Det är nu 40 år sedan Tuff började att samarbeta med Indien. Då byggdes två stora skolhus Kumla och Nyboda Wings, uppkallade efter Tyresöskolor som gjort dagsverken för ändamålet. Vid skolan Sarvoday Ashram uppfördes också Tuff Library and Reading Hall med 5000 böcker på det inhemska språket gujarati.
Sedan dess har Tuff finansierat hundratals andra projekt: Tjogtals skolbyggnader men också elevhem, skoltoaletter, skollaboratorier, ett par hundra brunnar, många dammar och terasseringar, 100 000 mangoträd med mera. På 90-talet kunde våra duktiga partners anställa unga lärarinnor som i 50 stora skoltält varje år gav undervisning och dagliga mellanmål till ca 3000 barn, vilkas föräldrar var säsongarbetare från fjärran byar. De bodde med sina familjer i eländiga läger och högg sockerrör för mycket låg lön. Då hade Tuff också Sida-bidrag och kunde skicka uppåt en och en halv miljon kronor varje år. De senaste åren har Tuff utan offentliga bidrag kunnat skicka ca 300 000 kr per år. De har främst använts för driften av två skolor i det tidigare så försummade Dharampur.
Bortsett från Goa, Taj Mahal och andra turistmål är okunnigheten i Sverige stor om Indien. Många tror att den nya framgångsrika "tigerekonomin" har fixat till välstånd bland de 1100 miljonerna indier. Och visst har det gynnat en ökande medelklass, men hundratals miljoner lever ännu i elände och djup fattigdom.
Ännu större är okunnigheten om Indiens koloniala historia. För ett år sedan skrev jag för Radio Tuff krönikan "Churchills gloria falnar". Där hette det bland annat:
”Nyligen utkom en bok av den kvinnliga indiska toppfysikern Madhusree Mukerjee. Den har titeln Churchill’s Secret War. Hon skriver om den i väst nedtystade svälten i Brittiska Indien 1943, då ca tre miljoner människor dog och Calcuttas gator var fulla av lik och svältande stackars människor. Hon har funnit, att Churchill vägrade att skicka matleveranser till de svältande bengalerna. Och inte nog med det, så menar hon att han genom sin avsky för Nehru och andra i den indiska frihetsrörelsen, till exempel Gandhi, som han stämplade som ’en halvnaken apa’, starkt bidrog till det otäcka blodbad som Indien drabbades av efter frigörelsen 1947.”
För några dagar sedan (8/12 2011) skrev den australiensiske akademikern dr Gideon Polya en artikel om hur britter och australiensare hade tystat ner (white-washed) att svältdöden i brittiska Indien medvetet hade framkallats genom att livsmedel från Australien inte fick skickas till de hungrande områdena i Indien. Han uppger att 6-7 miljoner indier därför dog och kallar det "Indian Holocaust".
Ja, det var många folk som drabbades av holocaust (förintelse) under andra världskriget. Men man kan för all del med rätta betvivla dödstalen som ofta är starkt överdrivna. Var det verkligen 6-7 miljoner döda indier som britterna var skuld till? Eller var det som jag förut gissat ca tre miljoner? Att svälttragedin i Indien är så nedtystad beror nog på att det inte är god ton att skuldbelägga britterna trots deras väldiga kolonialinnehav, som omfattade en fjärdedel av världen.
Dessutom är bengaler och andra indier inte alls inflytelserika i västerländska medier. Men som den amerikanska folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas har påpekat:
"Inget folk kan ta monopol på lidandet under andra världskriget"
------------------------------------
18/12 2011. Åke Sandin i Radio Tuff nr 1304.
Kolonialväldenas svältregimer är inte direkt nedtystade. Det finns t.o.m. en bok om dem på svenska - Mike Davis' Svält och kolonialism.
SvaraRaderaDet är väl snarare så att ingen bryr sig om vad som hände för så länge sen. Historielösheten, och historieföraktet, är monumentala. Ja, värre än så, jag misstänker att en allt större andel betraktar fakta som ovidkommande. Inför den allt större diskrepansen mellan vad som står i tidningen och vad man själv vet väljer man att - inte ta ställning, det medför bara besvär.