Ingen "Norsk kommitté mot antinorskhet"

Erkänner att jag är svag för den "svenska västbanken", det vill säga Norge. Det beror inte bara på att tre av mina närmaste vänner, Gunnar Petersen, Åsne Liedén och Terje Engh, är norrmän. Inte heller på att det är Norges nationaldag i dag eller på min bedrövelse över massakern på unga norska socialister i fjol. Nej, det jag främst uppskattar hos vårt broderfolk är att det är okej att berätta de rysligaste historier om dem. De jämrar sig inte och hänger sig inte åt den nya folksjukdomen: att känna sig kränkta. I stället berättar de massor av historier om töntiga svenskar, lika roliga och "rasistiska" som våra Norgehistorier.

I det ständigt återkommande programmet att "dokumentera folkhumorn" på www.tyresoradion.se vimlar det av Norgehistorier men också av Sverigehistorier och blondinhistorier. Första gången jag hörde blondinhistorier var det en systerson som berättade dem, just hemkommen från ett franskt universitet. Och ibland har vi fått kritik för att vi driver med kvinnor. Men det är lätt att bemöta eftersom vi kan peka på en massa berättelser om de mest korkade karlar.

Med tiden har jag blivit försiktig och börjat censurera elaka historier om muslimer, afrikaner, bögar och andra. Och sedan länge har det varit absolut tabu att berätta judehistorier. Det är synd, eftersom judarna har många självironiska och roliga vitsar om sig själva. Men skulle vi sketna goyims (icke-judar) våga berätta en sådan skulle vi väl närmast anklagas för "hatbrott" av de mediestarka grupper som tillhör dem som låtsas sörja mest när de i verkligheten i sin propagandaverksamhet gläder sig åt att få skuldbelägga omvärlden.

Det är ett friskhetstecken att det inte finns någon "Norsk kommitté mot antinorskhet". Tänk vad mycket en aggressiv och självömkande sådan skulle kunna förebrå oss för. Och väldigt många propagandalögner skulle etnocentriska kommittéer mot tyskhat och russofobi kunna avslöja, men de skulle väl knappast få något utrymme i våra enkelriktade medier.

Våra journalister är ju väldigt västtillvända, så de brukar sällan säga något positivt om Ryssland och Tyskland. Det är närmast löjligt att engelsk fotboll får mycket mera positiv uppmärksamhet i våra medier än central-, öst- och sydeuropeiska lag, trots att dessa spelar lika bra eller bättre fotboll än britterna. Kanske beror det på språket. Knappast någon minns att engelskan blivit ett världsspråk på grund av att England för hundra år sedan med krigiska erövringar aggressivt hade lagt under sig en fjärdedel av världen. Kanske borde vi berätta historier också om engelsk och amerikansk självgodhet och arrogans.

Konstigt nog har vi på Tyresöradion aldrig fått kritik för alla elaka historier om blondiner. Annars är väl hån mot hudfärg och hårfärg typiska inslag i rasistiska miljöer. Men kanske tycker alla liksom jag att blondiner är både söta och intelligenta.

--------------------------

Åke Sandin