Blodbadet i Damaskus i dag (2012-05-10)

Dagens nyhet från Syrien är att över 50 människor dödats och uppåt 400 skadats av två stora bombladdningar i Damaskus. Regimen anklagar oppositionen för dådet. Den svarar med att det är regimen Assad som ligger bakom det.

Oppositionens siffror och rapporter återges snällt av våra medier. När det förefaller vara oppositionsmän som massmördat, skyndar sig medierna alltid att säga att det nog är provokationer från regimen.

I dag exploderade faktiskt bomberna utanför en av regimens säkerhetstjänster, en niovåningsbyggnad, vars fasad raserades. Kan regimen vara så korkad att den rentav förstör ett av sina egna hus och dödar värdefulla säkerhetsmän?

Nog är nyheterna från Syrien i våra medier åtskilligt vinklade och ensidiga. Som vanligt vill de indela parter i konflikter i "onda och goda". Syrien är inte oväntat det "onda", hjälp som det har gett till Hamas och Hizbollah. Dessutom det enda land i Mellanöstern som har någorlunda vänskapliga förbindelser med i väst utmobbade Iran.

Dessutom är Syrien grannland till det västmedierna så populära Israel, som ju för länge sedan lade beslag på de syriska Golanhöjderna. Och av kanske religiösa skäl stöds de oppositionella av de sunnimuslimska länderna Saudiarabien och Qatar, knappast några

I vintras intervjuade jag på www.tyresoradion.se en känd svensk som växte upp som kurd i Syrien. Han tyckte att rapporterna därifrån är vinklade, liksom också kristna syrier med ängslan framhåller.

Massmorden i dag i Damaskus kan gynna regimen, som kan vidta ytterligare hårda åtgärder mot "terroristerna", som den kallar sina motståndare.

Det påminner om de anonyma fegisar, som ofta kontaktar min blogg med sin tjatiga övertygelse om att 11 september 2001 iscensattes av USA själv eller av Israel. Helt riktigt framhåller de att 11/9 gav Bush anledning att starta sitt "krig mot terrorismen" med alla otaliga dödade. Det gynnade också Israel, som Netanyaho själv sagt.

Nu finns det historiska exempel på att liknande konspirationsteorier förekommit och punkterats av den historiska forskningen. Både Hitler och Stalin har använts. Nu kommer en (alltför?) lång text om detta, som jag skrev för många år sedan:

Vilka tände på riksdagshuset i Berlin 1933?

Strax efter kl 21 den 27 februari 1933 är teologistudenten Hans Flöter på väg hem från biblioteket vid Unter den Linden i Berlin. Det är tio grader kallt och isigt utanför riksdagshuset med den stolta devisen "Zum deutschen Volk" ["Till det tyska folket"] ovanför entrén. Plötsligt hör han ljudet av glas som krossas. När han tittar upp mot riksdagshuset ser han en mörk gestalt avteckna sig på andra våningen. Han börjar springa för att larma polis och stöter snart på polisassistent Karl Buwert. "Någon håller på att bryta sig in i riksdagshuset", skriker Flöter. Sedan anser han sig ha gjort sin plikt och skyndar huttrande hem.

En kvart senare står delar av riksdagshuset i ljusan låga. När överintendent Alexander Scranowitz och konstapel Helmut Poeschel då tränger in i husets Bismarckshall möts de av en ung, kraftigt byggd man med naken och svettig överkropp. Med höjd revolver hojtar Poeschel "Hände hoch!". Den unge mannen lyder och sträcker upp händerna. Rasande skriker Scranowitz: "Varför har ni gjort det här?" Med utländsk brytning svarar den unge mannen bara: "Protest, protest!" När Poeschel letar igenom mannens byxfickor hittar han ett holländskt pass med ett foto på inkräktaren. Det är utställt på Marinus van der Lubbe, född 1909 i holländska Leiden.

Van der Lubbe förs genast till polisförhör. Han uppger, att han tände på riksdagshuset som en signal till de tyska massorna att resa sig mot kapitalismen och den nya regeringen, vars majoritet tillhörde det tysknationella partiet men vars rikskansler sedan en månad hette Adolf Hitler. Redan från början avvisar van der Lubbe påståendet, att han haft några medbrottslingar.

Under alla förhör och långvariga rannsaknings- och domstolsförhandlingar skulle han fram till sin död genom halshuggning i januari 1934 envist tillbakavisa alla ivriga försök att beslå honom för att vara en bricka i en stor sammansvärjning. Inte utan stolthet hävdade han att han varit ensam om gärningen -- som i hans ögon var ett nödvändigt offer, en signal till proletariatet att resa sig.

Till det ironiskt tragiska i denna unga mans öde hör, att branden i stället gav nazisterna en signal eller förevändning att krossa vänstern och inleda marschen mot högerdiktatur och världskrig. En annan ironi var att nästan ingen trodde på honom. Både till vänster och höger vägrade man att acceptera att den herostratiska mordbranden verkligen utförts av en ensam terrorist -- eller galning.

Nazisterna: "En kommunistisk sammansvärjning!".

Av de ledande nazisterna var det Hermann Göring som först kom till brandplatsen kvällen den 27 februari 1933. Sedan tillstötte också bland andra Hitler och Goebbels. Hitler skrädde inte orden utan enligt den brittiske reportern Sefton Delmer sade han: "Om denna brand är kommunisternas verk, vilket jag tror, måste vi krossa detta mordiska anhang med järnhand!" Och senare på kvällen skulle han ha skrikit, att det tyska folket var alltför släpphänt, att kommunistiska funktionärer nu måste skjutas och deras riksdagsmän hängas.

Att kommunistiska riksdagsmän misstänktes vara inblandade i branden kunde allmänheten redan dagen därpå läsa i en presskommuniké från Göring. Resonemanget där gick ut på att "den samtidiga antändningen av flera olika bränder i den stora byggnaden måste ha krävt minst tio personers medverkan". Mordbrännarna måste för att kunna arbeta så snabbt och effektivt ha haft en ingående kännedom om lokaliteterna i den stora byggnaden. Det påstods att kommunistiska riksdagsmän på sistone haft sammankomster i huset under alla möjliga förevändningar. Ja, i presskommunikén sägs rentav att två kommunistiska riksdagsmän, gruppledaren Ernst Torgler och ledamoten Wilhelm Koenen, under brandkvällen inte lämnade riksdagshuset förrän kl 22, alltså efter brandens utbrott, och att vittnen sett dem tillsammans med den gripne Marinus van der Lubbe någon timme före branden.
Att van der Lubbe i motsats till de andra blev gripen förklaras av han var den ende som inte var hemmastadd i huset. Det betonas, att han var kommunist, i Holland känd som radikal extremist och att han regelbundet deltagit i möten med en kommunistsik aktionskommitté.

Nästan allt i denna kommuniké skulle sedan visa sig vara lögn: Torgler och Koenen hade lugnt lämnat riksdagshuset en knapp halvtimme före brandens utbrott. Det var inte van der Lubbe de hade setts tillsammans med tidigare under kvällen utan en en partikamrat med ett utseende som aningen påminde om holländarens. Denne hade visserligen varit kommunist men något år tidigare lämnat partiet och tillhörde nu en grupp holländska anarko-kommunister, kritiskt inställda till Moskvakommunismen och ännu mera till nazismen. Några kommittéer för planläggning av branden hade han aldrig deltagit i.

Av de två utpekade kommunisterna lyckades Koenen fly ut ur Tyskland, medan Torgler själv uppsökte polisen för att rentvå sig. Han arresterades och hans upprättelse skulle dröja.

De tre bulgariska kommunisterna

Några dagar efter branden utlovades 20 000 mark --mycket pengar 1933!--till den som kunde tipsa polisen om van der Lubbes sammansvurna.. Hans bild fanns inte bara i alla tidningar utan också överallt på affischer. Tusentals hörde av sig. Det hetaste spåret hade kyparen Johannes Helmer på restaurang Bayernhof som sitt upphov. Han ringde polisen och berättade om tre gäster som då och då besökt restaurangen. De talade ryska, ansåg Helmer, och sänkte rösterna när någon närmade sig deras bord. Han ombads att ringa polisen nästa gång de dök upp. Den 9 mars var det dags för Helmer att ringa, och polisen kom snabbt och grep de tre männen.

De tre gjorde allt för att dölja sin identitet --två av dem hade falska pass--men polisen fick snart fram att de mycket riktigt var kommunister men inte ryssar utan bulgarer. Deras namn var Georgi Dimitrov, Simon Popov och Vassili Tanev. Det kunde också bevisas att Dimitrov hade kommit till Berlin just brandnatten, medan de andra två redan fanns i staden sedan tidigare. Tursamt för Dimitrov var att polisen inte lyckades fastställa hans fulla identitet, nämligen att han var ingenting mindre än chef för Kominterns, den tredje kommunistiska internationalen, Västeuropa-sektion. Sedermera skulle han bli Kominterns generalsekreterare och efter andra världskriget Bulgariens kommunistiske ledare.

Nu kunde vad som fanns kvar av den tyska pressen, sedan kommunistpartiet förbjudits och de socialdemokratiska tidningarna tystats, basunera ut att åtminstone fem hade arresterats för den kommunistiska konspirationen bakom riksdagshusbranden. Förutom de tre bulgarerna var det holländaren van der Lubbe och det tyska kommunistpartiets gruppledare i riksdagen, Ernst Torgler.

Rannsakningsdomstolen

De fem misstänkta blev först hörda av en rannsakningsdomstol, som skulle fastställa om misstankarna var så grava att de skulle ställas inför riksdomstolen, anklagade för mordbrand och genom en nyinstiftad lag därmed också för högförräderi, om mordbrandens avsikt hade varit att inleda en politisk omvälvning. Trots att rannsakningsdomaren Paul Vogt inte var nazist gjorde han sig skyldig till svåra fadäser genom uttalanden, frapperande partiska och präglade av förutfattade meningar. I sin bok "Riksdagshusbranden" (Aldus/Bonniers 1974) anser R. John Pritchard, att Vogt "i exceptionellt hög grad var förblindad av sina ultrakonservativa fördomar". Dessutom beordrade han en behandling av fångarna, som var sträng också för den tidens tuffa fångvård. De belades med handfängsel, van der Lubbe rentav med kedjor runt fötter och midja. Det var inte oväntat att rannsakningsdomstolen så småningom ansåg anklagelserna mot de fem så motiverade, att de skulle dömas i riksdomstolen.

Målets hantering på rannsakningsnivån övertygade många, inte minst i utlandet, att i Tyskland förbereddes en politisk skådeprocess. Säkert var att ledande nazister hoppades på att inhösta en politisk seger genom rättegången, så övertygade tycktes de vara om en kommunistisk konspiration i samband med branden.

Riksdomstolen

Rättegången i riksdomstolen i Leipzig inleddes den 21 september 1933 och skulle vara i tre månader, innan dom avkunnades dagen före julafton. Rättens ordförande var Wilhelm Bünger, som vid sin sida hade fyra andra domare. Bünger hade tidigare varit ministerpresident i Sachsen och tillhört Stresemanns liberala Volkspartei. Den kommunistiske riksdagsmannen Ernst Torglers försvarare var märkligt nog en nazist, Alfons Sack, ett val av advokat som dock skulle visa sig lyckosamt.

För att kunna bevisa att en sammansvärjning hade ägt rum och att van der Lubbe ensam omöjligt hade kunnat få elden att sprida sig så snabbt hade åklagarsidan inkallat tre "brandexperter", däribland en professor. De vittnade om hur svårantändligt det mesta i riksdagshuset hade varit, bland annat att draperierna var brandsäkra. De försökte visa, att det borde ha krävts flera man försedda med kilovis av flytande bränsle. En av dem menade, att mordbrännarna hade använt självantändlig vätska, som var "tidsinställd" för att börja brinna efter en viss tid.
Trots att andra vittnen, bland dem högste chefen för Berlins brandkårer, Walter Gempp, intygade att draperierna var gamla och fulla av damm och att den uttorkade gamla panelen gav elden god näring, varför den spred sig snabbt, lutade domstolen åt att van der Lubbe hade haft medhjälpare. Hans egen, entydiga och av polisen gång på gång prövade redogörelse nonchalerades.

Indicierna mot Ernst Torgler smulades sönder av honom själv och advokaten Sack. Riksdagens nattvakt vittnade mot påståendet, att det hade funnits tändmaterial i kommunisternas lokal, som han inspekterat bara ett par minuter innan Torgler med två partikamrater som de sista lämnat riksdagen, vilket enligt husets portvakt skedde kl 20.38, en halvtimme före brandutbrottet. Fem personer, av vilka minst en var nazist, intygade att de sett Torgler på krogen Aschingers ungefär vid den tidpunkt då branden började. Visserligen vittnade tre personer om att de på eftermiddagen före branden sett Torgler i riksdagen tillsammans de anklagade Van der Lubbe och Popov, men andra vittnen uppbådades av försvaret, som kunde bevisa att Torgler pratat med helt andra personer, låt vara till utseendet ganska lika de båda misstänkta. En av dessa fick hämtas från ett koncentrationsläger för vittna om att han var en av dem som Torgler samtalat med tidigare samma dag som branden.

Ingen framgång hade åklagaren heller med ett par vittnen, som kom med spektakulära historier om hur Torgler hade mutat en av dem med 14000 mark för att bränna ned riksdagen eller provat dynamit med en annan i en skog. Det ena vittnet var en tidigare straffad tjuv och svindlare, vars uppgifter domstolen inte satte "någon som helst tilltro till". Det andra vittnet visade sig vara en före detta kommunist och sexualförbrytare, som utlovats strafflindring av rannsakningsdomare Vogt i utbyte mot vittnesmålet. När han påstod att van der Lubbe 1925, då knappt 16 år gammal, hade diskuterat terrortaktik med kända kommunister i Düsseldorf, där van der Lubbe aldrig varit förrän 1933, var det lätt för domstolen att beteckna vittnet som "en fullständigt opålitlig person".

När domarna föll den 23 december hade Hitler varit vid makten nästan ett år och avskaffat åtskilliga fri- och rättigheter, men domstolen gav prov på sin integritet, ty den frikände Torgler, trots att åklagaren hade yrkat dödsstraff. Torglers nazistiske advokat, Alfons Sack, hade visat sin professionella skicklighet --och sitt mod för i sin slutplädering kritiserade han fränt de undantagslagar nazisterna hade fått den 86-årige presidenten Paul von Hindenburg att underteckna redan dagen efter riksdagshusbranden.

Målet mot bulgarerna

Också mot de tre bulgariska kommunisterna uppbådade åklagaren åtskilliga vittnen. Menflera av dem visade sig vara mycket tvivelaktiga. Så hämtades från ett koncentrationsläger kommunisten Oscar Kämpfer, som vittnade om att han haft Popov boende hos sig vid flera tillfällen redan 1932, att Tanev därvid besökt Popov och att Popov gjort mystiska kemiska experiment, så att det luktat bensin i våningen. Försvaret kunde visa att de båda bulgarerna vid de uppgivna tidpunkterna inte varit i Tyskland, ja Tanev hade aldrig satt sin fot på tysk mark förrän den 24 februari 1933. Det visade sig att Kämpfer var inbrottstjuv och känd som lögnare och vid rättegången dukade han upp historier i hopp om att få strafflindring.

Ett annat vittne som hämtades från fängelset för att vittna mot bulgarerna var den judiske köpmannen Leo Weinberger, dömd för bestickning. Han påstod bland annat att Popov bett honom ringa till Popovs värdinna för att be henne förstöra komprometterande papper. Vittnesmålet punkterades av det faktum, att värdinnan saknade telefon.

Ett närmast komiskt vittnesmål lämnades av en stadig 72-årig dam, fru Hartung, som anklagade Popov att 1928 ha haft hennes väninna, fru Ryschkowski, som sin älskarinna. Men fru Ryschkowski tillbakavisade detta med hetta och påstod att gamla fru Hartung minsann själv prasslade med sin hyresgäst.

Ett par före detta kommunister fabulerade så friskt, att den ene dömdes till tre års fängelse för mened, medan den andre med knapp nöd undgick samma öde.

Rätten blev inte heller imponerad av nazisternas stjärnvittne, Johannes Helmer, den som hade hjälpt polisen att arrestera de tre bulgarerna och som nu skulle bevisa, att bulgarerna och van der Lubbe hade varit sammansvurna och synts tillsammans före branden på hans restaurang. Bara det faktum att Dimitrov inte anlände till Berlin förrän efter branden och att han under brandnatten befann sig på tåget dit gjorde Helmers uppgifter föga trovärda.

Till sist kunde åklagaren inte göra annat än yrka frikännande för de tre bulgarerna, något som domstolen följde. Kvar som skyldig var bara den unge Marinus van der Lubbe, som envist och inte utan stolthet hävdade han var den ende gärningsmannen. Han dömdes till döden.

Kommunisterna: "Branden, en skändlig nazistisk provokation"

Medan tysk press gjorde sitt bästa för att beskriva riksdagshusbranden som en planerad inledning av en kommunistisk revolution och nazisterna snabbt utnyttjade den för att krossa det tyska kommunistpartiet och började rasera Weimarrepublikens demokrati, var kommunisterna utanför Tyskland inte overksamma. I centrum för deras propagandaoffensiv fanns Willi Münzenberg, som hade visade sin skicklighet genom att bygga upp ett nät av tidningar och bokförlag. Han flydde ut ur Tyskland efter riksdagshusbranden och en av hans medarbetare, den kände författaren Arthur Koestler, beskrev honom så här:

"Willi var den internationella antifascistiska rörelsens röde eminens. (...) Han trollade fram internationella kommittéer, kongresser och rörelser som en magiker trollar fram kaniner ur hatten: kommittén för hjälp åt den tyska fascismens offer; kommittén för vaksamhet och demokratisk kontroll; internationella ungdomskongresser osv. Var och en av dessa täckorganisationer hade en styrelse bestående av mycket respektabla personer, från engelska hertiginnor till amerikanska columnister och franska vetenskapsmän, av vilka de flesta aldrig hört namnet Münzenberg och trodde att Komintern var ett spöke som Goebeels hittat på."

Vid sin sida hade Münzenberg en rapp journalist, Otto Katz, med goda kontakter från Hollywood till Paris och ytterst med Moskva och Komintern. Det var främst Katz som skrev "Den bruna boken om Hitlers terror och riksdagshusbranden". Den utgavs att vara skriven av "Världskommittén för den tyska fascismens offer". Det namnet var lika påhittat som dess nominelle ledare, Albert Einstein, vilken hade tagit avstånd från att vara galjonsfigur, så snart han tillfrågades. Får man tro Koestler, som assisterade Katz med boken, var man inte heller värst nogräknad med innehållet. Han menar att det var Komintern som stod för materialet och medger:

"Vi hade helt enkelt inte den blekaste aning om de faktiska omständigheterna, Vi måste lita på våra egna slutsatser, på bluff och på den intuitiva kännedomen om motpartens metoder och tankar i den totalitära konspirationen".

"Bruna boken" hade ett förord av lord Marley, och kom ut i augusti 1933, alltså några veckor före rättegången i Leipzig. Den översattes snabbt till många språk och blev det "antifascistiska korstågets bibel" (Koestler). Dess beskrivning av det politiska läget i Tyskland följde den kommunistiska propagandans: Hitler var storkapitalets fånge, och socialdemokraterna gavs skulden för att en enhetsfront mot högerkrafterna hade misslyckats. Främst Göring och Goebbels var ansvariga för riksdagshusbranden, "den skändligaste provokationshandling som en härskande klass någonsin har använt mot den upproriska arbetarklassen".

I Brunboken, som den kom att kallas, utgår man från samma förutsättningar som den nazistiska propagandan hade trumpetat ut: Marinus van der Lubbe kunde inte ensam ha anlagt branden och hans medhjälpare, kommunister resp. nazister i de olika versionerna, hade använt det underjordiska rörsystemet för att komma ut ur resp. in i riksdagen. Brunboken överträffar Göring, som hade sagt att minst tio man hade behövts för att anlägga branden, genom att hävda att det var Görings egen livvakt på minst trettio SA-män som varit i farten.

I Brunboken blir Marinus van der Lubbe nazisternas "lydiga verktyg" och smutskastas grovt. Han påstås ha varit homosexuell och rentav tillhört den den notoriskt homosexuelle SA-ledarens Ernst Röhms stall av unga pojkar. Hans anarko-kommunistiska kamrater hemma i Holland protesterade mot nidbilden i en "Rödbok" [Roodbock], där de ironiskt påpekar att van der Lubbes födelsedatum var det enda i Brunboken som stämde med verkligheten.

På en viktig punkt föreföll boken helt trovärdig. Den kunde med rätta hävda, att det var nazisterna som hade dragit nytta av branden. De följande politiska händelserna i Tyskland visade ju att de tveklöst hade haft motiv och få trodde då att de så snabbt hade kunnat improvisera utvecklingen till sin egen fördel.

Däremot hade Brunbokens författare helt fel, när han trodde sig i förväg veta besked om hur den tyska rättegången i Leipzig skulle komma att arta sig:

"Van der Lubbe kommer att erkänna allt som hans uppdragsgivare ber honom att säga. Han kommer att beskylla Dimitrov för allt man önskar att han skall beskyllas för. Han kommer att anklaga alla som hans nationalsocialistiska vänner vill krossa"

Moträttegången i London

Nästa drag i Münzenbergs och Katz' av Komintern stödda kampanj mot den tyska fascismen kom en vecka innan riksdomstolen i Leipzig började sina förhandlingar om riksdagshus-branden. Då samlades i London en skara jurister från USA och Västeuropa till en moträttegång, stödd av åtskilliga celebriteter. Svensk ledamot av "domstolen" var riksdagsledamoten och advokaten Georg Branting, socialdemokrat och son till Hjalmar Branting.

Bland de seriösa vittnena fanns de tyska socialdemokraternas ordförande, Rudolf Breitscheid, professorn och chefredaktören Georg Bernhard och Berlins förre polischef, dr Grzesinski. Flera av de tyska vittnena ansåg det uteslutet, att en man med Ernst Torglers resning hade kunnat vara inblandad i ett terroristdåd.

Andra vittnen var inte lika trovärdiga. En föregiven SA-man vittnade med huva för ansiktet, enligt uppgift för att skyddas mot repressalier, enligt andra därför att det var ett helt falskt vittnesmål. Ett dussintal handplockade holländare upprepade Brunbokens nidbild av van der Lubbe.

Efter en vecka var denna domstol klar med sin undersökning. Slutsatserna var sammanfattningsvis:

1. Van der Lubbe var motståndare till kommunismen, och Torgler och de tre bulgarerna hade varken direkt eller indirekt haft något att göra med mordbranden

2. Van der Lubbe kunde inte ensam ha varit gärningsman.

3. Mordbrännarna hade använt sig av den underjordiska gången mellan riksdagen och Görings residens.

4. Branden var till stor fördel för nazisterna.

Vem var Marinus van der Lubbe?

Alla, från höger till vänster, var eniga om att Marinus van der Lubbe var skyldig. Men både nazister, kommunister och andra var lika eniga om att han omöjligt hade kunnat vara ensam. Medan de frenetiskt beskyllde varandra för att ha utnyttjat den unge holländaren i sina brottsliga sammansvärjningar, kom denne i skymundan. På ömse håll gav man uttryck för sitt förakt för honom, ett simpelt verktyg för andras ondsinta planer. Vid rättegången i Leipzig vittnade kemisten Wilhelm Schatz, som stödde nazisterna, om att han ansåg van der Lubbe vara sinnessjuk. Och rättegångens verkliga stjärna, Georgi Dimitrov, drog sig inte för att störta upp och ilsket peka på sin medanklagade holländare och utropa:

"Den mannen är riksdagsbrandens Faust! Men vilka är hans medbrottslingar? Vi, hans oskyldiga medanklagade, kräver att få veta det! Den enda i denna sal som vet sanningen, denna ynkliga Faust, vägrar att tala. Han sitter stum!"

En ynklig Faust! Och nog ser van der Lubbe ynklig ut på bilderna från rättegången. I säckiga fångkläder, som han för övrigt klagade på, nästan alltid med nedsänkt huvud gav han ett lealöst och apatiskt intryck. Oftast verkade han totalt likgiltig för rättegången. Kanske berodde det på att han ju visste att han var skyldig till ett brott han erkände och inte väntade sig andra alternativ än livstids fängelse eller avrättning. Ibland skrattade han till synes omotiverat. När rättens ordförande en gång frågade honom vad han skrattade åt svarade han bara: "Åt rättegången". En del journalister spekulerade i om han var förståndshandikappad eller rentav drogad eller hypnotiserad.

Medicinska och psykiatriska experter, som undersökte van der Lubbe intygade dock, att han var fullt frisk och ingalunda obegåvad. Till och med den svenske kriminologen Harry Söderman, "Revolver-Harry", gav inför domstolen i Leipzig ett utlåtande efter att ha undersökt van der Lubbe:

"Jag fick intrycket att vi skulle ha kunnat samtala med varandra i timmar och att jag hela tiden skulle ha fått intelligenta och logiska svar"

Söderman och andra intygade också att det inte funnits spår av droger eller annan otillbörlig påverkan. Däremot var van der Lubbe mager, för han hade försökt hungerstrejka för att undslippa rättegången och därvid gått ner tolv kilo i vikt. Dessutom var han utmattad av månaderna i häkte, där han behandlades som en ytterst farlig terrorist och till och med belagts med kedjor.

Berlinpolisen, som professionellt och otadligt förhörde van der Lubbe dagarna efter branden, ansåg också att han var långt ifrån obegåvad. I deras rapport står bland annat:

"Trots att hans yttre talar för motsatsen är det en mycket intelligent person. Han har så goda kunskaper i tyska språket att han förstår även fina nyanser i betydelsen, även om han själv talar sluddrigt."


En av förhörsledarna, kriminalkommissarie Walter Zirpins, berättade:
"Han gick igenom hela förhörsprotokollet och gjorde rättelser i det, gick in på formuleringsfrågor och strök en del passager. Han hade kort sagt inga behov av tolk."

Det som också gjorde intryck på förhörsledarna var att han hela tiden höll fast vid samma berättelse om brandnatten. När han vallades där kunde han exakt berätta på vilka ställen han tänt på. Han gjorde heller inga försök att skylla på några andra.

Några gånger under rättegången kunde han också rycka upp sig ur sin liknöjdhet och blixtra till, även mot den som genom sin slagfärdighet snabbt hade blivit centralfiguren, Georgi Dimitrov. När denne uttryckte sin övertygelse om att branden hade varit för omfattande för att ha varit anlagd av en enda, avbröt van der Lubbe honom:

"Men det var ju så enkelt alltihop! Det var fantastiskt lätt att sätta eld på riksdagshuset! Plenarsalen måste ha varit kolossalt eldfängd. Själva branden var mycket enkel. Det man gjorde efteråt är en helt annan historia. Och den är verkligen komplicerad. Hur branden började är alldeles klart, men politikerna har krånglat till frågan vem som var ansvarig för den."

Vid polisundersökningen tog man också noga reda på Marinus van der Lubbes bakgrund. Den var inte särskilt lycklig ens för den tidens fattiga Europa. Han var son till en gatuförsäljare, som kort efter hans födelse övergav modern och blev en alkoholiserad lösdrivare. Modern dog när Marinus var tolv år och han uppfostrades sedan av sin äldre halvsyster. I början av tonåren blev han en hängivet religiös kalvinist, visade missionärsglöd, något som skulle prägla honom också när han så småningom började engagera sig för mera profana gudar. Vid sexton års ålder kom han i murarlära och vande sig vid mycket tungt arbete. Det tycks han ha klarat bra, för hans arbetskamrater gav honom smeknamnet "Dempsey", efter världsmästaren i tungviktsboxning, Jack Dempsey.

Efter att två gånger fått kalk i ögonen blev Marinus trots flera operationer halvblind, tvangs att sluta som murare och fick i stället börja kvittera ut några futtiga gulden per vecka i nödhjälpsbidrag. Han funderade på självmord men sögs i stället upp av ungkommunisterna, bland vilka han redan vid 19 års ålder blev känd som en god talare och aktiv mötesledare. Han hyrde rentav en tom lagerlokal för det ungkommunistiska förbundets möten. Den döptes till "Leninhuset".

Två år före riksdagshusbranden, alltså vid 22 års ålder, bröt han med kommunistpartiet och anslöt sig till en mera anarkistisk grupp, som kallade sig internationella kommunistpartiet. Genom sitt politiska arbete där kom han flera gånger i delo med polisen. Vintern 1933 behandlades han på nytt för sina infekterade ögon. Han skrevs ut den 28 januari, två dagar innan Hitler blev utsedd till Tysklands rikskansler.

Redan fyra dagar senare började Marinus van der Lubbe, synskadad och dessutom astmatisk, sin långa vandring från Holland till Berlin. Han trodde att med Hitler i ledningen skulle de tyska massorna nu resa sig. Han ville vara med och bidra till den revolution som han väntade skulle utbryta och sopa bort de kapitalistiska förtryckarna. När han i Berlin till sin besvikelse upptäckte, att de tyska proletärerna saknade revolutionär beslutsamhet, gjorde han så gott han kunde. Eller som han förklarade i förhören:
"Eftersom arbetarna ingenting kunde göra mäste jag göra någonting själv. Jag ansåg att mordbrand var en lämplig metod".

Utan vapen och så gott som pank lyckades han komma över ett antal braständare. Han slängde in sådana på tre ställen, som han ansåg symbolisera orättvisorna: först i en socialbyrå, sedan på rådhuset och till sist i det kejserliga palatset. På samtliga ställen hann bränderna släckas innan de vållat någon större skada. Men ett par dagar senare, kvällen den 27 februari 1933, skulle han lyckas desto bättre. Det var när han krossade en ruta i riksdaghuset, trängde in och tände eld på ett otal ställen.

Den gången åkte han alltså fast. Knappt ett år senare, den 10 januari 1934, halshöggs med yxa den knappt 25-årige Marinus van der Lubbe av statsbödeln, klädd i jackett, hög hatt och vita handskar. Han mötte döden med fattning enligt de tjugo vittnen som var närvarande.

Historikerna väljer den segrande sidans version

Marinus van der Lubbe var riddaren av den sorgliga skepnaden, ett intryck man också får av fotona på honom. Det var inte nog med att hans dåd fick motsatt effekt mot den han önskade och att han sedan avrättades, utan i flera decennier skulle han också gälla som delaktig i en lömsk nazistisk konspiration, ja som en simpel stjärtgosse åt nazikoryféer. Bara den omständigheten att han under den långa rättegången i Leipzig aldrig gav efter för påtryckningarna att anklaga sina fyra kommunistiska medåtalade, och därmed kanske få en mildare dom, borde ha varnat eftervärlden för att alltför lättvindligt och opportunistiskt acceptera segermakternas version.

Under flera decennier har det i historiska läroböcker, också på universitetsnivå, påståtts som ett faktum att riksdagshusbranden var nazisternas verk. I Princetonprofessorn R.R. Palmers för historiestudenter så välkända bok, "A History of the Modern World" (Knopf, New York 1954) står det på sid 787:
"A week before the election day the Reichstag building caught fire. The Nazis, who had set the fire themselves, blamed it on the communists"

I den svenska översättningen av boken, här kallad "Nya tidens världshistoria" (Scandinavian University Books, Stockholm 1959) är dessa meningar översatta med (del II sid 315):

"En vecka före valdagen råkade riksdagshuset i brand. Nazisterna, som själva anlagt elden, beskyllde kommunisterna för att ha anlagt den"
Men i samma bok (R.R. Palmer, nu tillsammans med J. Colton) av 1973 hade den andra meningen ändrats till:

"Nazisterna beskyllde utan några verkliga bevis kommunisterna för att ha anlagt den"

Något hade alltså inträffat inom forskningen om branden. En av många ironier i samband med den och dess efterspel är att det var en man utanför fackhistorikernas krets som punkterade den allmänt accepterade, kommunistiska versionen av händelsen. Han hette (heter?) Fritz Tobias och var ämbetsman (Ministerialrat) i Hannover. Han var socialdemokrat och hade varit betrodd med att vara medlem i en av de denazifieringskommissioner, som på ockupationsmakternas uppmaning hade inrättats efter kriget.

Tobias hade med stor grundlighet studerat källorna. Först i en serie artiklar 1959-60 i Der Spiegel och sedan i en 700 sidor tjock bok, "Der Reichstagsbrand. Legende und Wirklichkeit" (Rastatt 1962) avvisar han med skärpa både den nazistiska och den kommunistiska propagandans försök att konstruera sammansvärjningar bakom branden. Hans slutsats ger Marinus van der Lubbe en viss upprättelse, för han utpekar den unge holländaren som ensam gärningsman.

Naturligtvis fick Fritz Tobias veta, att hans forskningsresultat var "folkpedagogiskt farligt", ett uttryck som låter som en klyscha från en diktaturstats propaganda men som användes av bland andra den tyske historieprofessorn Golo Mann. Den schweiziske historieprofessorn Walther Hofer gick ännu längre, när han menade att Tobias var "besatt av tanken att frikänna de bruna makthavarna för detta brott". Hofer var bland annat ledamot av Europarådet och gick så långt i sin långt ifrån vetenskapliga ambition att han utnyttjade sina politiska förbindelser till försök att få Tobias' överordnade att tysta honom.

Professor Hofer hade nämligen satt sin yrkesheder som historiker i pant för ett sällskap, som grundades 1968 och hade det ståtliga namnet "Internationella kommittén för undersökning av andra världskrigets orsaker och följder". Den hade sitt centrum i Luxemburg, fick många politiska celebriteter att ställa upp som sina beskyddare och hade en kroatisk journalist, Edouard Calic, som sin mest drivande kraft. Kommittén försökte i flera skrifter och böcker bevisa att Tobias hade fel och att nazisterna hade anlagt branden.

Denna kommitté har trots etablissemangets uppbackning inte haft någon större framgång med sina upprepningar av den kommunistiska versionen från 1930-talet. Dess flitigaste skribent, Edouard Calic, har till och med anklagats för en rad förfalskningar av källorna, vilket bland andra påvisas av Eckhard Jesse i hans uppsats i Karl Corinos bok "Gefälscht! Betrug in Politik, Literatur, Wissenschaft, Kunst und Musik" [Rowohlt 1992]. Och R. John Pritchard är i sin bok om riksdagshusbranden utomordentligt kritisk mot Calic:

"Som prov på dårskaper och pretentiösa anspråk torde Calics bok ha få motsvarigheter i historieskrivningen kring riksdagshusbranden".


Pritchard slutar sin bok med:

"Material som rör viktiga historiska frågor måste underkastas strängaste möjliga granskning --- i synnerhet när de resultat som andra forskare lägger fram stämmer alltför väl med förutfattade meningar av ideologisk natur, det må vara 1933 eller i framtiden".

Historiska ironier

Den mest uppseendeväckande och omtalade episoden från rättegången i riksdomstolen i Leipzig är när Hermann Göring vittnade. Han talade länge och gjorde allt för att det skulle bli ett stort propagandanummer för nationalsocialismen och mot bolsjevismen. Det blev det inte. Tvärtom, den slagfärdige bulgariske kommunisten Georgi Dimitrov fick Göring helt ur balans och gjorde honom till åtlöje, helt i världspressens smak.

Kominternagenten Dimitrov frikändes av riksdomstolen i det nazistiska Tyskland och kunde fortsätta att göra en lysande karriär, bland annat genom att mycket resolutare (läs: brutalare) likvidera sina politiska motståndare i Bulgarien än vad nazisterna 1933-34 trots allt gjorde med sina oppositionella. 1946 skulle Göring dömas till döden i Nürnberg. Men innan han lurade sina fångvaktare genom att ta gift och därmed snuva dem på nöjet att hänga honom hade han --nedbantad och drogfri efter månader i fångenskap-- mästrat sina allierade åklagare på ungefär samma överlägset ironiska sätt som Dimitrov hade gjort med honom 1933.

Det finns en annan likhet mellan de två rättegångarna. Som kommunisten Ernst Torglers nazistiska advokat, Alfons Sack, hade civilkurage nog att påpeka i sin slutplädering dömdes de anklagade i Leipzig efter en lag som instiftats efter det att gärningen begåtts, alltså tvärtemot alla civiliserade rättsregler.

Denna ända från romersk rätt självklara juridiska princip, nulla poena sine lege [inget straff utan lag] åsidosattes också i Nürnberg. Där dömde krigets segrare ett antal ledande män på den förlorande sidan till döden, däribland Göring, på artiklar som utformats av segermakterna den 8 augusti 1945, tre månader efter kriget, alltså ex post facto.

Den ledande tyske kommunisten Ernst Torgler frikändes i Leipzig 1933 och skulle överleva också andra världskriget. Inte lika bra gick det för hans partikamrat Willi Münzenberg, den smarta hjärnan bakom brunböckerna, moträttegången i London 1933 och förtalet av van der Lubbe.. Han tog sig orådet före att kalla Stalin en förrädare för icke-angreppspakten 1939 med Hitlers Tyskland. Liket av honom, med ett rep runt halsen, hittades i en skog i Frankrike 1940. Det har spekulerats i om det var ett rånmord eller ett verk av Gestapo. Men Münzenbergs svägerska , Margarete Buber-Neumann, med smärtsamma erfarenheter både av Gulag och Ravensbrück, är av en helt annan uppfattning:

"Moskva förlät aldrig Münzenbergs 'förräderi'"
Hon menar att tyskarna inte skulle ha mördat honom, så värdefull som han var för dem som informationskälla om Komintern.

1934, samma år som Marinus van der Lubbe avrättades, sköts Leningrads kommunistiske partisekreterare, den populäre Sergej Kirov. Mördaren var en frustrerad partimedlem, Leonid Nikolajev. Officiellt beskrevs det som en sammansvärjning, som ytterst syftade till att störta Stalin. Inte bara gärningsmannen Nikolajev utan också hans "medhjälpare" och hans familj, liksom hans fru och svärmor, avrättades. Mordet på Kirov piskade upp den paranoia som låg till grund för de omfattande utrensningarna av hundratusentals ryssar, inte minst partimedlemmar och höga funktionärer.

Just detta, att Stalin utnyttjade mordet för sina syften, har sedan givit upphov till uppfattningen, att han själv låg bakom dådet: Kirov sägs dessutom ha varit en rival om makten och måste därför undanröjas.

1994 kom så boken "Direktoratet. Stalins spionchef berättar", där den högt uppsatte KGB-veteranen Pavel Sudoplatov berättar, att mördaren Nikolajev hade ett starkt personligt motiv för sitt dåd. Bland Kirovs många älskarinnor fanns också Nikolajevs judiska hustru, Milda Draule, som ville skilja sig från sin man. Sudoplatov med sin insideskännedom är övertygad om att mordet hade rent privata motiv.

1933 tände en ung och revolutionärt passionerad holländare på riksdagshuset i Berlin. Hitler och Göring utnyttjade händelsen till att rasera den tyska demokratin. Året efter mördar en svartsjuk ryss partibossen i Leningrad. Stalin utnyttjade mordet för att iscensätta hundratusentals andra mord.