Vissa krigsförbrytare går alltid fria.

Aldrig i historien har så många människor, barn kvinnor och obeväpnade män, dödats på så kort tid. Gärningsmännen tillhörde inte de folk som kvasireligiöst brukar stämplas som ”onda”. Inte heller var det en brutal diktator som beordrade massmorden. Nej det var en demokratisk och kristen stat, som utförde illdåden.

Begicks det enorma dödandet kanske i desperation för att rädda sitt eget lands överlevnad efter att ha fått många av sina egna civila förintade? Nej, tvärtom detta land stod på höjden av sin makt och var inte på minsta sätt hotat. De egna civila förlusterna var försumbara i jämförelse med andra folks väldiga lidanden.

Fördes de ansvariga för dessa uppenbara krigsförbrytelser till domstolar och fick dödsstraff eller mångåriga fängelsevistelser? Nej, de fick medaljer, hedersbetygelser och deras politiska eller militära karriärer gynnades. De var segrare i ett ovanligt grymt krig och segrare, särskilt de västliga, är definitionsmässigt inte förbrytare. De besegrades ledare och höga militärer hängdes däremot på löpande band.

Det här gäller förstås den amerikanska atombombsförintelsen av de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945, då kriget i Europa redan sedan tre månader hade upphört. Över 200 000 japaner, nästan alla civila dödades och många tusen skulle åren efteråt dö av bombernas radioaktivitet.

I efterhand har klarsynta amerikanska politiker och generaler, till exempel Robert McNamara, medgivit att de skulle ha dömts som krigsförbrytare, det vill säga om de hade förlorat kriget. Nu doldes händelserna skickligt, först genom att man lade locket på, men sedan djärva journalister började rapportera om fasorna, övergick man till den mest vilseledande propaganda:

Propagandamyt 1: Atombomberna tvang Japan att kapitulera.
Efter Tysklands kapitulation sökte Japan fred. Det hade räckt med att USA mjukat upp lite på sina rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren skulle få sitta i orubbat bo. Det gjorde USA –men först efter det att Hiroshima och Nagasaki hade utplånats.

Propagandamyt 2: Atombomberna räddade liv
Det är ett påstående värdigt Orwells blodiga ironi, att massmordet på över 200 000 människor räddade liv.

Propagandamyt 3: Hiroshima var ett legitimt mål.
Denna myt lanserades av president Truman redan när han några timmar efter Hiroshimas förintelse triumfatoriskt på amerikansk radio stolt berättade om USA:s bedrift och kallade Hiroshima för en ”militärbas”. Nej staden hade så liten militär betydelse att den i motsats till andra japanska städer förskonats från terrorbombningar. Men som en orörd stad kunde man här desto bättre studera det nya djävulsvapnets effektivitet

Propagandamyt 4: Hiroshima och Nagasaki hade varnats.
Ja, inför terrorbombningarna brukade det amerikanska flyget kasta ned flygblad men över flera städer än dem som skulle bombas för att sprida förvirring och framkalla evakueringar. Men Hiroshima och Nagasaki varnades inte utan först efter att dessa städer hade utplånats kostade man på sig flygblad över dem.

Det finns också historiker som menar att atombomberna främst var en styrkedemonstration för att sätta Stalin, vapenbrodern och den kommande motståndaren i kalla kriget, på plats. Den 8 augusti, två dagar efter atombomben mot Hiroshima och dagen före atombomben mot Nagasaki, gick Sovjet till anfall mot Japan. Ironiskt nog var det samma dag som segrarmakterna i London enades om statuterna för krigsförbrytarrättegångarna mot förlorarna. Där framhölls att anfallskrig var en särskilt allvarlig förbrytelse.
------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1269) 1-15 aug.