När vi på TV såg de av västmakterna sönderbrända libyska pansarvagnarna och militärfordonen, undrade en kvinnlig anhörig:
-- Hur många unga tvångskommenderade libyska killar brändes ihjäl samtidigt?
Västmakternas insatser i Libyen begränsas ju tyvärr inte till att upprätta en förbudszon för Gadaffis flygplan utan bomber och missiler fälls i mängd. Om det kan bidra till att motverka Gadaffis hämndlystna planer på att straffa sina dissidenter är det ju bra. Men i krigspropagandan sägs faktiskt att bombningarna görs för att ”skydda civila”.
Hoppsan!
Hur många miljoner barn, kvinnor och obeväpnade män har inte sprängts eller bränts ihjäl av ”goda”, ”demokratiska”, ”kristna”, ”humanitära” (etc) bomber det senaste seklet? Ett typiskt argument från Gadaffi är att han bara bekämpar al Qaida och andra terrorister. Visst låter det nästan komiskt välbekant. Västliga angrepp på Afghanistan (2001) och Irak (2003) motiverades i propagandan inte minst av att al Qaida skulle bekämpas. Men hur många hundratusen oskyldiga civila irakier och afghaner har dödats sedan dess, bland annat genom bomber? Ofta sägs att bombningarna är kliniskt rena, att de bara träffar militära mål. Det är som vanligt lögnaktig krigspropaganda.
Det är nog ingen tillfällighet att ett av Europas folkrikaste och ekonomiskt starkaste länder inte vill vara med om att bomba Libyen. Det är Tyskland, där man har otäcka erfarenheter av amerikanska och brittiska terrorbombningar, som lade många tyska städer i ruiner under andra världskriget. Massor av civila dödades, däribland ca 70 000 barn, vilket sällan brukar nämnas i de många skildringarna av andra världskriget. Och hur många av de miljontals civila i Vietnam som dödades blev offer för de ständiga bombningarna?
Det är dags igen att påminna om vad den ungersk-amerikanska nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi 1970 skrev i sin bok The Crazy Ape:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloterna, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”
------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff nr 1286
söndag, mars 27
lördag, mars 26
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1286) 27/3-10/4 till....
....till Sveriges Televisions program Nyhetsbyrån, som (15/3) hade en panel med Britt-Marie Mattsson, Annika Beijbom och Özz Nujen. De avslutade med att unisont fördöma svensk vapenexport till nordafrikanska länder, där svenska vapen nu har bidragit till att massdöda civila.
....till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som nu bestämt sig för att besöka Tyresö 7-22 maj. De får då möjlighet att besöka de svenska skolor som så berömvärt bidragit till många skolor, brunnar, dammar, mangoträd och andra utmärkta projekt bland Indiens fattiga. Självklart kommer de också att diskutera pågående och kommande biståndsarbete med Tuff-aktivister och framträda vid ett offentligt möte, sannolikt den 16 maj.
....till amerikansksvensken Al Burke, författare av bl a ”Misery in the Name of Freedom. (The United States in Nicaragua 1909-1988) Nu kommenterar han den svenska villigheten att delta i bombningarna av Libyen: ”Förvandlingen av Sverige till ett krigarsamhälle i USA/NATOs tjänst, med eller utan ’FN-mandat’, är på väg att fullbordas. Med sitt frosseri i krigsporr och -propaganda spelar Aftonbladet en viktig roll i denna process -- möjligen den allra viktigaste med tanke på dess tidigare funktion som socialdemokratisk motvikt i den svenska medievärlden. Den nya världsordningen tycks innebära en oändlig följd av ’humanitära interventioner’ enligt ett standardrecept: flera veckor eller månader av mördande propaganda i bl.a. Aftonbladet mot den selektivt och för stunden utvalda Hitlergestalten, sedan bombanfall med eventuell ockupation av USA/NATO.”
....till Aftonbladets Olle Svenning, som (22/3) skriver om västvärldens kampanj för Gadaffi – före upproret -- under rubriken ”Parians Polare”. Där räknar han upp västliga statsmän, såsom Tony Blair och Silvio Berlusconi, som hjärtligt omfamnat Gadaffi och Svenning avslutar: ”Det är alldeles klart att västvärldens främsta intresse för Libyen aldrig någonsin handlat om demokrati”
....till Malmöpolitikens starke man Ilmar Reepalu. Han har fått besök av det penga- och mediemäktiga amerikanska Simon Wiesenthalcentret. Det förklarar i vanlig etnocentrisk stil att han ”andas konspirationsteorier mot judar på 1930-talet”. Men Reepalu viker sig inte utan säger: ”Man tar sig för pannan. De lever i tron att jag som ’borgmästare’ kan beordra vad polisen gör och inte gör. De vill inte acceptera att jag inte har den makten. Deras utgångspunkt är ungefär att jag får överhuvud taget inte uttala mig med någon kritik mot staten Israel, för då importerar jag en internationell konflikt till Malmö.”
....till amerikanskan Diana Johnstone som skrev boken ”Fools’ Crusade. Nato, Yugoslavia and Western Delusions”, om Natoanfallet på Jugoslavien 1999 och dess följder och nu drar paralleller med det och Libyen av i dag. Hon skriver bland annat: ”Som ’den nye Hitler’, mannen du älskar att hata och förinta, var Slobodan Milosevic en novis 1999, jämfört med Muammar Gadaffi i dag. Medierna hade mindre än ett decennium på sig att förvandla Milosevic till ett monster, medan de haft flera decennier på sig att göra detsamma med Gadaffi”. Hon påminner att det var föraktet för sådana exotiska figurer som bidrog till att västmakterna koloniserade Afrika och att till exempel sommarpalatset i Beijing härjades och plundrades av fransmän och engelsmän för att trygga fortsatt lönsam opiumhandel.
....till tyska tidningen Der Spiegel, som visat upprörande foton med skrattande amerikanska soldater invid dödade afghanska civila.
....till Succékanalen 91,4 http://www.tyresoradion.se som har två halvtimmar om Afghanistan, den ena med icke-våldsförespråkarna Lennart och Åsne Liedén, den andra med 19-årige gymnasisten Shahpoor Omidy, själv född i Afghanistan.
....till Bo Wallin, som sedan många år arbetar i Svenska Freds Örebro och som nu vänligt skriver: ”Får dåligt samvete när jag ser hur Tuff år ut och år in jobbar på. Skickar nu en hälsning och säger hur bra det är att ni finns och orkar med.”
....till den berömvärt aktiva Fredsrörelsen på Orust, som i brev till regering och riksdag kräver att svensk militär inte skall delta i Libyen och att svenska soldater tas hem från Afghanistan.
....till Tyresö Kultur- och Fritidsnämnd, som vid en gala (25/3) delade ut priser till många som gjort fina insatser för kommunens kultur- och idrottsliv. En av pristagarna var Radio Tuffs programledare sedan 26 år. Men det var många nominerade, som var väl värda att få priser, till exempel Peter Dicke, Jörgen Toresson med flera.
....till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som nu bestämt sig för att besöka Tyresö 7-22 maj. De får då möjlighet att besöka de svenska skolor som så berömvärt bidragit till många skolor, brunnar, dammar, mangoträd och andra utmärkta projekt bland Indiens fattiga. Självklart kommer de också att diskutera pågående och kommande biståndsarbete med Tuff-aktivister och framträda vid ett offentligt möte, sannolikt den 16 maj.
....till amerikansksvensken Al Burke, författare av bl a ”Misery in the Name of Freedom. (The United States in Nicaragua 1909-1988) Nu kommenterar han den svenska villigheten att delta i bombningarna av Libyen: ”Förvandlingen av Sverige till ett krigarsamhälle i USA/NATOs tjänst, med eller utan ’FN-mandat’, är på väg att fullbordas. Med sitt frosseri i krigsporr och -propaganda spelar Aftonbladet en viktig roll i denna process -- möjligen den allra viktigaste med tanke på dess tidigare funktion som socialdemokratisk motvikt i den svenska medievärlden. Den nya världsordningen tycks innebära en oändlig följd av ’humanitära interventioner’ enligt ett standardrecept: flera veckor eller månader av mördande propaganda i bl.a. Aftonbladet mot den selektivt och för stunden utvalda Hitlergestalten, sedan bombanfall med eventuell ockupation av USA/NATO.”
....till Aftonbladets Olle Svenning, som (22/3) skriver om västvärldens kampanj för Gadaffi – före upproret -- under rubriken ”Parians Polare”. Där räknar han upp västliga statsmän, såsom Tony Blair och Silvio Berlusconi, som hjärtligt omfamnat Gadaffi och Svenning avslutar: ”Det är alldeles klart att västvärldens främsta intresse för Libyen aldrig någonsin handlat om demokrati”
....till Malmöpolitikens starke man Ilmar Reepalu. Han har fått besök av det penga- och mediemäktiga amerikanska Simon Wiesenthalcentret. Det förklarar i vanlig etnocentrisk stil att han ”andas konspirationsteorier mot judar på 1930-talet”. Men Reepalu viker sig inte utan säger: ”Man tar sig för pannan. De lever i tron att jag som ’borgmästare’ kan beordra vad polisen gör och inte gör. De vill inte acceptera att jag inte har den makten. Deras utgångspunkt är ungefär att jag får överhuvud taget inte uttala mig med någon kritik mot staten Israel, för då importerar jag en internationell konflikt till Malmö.”
....till amerikanskan Diana Johnstone som skrev boken ”Fools’ Crusade. Nato, Yugoslavia and Western Delusions”, om Natoanfallet på Jugoslavien 1999 och dess följder och nu drar paralleller med det och Libyen av i dag. Hon skriver bland annat: ”Som ’den nye Hitler’, mannen du älskar att hata och förinta, var Slobodan Milosevic en novis 1999, jämfört med Muammar Gadaffi i dag. Medierna hade mindre än ett decennium på sig att förvandla Milosevic till ett monster, medan de haft flera decennier på sig att göra detsamma med Gadaffi”. Hon påminner att det var föraktet för sådana exotiska figurer som bidrog till att västmakterna koloniserade Afrika och att till exempel sommarpalatset i Beijing härjades och plundrades av fransmän och engelsmän för att trygga fortsatt lönsam opiumhandel.
....till tyska tidningen Der Spiegel, som visat upprörande foton med skrattande amerikanska soldater invid dödade afghanska civila.
....till Succékanalen 91,4 http://www.tyresoradion.se som har två halvtimmar om Afghanistan, den ena med icke-våldsförespråkarna Lennart och Åsne Liedén, den andra med 19-årige gymnasisten Shahpoor Omidy, själv född i Afghanistan.
....till Bo Wallin, som sedan många år arbetar i Svenska Freds Örebro och som nu vänligt skriver: ”Får dåligt samvete när jag ser hur Tuff år ut och år in jobbar på. Skickar nu en hälsning och säger hur bra det är att ni finns och orkar med.”
....till den berömvärt aktiva Fredsrörelsen på Orust, som i brev till regering och riksdag kräver att svensk militär inte skall delta i Libyen och att svenska soldater tas hem från Afghanistan.
....till Tyresö Kultur- och Fritidsnämnd, som vid en gala (25/3) delade ut priser till många som gjort fina insatser för kommunens kultur- och idrottsliv. En av pristagarna var Radio Tuffs programledare sedan 26 år. Men det var många nominerade, som var väl värda att få priser, till exempel Peter Dicke, Jörgen Toresson med flera.
HAMPUS: Libyen, prssen, arabländerna, Kosovo
Hej alla lyssnare,
Just nu får man ett lätt apokalyptiskt intryck när man sätter på TV:n på hotellet. Det är tidvattenvågor, vulkanutbrott, kärnkraftsolyckor, snöstormar och så ytterligare ett krig där man på sedvanligt humanitärt sätt bombar människor till döds. Som komplement till detta läser jag om världens undergång.
Nej, inte den riktiga världens undergång. Jag läser i stället Kurt Vonneguts bok ”Kattvaggan”. Det var Vonnegut som skrev "Slakthus fem" om bombningarna av den tyska staden Dresden. Namnet "kattvaggan" syftar på den lek som föräldrar ofta visar sina barn där man genom att på olika sätt nästa ett snöre mellan sina fingrar kan skapa olika mönster. I boken är det istället en vetenskapsman som visar denna lek när han inte uppfinner olika sätt att förgöra världen på. Han är inte galen, bara totalt ointresserad av de följder hans upptäckter får. För sina barn läser han följande lilla ramsa:
I toppen av trädet sover lilla katten
Vaggas i vinden, i mörkaste natten
Och skulle vinden få trädet att falla,
ner faller katten, grenen och alla
När jag sitter på flygplatsen i Manila, på väg mot sandstränderna på ön Boracay, sitter en ung kvinna och visar precis samma mönster med snöret för sin dotter. Jag hoppas hon inte har några domedagsplaner i tankarna.
Om jag ibland kan vara rädd för den naiva vetenskapen, den som aldrig tänker på de långsiktiga konsekvenserna, är jag betydligt räddare för den naiva rättfärdighet som präglar tidningarna. Så var det dags för ännu ett bombkrig. Som om vi inte lärt oss något från Kosovo, Afghanistan, eller Irak.
Det finns självfallet inget humanitärt med bombkriget mot Libyen. De länder som röstade för kriget är samma länder som samarbetat för att krossa alla försök till demokratisering av arabvärlden. Det är USA som trots sin militärbas i Bahrain lät Saudiarabiens trupper invadera landet för att sedan skjuta skarpt på demonstranterna. Det är Saudiarabien självt tillsammans med resten av arabvärldens diktatorer. I Sverige hejar tidningarna på i ren krigspropaganda. "Gaddafi kan snart använda sina kemiska vapen" skriker Aftonbladet. Inte ett ord om att triumfen från Irak-kriget var att Libyen skulle ha lagt ner alla sina program om massförstörelsevapen.
"Gaddafi attackerar sin egen befolkning med stridsflygplan" tjoar Expressen. Ja, men enligt ryska militären som övervakar det hela med satellit har det aldrig skett en flygattack mot en civil demonstration. De har istället skett när rebeller anfallit militära mål. Och bara namnet: ”Flygförbudszon”. En så vacker omskrivning! Nyligen bombades Gaddafis palats. Menar man att det skulle ha fått vingar och gett sig iväg för att skjuta demonstranter? Om det handlar om ett flygförbud hade kriget varit över, allt Gaddafis flygförsvar är sedan länge utslaget. Och att överhuvudtaget tala om humanism i samband med bombkrig? Varje avfyrad kryssningsmissil kostar en miljon dollar. Det motsvarar 10 000 ton ris eller 400 000 doser vaccin. Att använda de över en miljard dollar som kriget lär kosta enbart i sitt inledningsskede på mat, medicin, rent vatten och bistånd hade räddat långt, långt flera liv. Men krig är ju så mycket sexigare. Var så säkra på att man räknar med att tjäna tillbaka varje investerad krona.
Ännu dummare är påståendet att vi skulle ha gjort detta för att rädda revolutionen i Libyen. Vad som istället skett är att den dött en komplett och total död. Överhuvudtaget var det ett misstag att ta revolutionen till det militära området. De båda mer eller mindre lyckade revolutionerna i Tunisien och Egypten var i det stora hela fredliga revolutioner. Och det var enda sättet att lyckas. Att flytta en revolution till den militära spelplanen är att ge sig in på en spelplan där den regerande makten har oändligt mycket större resurser, både i beväpning och i mannar. I Libyen har rebellerna inte mer än kanske 1000 man med gevär, detta mot 50 000 man med stridsvagnar, artilleri, truppfordon, kanonbåtar och mer.
Det var alltid uppenbart att rebellerna skulle förlora om de gjorde revolutionen till en militär sådan. Och nu har NATO hjälpt till att döda revolutionen helt, den är nu för evigt låst i logiken hos det krigsmateriella komplexet. Rebellerna har inga trupper. De har visat för sin egen befolkning att de inte lyckats med sina mobiliseringar och att de lagt sig i händerna på utländsk makt för att få sin vilja igenom. En sådan revolution tappar snart helt sitt stöd. Alternativet är då för NATO att skapa ett nytt Kosovo, en misslyckad stat helt beroende av omvärlden, i Kosovos fall ledd av en liten gangsterklick som till råga på allt t.o.m misstänks för deltagande i organstölder. Tro inte längre att den libyska revolutionen är en folklig revolution. Bland ledningen finns de vi känner igen från Irak. Gamla avhoppade ministrar från Gaddafis välde, de med lika mycket blod på sina händer som han. Exilmän som inte varit i sitt hemland på 35 år, nu redo att kapa åt sig av den makt de plötsligt kan nå.
Samtidigt svälter fortfarande nära 10 miljoner människor ihjäl varje år i världen. Det skulle kosta en bråkdel av krigens kostnader för att rädda alla dessa miljoner människor. Men krig är ju så mycket sexigare.
Här på Filippinerna har jag på tre dagar avklarat tre olika ryggsäckar. Jag antar att det förklarar nackdelarna med piratverksamhet mer än någon lagstiftning. Rekordet var en ryggsäck som på loppet av två timmar hade två blixtlås förstörda och en av axelremmarna avsliten. Den nuvarande väskan har enbart ett blixtlås sönder vilket jag betraktar som yppersta kvalitet. Om några dagar far jag istället till Qatar, Al Jazeeras hemstad. Då får vi se om jag lyckas skapa min alldeles egna lilla demokratirevolution i arabvärlden.
---------------------------------
Hampus Eckerman som rapporterar för Radio Tuff, Tyresö U-lands och Fredsförenings sändningar.
Just nu får man ett lätt apokalyptiskt intryck när man sätter på TV:n på hotellet. Det är tidvattenvågor, vulkanutbrott, kärnkraftsolyckor, snöstormar och så ytterligare ett krig där man på sedvanligt humanitärt sätt bombar människor till döds. Som komplement till detta läser jag om världens undergång.
Nej, inte den riktiga världens undergång. Jag läser i stället Kurt Vonneguts bok ”Kattvaggan”. Det var Vonnegut som skrev "Slakthus fem" om bombningarna av den tyska staden Dresden. Namnet "kattvaggan" syftar på den lek som föräldrar ofta visar sina barn där man genom att på olika sätt nästa ett snöre mellan sina fingrar kan skapa olika mönster. I boken är det istället en vetenskapsman som visar denna lek när han inte uppfinner olika sätt att förgöra världen på. Han är inte galen, bara totalt ointresserad av de följder hans upptäckter får. För sina barn läser han följande lilla ramsa:
I toppen av trädet sover lilla katten
Vaggas i vinden, i mörkaste natten
Och skulle vinden få trädet att falla,
ner faller katten, grenen och alla
När jag sitter på flygplatsen i Manila, på väg mot sandstränderna på ön Boracay, sitter en ung kvinna och visar precis samma mönster med snöret för sin dotter. Jag hoppas hon inte har några domedagsplaner i tankarna.
Om jag ibland kan vara rädd för den naiva vetenskapen, den som aldrig tänker på de långsiktiga konsekvenserna, är jag betydligt räddare för den naiva rättfärdighet som präglar tidningarna. Så var det dags för ännu ett bombkrig. Som om vi inte lärt oss något från Kosovo, Afghanistan, eller Irak.
Det finns självfallet inget humanitärt med bombkriget mot Libyen. De länder som röstade för kriget är samma länder som samarbetat för att krossa alla försök till demokratisering av arabvärlden. Det är USA som trots sin militärbas i Bahrain lät Saudiarabiens trupper invadera landet för att sedan skjuta skarpt på demonstranterna. Det är Saudiarabien självt tillsammans med resten av arabvärldens diktatorer. I Sverige hejar tidningarna på i ren krigspropaganda. "Gaddafi kan snart använda sina kemiska vapen" skriker Aftonbladet. Inte ett ord om att triumfen från Irak-kriget var att Libyen skulle ha lagt ner alla sina program om massförstörelsevapen.
"Gaddafi attackerar sin egen befolkning med stridsflygplan" tjoar Expressen. Ja, men enligt ryska militären som övervakar det hela med satellit har det aldrig skett en flygattack mot en civil demonstration. De har istället skett när rebeller anfallit militära mål. Och bara namnet: ”Flygförbudszon”. En så vacker omskrivning! Nyligen bombades Gaddafis palats. Menar man att det skulle ha fått vingar och gett sig iväg för att skjuta demonstranter? Om det handlar om ett flygförbud hade kriget varit över, allt Gaddafis flygförsvar är sedan länge utslaget. Och att överhuvudtaget tala om humanism i samband med bombkrig? Varje avfyrad kryssningsmissil kostar en miljon dollar. Det motsvarar 10 000 ton ris eller 400 000 doser vaccin. Att använda de över en miljard dollar som kriget lär kosta enbart i sitt inledningsskede på mat, medicin, rent vatten och bistånd hade räddat långt, långt flera liv. Men krig är ju så mycket sexigare. Var så säkra på att man räknar med att tjäna tillbaka varje investerad krona.
Ännu dummare är påståendet att vi skulle ha gjort detta för att rädda revolutionen i Libyen. Vad som istället skett är att den dött en komplett och total död. Överhuvudtaget var det ett misstag att ta revolutionen till det militära området. De båda mer eller mindre lyckade revolutionerna i Tunisien och Egypten var i det stora hela fredliga revolutioner. Och det var enda sättet att lyckas. Att flytta en revolution till den militära spelplanen är att ge sig in på en spelplan där den regerande makten har oändligt mycket större resurser, både i beväpning och i mannar. I Libyen har rebellerna inte mer än kanske 1000 man med gevär, detta mot 50 000 man med stridsvagnar, artilleri, truppfordon, kanonbåtar och mer.
Det var alltid uppenbart att rebellerna skulle förlora om de gjorde revolutionen till en militär sådan. Och nu har NATO hjälpt till att döda revolutionen helt, den är nu för evigt låst i logiken hos det krigsmateriella komplexet. Rebellerna har inga trupper. De har visat för sin egen befolkning att de inte lyckats med sina mobiliseringar och att de lagt sig i händerna på utländsk makt för att få sin vilja igenom. En sådan revolution tappar snart helt sitt stöd. Alternativet är då för NATO att skapa ett nytt Kosovo, en misslyckad stat helt beroende av omvärlden, i Kosovos fall ledd av en liten gangsterklick som till råga på allt t.o.m misstänks för deltagande i organstölder. Tro inte längre att den libyska revolutionen är en folklig revolution. Bland ledningen finns de vi känner igen från Irak. Gamla avhoppade ministrar från Gaddafis välde, de med lika mycket blod på sina händer som han. Exilmän som inte varit i sitt hemland på 35 år, nu redo att kapa åt sig av den makt de plötsligt kan nå.
Samtidigt svälter fortfarande nära 10 miljoner människor ihjäl varje år i världen. Det skulle kosta en bråkdel av krigens kostnader för att rädda alla dessa miljoner människor. Men krig är ju så mycket sexigare.
Här på Filippinerna har jag på tre dagar avklarat tre olika ryggsäckar. Jag antar att det förklarar nackdelarna med piratverksamhet mer än någon lagstiftning. Rekordet var en ryggsäck som på loppet av två timmar hade två blixtlås förstörda och en av axelremmarna avsliten. Den nuvarande väskan har enbart ett blixtlås sönder vilket jag betraktar som yppersta kvalitet. Om några dagar far jag istället till Qatar, Al Jazeeras hemstad. Då får vi se om jag lyckas skapa min alldeles egna lilla demokratirevolution i arabvärlden.
---------------------------------
Hampus Eckerman som rapporterar för Radio Tuff, Tyresö U-lands och Fredsförenings sändningar.
fredag, mars 25
MARIANNE STIEGER: I väntans tider
Kära lyssnare!
Här i Malmö går vi i väntans tider. När ska nu äntligen nedkomsten äga rum? Spänningen är olidlig. Redan för fjorton dagar sedan firade Malmö stad denna nedkomst med stort tårtkalas på Stortorget i Malmö, men det sket sig – om jag får uttrycka mig så vanvördigt.
Vi väntar nämligen med spänning på stadens 300 000:e invånare. Och precis när kalaset var planerat och klart, så kom det en så´n där trist statistiker och förstörde hela glädjen. Han hade minsann suttit och räknat och räknat och kommit fram till att det fattades en eller annan invånare innan siffran 300 000 hade uppnåtts.
Hur kunde då det komma sig? Hur hade stadens fäder kunnat räkna så fel och förstöra kalaset? Hade de inte koll på sig? Ja, det är lite knepigt det där med siffror och födelsetal. När man minst anar det, så går några åstad och dör. Någon är arbetslös och får jobb i Haparanda och vinkar adjö till Malmö, medan Haparanda gläder sig. Och nå´n flyttar hem till Danmark. Och så står festplanerarna där med skägget i brevlådan och på BB väntas det förgäves – trots babyboomen. Nej, vi måste se till att barnafödandet går i ännu raskare takt. Vi får lära oss av staden Wien. Där har en mamma nedkommit med femlingar i dagarna. Alla fem flickor och mamman befinner sig väl. Nu väntar vi på femlingar här också – så att vi äntligen kan fira födelsedagskalas med rätt antal invånare.
I väntans tider går även människorna i Japan. Ska teknikerna i kärnkraftverket i Fukushima lyckas förhindra en total katastrof? Varje gång det kommer en ljusstråle i form av nedkylning, så kommer det ett motbud om nya explosioner. Låt oss hoppas att japanerna slipper uppleva en total härdsmälta. Det här landet blev tillräckligt drabbat av atombomberna i augusti 1945. Den gången repade landet sig från den värsta katastrofen ditintills, men hundratusentals offer led av följderna, för att inte tala om de hundratusentals som dog direkt efter bombanfallen. Jag är övertygad om att det här så disciplinerade och samvetsgranna folket lyckas repa sig också denna gång.
Kärnkraftsmotståndarna i Europa har fått vatten på sin kvarn. Och Tysklands Angela Merkel var inte sen att kamma hem en politisk seger. Omedelbart efter kärnkraftsolyckan i Japan uttalade hon ett kärnkraftsmoratorium, det vill säga ett stopp, för de sju reaktorer man kort dessförinnan hade beslutat att åter ta i bruk. När hon dessutom satte ner klackarna inför USA:s, Frankrikes och Storbritanniens önskan om deltagande i flygembargot över Libyen, steg hennes aktier med åtskilliga procent. Tyskarna har fått nog av både kärnkraft och krig, det stod klart. Kravet på att ta hem de tyska trupperna från Afghanistan blir större för varje dag, och att i det skedet delta i flygembargot hade på sikt kostat Angela Merkel den politiska makten.
I väntans tider gick Danmarks och Sveriges marina försvar under det kalla krigets tid. I dagarna har journalisten Mikael Holmström utkommit med en bok om Sveriges hemliga förbindelser med Nato under flera årtionden. I ”Den dolda alliansen” redogör författaren för hur Sverige, trots att det stod för neutralitet i det kalla kriget mellan västalliansen och Warszawapakten, tillsammans med Danmark byggde upp ett minförsvar i Öresund. Danmark är ju medlem i Nato. Medan Danmark tränade för att med omedelbart varsel kunna lägga ut ett minbälte mellan Stevns klint på den danska sidan och Falsterbo på den svenska, övade den svenska marinen oavlåtligt på att lägga ut ett minbälte mellan Köpenhamn och Malmö i södra Öresund och ett annat mellan Helsingör och Helsingborg på den svenska. Skulle de nu bara få spänna musklerna och lägga ut minorna enligt det väl inövade scenariot! Dess minor skulle hindra Sovjet från att ta ut sin Östersjöflotta i andra hav vid ett eventuellt stormaktskrig. Tack och lov tog det kalla kriget slut och inga minor smutsade ner våra farvatten. Men så här i eftertankens kranka blekhet bävar nog inte bara Hamlets skugga utan en och annan av oss pacifister.
Kära lyssnare, låt oss fortsätta att vänta in den vår som nalkas med stormsteg, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1286
Här i Malmö går vi i väntans tider. När ska nu äntligen nedkomsten äga rum? Spänningen är olidlig. Redan för fjorton dagar sedan firade Malmö stad denna nedkomst med stort tårtkalas på Stortorget i Malmö, men det sket sig – om jag får uttrycka mig så vanvördigt.
Vi väntar nämligen med spänning på stadens 300 000:e invånare. Och precis när kalaset var planerat och klart, så kom det en så´n där trist statistiker och förstörde hela glädjen. Han hade minsann suttit och räknat och räknat och kommit fram till att det fattades en eller annan invånare innan siffran 300 000 hade uppnåtts.
Hur kunde då det komma sig? Hur hade stadens fäder kunnat räkna så fel och förstöra kalaset? Hade de inte koll på sig? Ja, det är lite knepigt det där med siffror och födelsetal. När man minst anar det, så går några åstad och dör. Någon är arbetslös och får jobb i Haparanda och vinkar adjö till Malmö, medan Haparanda gläder sig. Och nå´n flyttar hem till Danmark. Och så står festplanerarna där med skägget i brevlådan och på BB väntas det förgäves – trots babyboomen. Nej, vi måste se till att barnafödandet går i ännu raskare takt. Vi får lära oss av staden Wien. Där har en mamma nedkommit med femlingar i dagarna. Alla fem flickor och mamman befinner sig väl. Nu väntar vi på femlingar här också – så att vi äntligen kan fira födelsedagskalas med rätt antal invånare.
I väntans tider går även människorna i Japan. Ska teknikerna i kärnkraftverket i Fukushima lyckas förhindra en total katastrof? Varje gång det kommer en ljusstråle i form av nedkylning, så kommer det ett motbud om nya explosioner. Låt oss hoppas att japanerna slipper uppleva en total härdsmälta. Det här landet blev tillräckligt drabbat av atombomberna i augusti 1945. Den gången repade landet sig från den värsta katastrofen ditintills, men hundratusentals offer led av följderna, för att inte tala om de hundratusentals som dog direkt efter bombanfallen. Jag är övertygad om att det här så disciplinerade och samvetsgranna folket lyckas repa sig också denna gång.
Kärnkraftsmotståndarna i Europa har fått vatten på sin kvarn. Och Tysklands Angela Merkel var inte sen att kamma hem en politisk seger. Omedelbart efter kärnkraftsolyckan i Japan uttalade hon ett kärnkraftsmoratorium, det vill säga ett stopp, för de sju reaktorer man kort dessförinnan hade beslutat att åter ta i bruk. När hon dessutom satte ner klackarna inför USA:s, Frankrikes och Storbritanniens önskan om deltagande i flygembargot över Libyen, steg hennes aktier med åtskilliga procent. Tyskarna har fått nog av både kärnkraft och krig, det stod klart. Kravet på att ta hem de tyska trupperna från Afghanistan blir större för varje dag, och att i det skedet delta i flygembargot hade på sikt kostat Angela Merkel den politiska makten.
I väntans tider gick Danmarks och Sveriges marina försvar under det kalla krigets tid. I dagarna har journalisten Mikael Holmström utkommit med en bok om Sveriges hemliga förbindelser med Nato under flera årtionden. I ”Den dolda alliansen” redogör författaren för hur Sverige, trots att det stod för neutralitet i det kalla kriget mellan västalliansen och Warszawapakten, tillsammans med Danmark byggde upp ett minförsvar i Öresund. Danmark är ju medlem i Nato. Medan Danmark tränade för att med omedelbart varsel kunna lägga ut ett minbälte mellan Stevns klint på den danska sidan och Falsterbo på den svenska, övade den svenska marinen oavlåtligt på att lägga ut ett minbälte mellan Köpenhamn och Malmö i södra Öresund och ett annat mellan Helsingör och Helsingborg på den svenska. Skulle de nu bara få spänna musklerna och lägga ut minorna enligt det väl inövade scenariot! Dess minor skulle hindra Sovjet från att ta ut sin Östersjöflotta i andra hav vid ett eventuellt stormaktskrig. Tack och lov tog det kalla kriget slut och inga minor smutsade ner våra farvatten. Men så här i eftertankens kranka blekhet bävar nog inte bara Hamlets skugga utan en och annan av oss pacifister.
Kära lyssnare, låt oss fortsätta att vänta in den vår som nalkas med stormsteg, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1286
onsdag, mars 23
ORUST: INGEN SVENSK MILITÄR TILL LIBYEN
Här kommer ett öppet brev till riksdag och regering från Fredsrörelsen på Orust:
Historien tycks upprepa sig. De västliga demokratierna ter sig ivriga att sprida sitt fredliga demokratiska system. Det hävdas att ingen demokrati har börjat krig mot en annan demokrati. Men demokratier tar sig rätten att bomba stater med andra system. Speciellt säger man sig värna om utsatta och förtryckta folk och särskilt om dem som har olja på sin mark. Och när de nya demokratierna sedan organiseras ges marknadskrafterna, d v s västliga storföretag, fritt spelrum. Kontroll över naturtillgångarna etableras.
Diktaturer som samarbetar med västdemokratierna kan däremot fritt förtrycka sina folk och till och med döda upproriska medborgare. Aktuella exempel är Saudiarabien och Bahrein. De upplåter landbaser och hamnar till västligt flyg och västliga flottor som bevakar Iran och patrullerar dess farvatten.
Idag gäller krigsinsatserna Libyen, med många dödsoffer bland de civila man säger sig vilja skydda.
Ett sådant skydd av medborgarna från deras förtryckare var också det formella skälet att ockupera Afghanistan och Irak. Resultatet är anarki med lutning åt ny diktatur. De föregivet nobla syftena dementeras av verkligheten.
Fredsrörelsen på Orust kräver därför att svensk militär tas hem från Afghanistan och avstår från att medverka i bombningen av Libyen.
Ola Friholt, ordförande Fredsrörelsen på Orust
Historien tycks upprepa sig. De västliga demokratierna ter sig ivriga att sprida sitt fredliga demokratiska system. Det hävdas att ingen demokrati har börjat krig mot en annan demokrati. Men demokratier tar sig rätten att bomba stater med andra system. Speciellt säger man sig värna om utsatta och förtryckta folk och särskilt om dem som har olja på sin mark. Och när de nya demokratierna sedan organiseras ges marknadskrafterna, d v s västliga storföretag, fritt spelrum. Kontroll över naturtillgångarna etableras.
Diktaturer som samarbetar med västdemokratierna kan däremot fritt förtrycka sina folk och till och med döda upproriska medborgare. Aktuella exempel är Saudiarabien och Bahrein. De upplåter landbaser och hamnar till västligt flyg och västliga flottor som bevakar Iran och patrullerar dess farvatten.
Idag gäller krigsinsatserna Libyen, med många dödsoffer bland de civila man säger sig vilja skydda.
Ett sådant skydd av medborgarna från deras förtryckare var också det formella skälet att ockupera Afghanistan och Irak. Resultatet är anarki med lutning åt ny diktatur. De föregivet nobla syftena dementeras av verkligheten.
Fredsrörelsen på Orust kräver därför att svensk militär tas hem från Afghanistan och avstår från att medverka i bombningen av Libyen.
Ola Friholt, ordförande Fredsrörelsen på Orust
söndag, mars 20
Lyssna på Radio Tuff och Tyresöradion!
Visst är jag radiot. I 16 år har jag gjort 200 program per år på Succékanalen 91,4, Tyresöradion, som också hörs på http://www.tyresoradion.se/ . Sedan 1985 har Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff hörts varje vecka, nu senast nr 1285. Här nedan kommer sammanfattningar av programmen just nu. Välkommen att lyssna!
RADIO TUFF NR 1285 13-27 MARS
Veckans rosor delas ut till en amerikansk icke-våldsförespråkare, en kristen debattör, två solidaritetsorganisationer, en veckobulletin om Östeuropa, Internationella Kvinnodagen, Tuffs ordförande och solidariskja Tuff-medlemmar. Widad Zaki rapporterar om ett återbesök i sin barndoms stad Bagdad och om de Tuff-stödda barnbiblioteken där. På telefon från Malmö slår Marianne Stieger ned på dubbelmoralen både i Tyskland, Danmark och Sverige. I många år har Hampus Eckerman varit medarbetare i Radio Tuff. Nu har han skickat en rapport från Filippinerna, där han befinner sig. Åke Sandins krönika har rubriken ”En ’förbannad pacifists’ ickevåldsförsvar”, där han också ironiserar över förevändningen ”självförsvar”.
PROGRAMMEN PÅ http://www.tyresoradion.se/
6/3-27/3
Fårdalabon Claes-Göran Svensson jobbade som tekniker åt Ericsson, bl a i utlandet, när han drabbades av stroke. Han berättar hur han genom träning återfått talförmågan efter att i flera år inte kunnat tala. Hans personliga assistent, finskfödda Tarja Azami, intervjuas också och bidrar med sång.
Lennart Nilsson på Myggdalsvägen växte upp i Blekinge, blev kemist i Lund och har bland annat utbildat lärare i Kenya och jobbat fyra år med bistånd i krigshärjade Afghanistan. Han berättar också om sin synskada.
Inger Ahlgren bor nu i en av de nya lägenheterna vid Alléplan men växte upp på Slumnäsvägen och minns lärarna i Kyrkskolan och Kumla. Tillhörde pionjärerna inom Tyresös damfotboll, fick ”gå till kungs” för att gifta sig, har jobbat bl a på Televerket, är squaredansare och reser med PRO bl a till Turkiet.
Lotta och Fernando Quiroga bor ute på Bergholm i Tyresö. De träffades, när Lotta som ung KTH-studerande på arkitektlinjen var i Bolivia för att se till att en skola för fattiga byggdes. De berättar om Bolivias mångfald, coca-odlingar, Titicacasjön och andra sevärdheter, men Fernando nämner också sitt intresse för tennis och Tyresöradion.
13/3-3/4
Hans Nellmer (Tyresöbo), Leif Marthon och Birger Törnblom har spelat i Enskede Musikpojkar sedan skolåren: De intervjuas. Fem låtar av dessa ”musikpojkar”, nu i gubbåldern, får vi höra.
Ebbe Björkman inleder i en repris sin serie om skalden Dan Andersson (1888-1920), dennes uppväxt i Dalarna med läraren Adolf som sin pappa. Om finnmarker, fattigdom, kolartorp, USA-resa. Ebbe läser två av Dan Anderssons dikter.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1285-86) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman och Marianne Stieger. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
Nina Brogärd, Peter Dicke och Terje Engh utmanar snörpmynta lyssnare genom att dokumentera den vildvuxna folkhumorn med historier, en och annan limerick och några elakheter.
20/3-10/4
Trollbäckenbon Stephan Lindstein spelar trombon i Jack Lidströms Hep Cats och har gjort en halvtimme med bandets konsert från i höstas. Hep Cats framträder med ”Jazz och Gud” i Bollmoradalens kyrka den 27mars kl 15.
Fårdalaborna Lennart och Åsne Liedén diskuterar Pierre Schoris och dansken Carsten Jensens synpunkter på den militära närvaron i Afghanistan, men kommer också in på ämnena tennisspel, snöskottning och Miljöpartiet
19-årige Shahpoor Omidy besökte nyligen sin barndoms Afghanistan, där han intervjuade krigströtta afghaner om deras synpunkter på utländsk militär närvaro, bistånd och talibaner, vilket han sedan skall redovisa i Fredrika Bremer-gymnasiet, där han pluggar sista terminen.
Åke Cyrus på Strandallén har i många år varit pressfotograf. Han ger glimtar av personer han träffat, såsom Amalteamannen Anton Nilsson, Olof Palme och inte minst fribrottaren Big Swede Crusher Karlsson. Har också träffat norskan, vilken som baby blev bortrövad av en havsörn.
27/3-17/4
Trollbäckenbon Rupert Lerch kom som ung snickargesäll till Sverige från Österrike, jobbade på Hanvikens snickeri och drev sedan Tyresö snickeri och andra inreningsföretag. Han berättar om Österrike och Salzburgs sevärdheter och sitt intresse för musik och - kyrkogårdar.
Skåningen Erik Kennet Pålsson är katolsk präst i Tyresö. Berättar om ”omvändelsen” och utfrågas om den katolska synen på celibat, bikt, sex och homosex, framhåller Petrus och Jesus och samarbetet med andra kristna grupper.
Från ett offentligt möte om ”Krigen, våldet och religionerna” hör vi glimtar från inledarna, som var prästen Siv Källstigen, muslimen Ömer Tüysüs, irakisksvenskan Widad Zaki och fredsaktivisten Christoffer Sjöholm.
Tyresötjejen Madde Schelander och unga småländskan Lisa Johansson intervjuas om sitt flitiga ishockeyspelande inte bara i topplagen Leksand och AIK utan också framgångsrikt i Junior-VM. De berättar om hård träning men också om skador.
RADIO TUFF NR 1285 13-27 MARS
Veckans rosor delas ut till en amerikansk icke-våldsförespråkare, en kristen debattör, två solidaritetsorganisationer, en veckobulletin om Östeuropa, Internationella Kvinnodagen, Tuffs ordförande och solidariskja Tuff-medlemmar. Widad Zaki rapporterar om ett återbesök i sin barndoms stad Bagdad och om de Tuff-stödda barnbiblioteken där. På telefon från Malmö slår Marianne Stieger ned på dubbelmoralen både i Tyskland, Danmark och Sverige. I många år har Hampus Eckerman varit medarbetare i Radio Tuff. Nu har han skickat en rapport från Filippinerna, där han befinner sig. Åke Sandins krönika har rubriken ”En ’förbannad pacifists’ ickevåldsförsvar”, där han också ironiserar över förevändningen ”självförsvar”.
PROGRAMMEN PÅ http://www.tyresoradion.se/
6/3-27/3
Fårdalabon Claes-Göran Svensson jobbade som tekniker åt Ericsson, bl a i utlandet, när han drabbades av stroke. Han berättar hur han genom träning återfått talförmågan efter att i flera år inte kunnat tala. Hans personliga assistent, finskfödda Tarja Azami, intervjuas också och bidrar med sång.
Lennart Nilsson på Myggdalsvägen växte upp i Blekinge, blev kemist i Lund och har bland annat utbildat lärare i Kenya och jobbat fyra år med bistånd i krigshärjade Afghanistan. Han berättar också om sin synskada.
Inger Ahlgren bor nu i en av de nya lägenheterna vid Alléplan men växte upp på Slumnäsvägen och minns lärarna i Kyrkskolan och Kumla. Tillhörde pionjärerna inom Tyresös damfotboll, fick ”gå till kungs” för att gifta sig, har jobbat bl a på Televerket, är squaredansare och reser med PRO bl a till Turkiet.
Lotta och Fernando Quiroga bor ute på Bergholm i Tyresö. De träffades, när Lotta som ung KTH-studerande på arkitektlinjen var i Bolivia för att se till att en skola för fattiga byggdes. De berättar om Bolivias mångfald, coca-odlingar, Titicacasjön och andra sevärdheter, men Fernando nämner också sitt intresse för tennis och Tyresöradion.
13/3-3/4
Hans Nellmer (Tyresöbo), Leif Marthon och Birger Törnblom har spelat i Enskede Musikpojkar sedan skolåren: De intervjuas. Fem låtar av dessa ”musikpojkar”, nu i gubbåldern, får vi höra.
Ebbe Björkman inleder i en repris sin serie om skalden Dan Andersson (1888-1920), dennes uppväxt i Dalarna med läraren Adolf som sin pappa. Om finnmarker, fattigdom, kolartorp, USA-resa. Ebbe läser två av Dan Anderssons dikter.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1285-86) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman och Marianne Stieger. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
Nina Brogärd, Peter Dicke och Terje Engh utmanar snörpmynta lyssnare genom att dokumentera den vildvuxna folkhumorn med historier, en och annan limerick och några elakheter.
20/3-10/4
Trollbäckenbon Stephan Lindstein spelar trombon i Jack Lidströms Hep Cats och har gjort en halvtimme med bandets konsert från i höstas. Hep Cats framträder med ”Jazz och Gud” i Bollmoradalens kyrka den 27mars kl 15.
Fårdalaborna Lennart och Åsne Liedén diskuterar Pierre Schoris och dansken Carsten Jensens synpunkter på den militära närvaron i Afghanistan, men kommer också in på ämnena tennisspel, snöskottning och Miljöpartiet
19-årige Shahpoor Omidy besökte nyligen sin barndoms Afghanistan, där han intervjuade krigströtta afghaner om deras synpunkter på utländsk militär närvaro, bistånd och talibaner, vilket han sedan skall redovisa i Fredrika Bremer-gymnasiet, där han pluggar sista terminen.
Åke Cyrus på Strandallén har i många år varit pressfotograf. Han ger glimtar av personer han träffat, såsom Amalteamannen Anton Nilsson, Olof Palme och inte minst fribrottaren Big Swede Crusher Karlsson. Har också träffat norskan, vilken som baby blev bortrövad av en havsörn.
27/3-17/4
Trollbäckenbon Rupert Lerch kom som ung snickargesäll till Sverige från Österrike, jobbade på Hanvikens snickeri och drev sedan Tyresö snickeri och andra inreningsföretag. Han berättar om Österrike och Salzburgs sevärdheter och sitt intresse för musik och - kyrkogårdar.
Skåningen Erik Kennet Pålsson är katolsk präst i Tyresö. Berättar om ”omvändelsen” och utfrågas om den katolska synen på celibat, bikt, sex och homosex, framhåller Petrus och Jesus och samarbetet med andra kristna grupper.
Från ett offentligt möte om ”Krigen, våldet och religionerna” hör vi glimtar från inledarna, som var prästen Siv Källstigen, muslimen Ömer Tüysüs, irakisksvenskan Widad Zaki och fredsaktivisten Christoffer Sjöholm.
Tyresötjejen Madde Schelander och unga småländskan Lisa Johansson intervjuas om sitt flitiga ishockeyspelande inte bara i topplagen Leksand och AIK utan också framgångsrikt i Junior-VM. De berättar om hård träning men också om skador.
söndag, mars 13
En ”förbannad pacifists” ickevåldsliga försvar.
På den här bloggen har på ett par tre år samlats uppåt tusen texter. De flesta är från Radio Tuff, skrivna av Hampus Eckerman, Marianne Stieger, Bengt Svensson och mig.
Bloggen har rubriken ”Förbannad pacifist”, vilket också är titeln på en av mina böcker. Inte alla inser att uttrycket är dubbeltydigt: Det kan förstås betyda att det är fråga om en arg pacifist men också en som förbannas av andra, ja förr i världen till och med inburad. Båda tolkningarna är okej.
Okunniga eller hjärntvättade människor kommer ibland med förebråelser av typen:
-- Ni pacifister ska väl sjunga med änglarna. Men ibland svär du, lever om, ja berättar snuskiga historier
Av ren leda har jag någon gång bara svarat:
--Röker och super gör jag också.
En del förväntar sig tydligen att vi bör vara som jainmunkar, vilka filtrerar vattnet från mikroorganismer i rädsla att döda det minsta kryp. Nej, men vi tar avstånd från krigiskt massmördande av medmänniskor. Då får vi ibland konstiga frågor, som påminner om vapenfriutredarnas förhör med svenska vapenvägrare, innan de i tusentals sattes i fängelse på 70-talet:
-- Skulle du bara titta på om någon höll på att strypa din mormor eller våldta din lillsyrra?
Men bara om man accepterar militarism och krig kan man anse det värt priset att mormor och en massa andra civila dödas och att flickor våldtas i en utsträckning helt okänd i fredstid. I de flesta krig utgör civila faktiskt en majoritet av dödsoffren.
Fast nog har man väl rätt till självförsvar? Javisst, men behöver man då verkligen döda angriparen och hans oskyldiga landsmän? Det finns en alltför förbisedd arsenal av effektiva icke-våldsliga metoder. Och ”självförsvar” är ofta just en förevändning för massmord. Hur många hundra tusen irakier och afghaner har dödats de senaste åren och hur många miljoner har drivits på flykt, sedan USA och andra västmakter i ”självförsvar” anföll deras länder? Just nu upprörs vi över att överste Khadaffi låter sina knektar döda civila libyer, men även han surrar om ”självförsvar”. Nyligen meddelade israelerna att när de på internationellt vatten angrep det fredliga hjälpprojektet Ship to Gazas fartyg och dödade nio människor var det bara i ”självförsvar”. Exemplen kan mångfaldigas.
För 20 år sedan skrev den italienske journalisten och kritikern Beniamino Placido:
”Antingen gör vi krig till en förbrytelse – punkt slut – eller också måste vi kriga i evinnerlighet: och evigt och alltid samma ’rättfärdiga’ krig”
Inte heller Albert Einstein skrädde orden utan betecknade militären som ”hjordväsendets värsta utväxt” och ”civilisationens skamfläck”. Han klämde till med:
-- Heroism på kommando, meningslösa våldshandlingar, äcklig fosterländskhet, jag hatar dem intensivt.
-------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1285
Bloggen har rubriken ”Förbannad pacifist”, vilket också är titeln på en av mina böcker. Inte alla inser att uttrycket är dubbeltydigt: Det kan förstås betyda att det är fråga om en arg pacifist men också en som förbannas av andra, ja förr i världen till och med inburad. Båda tolkningarna är okej.
Okunniga eller hjärntvättade människor kommer ibland med förebråelser av typen:
-- Ni pacifister ska väl sjunga med änglarna. Men ibland svär du, lever om, ja berättar snuskiga historier
Av ren leda har jag någon gång bara svarat:
--Röker och super gör jag också.
En del förväntar sig tydligen att vi bör vara som jainmunkar, vilka filtrerar vattnet från mikroorganismer i rädsla att döda det minsta kryp. Nej, men vi tar avstånd från krigiskt massmördande av medmänniskor. Då får vi ibland konstiga frågor, som påminner om vapenfriutredarnas förhör med svenska vapenvägrare, innan de i tusentals sattes i fängelse på 70-talet:
-- Skulle du bara titta på om någon höll på att strypa din mormor eller våldta din lillsyrra?
Men bara om man accepterar militarism och krig kan man anse det värt priset att mormor och en massa andra civila dödas och att flickor våldtas i en utsträckning helt okänd i fredstid. I de flesta krig utgör civila faktiskt en majoritet av dödsoffren.
Fast nog har man väl rätt till självförsvar? Javisst, men behöver man då verkligen döda angriparen och hans oskyldiga landsmän? Det finns en alltför förbisedd arsenal av effektiva icke-våldsliga metoder. Och ”självförsvar” är ofta just en förevändning för massmord. Hur många hundra tusen irakier och afghaner har dödats de senaste åren och hur många miljoner har drivits på flykt, sedan USA och andra västmakter i ”självförsvar” anföll deras länder? Just nu upprörs vi över att överste Khadaffi låter sina knektar döda civila libyer, men även han surrar om ”självförsvar”. Nyligen meddelade israelerna att när de på internationellt vatten angrep det fredliga hjälpprojektet Ship to Gazas fartyg och dödade nio människor var det bara i ”självförsvar”. Exemplen kan mångfaldigas.
För 20 år sedan skrev den italienske journalisten och kritikern Beniamino Placido:
”Antingen gör vi krig till en förbrytelse – punkt slut – eller också måste vi kriga i evinnerlighet: och evigt och alltid samma ’rättfärdiga’ krig”
Inte heller Albert Einstein skrädde orden utan betecknade militären som ”hjordväsendets värsta utväxt” och ”civilisationens skamfläck”. Han klämde till med:
-- Heroism på kommando, meningslösa våldshandlingar, äcklig fosterländskhet, jag hatar dem intensivt.
-------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1285
lördag, mars 12
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1285) 13-27 mars till....
....till Sveriges Televisions program Agenda, som (27/2) lät bland andra fredsprofessorn Peter Wallensteen kommentera den gamle amerikanske icke-våldskämpen Gene Sharps verksamhet och de konstiga anklagelserna mot honom att gå i CIA:s ledband. CIA har knappast gjort sig känt för att främja icke-våld.
....till Bernt Jonsson, som i Kristna Fredsrörelsens Fredsnytt bland annat skriver: ”Alla vill ha fred. Alla utom vapenfabrikanterna. Alla utom krigsmaterielindustrins aktieägare. Alla utom denna industris underleverantörer. Alla utom tekniknördarna, som fascineras av de tekniskt alltmer avancerade vapnen och förtränger deras allt effektivare dödande verkan. Alla utom de som drömmer om stjärnornas krig i ett astronomiskt Vilda Västern. Alla utom de som gärna tar till väpnat våld för att kuva politiska motståndare. Alla utom de som tror att just deras krig är rättfärdigt. Alla utom de som anser det nödvändigt att tillgripa militära maktmedel för att säkra freden.”
....till Amnesty och Svenska Freds, som kritiserar svensk export av en granat som dödar också civila. När den exploderar sprider den pilar och spik åt alla håll. Den beskrivs som en ”köttkvarn” av en amerikansk soldat i Irak. I Sveriges Radios ekosändningar (7/3) fördömdes exporten av Svenska Freds’ ordförande Anna Ek. Nyligen kom statistik om svensk vapenexport 2010. Det visar sig att den ökat igen och i fjol uppgick till över 14 miljarder kronor. Man kan fråga sig hur mycket av krigiskt massmördande som hänger ihop med den enorma vapenproduktionen i världen och de vinster som giriga kapitalister i trygghet långt från människoslakten kammar hem från den. Vilken mycket vettigare värld skulle vi inte få om åtminstone fem procent av vapenkostnaderna satsades på fred och icke-våld!
....till Stefan Lindgrens veckobulletin Ryska Posten, som bland annat uppger: ”OSS-länderna och Georgien chockar det internationella samfundet med sina militärutgifter. De postsovjetiska länderna uppvisar rekordtillväxt i militärutgifter även om de i procent av BNP ligger långt efter många västländer.” Samtidigt med att ekonomin i dessa länder har varit svag har militärutgifterna ökat med 23 procent från föregående år. Ryssland ökar på ett år militäranslagen från 41 800 till 60 593 USA-dollar, Ukraina från 1 132 till 1 710 dollar.
....till Internationella Kvinnodagen (8/3), då det informerades om de hundratusentals kvinnor som dör årligen vid förlossningar och illegala aborter. Under en halvtimmes intervju på Tyresöradion 2004 berättade indiskan Renu Khanna i Baroda om att många indiskor dör vid barnafödandet på grund av de inte är tillräckligt välnärda eller får sjukvård. Det gäller till exempel kvinnorna i Dharampurs många fattiga byar, där Tuff-biståndet dock har förbättrat situationen på sistone.
....till Tuffs årsmöte (12/3), som omvalde Sylvia Ljungdahl som ordförande, en beundransvärd människa i det frivilligt kämpande föreningsarbetet. Hon har fixat en imponerande verksamhetsberättelse för Tuff 2010. Den finns att få genom att kontakta, t.ex. Monica Schelin, tel 712 2581. Nya i Tuff-styrelsen är Lisa Norgren Benedictsson, Johan Rydén och Sofia Quiroga.
....till de glädjande många solidariska människor, som vid betalningen av medlemavgiften till Tuff (200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem) också lämnar en gåva på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6.
....till Bernt Jonsson, som i Kristna Fredsrörelsens Fredsnytt bland annat skriver: ”Alla vill ha fred. Alla utom vapenfabrikanterna. Alla utom krigsmaterielindustrins aktieägare. Alla utom denna industris underleverantörer. Alla utom tekniknördarna, som fascineras av de tekniskt alltmer avancerade vapnen och förtränger deras allt effektivare dödande verkan. Alla utom de som drömmer om stjärnornas krig i ett astronomiskt Vilda Västern. Alla utom de som gärna tar till väpnat våld för att kuva politiska motståndare. Alla utom de som tror att just deras krig är rättfärdigt. Alla utom de som anser det nödvändigt att tillgripa militära maktmedel för att säkra freden.”
....till Amnesty och Svenska Freds, som kritiserar svensk export av en granat som dödar också civila. När den exploderar sprider den pilar och spik åt alla håll. Den beskrivs som en ”köttkvarn” av en amerikansk soldat i Irak. I Sveriges Radios ekosändningar (7/3) fördömdes exporten av Svenska Freds’ ordförande Anna Ek. Nyligen kom statistik om svensk vapenexport 2010. Det visar sig att den ökat igen och i fjol uppgick till över 14 miljarder kronor. Man kan fråga sig hur mycket av krigiskt massmördande som hänger ihop med den enorma vapenproduktionen i världen och de vinster som giriga kapitalister i trygghet långt från människoslakten kammar hem från den. Vilken mycket vettigare värld skulle vi inte få om åtminstone fem procent av vapenkostnaderna satsades på fred och icke-våld!
....till Stefan Lindgrens veckobulletin Ryska Posten, som bland annat uppger: ”OSS-länderna och Georgien chockar det internationella samfundet med sina militärutgifter. De postsovjetiska länderna uppvisar rekordtillväxt i militärutgifter även om de i procent av BNP ligger långt efter många västländer.” Samtidigt med att ekonomin i dessa länder har varit svag har militärutgifterna ökat med 23 procent från föregående år. Ryssland ökar på ett år militäranslagen från 41 800 till 60 593 USA-dollar, Ukraina från 1 132 till 1 710 dollar.
....till Internationella Kvinnodagen (8/3), då det informerades om de hundratusentals kvinnor som dör årligen vid förlossningar och illegala aborter. Under en halvtimmes intervju på Tyresöradion 2004 berättade indiskan Renu Khanna i Baroda om att många indiskor dör vid barnafödandet på grund av de inte är tillräckligt välnärda eller får sjukvård. Det gäller till exempel kvinnorna i Dharampurs många fattiga byar, där Tuff-biståndet dock har förbättrat situationen på sistone.
....till Tuffs årsmöte (12/3), som omvalde Sylvia Ljungdahl som ordförande, en beundransvärd människa i det frivilligt kämpande föreningsarbetet. Hon har fixat en imponerande verksamhetsberättelse för Tuff 2010. Den finns att få genom att kontakta, t.ex. Monica Schelin, tel 712 2581. Nya i Tuff-styrelsen är Lisa Norgren Benedictsson, Johan Rydén och Sofia Quiroga.
....till de glädjande många solidariska människor, som vid betalningen av medlemavgiften till Tuff (200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem) också lämnar en gåva på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6.
fredag, mars 11
Hampus Eckerman på Filippinerna:
Hej alla lyssnare,
Just nu befinner jag mig i Filippinerna. Som liten fick jag lära mig att om man knäckte en mandelnöt och det låg två mandlar i den så skulle man skrika "FILIPPIN". Jag vet inte riktigt vad det skulle vara bra för, men roligt var det. Tyvärr har jag inte med mig någon nötknäckare så jag har fått köpa brända mandlar istället. Eftersom de är färdigknäckta redan när jag fått dem vet jag inte om det legat dubbla nötter i något skal, men i mina tankar har förstås försäljaren med glädje ropat "FILIPPIN" åt sin familj när han knäckt just mina mandlar.
Nu senast har jag irrat runt uppe i bergen i norra Filippinerna. Från den lilla staden Kabayan kan man i fem timmars tid vandra rakt upp för ett berg för det mer tvivelaktiga nöjet att se på mumifierade människor som ligger begravda i bergsgrottor. Det handlar om det traditionella sättet för bergsfolken att begrava sina anhöriga innan kristendomen kom och förklarade att liken skulle bli maskmat. Tidigare mumifierades de i en längre process där man under månaders tid rökte örter vid liken för att alla maskar skulle dö och liken på så vis bevaras. Den metoden är så gammal som 700 år, men har nu helt upphört. Ja, om man inte räknar med den forne diktatorn Ferdinand Marcos då. Han var visserligen levande då han röktes ut från sin presidentpost, men ligger nu balsamerad i norra Filippinerna där folk kan gå och titta på hans kropp. Då slipper man dessutom den hårda vandringen i bergen.
Ja, nu är det förresten 25 år sedan Marcos tvingades från makten. Det skedde under väldigt liknande förhållanden som vi sett i Egypten och Libyen nu senast. Precis som i Egypten inleddes det med år av strejker över hela landet för att till slut omfatta nära två miljoner civila demonstranter. Feststämning rådde och folk tog med sina familjer till demonstrationerna. Till en början försökte militären driva bort demonstranterna, men fler och fler av dem bytte sida och omfamnades av upprorsmännen. Men precis som det gäller Libyen så skedde dödsoffer. Man räknar med att upp till 5000 civila kan ha dödats innan Filippinerna blev fritt från sin diktatur. När demonstrationerna i Egypten började stod Filippiner vid den egyptiska ambassaden för att visa sitt stöd. De hade själva en gång suttit i samma situation.
Överlag finns det något fantastiskt med den gränslösa uppvisning av solidaritet vi nu kan se. I det amerikanska Wisconsin har de tiotusentals människor som demonstrerar för att deras fackliga rättigheter inte ska dras in satt upp en stor affisch där det står "Walk like an Egyptian" med en bild från det egyptiska upproret. Och från Egypten har man skickat in beställningar till Wisconsins lokala pizzeria för att de amerikanska demonstranterna ska få gratis mat. Egyptierna är förstås inte ensamma, det finns många över världen som velat visa sitt stöd. Pizza-beställningar har inkommit från Korea, Finland, Nya Zealand, Kina, Turkiet och över 50 andra länder. För riktig humanism finns det inga gränser, bara gemenskapen människor emellan.
Till skillnad från de andra länderna i Asien så är Filippinerna kristet. Väldigt kristet. Jag tror inte man kan kasta en sten över axeln utan att träffa en kyrka, en bibelreferens eller en församlingslokal. Det är Jehovas vittnen, katedraler, små bönehus och bibeltexter på väggar och i affärer. Själv har jag börjat grubbla på det här med treenigheten. Ni vet det där med att man ska se på Gud, Jesus och den Helige Ande som en treklöver. Inte liten, grön och tredelad som det nämndes i någon film utan som tre separata delar, men ändå samma enhet. För här blir det komplicerat. Om Jesus och den helige ande är samma sak, innebär det då inte att Jesus är sin egen far? Och om han är sin egen far blir han då inte också sin egen farfar? Och farsfarsfar? Och farfarsfarfar... ja, ni förstår att det lätt kan spinna iväg.
Just nu har det för övrigt gått Tsunamivarning här i Filippinerna. Själv befinner jag mig på 900 meters höjd och är därför inte så oroad. Visst är de otäcka de där vågorna, men SÅ höga tror jag inte de blir. Men i huvudstaden har folk fått gå hem tidigare från jobbet och på öarna är många oroliga och har själva kunnat känna av den skakande jordbävningen, även om den varit svag. Bilderna från Japan är inte något som direkt lugnar, även om ingen tror att det är något liknande som kan ske här denna gång.
Hampus Eckerman som rapporterar för Radio Tuff, Tyresö U-lands och Fredsförenings sändningar.
Just nu befinner jag mig i Filippinerna. Som liten fick jag lära mig att om man knäckte en mandelnöt och det låg två mandlar i den så skulle man skrika "FILIPPIN". Jag vet inte riktigt vad det skulle vara bra för, men roligt var det. Tyvärr har jag inte med mig någon nötknäckare så jag har fått köpa brända mandlar istället. Eftersom de är färdigknäckta redan när jag fått dem vet jag inte om det legat dubbla nötter i något skal, men i mina tankar har förstås försäljaren med glädje ropat "FILIPPIN" åt sin familj när han knäckt just mina mandlar.
Nu senast har jag irrat runt uppe i bergen i norra Filippinerna. Från den lilla staden Kabayan kan man i fem timmars tid vandra rakt upp för ett berg för det mer tvivelaktiga nöjet att se på mumifierade människor som ligger begravda i bergsgrottor. Det handlar om det traditionella sättet för bergsfolken att begrava sina anhöriga innan kristendomen kom och förklarade att liken skulle bli maskmat. Tidigare mumifierades de i en längre process där man under månaders tid rökte örter vid liken för att alla maskar skulle dö och liken på så vis bevaras. Den metoden är så gammal som 700 år, men har nu helt upphört. Ja, om man inte räknar med den forne diktatorn Ferdinand Marcos då. Han var visserligen levande då han röktes ut från sin presidentpost, men ligger nu balsamerad i norra Filippinerna där folk kan gå och titta på hans kropp. Då slipper man dessutom den hårda vandringen i bergen.
Ja, nu är det förresten 25 år sedan Marcos tvingades från makten. Det skedde under väldigt liknande förhållanden som vi sett i Egypten och Libyen nu senast. Precis som i Egypten inleddes det med år av strejker över hela landet för att till slut omfatta nära två miljoner civila demonstranter. Feststämning rådde och folk tog med sina familjer till demonstrationerna. Till en början försökte militären driva bort demonstranterna, men fler och fler av dem bytte sida och omfamnades av upprorsmännen. Men precis som det gäller Libyen så skedde dödsoffer. Man räknar med att upp till 5000 civila kan ha dödats innan Filippinerna blev fritt från sin diktatur. När demonstrationerna i Egypten började stod Filippiner vid den egyptiska ambassaden för att visa sitt stöd. De hade själva en gång suttit i samma situation.
Överlag finns det något fantastiskt med den gränslösa uppvisning av solidaritet vi nu kan se. I det amerikanska Wisconsin har de tiotusentals människor som demonstrerar för att deras fackliga rättigheter inte ska dras in satt upp en stor affisch där det står "Walk like an Egyptian" med en bild från det egyptiska upproret. Och från Egypten har man skickat in beställningar till Wisconsins lokala pizzeria för att de amerikanska demonstranterna ska få gratis mat. Egyptierna är förstås inte ensamma, det finns många över världen som velat visa sitt stöd. Pizza-beställningar har inkommit från Korea, Finland, Nya Zealand, Kina, Turkiet och över 50 andra länder. För riktig humanism finns det inga gränser, bara gemenskapen människor emellan.
Till skillnad från de andra länderna i Asien så är Filippinerna kristet. Väldigt kristet. Jag tror inte man kan kasta en sten över axeln utan att träffa en kyrka, en bibelreferens eller en församlingslokal. Det är Jehovas vittnen, katedraler, små bönehus och bibeltexter på väggar och i affärer. Själv har jag börjat grubbla på det här med treenigheten. Ni vet det där med att man ska se på Gud, Jesus och den Helige Ande som en treklöver. Inte liten, grön och tredelad som det nämndes i någon film utan som tre separata delar, men ändå samma enhet. För här blir det komplicerat. Om Jesus och den helige ande är samma sak, innebär det då inte att Jesus är sin egen far? Och om han är sin egen far blir han då inte också sin egen farfar? Och farsfarsfar? Och farfarsfarfar... ja, ni förstår att det lätt kan spinna iväg.
Just nu har det för övrigt gått Tsunamivarning här i Filippinerna. Själv befinner jag mig på 900 meters höjd och är därför inte så oroad. Visst är de otäcka de där vågorna, men SÅ höga tror jag inte de blir. Men i huvudstaden har folk fått gå hem tidigare från jobbet och på öarna är många oroliga och har själva kunnat känna av den skakande jordbävningen, även om den varit svag. Bilderna från Japan är inte något som direkt lugnar, även om ingen tror att det är något liknande som kan ske här denna gång.
Hampus Eckerman som rapporterar för Radio Tuff, Tyresö U-lands och Fredsförenings sändningar.
Marianne Stieger: Dubbelmoralen frodas
Kära lyssnare!
Förra gången berättade jag om den tyske försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg och hans akademiska fuskande. Frågan jag ställde då var om han skulle avgå. Jodå, det gjorde han, bara två dagar senare, och nu är även han före detta försvarsminister. På den posten har flera ministrar före honom stupat - alla med fingrarna i syltburken på ett eller annat sätt. Men jag tror inte någon av er förstår vilket rabalder det har blivit efter denne ministers avgång. I Bayern skriker man i högan sky efter sin ”ljusgestalts” återkomst, nästan som vore han en Messias. Värst skriker Bayerns ministerpresident Horst Seehofer. Partiet behöver den här karismatiske politikern. Så här i karnevalstider har både zu Guttenberg och Seehofer gycklats i varje gathörn. Varje kväll ägnas timmar åt att diskutera huruvida fuskandet är en förlåtlig ungdomssynd eller ett oförlåtligt brott. Fronterna är klara. Omkring femtio procent i Bayern vill ha zu Guttenberg tillbaka, den andra hälften skyr honom som pesten.
Historien med den mer eller mindre avskrivna doktorsavhandlingen är inte slut i och med zu Guttenbergs avgång. Ett datorprogram på Bayreuths universitet har avslöjat att mer än 65% av avhandlingen är plagiat. Men än värre är att flera plagiat härstammar från handledarens arbeten. Bakom framförhållen hand viskas nu om att det kanske är med professorns goda minne eller t.o.m. hjälp som doktorsavhandlingen har åstadkommits. Den akademiska världen är minst sagt upprörd, medan den politiska världen hukar sig och kör med dubbelmoral. Vadå fuska? ”Jag har inte anställt en forskare”, säger fru Merkel, Tysklands kansler, ”jag har anställt en minister.” Detta säger alltså en promoverad doktor.
Men tro nu inte att det fuskas enbart i Tyskland. I Danmark har en kvinnlig professor och hjärnforskare åkt dit med buller och brak. Milena Penkova är huvudperson i en av de största akademiska skandalerna på år och dag i Köpenhamn. Länge höll man tyst om hennes fifflande. Domen som föll mot henne redan i december, belades med sekretess, och först i måndags blev ärendet offentligt. Vad har hon då gjort? Jo, vid en revision saknades 28 000 danska kronor i universitetets kassa. Istället för att erkänna att även hon haft fingrarna i syltburken, förfalskade professorn kontoutdrag och skyllde allt på en student. Denne hade tack och lov en bank som hjälpte honom att bli rentvättad från anklagelserna. Och under tiden, hör och häpna, hände det otroliga. Medan hela denna smutsiga byk tvättades, utnämnde Köpenhamns universitet Milena Penkova till professor och tilldelade henne ett pris på över en miljon danska kronor. Man baxnar. Inte nog med att professorn stal ur universitetets kassa, hon skyllde också brottet på en av sina studenter. Det där med att sjunga om studentens lyckliga dagar är nog en stark överdrift – åtminstone vid Köpenhamns universitet. Här sjunger man hellre dubbelmoralens lov.
Och vad händer här i Sverige ifråga om dubbelmoral? Är vi mera moraliska? Nej, inte ett dugg. Här slår vi oss för bröstet och skryter om vår höga moral och förträfflighet. Men vad gör vi? Inspektionen för strategiska produkter (ISP) har sagt ja till export av den senaste svenskproducerade granaten, en granat som, fylld med småspikar, trasar sönder allt som kommer i dess väg vid en explosion – även människor. Visserligen har ISP endast sagt ja till export till en handfull länder. Men vad spelar det för roll? Granaterna kan säljas vidare. Och förresten, spelar det någon roll om granaten avfyras från en vänligt sinnad nation? Den sliter sönder människor i alla fall.
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen kritiserar försäljningen av den svenska granaten till utlandet. Även Amnesty har krävt att försäljning av den här typen av granater förbjuds. Men vad händer? Vapenexporten genererar inkomster till Sverige och då blundar vår regering. Med tanke på utvecklingen i norra Afrika, när USA trappar upp sin närvaro i Medelhavet, borde alla varningsskyltar i världen tändas inför en fortsatt export av granater till ”vänligt sinnade nationer”. Vad har vi för garantier att de inte inom en snar framtid sätts in i t.ex. Libyen?
Vill vi se bilder av söndertrasade barn i tidningarna och på TV, söndertrasade av svenska granater, undrar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1285
Förra gången berättade jag om den tyske försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg och hans akademiska fuskande. Frågan jag ställde då var om han skulle avgå. Jodå, det gjorde han, bara två dagar senare, och nu är även han före detta försvarsminister. På den posten har flera ministrar före honom stupat - alla med fingrarna i syltburken på ett eller annat sätt. Men jag tror inte någon av er förstår vilket rabalder det har blivit efter denne ministers avgång. I Bayern skriker man i högan sky efter sin ”ljusgestalts” återkomst, nästan som vore han en Messias. Värst skriker Bayerns ministerpresident Horst Seehofer. Partiet behöver den här karismatiske politikern. Så här i karnevalstider har både zu Guttenberg och Seehofer gycklats i varje gathörn. Varje kväll ägnas timmar åt att diskutera huruvida fuskandet är en förlåtlig ungdomssynd eller ett oförlåtligt brott. Fronterna är klara. Omkring femtio procent i Bayern vill ha zu Guttenberg tillbaka, den andra hälften skyr honom som pesten.
Historien med den mer eller mindre avskrivna doktorsavhandlingen är inte slut i och med zu Guttenbergs avgång. Ett datorprogram på Bayreuths universitet har avslöjat att mer än 65% av avhandlingen är plagiat. Men än värre är att flera plagiat härstammar från handledarens arbeten. Bakom framförhållen hand viskas nu om att det kanske är med professorns goda minne eller t.o.m. hjälp som doktorsavhandlingen har åstadkommits. Den akademiska världen är minst sagt upprörd, medan den politiska världen hukar sig och kör med dubbelmoral. Vadå fuska? ”Jag har inte anställt en forskare”, säger fru Merkel, Tysklands kansler, ”jag har anställt en minister.” Detta säger alltså en promoverad doktor.
Men tro nu inte att det fuskas enbart i Tyskland. I Danmark har en kvinnlig professor och hjärnforskare åkt dit med buller och brak. Milena Penkova är huvudperson i en av de största akademiska skandalerna på år och dag i Köpenhamn. Länge höll man tyst om hennes fifflande. Domen som föll mot henne redan i december, belades med sekretess, och först i måndags blev ärendet offentligt. Vad har hon då gjort? Jo, vid en revision saknades 28 000 danska kronor i universitetets kassa. Istället för att erkänna att även hon haft fingrarna i syltburken, förfalskade professorn kontoutdrag och skyllde allt på en student. Denne hade tack och lov en bank som hjälpte honom att bli rentvättad från anklagelserna. Och under tiden, hör och häpna, hände det otroliga. Medan hela denna smutsiga byk tvättades, utnämnde Köpenhamns universitet Milena Penkova till professor och tilldelade henne ett pris på över en miljon danska kronor. Man baxnar. Inte nog med att professorn stal ur universitetets kassa, hon skyllde också brottet på en av sina studenter. Det där med att sjunga om studentens lyckliga dagar är nog en stark överdrift – åtminstone vid Köpenhamns universitet. Här sjunger man hellre dubbelmoralens lov.
Och vad händer här i Sverige ifråga om dubbelmoral? Är vi mera moraliska? Nej, inte ett dugg. Här slår vi oss för bröstet och skryter om vår höga moral och förträfflighet. Men vad gör vi? Inspektionen för strategiska produkter (ISP) har sagt ja till export av den senaste svenskproducerade granaten, en granat som, fylld med småspikar, trasar sönder allt som kommer i dess väg vid en explosion – även människor. Visserligen har ISP endast sagt ja till export till en handfull länder. Men vad spelar det för roll? Granaterna kan säljas vidare. Och förresten, spelar det någon roll om granaten avfyras från en vänligt sinnad nation? Den sliter sönder människor i alla fall.
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen kritiserar försäljningen av den svenska granaten till utlandet. Även Amnesty har krävt att försäljning av den här typen av granater förbjuds. Men vad händer? Vapenexporten genererar inkomster till Sverige och då blundar vår regering. Med tanke på utvecklingen i norra Afrika, när USA trappar upp sin närvaro i Medelhavet, borde alla varningsskyltar i världen tändas inför en fortsatt export av granater till ”vänligt sinnade nationer”. Vad har vi för garantier att de inte inom en snar framtid sätts in i t.ex. Libyen?
Vill vi se bilder av söndertrasade barn i tidningarna och på TV, söndertrasade av svenska granater, undrar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1285
onsdag, mars 9
”Lägga ned radion—vet hut Åke!”
Massor av så kallade ”kommentarer” har jag tagit bort som skräppost på denna blogg. Hundratals anonyma har inte kommenterat vad jag skrivit utan dessa nättroll har bara lämnat en massa länkar framför allt om 11 september och alla olika tolkningar eller konspirationsidéer om denna händelse.
På sistone har jag också vägrat införa en massa länkar från de fegt anonyma om de vildvuxna förklaringarna till Palmemordet, även om jag själv funderar på vad hans planerade Moskvaresa en kort tid före mordet kan ha triggat i gång, eftersom många som fablat om ryska ubåtar i svenska vatten nog då kände sig oroliga. Men om detta har jag på Tyresöradion för några år sedan intervjuat Lars Borgnäs som på SvT gjorde program om detta ”Palmespår”.
Nu senast ”kommenterar” en ”anonym” min text ”Oavlönat föreningsarbete ger faktiskt ännu resultat” (se nedan). Den anonyme skriver:
”Till min stora förskräckelse har jag nu fått höra att du tänker lägga ned Radio Tyresö, om du inte får in x antal mail i lådan. Det gör mig förbannad, här har man år ut och år in avnjutit detta förnämliga program var dag, och så levererar du lätt som en plätt detta fullständigt makabra chockbesked...FRUKTANSVÄRT! Har du inget som helst Ansvar ???? Vet Hut Åke !”
Det jag en gång sagt på http://www.tyresoradion.se/ är att jag efter 26 års frivilligt radiojobb kanske bör sluta för att göra något annat, till exempel skriva ytterligare en bok. Men så länge jag får minst två lyssnarsynpunkter (inte anonyma) per vecka lovade jag att fortsätta. Dessa lyssnaromdömen finns det massor av i fliken ”Sagt om 91.4” på http://www.tyresöradion.se/
Om du som vänligt nog talar om radions ”förnämliga program” ville lämna ditt namn vore det roligt att få kontakt med dig och kanske låta dig höras på radion. Så kom igen!
På sistone har jag också vägrat införa en massa länkar från de fegt anonyma om de vildvuxna förklaringarna till Palmemordet, även om jag själv funderar på vad hans planerade Moskvaresa en kort tid före mordet kan ha triggat i gång, eftersom många som fablat om ryska ubåtar i svenska vatten nog då kände sig oroliga. Men om detta har jag på Tyresöradion för några år sedan intervjuat Lars Borgnäs som på SvT gjorde program om detta ”Palmespår”.
Nu senast ”kommenterar” en ”anonym” min text ”Oavlönat föreningsarbete ger faktiskt ännu resultat” (se nedan). Den anonyme skriver:
”Till min stora förskräckelse har jag nu fått höra att du tänker lägga ned Radio Tyresö, om du inte får in x antal mail i lådan. Det gör mig förbannad, här har man år ut och år in avnjutit detta förnämliga program var dag, och så levererar du lätt som en plätt detta fullständigt makabra chockbesked...FRUKTANSVÄRT! Har du inget som helst Ansvar ???? Vet Hut Åke !”
Det jag en gång sagt på http://www.tyresoradion.se/ är att jag efter 26 års frivilligt radiojobb kanske bör sluta för att göra något annat, till exempel skriva ytterligare en bok. Men så länge jag får minst två lyssnarsynpunkter (inte anonyma) per vecka lovade jag att fortsätta. Dessa lyssnaromdömen finns det massor av i fliken ”Sagt om 91.4” på http://www.tyresöradion.se/
Om du som vänligt nog talar om radions ”förnämliga program” ville lämna ditt namn vore det roligt att få kontakt med dig och kanske låta dig höras på radion. Så kom igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)