(Om Kamprad 1994) DET VÅRAS FÖR McCARTHY!

(Nu är Ingvar Kamprad i blåsväder igen. Hans sympatier med högerextrema sägs ha ”avslöjats”. Men det är ju bara en upprepning av gammal skåpmat, låt vara att man nu påstår att han 1941-42 var aktiv i Svensk Socialistisk Samling. Då var han bara 15-16 år gammal. Redan 1996 var han ifrågasatt och då skrev jag följande krönika:)
-----------------------------

(En krönika från 1994)

Andra världskriget är alltid aktuellt för våra medier. Nästan varje dag kan vi läsa. Lyssna eller på TV se segrarnas hjältedåd och förlorarnas illgärningar och i efterklok tjusighet känna beundran respektive avsmak.

Samtidigt hamnar IKEAs skapare Ingvar Kamprad i rejält blåsväder. Några har grävt fram och funnit det angeläget att publicera att Kamprads gröna ungdom skiftade i brunt. I varje fall beundrade han nysvenske Per Engdahl.

Kretsar i vårt stora mönsterland USA hotar därför med bojkott av Ikeas varuhus. Det var i USA som senator Joseph McCarthy skoningslöst förföljde alla som på minsta sätt kunde kopplas ihop med kommunism eller socialism. Det skedde ungefär samtidigt som Kamprad lär har brutit med sina komprometterande bekanta.

Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-institutet i Los Angeles är enligt svenska medier nu djupt upprörd. Han avfärdar Kamprads ånger och ursäkter med:

• Nu måste han bevisa i handling att han menar vad han säger. Det kan och bör han göra genom att skapa en fond för nazismens offer.

Visst vore det bra, om vi blev lite mera påminda om alla de folk som led ohyggligt under andra världskriget. För en bråkdel av dem har det länge funnits fonder, minnesmärken och en ständig ström av medkännande skildringar i olika medier. Men merparten av offren är så bortglömda, att vi närmast tycks betrakta dem som mindervärdiga. Ett av många exempel är att inte ens i Indien uppmärksammas nämnvärt de miljoner bengaler som grymt dog av svält till följd av sina brittiska herrars krig.

Det kan bli svårt med en fond för alla dessa bortglömda, så svindlande otrendiga är de. Och våra mediemänniskor jobbar i flock genom att skriva av varandra eller om varandra.

Annorlunda kanske det dock är med kommunismens alla offer. Här finns redan från McCarthy och framåt ett även för journalister välbekant område. Ibland kan man läsa på våra mest aktade kultursidor, att Stalin var skyldig till över 100 miljoner människors död. Det är självfallet en grov överdrift, vilket man vågar säga, så länge det ännu är tillåtet att yppa revisionistiska forskningsresultat om kommunismens illgärningar. Vår historiker på modet, Peter Englund, har lärt oss att det ingalunda var 10-15 miljoner som strök med under Stalins utrensningar 1937-38 utan cirka 2,3 miljoner, därav bara en knapp tredjedel genom direkta avrättningar.

Sammanlagt genom åren var det ändå åtskilliga miljoner som blev kommunismens offer. Här skulle kanske behövas en fond. Och så mycket pengar det skulle bli bara i Sverige, om det krävdes syndabot för alla som varit med i kommunistiska organisationer eller samarbetat med kommunister. Vi behöver inte som i fallet Kamprad gå 50 år tillbaka i tiden. Det räcker med 20-25 år för att skapa en jättefond för dessa offer, av vilka ju många finns bara på andra sidan Östersjön.

Att fastställa beloppen blir inte lätt. Minst femsiffriga ersättningar från ledande kommunister kanske vore rimligt – så där en 200 000 kr från Hermansson, 100 000 från Werner och 50 000 från Schyman? Ännu mera borde egentligen de betala som i sin ungdom fann det inne att tillhöra olika vänsterrörelser men som numera lika trendriktigt sitter på sina breda arschel och kammar hem topplöner både från Timbro, Expressen och reklam-TV. Opportunism bör beskattas.

Svårast att bestämma blir fondbidragen från alla oss, som bara i mindre utsträckning kan förknippas med kommunismen. Skräckslaget och självupptaget funderar jag på storleken på mina egna böter till denna fond. En tusenlapp för att jag ofta samarbetat med kommunister? En tusenlapp till för att jag -gud hjälpe!- beundrar flera av dem? Ytterligare en för att jag i min oskuld trott att de ville människorna väl och fortfarande är övertygad att de aldrig skulle vilja massmörda eller sätta folk i läger – utom i krig förstås men då gör ju även de mest liberala och humanistiska sig skyldiga till detta. Ja, och så är jag sedan decennier en slags demokratisk socialist, och enligt vissa borgerliga agitatorer är detta liktydigt med kommunism, så det blir väl en tusenlapp till att punga ut med.

Okej, det blir sammanlagt 4000 kr, och jag är för den mycket goda sakens skull villig att betala detta. Men bara på ett villkor: De som har agiterat för kärnvapen, vilka i jämförelse kan göra andra världskrigets förintelser till rena tebjudningar, får i så fall liksom vapendirektörer och andra krigsprofitörer betala ordentligt till en fond för krigens alla offer. Också i våra största medier finns ju många gamla kärnvapenanhängare och militaristiska McCarthys, lika högljudda som självgoda.

Åke Sandin i Pax 1994

SREBRENICA: ”VÄRDIGA” OCH ”OVÄRDIGA” OFFER

I går kväll (28/8 2011) visade svt2 en dokumentär med titeln "Staden som offrades. Den okända historien om massakern i Srebrenica". För en gångs skull sattes den blodiga händelsen in i sitt sammanhang med det otäcka inbördeskriget i forna Jugoslavien. Repris sänds den 31/8 och 2/9. Här nedan en text från Radio Tuff för sex år sedan
------------------------------
(Radio Tuff 2005): 

I måndags (11/7) var medierna fulla av rapporter om vad som hände under kriget i den bosniska staden Srebrenica för tio år sen. Skakande bilder av gråtande kvinnor och sorgsna barn fyllde oss med medlidande.

I torsdags (14/7) stod västvärlden stilla under två tysta minuter för de många offren för terrordådet i London.

Offren och deras anhöriga är värda all respekt och medkänsla. Ändå är det alltför lätt att under de senaste årens krig hitta ännu värre massakrer, som inte minneshålls med en enda tyst sekund.

Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky har påpekat att vi delar in offren i värdiga och ovärdiga. De människor som råkar bli offer för västliga anfall och bomber tillhör de ovärdiga. Deras grymma öden kan förbises.

En av Chomskys amerikanska meningsfränder är Edward S. Herman, professor vid Wharton School på universitetet i Pennsylvania. Nu har han skrivit en lång uppsats om händelserna i Srebrenica och vad som hände före och efter tragedin. Han sätter ”massakern i Srebrenica” inom citationstecken och kallar den för den största propagandatriumfen under krigen på Balkan.

Herman påpekar, att Srebrenica visserligen kallades för ”skyddat område” (safe area) och hade en liten holländsk FN-styrka som skydd. Men holländarna hade inte lyckats att demilitarisera staden. Där fanns en stor bosnisk-muslimsk militärenhet under ledning av den ökände Nasir Oric, sedermera åtalad i Haag. De muslimska soldaterna hade gjort ständiga utfall mot kringliggande serbiska byar, bränt, plundrat och dödat cirka 1300 serbiska bybor. Så sent som två veckor före serbernas anfall hade den serbiska byn Visjnica bränts ner och ett 40-tal serber dödats av muslimska soldater från Srebrenica.

Sen hände något märkligt. Regeringen i Sarajevo kallade hem den muslimske befälhavaren Nasir Oric. När så den serbiska attacken mot Srebrenica kom var de annars överlägsna muslimska styrkorna i förvirring. De försökte fly och många lyckades trots stora förluster att ta sig till säkert muslimskt område. Andra gav sig till fånga och bland dem mördades många av de hämndlystna serberna.

Professor Herman antyder, att den muslimska reträtten från det prisgivna Srebrenica hade syftet att låta serberna kompromettera sig och därigenom underlätta att Nato satte in flyg mot serberna. Det lyckades och Srebrenica kom dessutom att överskugga det som hände strax därefter. Det var när kroatiska styrkor med USA:s goda minne anföll Krajina, drev bort hundratusentals serber därifrån och dödade flera kvinnor och barn än serberna hade gjort i Srebrenica.

Muslimerna i Srebrenica anses av oss i väst vara ”värdiga” offer, som skall ihågkommas. Serberna i Krajina var däremot ”ovärdiga” offer, som vi kan glömma - och det har vi ju gjort. Inte heller har vi brytt oss om slutresultatet av blodigheterna och de etniska rensningarna på Balkan: Det är uppenbart att det är serberna som är de stora förlorarna, de i slutändan mest beklagansvärda offren. Hur många hundratusen etniskt rensade serber från Slavonien, Krajina och Kosovo är det nu som trängs i fattighuset Serbien?

Diana Johnstone har i sin bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) mera detaljerat nyanserat den ensidiga bilden av Balkankrigen. Det är märkligt hur orättvist hennes bok har brännmärkts av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda aktörer? Johnstone verkar förstå mera av krig än mittfårans firade debattörer, för så här skriver hon:

”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”

-----------------------------------------------------------------------------------------

Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17

Apropå Kamprad, tidigare mediedrev

Den 23 september 2001 hade Dagens Nyheters förstasida som sin mest framträdande nyhet att "riksdagsmän var fascister". Tidningen stödde sig på Bo Schöns "forskningar". Till yttermera visso fanns i samma nummer på DN-Debatt en lång artikel av Schön. Han hade gjort en film på TV 4 om svenska SS-män under andra världskriget.

Schön undvek att berätta om att det var märkligt få svenskar som anslöt sig till tyska SS under andra världskriget. Bara ett par hundra, medan i tyskockuperade länder räknades de SS-frivilliga i tusental och tiotusental. 8 000 norrmän och lika många danskar slogs som frivilliga i Waffen-SS eller i Wehrmacht, 25 000 holländare, 24 000 fransmän etc.

Hans TV-film hade som sin mest spektakulära källa en gubbe från Eskilstuna, som hette Sundin. Denne berättade bland annat om hur han hade varit lägervakt i Treblinka.

Filmen fick tack vare sitt politiskt superkorrekta tema ampla lovord och som sagt också positiv uppmärksamhet i Dagens Nyheter, rikslikaren för det sanna och rätta. Men så påpekade historikern Peter Englund, att Treblinka var ett redan övergivet läger 1944, då Sundin påstod att han tjänstgjort där. Sedan avslöjade lokalpressen i Eskilstuna, att Sundin skröt med att han minsann hade suttit vid samma bord som Hitler och Eva Braun samt fått cigarr av självaste Heinrich Himmler. Man tog också fram att Sundin hade varit på svenskt mentalsjukhus under andra världskriget.

Trots att Schöns film alltså delvis byggde på uppgifter från en mytoman sände TV4 en repris av den. Hur var det då med DN:s stort uppslagna nyhet om fascistiska svenska politiker?. Jo, det var tre som hängdes ut: Förra statsrådet Birgit Rodhe (fp), förre ecklesiastikministern och landshövdingen Ragnar Edenman (s) och riksdagsman Rolf Clarkson (m).

Clarkson skall enligt Schön –hur denne nu visste det?— en gång ha gjort Hitlerhälsningen i riksdagens toalett. Edenman hade tillhört en nationalistisk ungdomsgrupp. Men så påpekade förre kulturministern Bengt Göransson, som jag intervjuade, att Edenman var 15 år vid det tillfället. Det var 1929, alltså fyra år innan nazismen blev en maktfaktor. Edenman tillhörde några år senare de Uppsalastudenter –tyvärr en minoritet—som välkomnade judiska akademiker till Sverige. Edenman fascist????

Med anledning av Dagens Nyheters ack så trendriktiga vinklingar sändes följande satir i Radio Tuff 2001-09-26. Den återges nu i repris.     

SKÖN-BOSSE McCARTHY (SB) GRILLAR ÅKE SANDIN (ÅS)

ÅS Det är en stor ära för oss i Radio Tuff att bli utfrågade av en i de stora medierna så uppmärksammad journalist som du Skön-Bosse McCarthy. Du är ju så stor och politiskt korrekt att även när dina uppgiftslämnare är mytomaner blir du hyllad och dina dokumentärer visas i repris av TV4. Nu i torsdags var du både på första sidan och på debattsidan i Dagens Nyheter. Grattis!

SB Det är ingen idé att du försöker smöra för mig, Åke Sandin. I min underbökande journalistik har jag till exempel funnit det här fotot, som föreställer dig, eller hur?

ÅS Ja, det stämmer

SB Vet du när det här fotot togs?

ÅS Nej, för länge sen i alla fall, det syns ju

SB Det plåtades den 30 januari 1933

ÅS Vad är det med det då?

SB Jag trodde du visste att det var den dagen Hitler tog makten. Kan du förklara varför du ser så glad ut på det här fotot och varför du håller ena handen i luften?

ÅS Men herregud, jag var ju bara tio månader gammal den gången. Och små barn viftar ofta glatt med armarna

SB Nu slingrar du dig, helt förgäves faktiskt, för den berömde amerikanske professorn Daniel Goldhagen har påvisat att rasistiska böjelser praktiskt taget finns i generna, åtminstone på tyskar och säkert också på er norrlänningar. Du har själv medgivit på radion och i en artikel att du var med i Törnelljugend i slutet av andra världskriget

ÅS Ja, andra mera insiktsfulla kallade oss landstormspojkar för Törnelljugend efter Sveriges ÖB, general Törnell. Jag var 12-13 år gammal den gången

SB Vill du därmed antyda att ungdomsförsyndelser inte är försyndelser?

ÅS Jo, men snälla Skön-Bosse……

SB Försök inte att komma med invändningar. Du är väl inte så korkad att du tror att våra medier bryr sig om sånt tjafs. Och för resten: Gjorde du inte lumpen på ett elitkompani och stoltserade som fanvakt på Svenska Flaggans dag 1953?

ÅS Ja, det är möjligt. Men vad är det med det då?

SB Du har väl ändå inte, Åke Sandin, förträngt vilka grupper det är som i tid och otid använder svenska flaggan. Nån medvetenhet har man väl rätt att kräva av dig.

ÅS Jomen, kära nån, det här hände för 48 år sen. Och jag var faktiskt utkommenderad att stå där ett par timmar.

SB Kommenderad och kommenderad, vet du hur många illdådare det är som skyllt på att dom bara lytt order. Du skulle ha vägrat för du vet väl vilken ödesdiger roll alla medlöparna har spelat.

ÅS Jo, det är sant men jag tyckte inte att det var nåt illdåd att stå där. Och förresten vägrade jag militärtjänst sex år senare och hamnade då i fängelse som en slags politisk fånge.

SB Hur kan man i en demokrati som vår svenska kalla sig för politisk fånge. Åke Sandin och Ahmed Rami, politiska fångar, det låter nånting det!

ÅS Jomen det var väl en viss skillnad eller menar du………

SB Olaglighet som olaglighet och förresten begick du inte ditt brott därför att du var inspirerad av den kommunistiska hetsen mot svenska atombomber?

ÅS Inte alls, jag tyckte bara att kärnvapen både i Sovjet, USA och de planerade i Sverige var det mest fascistiska……

SB Det räcker med att kolla vår fria svenska press vid den här tidpunkten. Den var enig om att ni pacifister gick i Moskvas ledband. Du menar väl inte att Herbert Tingsten och Per Ahlmark båda hade fel?

ÅS Jo, det hade dom på den här punkten. Faktum är att ingen i AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb, var kommunist.

SB Nej, inte formellt förstås, så dumma var dom inte, men dom var betuttade. Inte heller socialdemokraten Ragnar Edenman, folkpartisten Birgit Rodhe och moderaten Rolf Clarkson var medlemmar i nazistpartiet, men dom fanns i unga dar i nationella organisationer och som du ser på Dagens Nyheters förstasida i en stor rubrik, så kallas dom för fascister.

ÅS Jag tycker man ska vara lite aktsam med att använda såna uttryck på så lösa boliner även om det går hem kring mittfårans lockande köttgrytor. Kom med lite fakta i stället!

SB Fakta ja. Faktum är att du en dag sommaren 1978, Åke Sandin, i Bollmora centrum mötte en känd kommunist som hälsade med höjd och knuten näve, kommunisthälsningen alltså, och du lär ha hälsat tillbaka på samma sätt.

ÅS Det har jag inget minne av. Vad har du för belägg för detta?

SB Två ögonvittnen, faktiskt

ÅS Av samma kaliber som din SS-mytoman från Eskilstuna?

SB Men du kan väl inte neka till att du på radion intervjuat en massa kommunister?

ÅS Nej visst har jag det, och en massa moderater sossar, folkpartister och andra…...

SB Som du alltså använder som alibi eller?

……………………………………….

SB Varför svarar du inte

ÅS Nja, jag sitter och funderar på att du nog skulle ha klättrat mycket högt på karriärstegen också om du hade varit journalist i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen?