var den genomrostiga saunan i ett busksnär. Ja, sade läkaren, det kan ha varit denna besvikelse som triggat i gång sjukdomen.

3. På tal om Karelen minns jag min intervju med gamle Pentti Sipiläinen. Han var en av de hundratusentals som tvangs att lämna Karelen när det övertogs av Sovjetunionen. Han spelade fiol framför min mikrofon, bland annat Karjalan kunnialla om den förlorade hembygdens vackra kullar och natur. Då rann tårar utför hans fårade kinder.

(För att minnas de många som genom det förbannade kriget förlorade sin hembygd ska vi nu höra Kikka Laitinen sjunga Karjalan kunnialla)
--------------------------------
Radio Tuff nr 1318 juli 2012