Folkmakt kontra dominerande pengamakt

Vi minns, hur vi hoppades på en mindre krigisk värld, när kommunismen för ett par årtionden sedan klappade ihop i östra Europa. Kalla kriget hade äntligen slutat, så nu kunde den militära kapprustningen upphöra, trodde vi. Massor av pengar skulle nu kunna användas till människornas bästa i stället för att massmörda dem.

Det var dock alltför optimistiska förhoppningar. Västvärlden med USA i spetsen upptäckte raskt nya fiender som militärt måste bekämpas. Nu när ”ondskans imperium” (Reagan) fallit samman hittade man nya onda ”skurkstater” (Bush), Det blev bland annat krig i Irak 1990, i Jugoslavien 1999, i Afghanistan 2001, i Irak igen 2003. Mestadels handlade det om anfallskrig, något som segermakterna i Nürnberg 1945-46 stämplade som den värsta av krigsförbrytelser och därför lät hänga bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop.

Den mäktiga vapenindustrin, som i början fick kalla fötter vid kalla krigets slut, behövde inte oroa sig länge. Tvärtom, USA:s väldiga militära satsningar har fortsatt att öka och lilla ”neutrala” Sverige har det senaste decenniet kunnat fyrfaldiga sin vapenexport.

Kanske är jag alltför konspiratorisk när jag undrar om inte starka ekonomiska krafter finns i bakgrunden för de fortsatta krigen. Med pengar kan man få politiker på sin sida, och vapenlobbyn har enorma resurser och kan därmed också påverka medierna, som nästan alla är vinstdrivande. Det är annars obegripligt, hur Bush och Blair kunde starta anfallet på Irak 2003 genom att få sin lögnaktiga propaganda om Saddams massförintelsevapen trodd. Krigens första offer är som vanligt sanningen, och den aktar sig de ekonomiskt beroende för att framföra.

Björn Gillberg påpekade: ”Regeln är att människan gärna gräver sin egen grav, bara timpengen är tillräckligt hög”. Och självaste Lyndon B Johnson – minns du honom?—var klarsynt nog att säga: ”Upptrappningen i Vietnam övertygade de amerikanska affärsmännen om att de inte under den närmaste framtiden behövde frukta några ekonomiska bakslag.”

Inom det väldiga militär-industriella komplexet finns stora vinster att hämta och välavlönade karriärer att göra. Här är den utfattiga fredsrörelsen i extremt underläge. Där finns inga personliga klipp att hämta utan bara hårt frivilligt arbete att utföra

Pengamaktens motsats är folkmakten, den stolta folkrörelsetraditionen, där människor verkar oavlönade för gemensamma mål till allas bästa. Detta arbete har fått allt lägre status, för de flesta beundrar nu fånigt dem som har tillskansat sig rikedomar. Alltså tillhör jag underklassen, som nu i 25 år gjort frivillig radio, så nödvändig i medieskuggans Tyresö.

Fem av Tyresöpartierna utnyttjar nu inför valet radion, men det parti som sannolikt har mest pengar och de rikaste sympatisörerna har märkligt nog förklarat att det inte har råd med småsummorna till Tyresöradion. Man kan bara hoppas, att några inte blir provocerade av att det ännu finns folk som arbetar utan tanke på vinst eller lön.

För 250 år sedan verkade de beundransvärda franska upplysningsfilosoferna, Voltaire, Rousseau och andra. Montesquieu lanserade principen om maktdelning och menade att den då dominerande kungamakten borde balanseras av riksdagar och domstolar. Kanske finns det i dag partier, som vill balansera den nu dominerande pengamakten, undrar

Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1271(29/8-12/9 2010)