Sveriges biståndsminister, Gunilla Carlsson, intervjuades i början av november i DN efter ett besök i Libyen efter inbördeskriget. Hon ger långa och undanglidande svar på enkla frågor. Här är en:
"När den internationella militära insatsen mot Libyen inleddes hade mellan 1000 och 2000 människor dödats. Nu är dödssiffran efter inbördeskriget och bombningar 50 000 personer. Var det värt det?"
Efter en del slirande om "revolution" (när blev moderaterna ett revolutionärt parti?) kommer det: "Därför tycker jag absolut att det varit värt det." 50000 dödade människor alltså. Och en svensk biståndsminister.
Men biståndsminister Carlsson bekymrar sig faktiskt över att krigets segrare beslutat deportera alla invandrare från fattiga afrikanska länder. Å andra sidan måste ju Sverigedemokraterna vara desto gladare över att deras partiprogram har börjat genomföras, om än i Afrika, så det jämnar väl ut sig.
"Dödssiffran efter inbördeskriget och bombningar 50 000 personer", säger intervjuaren, men var för snäll för att nämna att bombningarna stod Nato för. Ni vet den där militäralliansen som fortfarande håller på att försvara oss mot en sovjetisk invasion.
------------------------------------------------
Med glada hälsningar från Bengt Svensson, San Francisco, på tillfälligt besök i ett mörknande Sverige. (Sänds på www.tyresoradion.se i Radio Tuff nr 1303 från den 4 dec)
Det var definitivt fel att ställa frågan "Var det värt det?" Till Gunilla Carlsson. Varför gjorde man det? Varför skall hon tycka till om det? Frågan borde naturligtvis ha ställts till det Libyska folket, som berörts av såväl förtrycket som kriget. De borde bäst kunna jämföra dessa var för sig onda ting och jämföra det ena med det andra och avgöra om det var värt det. Men så starkt hänger Europas koloniala arv kvar att vi anser det som vår plikt att tycka än det ena än det andra om vilka vägar folk i andra länder väljer. 40 års förtryck av en art som flertalet av oss inte kan föreställa oss. Sådant kanske leder till andra slutsatser än ospecificerade önskningar om "fredligare lösningar" eller hur det nu var Socialdemokratiska kvinnoförbundet uttryckte sig.
SvaraRadera//Ingemar Gråsjö
Nåja, i det här fallet var det knappast libyerna som "valde", det var Sarkozy och Cameron.
SvaraRadera@Jan Wiklund: ". . . knappast libyerna som valde . . " De libyer, inom landet och i exil, som på olika sätt anslöt sig till motståndet. med och utan vapen, valde inte de själva? Var det Sarkozy och Cameron som tvingade dem?
SvaraRaderaMen du menar kanske att du är emot att gamla kolonialmakter är och syltar i gamla koloniers nuvarande angelägenheter. Det kan jag hålla med dig om. Klåfingrigt kvardjöjande kolonialism skall fördömas. Jag känner inte till några detaljer, men håller det inte för otroligt att Frankrike och Storbritanien var insyltade i grundandet eller åtminstonne underhåller av libyens rebellstyrkor. Det finns ju gott om olja i Libyen så mindre ädla motiv saknas inte. Kvar står dock en stor folklig uppslutning bakom det väpnade störtandet av Ghadaffiregimen. Det stödet kan knappast Frankrike och Storbritanien ha tvingat på Libyerna. Frågan om det var värt priset kan och bör nog bara libyerna själva avgöra. Likaså det berättigade i den FN-stödda militära insatsen.
//Ingemar Gråsjö