Marianne Stieger: Hettans och katastrofernas sommar

Kära lyssnare!
För första gången på tre år hade jag sommarpaus i Radio TUFF.
Och lika så gott var väl det. För vad annars skulle jag ha rapporterat från Limhamn än: hett, solen steker och jag badar. Och det skulle ni snart ha tröttnat på. I fem veckor gassade solen ner oavbrutet. Ängarna vid Ribban och Sibbarp var brunbrända, och de stackars andungarna fick leta länge efter varje grässtrå. Potatisblasten på åkrarna runt Malmö slokade och betorna såg eländiga ut.

Medan ni hade regn och svalka uppe i Stockholm lät regnet vänta på sig härnere. Och som amen i kyrkan kom det larmrapporter från lantbrukarna. Så kom då det första hett efterlängtade regnet även här. Och nästa morgon, när jag gick på min vanliga badtur till Sibbarp, kände jag något nytt i luften, något som i förstone fick mig att tveka om mina sinnen. Det låg äppledoft i luften. Nattens fukt hade fått de första sommaräpplen att avge hela sin söta arom. O, så näsborrarna vidgades och lungorna andades in alla sommardofter som vi så länge hade saknat i torkan.

Medan hettan framkallar förfärliga bränder i Ryssland, regnar det syndafloder på andra håll. Vi har sett bilderna från Pakistan, där man räknar med fjorton miljoner drabbade och fler än tusen omkomna på grund av översvämningarna. I sydöstra Europa, i hörnet mellan Tjeckien, Polen och Tyskland, där man knappt har röjt upp efter vårflodens översvämningar, har människorna på nytt drabbats av flodvågor. Varhelst vattnet forsar fram, drar det med sig död och elände. Vattnet, det livgivande vattnet, föröder landskap och människors tillvaro lika fort och obarmhärtigt som det är livsviktigt för vår överlevnad.

Vi moderna människor gör av med mängder av rent vatten. Vi betraktar det som så naturligt här i västerlandet att vattnet ska forsa fram ur kranarna och att vi kan slösa med det i all oändlighet. Men en sommar som denna får oss att tänka i andra banor. I sommarhettan slår vattningsförbudet till. Plötsligt blir rent vatten en lyxvara och man blir rädd om dropparna. Då går tankarna till kvinnorna och flickorna i de fattiga länderna i Afrika och Asien, där de ibland får vandra i timmar för att bära hem vatten som inte alltid är rent. Då blir åtminstone jag stolt över det arbete som TUFF har utfört i Dharampur i nordvästra Indien, där vår förening har byggt mängder av brunnar, för att ge människorna i byarna tillgång till rent vatten utan att behöva släpa på det i timmar. Önska er en TUFF-brunn i femtioårspresent!

Med fasa har vi sett på bilderna från oljekatastrofen utanför USA:s sydkust. Där har människors girighet och jakt på olja lett till den största vattenkatastrofen på år och dag. Nu är hålet på havsbottnen, på 1500 meters djup, tilltäppt, men vet vi något om de skador som har förorsakats? Vilka blir konsekvenserna för människorna i de här kusttrakterna? Att fisket inte kommer att kunna återupptas på många år är klart. Men alla de kemikalier som har släppts ut i vattnet för att binda oljan – vilka blir konsekvenserna av det?

Har det då inte hänt något bra i sommar? Jo, det har det faktiskt! Små framsteg är också framsteg. I juli trädde den internationella konventionen mot klusterbomber i kraft. Kommer alla krigförande länder att hålla sig till det förbudet? Det är en ännu obesvarad fråga. Men genom förbudet hoppas FN kunna ”stigmatisera” användandet av dessa förfärliga vapen. Och det är alltid ett steg i rätt riktning – i väntan på att president Obamas löfte om ett kärnvapenfritt USA - och förhoppningsvis en helt kärnvapenfri värld - ska uppfyllas.

Ännu är inte sommaren helt slut, även om skolorna börjar nästa vecka. Njut av de sommardagar som återstår, hälsar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1270