I England blåser det på den verkliga toppen. Självaste Rupert Murdoch ifrågasätts och anklagas. Han kontrollerar 175 tidningar och det påstås att inget engelskt parti kan vinna ett val utan stöd från Murdochs medieimperium. Tony Blair ringde honom flera gånger strax före Englands och USA:s angrepp på Irak 2003. Det var ju ett krig som i medierna motiverades med den lögnaktiga propagandan att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen.
I USA mobiliserar nu republikanerna för att vinna presidentvalet till hösten. I sitt skattesänkarprogram finns att försämra sjukvård och annan välfärd men att fortsätta att satsa enorma pengar på militären. USA har redan en militärbudget som faktiskt motsvarar de sammanlagda militärutgifterna för de tio näst mest rustade staterna i världen.
Det blir förstås en hård match för Barack Obama, som verkligen måste ha starka mediegrupper på sin sida. Det var kanske därför han nyligen skickade sitt ombud Hanna Rosenthal för att tala ut med Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu. Det verkar som en överloppsgärning. Ända sedan Reepalu 2009 vågade kritisera Gazakriget, då ca 1400 palestinier dödades, därav uppåt 400 barn, har han ständigt fått veta att han är en skum typ. För ett drygt år sedan kom representanter för Simon Wiesenthalcentret farande från Los Angeles till Malmö för att ta Reepalu i upptuktelse.
Hur som helst, Obamas utsända har verkligen fått märkligt stor uppmärksamhet i svenska medier. Tre dagar i rad (25-27 april) hade Sveriges Radios normalt hörvärda och balanserade "Studio Ett" inslag från Malmö. Varje gång fick Hanna Rosenthal tala ut om den påstått "antisemitiska" Ilmar Reepalu. På radion fick hon gott om tid med att framföra sina förebråelser, medan Reepalu hördes en enda dag och då fick nöja sig med några få meningar.
När Hanna Rosenthal tredje dagen i rad hördes på Studio Ett med sedvanlig kritik av Ilmar Reepalu, fanns som kommentator också Jonathan Leman, presenterad som journalist i tidningen Expo. Han är aktiv i Svenska kommittén mot antisemitism och bredde på i känd stil.
Det tycks vara ett för medierna lockande koncept att blanda självömkan, aggressivitet och ensidighet. Denna ensidighet i Sveriges Radio spädde sedan Dagens Nyheter på (29/4) genom en helsida med rubriken "Malmö - från hoppets hamn till hatets hamn". Det är politiske redaktören Peter Wolodarski, som bland annat skriver (fetstilat i tidningen): "Staden har fått ett internationellt rykte som en plats där intolerans och flathet mot intoleransen härskar"
Och inte nog med det: Dagen efter (30/4) publicerar DN-Kultur en artikel från ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism, Willy Silberstein. Där hängs nestorn i den europeiska fredsrörelsen ut, den norske professorn Johan Galtung. Han påstås ha levererat "antisemitiska spyor" och att sprida "en av judehatets grundbultar" med mera, med mera.
Har inte hittat och kunnat läsa Galtungs artikel. Men han har kanske stuckit ut sitt gamla huvud igen. Han har aldrig tillhört trendnissarna. I förordet till hans självbiografiska bok "Johan utan land" (2010) skriver professor Håkan Wiberg:
"Den historiska Johan utan land var kung av England, blev bannlyst av påven Innocentius III år 1303 och absolverad först när han tio år senare underkastade sig påvens överhöghet. Johan Galtung har blivit bannlyst på många håll. Norsk, schweizisk och annan säkerhetspolis har spionerat på honom. Han har blivit utburen från en talarstol i f.d. Östtyskland, uppdrag och tjänster har försvunnit i olika länder. Eftersom han inte erkänner någon påvlig överhöghet, får han ingen absolution… Han kommer knappast att sakna det."
Intressant att se om Galtung nu kommer att göra avbön inför dagens mäktiga mediepåvar. Hans barnbarn var en av de unga socialdemokrater som överlevde på Utöja, när Anders Behring Breivik löpte amok där. Denne massmördare har nu fått stort utrymme i våra medier. Organisationer med liknande islamofobiska synpunkter som han har hängts ut enligt den ökända regeln "guilt by association" (skuld genom samröre). Det som våra medier däremot har tystat ner är att Breivik i sitt manifest hyllar sionismen och Israel som ett värn mot den enligt honom hotande islamiska utbredningen. Det är bra det, eftersom Israel verkligen inte hade någon skuld för vad som hände i Norge den 22 juli 2011.
------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 1314 (6-20 maj 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar