Från Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) skickade vi 8400 kr till projektet Ship to Gaza, som i den stolta ickevåldsliga traditionen skulle förse det instängda Gaza med förnödenheter. I Radio Tuff har vi flera gånger skildrat projektet, men nu har det ändat i en tragedi med många dödade.
Nu hör jag ständigt från de många israelvänliga medierna, att från Gaza skickas raketer på måfå mot Israel, verkligen grymt och barbariskt. Men under Israels anfall på Gaza för 18 månaderna sedan dödades tretton israeler medan uppåt 1400 palestinier, därav ca 400 barn dödades och de har väl samma människovärde som dödade israeler, även om detta inte alltid framkommer i våra mittfåriga medier.
Den enda gång jag har reserverat mig mot ett beslut av Svenska Freds' årskongress var när den på 80-talet betecknade Israel som en "rasistisk stat". Tyckte att ordet rasism redan då var alldeles för missbrukat men anade inte att många år senare skulle de politiskt korrekta högljutt fördöma all saklig kritik av Israel som antisemitism eller att kritik av islamiska våldsdåd skulle stämplas som islamofobi. Inte heller anade jag att historieforskare i yttrandefrihetens Europa skulle åtalas och ibland hamna i fängelse, bara för att de påpekat överdrifter i de ständiga berättelserna om judarnas lidanden under andra världskriget.
---------------------------------------------------------------------------------
Nåt helt annat:
På Succékanalen 91,4 www.tyresoradion.se hörs nu bland annat en intervju med Joachim Sander och hans två unga kvinnliga medarbetare. När jag gjorde den, plåtade de mig för att lägga ut på TyresöTV. När jag nu ser mig på TV bekräftar det min gamla övertygelse om att vi gubbar skall hålla oss till radio för att slippa synas. Om ni klickar på adressen nedan ser ni eländet:
http://www.youtube.com/watch?v=ldGG9wO8gNs&feature=player_embedded
Min ångermanländske landsman Lubbe Nordström skrev på gamla dar: "Också jag har varit ung, ja yngre än de flesta!"
Håller med honom.
Åke Sandin
måndag, maj 31
fredag, maj 28
Våga tvivla-- och bli förtalad!
Redan på 1980-talet uttryckte jag i Pax-krönikor, Radio Tuff och artiklar i rikspressen tvivel på mediernas ständiga och andfådda helsidor om att ryska ubåtar vimlade i svenska vatten praktiskt taget varje sommarvecka under flera år. Det var inte politiskt korrekt att gå motströms och de vilseledda och hjärntvättade anklagade mig för att gå i Moskvas ledband -- bara för att jag tillämpade vanlig källkritik. Även i Svenska Freds fanns det några som var bekymrade över mina politiskt inkorrekta tvivel, men min efterträdare som Svenska Freds ordförande, Tomas Magnusson, var en kritisk journalist och stödde mig.
Så småningom visade det sig att de påstådda ubåtarna var undervattensskär, minkar, pruttande fiskar, timmerstockar, stenar, läckande avloppsrör, finländska bogserbåtar och vilken krusning av vattenytan som helst -- plus uppgifter från groggfarbröder på skärgårdsverandor. Och påstådda radiosignaler från sovjetiska ubåtar i svenska vatten förnekades sedan av FRA.
Det sista av de ubåtstroendes fästen rasade ihop härom året. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) analyserade då ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En märkligt hemligstämplad inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade i 25 år varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Men när den äntligen blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla svenska galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Men U 137 då, den sovjetiska ubåten som låg som en död jättepadda på ett skär i Blekinge 1981 och utlöste den svenska ubåtshysterin? Visst, hon var en verklig ubåt, men varför i herrans namn skulle hon in i Gåsefjärden, som är så grund att hon inte skulle ha kunnat använda sin främsta egenskap, att gömma sig under vattnet? Och varför letade sovjetiskt flyg efter sin försvunna ubåt utanför Bornholm, om hon inte grovt hade felnavigerat. Kommendör Karl Andersson, den förste svensk som gick ombord på U 137 hävdade att det inte var ett avsiktligt intrång.
Men som sagt: i början blev vi dissidenter betraktade som närmast landsförrädiska språkrör för den sovjetiska diktaturen. De som förtalade oss mest har förstås inte bekvämat sig med att beklaga sina överdrifter.
Efter att ha gjort ca 5000 radiointervjuer har jag lärt mig mycket, inte minst av flera hundra utomlandsfödda svenskar från massor av olika länder. Några av dem är balter, finländare och tyskar, tillhörde alltså krigets förlorare, vilkas lidanden medierna nogsamt tystar ner. Det ledde till att jag i Pax också skildrade terrorbombningarna av civila tyska och japanska städer och den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka drygt två miljoner dog/dödades för att inte tala om den dryga miljon tyska kvinnor och flickor som våldtogs, ibland till döds.
Jag dristade mig också till att avslöja ack så politiskt korrekta historieförfalskningar. I böcker, tusentals artiklar och massor av andra inslag i medierna hade i åratal påståtts, att tyskarna minsann hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Andra ständigt upprepade lögner från segrarnas propaganda var att tyskarna gasat ihjäl en massa människor i Buchenwald, Dachau och andra otäcka läger i egentliga Tyskland, att de hade mördat ca 15 000 polacker i Katyn med flera ställen i Sovjetunionen, att de hade gasat ihjäl hela 4 miljoner judar i Auschwitz, enligt en fransk skolfilm hela 9 miljoner. Till och med i svenska skolor hade många årgångar elever lärt sig att liknande smaskiga historier var sanning, itutade som de var av sina indoktrinerade lärare, av vilka jag var en. När jag upptäckte att detta var övervintrad krigspropaganda höll jag inte käft utan skrev om det i Pax. Det skulle jag inte ha gjort, för Svenska Freds dåvarande ordförande Magnus Jiborn, duktig fast trendriktig filosof och tydligen okunnig i historia, gick i taket och uppmanade mig upprört att inte skriva sånt mera. Alltså slutade jag efter 113 gratiskrönikor att medarbeta i Pax.
På 80-talet hade jag genom mitt tvivel på de hysteriska ubåtshistorierna blivit avhånad som kommunistisk medlöpare bara för att jag använde vanlig källkritik. Nu blev jag i stället ”Ahmed Ramis hantlangare”, som det stod i Expressens helsidesrubrik (12/12 97) över en ovanligt lögnaktig artikel. Det är en klen tröst att många politiskt korrekta historieförfalskare sedan –men bara i förbigående -- har anslutit sig till de ansedda historiker, som har avfärdat tvålhistorierna och annan smaskig propaganda som myter.
Den 15 februari 2003 ägde en av de största demonstrationerna någonsin rum i Stockholm. Det gällde att stoppa det annalkande anfallet på Irak. I Tuff och Radio Tuff var vi mycket aktiva att samla folk till denna manifestation över partigränserna. Tyvärr ställde Svenska Freds inte upp. Arvet från Jiborn hade tyvärr pacificerat gamla Svenska Freds’ unga beslutsfattare, rädda att sticka ut huvudet i den amerikansk-israeliska snålblåsten. Jo jag vet, efteråt har de beklagat detta.
Krigets första offer är sanningen. Det bekräftades med råge, när USA och England sedan anföll Irak under förevändningen att Saddam minsann hade kärnvapen som på en knapp timme kunde förinta brittiska storstäder. Hade vi vågat gå motvinds den gången och satt tilltro till Hans Blix och hans vapeninspektörers försäkringar att Irak inte hade massförstörelsevapen hade vi åtminstone så här i efterhand kunnat skryta med att vi hade rätt.
Åke Sandin ( Texten ej sänd i Radio Tuff)
Så småningom visade det sig att de påstådda ubåtarna var undervattensskär, minkar, pruttande fiskar, timmerstockar, stenar, läckande avloppsrör, finländska bogserbåtar och vilken krusning av vattenytan som helst -- plus uppgifter från groggfarbröder på skärgårdsverandor. Och påstådda radiosignaler från sovjetiska ubåtar i svenska vatten förnekades sedan av FRA.
Det sista av de ubåtstroendes fästen rasade ihop härom året. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) analyserade då ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En märkligt hemligstämplad inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade i 25 år varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Men när den äntligen blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla svenska galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Men U 137 då, den sovjetiska ubåten som låg som en död jättepadda på ett skär i Blekinge 1981 och utlöste den svenska ubåtshysterin? Visst, hon var en verklig ubåt, men varför i herrans namn skulle hon in i Gåsefjärden, som är så grund att hon inte skulle ha kunnat använda sin främsta egenskap, att gömma sig under vattnet? Och varför letade sovjetiskt flyg efter sin försvunna ubåt utanför Bornholm, om hon inte grovt hade felnavigerat. Kommendör Karl Andersson, den förste svensk som gick ombord på U 137 hävdade att det inte var ett avsiktligt intrång.
Men som sagt: i början blev vi dissidenter betraktade som närmast landsförrädiska språkrör för den sovjetiska diktaturen. De som förtalade oss mest har förstås inte bekvämat sig med att beklaga sina överdrifter.
Efter att ha gjort ca 5000 radiointervjuer har jag lärt mig mycket, inte minst av flera hundra utomlandsfödda svenskar från massor av olika länder. Några av dem är balter, finländare och tyskar, tillhörde alltså krigets förlorare, vilkas lidanden medierna nogsamt tystar ner. Det ledde till att jag i Pax också skildrade terrorbombningarna av civila tyska och japanska städer och den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka drygt två miljoner dog/dödades för att inte tala om den dryga miljon tyska kvinnor och flickor som våldtogs, ibland till döds.
Jag dristade mig också till att avslöja ack så politiskt korrekta historieförfalskningar. I böcker, tusentals artiklar och massor av andra inslag i medierna hade i åratal påståtts, att tyskarna minsann hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Andra ständigt upprepade lögner från segrarnas propaganda var att tyskarna gasat ihjäl en massa människor i Buchenwald, Dachau och andra otäcka läger i egentliga Tyskland, att de hade mördat ca 15 000 polacker i Katyn med flera ställen i Sovjetunionen, att de hade gasat ihjäl hela 4 miljoner judar i Auschwitz, enligt en fransk skolfilm hela 9 miljoner. Till och med i svenska skolor hade många årgångar elever lärt sig att liknande smaskiga historier var sanning, itutade som de var av sina indoktrinerade lärare, av vilka jag var en. När jag upptäckte att detta var övervintrad krigspropaganda höll jag inte käft utan skrev om det i Pax. Det skulle jag inte ha gjort, för Svenska Freds dåvarande ordförande Magnus Jiborn, duktig fast trendriktig filosof och tydligen okunnig i historia, gick i taket och uppmanade mig upprört att inte skriva sånt mera. Alltså slutade jag efter 113 gratiskrönikor att medarbeta i Pax.
På 80-talet hade jag genom mitt tvivel på de hysteriska ubåtshistorierna blivit avhånad som kommunistisk medlöpare bara för att jag använde vanlig källkritik. Nu blev jag i stället ”Ahmed Ramis hantlangare”, som det stod i Expressens helsidesrubrik (12/12 97) över en ovanligt lögnaktig artikel. Det är en klen tröst att många politiskt korrekta historieförfalskare sedan –men bara i förbigående -- har anslutit sig till de ansedda historiker, som har avfärdat tvålhistorierna och annan smaskig propaganda som myter.
Den 15 februari 2003 ägde en av de största demonstrationerna någonsin rum i Stockholm. Det gällde att stoppa det annalkande anfallet på Irak. I Tuff och Radio Tuff var vi mycket aktiva att samla folk till denna manifestation över partigränserna. Tyvärr ställde Svenska Freds inte upp. Arvet från Jiborn hade tyvärr pacificerat gamla Svenska Freds’ unga beslutsfattare, rädda att sticka ut huvudet i den amerikansk-israeliska snålblåsten. Jo jag vet, efteråt har de beklagat detta.
Krigets första offer är sanningen. Det bekräftades med råge, när USA och England sedan anföll Irak under förevändningen att Saddam minsann hade kärnvapen som på en knapp timme kunde förinta brittiska storstäder. Hade vi vågat gå motvinds den gången och satt tilltro till Hans Blix och hans vapeninspektörers försäkringar att Irak inte hade massförstörelsevapen hade vi åtminstone så här i efterhand kunnat skryta med att vi hade rätt.
Åke Sandin ( Texten ej sänd i Radio Tuff)
torsdag, maj 27
Tuffs solidaritetspris till Tyresöskolor
Tyresö kan vara mycket stolt över att i många år gjort omfattande insatser för de fattigaste av de fattiga i Indien. Där har många skolbyggnader, hundratals brunnar, massor av dammar, 100 000 mangoträd och mycket annat finansierats av Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF.
Pengarna har inte minst jobbats in av personal och elever vid Kumla skola, Tyresö skola och Strandskolan, som gjort dagsverken eller anordnat Öppet hus varje år. I Tuff finns en fond för att prisbelöna lokalt solidaritetsarbete. Därför kunde Radio Tuffs Monica Schelin och Åke Sandin den 15 april överlämna 6000 kr och ett diplom till Tyresö skola. Och den 3 maj överlämnade Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl samt tuff-aktivisten och förra tennisstjärnan Lena Sandin samma pris till Strandskolan.
Strandskolans rektor: Magnus Duvnäs:
-- Jag känner mig hedrad över att Strandskolan fick det här priset. Det är helt i läroplanens anda att ge eleverna ett internationellt perspektiv genom att låta dem deltaga i praktiskt solidaritetsarbete. Alla på skolan uppskattade med stolthet priset.
Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl förklarar:
-- I Tuff arbetar alla oavlönat, så varje insamlad krona skickas oavkortat till våra indiska partners, som lyckas göra mycket mera för pengarna än vad de skulle ha räckt till här hemma. Prissummorna kommer inte från vårt insamlingskonto utan från en fond som fylls på med vänners och bekantas bidrag, när Tuff-aktivister fyller jämna år.
Den 4 juni har Tyresö skola sitt årliga dagsverke. Från Tyresös indiske partner, Bhikhu Vyas, föreslås att pengarna skall användas till ett elevhem för flickor vid en av de skolor som uppförts för Tuff-pengar. Där finns ett nytt klassrum finansierat av Tyresö skola och ett par brunnar nyligen anlagda för pengar från Kumla skola, som den 12 maj hade sitt sedvanliga dagsverke för Indienprojekten.
Pengarna har inte minst jobbats in av personal och elever vid Kumla skola, Tyresö skola och Strandskolan, som gjort dagsverken eller anordnat Öppet hus varje år. I Tuff finns en fond för att prisbelöna lokalt solidaritetsarbete. Därför kunde Radio Tuffs Monica Schelin och Åke Sandin den 15 april överlämna 6000 kr och ett diplom till Tyresö skola. Och den 3 maj överlämnade Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl samt tuff-aktivisten och förra tennisstjärnan Lena Sandin samma pris till Strandskolan.
Strandskolans rektor: Magnus Duvnäs:
-- Jag känner mig hedrad över att Strandskolan fick det här priset. Det är helt i läroplanens anda att ge eleverna ett internationellt perspektiv genom att låta dem deltaga i praktiskt solidaritetsarbete. Alla på skolan uppskattade med stolthet priset.
Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl förklarar:
-- I Tuff arbetar alla oavlönat, så varje insamlad krona skickas oavkortat till våra indiska partners, som lyckas göra mycket mera för pengarna än vad de skulle ha räckt till här hemma. Prissummorna kommer inte från vårt insamlingskonto utan från en fond som fylls på med vänners och bekantas bidrag, när Tuff-aktivister fyller jämna år.
Den 4 juni har Tyresö skola sitt årliga dagsverke. Från Tyresös indiske partner, Bhikhu Vyas, föreslås att pengarna skall användas till ett elevhem för flickor vid en av de skolor som uppförts för Tuff-pengar. Där finns ett nytt klassrum finansierat av Tyresö skola och ett par brunnar nyligen anlagda för pengar från Kumla skola, som den 12 maj hade sitt sedvanliga dagsverke för Indienprojekten.
lördag, maj 22
Grovt hyckleri att fira freden krigiskt!
Den 8 maj var det 65 år sedan det blodigaste och mest förödande kriget i Europas historia äntligen slutade. I stället för att komma ihåg de många tiotals miljonerna grymt dödade, alla miljonerna stackars människor som i svält och umbäranden blev krigets indirekta dödsoffer, alla våldtagna eller etniskt rensade satsade segrarna på att hylla de krigsmakter som bidrog till eländet. Över ett hundra tusen soldater paraderade i ryska så kallade ”hjältestäder”, stridsflygplan dundrade fram, kärnvapenladdade missiler visades lika stolt som skamlöst upp.
Det här påminner om den ironiska skylten ”Peace is Our Profession” i Stanley Kubricks film Dr Strangelove. Den fanns utanför en amerikansk flygbas med en knäpp överste och där utbryter en vild skottlossning trots att fred sägs vara soldaternas yrke. Och man minns Albert Einsteins ord:
”Den som kan marschera i ordnat led efter takt till musik har mitt förakt. Sin stora hjärna har han fått av misstag, han skulle gott kunna reda sig med ryggmärgen. Denna civilisationens skamfläck borde man snarast möjligt utplåna. Heroism på kommando, meningslösa våldshandlingar, äcklig fosterländskhet, jag hatar dem intensivt”
För att kring fredsdagen den 8 maj se eller läsa något annat än segrarnas skrytsamma dyrkan av militära hjältar, vilket förlett dem till många anfallskrig sedan 1945, måste man fly till The Japan Times. Där skriver (7 maj) Charles Burress om hur segrarna undviker att nämna sina egna massmord på civila. Han påminner om de amerikanska napalmbombningarna av Tokyo den 10 mars 1945, då uppåt 100 000 civila brändes ihjäl och gatorna var fulla av lik, svarta som kol. Han citerar också general Curtis LeMay och Robert McNamara, som påpekat att de hade dömts som krigsförbrytare om amerikanerna hade förlorat kriget.
I maj kunde man också höra om hur starka krafter i Frankrike försökte censurera Rachid Boucharebs fim om massakern i Setif, där tusentals algerier massakrerades av den franska krigsmakten. Det skedde faktiskt just den 8 maj 1945, fredsdagen i Europa.
Egentligen är sådan censur nästan en fransk tradition. Stanley Kubricks realistiska film ”Ärans väg” (1957) om första världskriget stoppades för visning under 18 år i Frankrike. Och Boris Vians sång ”Le Déserteur” blev förbjuden under Algerietkriget. Men nu ska vi helt ocensurerat höra Ulla Sjöblom sjunga ”Jag står här på ett torg” i Lars Forssells översättning av Vians visa.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1264) 2010-05-23
---------------------------------------------------
Jag står här på ett torg
Svensk text: Lars Forssell, 1958. Fransk originaltext och musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954:
Jag står här på ett torg.
Ett cirkuståg passerar.
En clown, en vind passerar.
Men jag är full av sorg.
Mitt hjärta är en sång.
Den handlar om hans läppar.
Den handlar om hans ögon
som spelade en gång.
O, säj, Ni som är här,
vad skulle Ni då höra,
vad skulle Ni då göra,
om den som som Ni har kär
blev borta i ett krig
till ingen, ingen nytta
där mänskor blev förbytta
som djävlarna med dig.
Jag står här på en square.
Det regnar i mitt hjärta.
Det säjer i mitt hjärta
att han är inte här.
Fast fåglarna ger hals
och träden gröna vaknat…
jag ser det med min saknad.
Jag ser det inte alls.
För den som jag höll av
har stympats, bränts och satsats,
förlorats, glömts och kastats
med andra i en grav.
Vem spelar detta spel
med blod och svett och tårar,
med kulsprutor och bårar…
Jag vet att det är fel.
Ni vet att det är fel.
Jag vet att jag är dum.
Säg ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,
men säj, hr President
om ni har tid att svara…
å, kunde Ni förklara
det onda som har hänt?
Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?
Oh, alla ni med makt
jag ville bara säga:
Låt människorna leva
och gör som jag har sagt!
Oh, gör som jag har sagt!
(Ulla Sjöblom sjung denna sång i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1264)
Det här påminner om den ironiska skylten ”Peace is Our Profession” i Stanley Kubricks film Dr Strangelove. Den fanns utanför en amerikansk flygbas med en knäpp överste och där utbryter en vild skottlossning trots att fred sägs vara soldaternas yrke. Och man minns Albert Einsteins ord:
”Den som kan marschera i ordnat led efter takt till musik har mitt förakt. Sin stora hjärna har han fått av misstag, han skulle gott kunna reda sig med ryggmärgen. Denna civilisationens skamfläck borde man snarast möjligt utplåna. Heroism på kommando, meningslösa våldshandlingar, äcklig fosterländskhet, jag hatar dem intensivt”
För att kring fredsdagen den 8 maj se eller läsa något annat än segrarnas skrytsamma dyrkan av militära hjältar, vilket förlett dem till många anfallskrig sedan 1945, måste man fly till The Japan Times. Där skriver (7 maj) Charles Burress om hur segrarna undviker att nämna sina egna massmord på civila. Han påminner om de amerikanska napalmbombningarna av Tokyo den 10 mars 1945, då uppåt 100 000 civila brändes ihjäl och gatorna var fulla av lik, svarta som kol. Han citerar också general Curtis LeMay och Robert McNamara, som påpekat att de hade dömts som krigsförbrytare om amerikanerna hade förlorat kriget.
I maj kunde man också höra om hur starka krafter i Frankrike försökte censurera Rachid Boucharebs fim om massakern i Setif, där tusentals algerier massakrerades av den franska krigsmakten. Det skedde faktiskt just den 8 maj 1945, fredsdagen i Europa.
Egentligen är sådan censur nästan en fransk tradition. Stanley Kubricks realistiska film ”Ärans väg” (1957) om första världskriget stoppades för visning under 18 år i Frankrike. Och Boris Vians sång ”Le Déserteur” blev förbjuden under Algerietkriget. Men nu ska vi helt ocensurerat höra Ulla Sjöblom sjunga ”Jag står här på ett torg” i Lars Forssells översättning av Vians visa.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1264) 2010-05-23
---------------------------------------------------
Jag står här på ett torg
Svensk text: Lars Forssell, 1958. Fransk originaltext och musik: Boris Vian (”Le déserteur”), 1954:
Jag står här på ett torg.
Ett cirkuståg passerar.
En clown, en vind passerar.
Men jag är full av sorg.
Mitt hjärta är en sång.
Den handlar om hans läppar.
Den handlar om hans ögon
som spelade en gång.
O, säj, Ni som är här,
vad skulle Ni då höra,
vad skulle Ni då göra,
om den som som Ni har kär
blev borta i ett krig
till ingen, ingen nytta
där mänskor blev förbytta
som djävlarna med dig.
Jag står här på en square.
Det regnar i mitt hjärta.
Det säjer i mitt hjärta
att han är inte här.
Fast fåglarna ger hals
och träden gröna vaknat…
jag ser det med min saknad.
Jag ser det inte alls.
För den som jag höll av
har stympats, bränts och satsats,
förlorats, glömts och kastats
med andra i en grav.
Vem spelar detta spel
med blod och svett och tårar,
med kulsprutor och bårar…
Jag vet att det är fel.
Ni vet att det är fel.
Jag vet att jag är dum.
Säg ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,
men säj, hr President
om ni har tid att svara…
å, kunde Ni förklara
det onda som har hänt?
Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?
Oh, alla ni med makt
jag ville bara säga:
Låt människorna leva
och gör som jag har sagt!
Oh, gör som jag har sagt!
(Ulla Sjöblom sjung denna sång i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1264)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1264) 2010-05-23 till...
....till den välkände författaren Henning Mankell, som i Sveriges Radios P4 Extra (16/5) berättade sakligt om varför han engagerat sig för ”Ship to Gaza”. Han är en av dem som följer med en av de åtta båtar som med förnödenheter och återuppbyggnadsmaterial försöker angöra Gazas kust. Mankell kunde garantera att inga farligheter, inte ens en nagelfil, fanns bland varorna. Däremot kunde han inte garantera att israelerna låter båtarna komma till Gaza, som han betecknade som världens största fängelse. Från Tuff har 8400 kr skickats till projektet Ship to Gaza.
....till Aftonbladets Åsa Linderborg, som (11/5) skriver under rubriken ”Ett skepp kommer lastat” just om projektet Ship to Gaza:
”Skeppet Sofia är lastat med utrustning för att bygga upp infrastrukturen i Gaza. Enda sättet att trotsa Israels blockad mot Gaza är via internationellt vatten. Ship to Gaza är en koalition av olika solidaritets- och människorättsorganisationer, som förvärvat och utrustat fartyget Sofia .Båten är lastad med avsaltningsanläggningar (för att konvertera havsvatten), generatorer, svetsaggregat och cement – alltihop för att bygga upp infrastrukturen i detta ’världens största utomhusfängelse’, som har 1,6 miljoner fångar varav en miljon är barn.(....) Båten ingår i en konvoj om åtta båtar som avseglar från Grekland om ett par veckor. Ett turkiskt skepp är lastat med 100 prefabricerade hus, varav en skola”
Den 24 maj beräknas skeppet Sofia och hennes sju systrar anlända Gaza – om inte Israel sätter stopp.
....till afghanskfödda Nasira Omidy, uppskattad sköterska vid äldreboendet Trollängen i Tyresö. Hon rapporterar nu om de 10 000 kr som Tuff lämnat i år för vidare befordran till det krigshärjade Afghanistan. En del av pengarna har bekostat sjukhusvård för en flerbarnsmor, som på grund av fattigdom sålde sin ena njure och sedan drabbades av sjukdom i den andra. Nasira berättar att de hjälpta afghanerna betraktar Tuff som ”änglar”
....till den afghanska fredsaktivisten Malalai Joya som av TIME magazine utsågs bland de 100 mest inflytelserika i världen. Men hon tycker att tidningen förtigit hennes kritik av främmande trupper i Afghanistan och säger: ”TIME har målat en falsk bild av mig och nämner inget om min kamp mot USA:s och Natos avskyvärda ockupation av Afghanistan. Alla vet ju att jag står sida vid sida med den ärorika antikrigsrörelsen.”
....till Kumla skola, som den 12 maj hade sitt årliga dagsverke för de omfattande Tuff-projekten i Indien och fick in mycket pengar, som delas mellan Zambia och Indien. Och den 4 juni har Tyresö skola dagsverke för de indiska projekten. Det lovar så gott att Tuff i år liksom de senaste åren kanske kan skicka 300 000 kr till skolor, brunnar, mangoträd, dammar med mera för de fattigaste av de fattiga i indiska Dharampurs hundratals små byar. Lägg märke till att allt arbete i Tuff sker oavlönat, så att varenda krona kan skickas oavkortat till ändamålet.
....till den perfekta presenten, Tuffs mangogram, som bidragit till att hela 100000 mangoträd planterats i Dharampurs fattiga små byar. Där ger de bland annat vitaminer mot den nattblindhet, som tidigare drabbade människorna. Mangogrammen finns i tre varianter:
1. För att gratulera....
2. I stället för blommor
3. Till minne av....
...till två Tuff-arrangemang: Samtalscaféet Filosofika har en ny träff onsdagen den 26 maj kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Tekniken som samhällsräddare”. Och lördag den 29 maj kl 11-15 kan vi fynda vid Tuffs storloppis på ängen nedanför rulltrapporna vid Tyresö centrum
....till Aftonbladets Åsa Linderborg, som (11/5) skriver under rubriken ”Ett skepp kommer lastat” just om projektet Ship to Gaza:
”Skeppet Sofia är lastat med utrustning för att bygga upp infrastrukturen i Gaza. Enda sättet att trotsa Israels blockad mot Gaza är via internationellt vatten. Ship to Gaza är en koalition av olika solidaritets- och människorättsorganisationer, som förvärvat och utrustat fartyget Sofia .Båten är lastad med avsaltningsanläggningar (för att konvertera havsvatten), generatorer, svetsaggregat och cement – alltihop för att bygga upp infrastrukturen i detta ’världens största utomhusfängelse’, som har 1,6 miljoner fångar varav en miljon är barn.(....) Båten ingår i en konvoj om åtta båtar som avseglar från Grekland om ett par veckor. Ett turkiskt skepp är lastat med 100 prefabricerade hus, varav en skola”
Den 24 maj beräknas skeppet Sofia och hennes sju systrar anlända Gaza – om inte Israel sätter stopp.
....till afghanskfödda Nasira Omidy, uppskattad sköterska vid äldreboendet Trollängen i Tyresö. Hon rapporterar nu om de 10 000 kr som Tuff lämnat i år för vidare befordran till det krigshärjade Afghanistan. En del av pengarna har bekostat sjukhusvård för en flerbarnsmor, som på grund av fattigdom sålde sin ena njure och sedan drabbades av sjukdom i den andra. Nasira berättar att de hjälpta afghanerna betraktar Tuff som ”änglar”
....till den afghanska fredsaktivisten Malalai Joya som av TIME magazine utsågs bland de 100 mest inflytelserika i världen. Men hon tycker att tidningen förtigit hennes kritik av främmande trupper i Afghanistan och säger: ”TIME har målat en falsk bild av mig och nämner inget om min kamp mot USA:s och Natos avskyvärda ockupation av Afghanistan. Alla vet ju att jag står sida vid sida med den ärorika antikrigsrörelsen.”
....till Kumla skola, som den 12 maj hade sitt årliga dagsverke för de omfattande Tuff-projekten i Indien och fick in mycket pengar, som delas mellan Zambia och Indien. Och den 4 juni har Tyresö skola dagsverke för de indiska projekten. Det lovar så gott att Tuff i år liksom de senaste åren kanske kan skicka 300 000 kr till skolor, brunnar, mangoträd, dammar med mera för de fattigaste av de fattiga i indiska Dharampurs hundratals små byar. Lägg märke till att allt arbete i Tuff sker oavlönat, så att varenda krona kan skickas oavkortat till ändamålet.
....till den perfekta presenten, Tuffs mangogram, som bidragit till att hela 100000 mangoträd planterats i Dharampurs fattiga små byar. Där ger de bland annat vitaminer mot den nattblindhet, som tidigare drabbade människorna. Mangogrammen finns i tre varianter:
1. För att gratulera....
2. I stället för blommor
3. Till minne av....
...till två Tuff-arrangemang: Samtalscaféet Filosofika har en ny träff onsdagen den 26 maj kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Tekniken som samhällsräddare”. Och lördag den 29 maj kl 11-15 kan vi fynda vid Tuffs storloppis på ängen nedanför rulltrapporna vid Tyresö centrum
fredag, maj 21
Marianne Stieger: Kungligheter i krig och fred
Kära lyssnare!
Den kungliga hufvudstaden tycks fullständigt kvävas av kunglig bröllopsyra. Inte en dag utan utförliga rapporter om blomsterarrangemang, kortegevägar, paradövningar och rodd med kunglig slup. Jaja, låt oss hoppas att det äktenskapet håller efter alla dessa förberedelser.
Men en fråga sysselsätter mig. Hur blir det nu med släktnamnet? Kommer den kungliga ätten
att heta Bernadotte även i fortsättningen, eller blir det den framtida Westlingska ätten som förlänar Sveriges rike glans och gloria?
Tro nu inte att bara ni däruppe i Stockholm har kunglig glans att fira. Även om vi härnere inte har något bröllop att celebrera, så har vi kungliga segrar att högtidlighålla. För två år sedan begick skåningarna 350-årsjubileet av att kung Karl X Gustav tågade över Stora Bält och besegrade danskarna. Detta firade han med att ta ifrån dem Skåne. Freden i Roskilde år 1658 var ett årtal som vi alla fick lära oss i skolan. Så varför ställa till med fest nu igen två år senare? Kära lyssnare, det beror på att det inte är riktigt den freden vi firar.
Se, den gode kungen nöjde sig inte med Skåne, utan han ville ha hela Danmark. Därför startade han två år senare det så kallade fortsättningskriget. Men så dog Karl X Gustav och fred slöts den 27 maj 1660. Vid detta fredsslut gjorde man ett landbyte. Ven, den vackra ön i Öresund, med sina av Gabriel Jönsson besjungna Backafall, hade förblivit dansk under de gångna två åren. Men nu bytte svenskarna till sig denna ö mot Bornholm. Visserligen en förlust om man ser till ytan, men ön i Öresund var strategiskt mycket viktigare än Bornholm. Eftersom Ven tillhör Landskrona kommun, är detta jubileum givetvis mycket viktigare att glädjas åt i den staden än ett aldrig så pråligt bröllop i Stockholm.
En annan kunglig begivenhet har också sitt jubileum härnere i år. Men då är det Helsingborg som firar. Och nu kommer jag tillbaka till ätten Bernadotte. I augusti i år är det nämligen tvåhundra år sedan den Bernadotteska anfadern Jean Baptiste Bernadotte utnämndes till Sveriges kronpris. Men det skulle dröja ända till den 20 oktober 1810 tills den nya kronprinsen anlände till Sverige via Helsingborg. Dåligt väder gjorde att han fick tillbringa en natt i staden, innan färden till huvudstaden kunde anträdas landvägen. Denna konungsliga vistelse kommer att högtidlighållas i Helsingborg och i Helsingör i närvaro av både den danska och den svenska kungafamiljen. Till och med en bok med titeln ”Bernadotte i Helsingborg” ska ges ut. En natt i den staden – kan det ge stoff till en hel bok? Den som lever får se.
Hur som helst tänker jag med det snaraste bege mig till Helsingborg och slottet Sofiero för att därstädes beundra den gudomligt vackra rhododendrondalen som nu står i full blom. Dalen anlades en gång i tiden av kronprinsessan Margareta, farfarsmor till den lyckliga bruden. Ett fång blommor från den parken skulle väl platsa på bröllopstaffeln?
Patriotiska hälsningar sänder från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1264
Den kungliga hufvudstaden tycks fullständigt kvävas av kunglig bröllopsyra. Inte en dag utan utförliga rapporter om blomsterarrangemang, kortegevägar, paradövningar och rodd med kunglig slup. Jaja, låt oss hoppas att det äktenskapet håller efter alla dessa förberedelser.
Men en fråga sysselsätter mig. Hur blir det nu med släktnamnet? Kommer den kungliga ätten
att heta Bernadotte även i fortsättningen, eller blir det den framtida Westlingska ätten som förlänar Sveriges rike glans och gloria?
Tro nu inte att bara ni däruppe i Stockholm har kunglig glans att fira. Även om vi härnere inte har något bröllop att celebrera, så har vi kungliga segrar att högtidlighålla. För två år sedan begick skåningarna 350-årsjubileet av att kung Karl X Gustav tågade över Stora Bält och besegrade danskarna. Detta firade han med att ta ifrån dem Skåne. Freden i Roskilde år 1658 var ett årtal som vi alla fick lära oss i skolan. Så varför ställa till med fest nu igen två år senare? Kära lyssnare, det beror på att det inte är riktigt den freden vi firar.
Se, den gode kungen nöjde sig inte med Skåne, utan han ville ha hela Danmark. Därför startade han två år senare det så kallade fortsättningskriget. Men så dog Karl X Gustav och fred slöts den 27 maj 1660. Vid detta fredsslut gjorde man ett landbyte. Ven, den vackra ön i Öresund, med sina av Gabriel Jönsson besjungna Backafall, hade förblivit dansk under de gångna två åren. Men nu bytte svenskarna till sig denna ö mot Bornholm. Visserligen en förlust om man ser till ytan, men ön i Öresund var strategiskt mycket viktigare än Bornholm. Eftersom Ven tillhör Landskrona kommun, är detta jubileum givetvis mycket viktigare att glädjas åt i den staden än ett aldrig så pråligt bröllop i Stockholm.
En annan kunglig begivenhet har också sitt jubileum härnere i år. Men då är det Helsingborg som firar. Och nu kommer jag tillbaka till ätten Bernadotte. I augusti i år är det nämligen tvåhundra år sedan den Bernadotteska anfadern Jean Baptiste Bernadotte utnämndes till Sveriges kronpris. Men det skulle dröja ända till den 20 oktober 1810 tills den nya kronprinsen anlände till Sverige via Helsingborg. Dåligt väder gjorde att han fick tillbringa en natt i staden, innan färden till huvudstaden kunde anträdas landvägen. Denna konungsliga vistelse kommer att högtidlighållas i Helsingborg och i Helsingör i närvaro av både den danska och den svenska kungafamiljen. Till och med en bok med titeln ”Bernadotte i Helsingborg” ska ges ut. En natt i den staden – kan det ge stoff till en hel bok? Den som lever får se.
Hur som helst tänker jag med det snaraste bege mig till Helsingborg och slottet Sofiero för att därstädes beundra den gudomligt vackra rhododendrondalen som nu står i full blom. Dalen anlades en gång i tiden av kronprinsessan Margareta, farfarsmor till den lyckliga bruden. Ett fång blommor från den parken skulle väl platsa på bröllopstaffeln?
Patriotiska hälsningar sänder från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1264
måndag, maj 17
ETT ANONYMT NÄTTROLL SOM SPYR GALLA ÖVER ANDRA
Varje vecka får jag så kallade kommentarer till mina texter på bloggen. Men de är aldrig kommentarer till vad jag skrivit och sagt på radion utan länkar till andra texter på nätet. När jag inte snällt publicerar dessa får jag höra de mest egendomliga utgjutelser, nu senast (10/5 2010):
”Läs - kom ut ur din okunnighet. Och låt andra läsa! Smyg dig inte undan! Våga diskutera eller är du en fegis? Du censurerar! Du är helt enkelt okunnig - därför agerar du som du gör! Stackare! Låt oss diskutera! Sluta censurera din fegis! Gamle gubbe... Du vågar ju aldrig publicera de kommentarer du får. Varför bloggar du? du vill ju inte skapa diskussion - bara visa upp dig själv... stackare!”
Hå-hå-ja-ja! Här blir jag alltså kallad okunnig, en som smiter undan, en stackare, en gammal gubbe och andra invektiv. Ja, jag blir rentav kallad fegis, vilket är tragikomiskt för att komma från en anonym, som inte ens vågar sätta ut sitt namn. Jag har tidigare erbjudit honom att höras på min radio, men inte fått svar, för ”Anonym” trivs tydligen alltför bra i slemmet under sin sten.
”Anonym” vill diskutera. Bra! Jag är mer än villig att diskutera med människor och låta dem höras på radion -- men bara med dem som har det minimum av civilkurage att framträda med sina namn.
ÅKE SANDIN
”Läs - kom ut ur din okunnighet. Och låt andra läsa! Smyg dig inte undan! Våga diskutera eller är du en fegis? Du censurerar! Du är helt enkelt okunnig - därför agerar du som du gör! Stackare! Låt oss diskutera! Sluta censurera din fegis! Gamle gubbe... Du vågar ju aldrig publicera de kommentarer du får. Varför bloggar du? du vill ju inte skapa diskussion - bara visa upp dig själv... stackare!”
Hå-hå-ja-ja! Här blir jag alltså kallad okunnig, en som smiter undan, en stackare, en gammal gubbe och andra invektiv. Ja, jag blir rentav kallad fegis, vilket är tragikomiskt för att komma från en anonym, som inte ens vågar sätta ut sitt namn. Jag har tidigare erbjudit honom att höras på min radio, men inte fått svar, för ”Anonym” trivs tydligen alltför bra i slemmet under sin sten.
”Anonym” vill diskutera. Bra! Jag är mer än villig att diskutera med människor och låta dem höras på radion -- men bara med dem som har det minimum av civilkurage att framträda med sina namn.
ÅKE SANDIN
söndag, maj 9
Turkiet, en bro mellan Europa och islam?
Måste erkänna att jag på gamla dar har blivit svag för Turkiet. Fast armenier, kurder med flera håller nog inte med mig och från barndomen minns jag uttrycket ”hundturkar”.
Men det turkiska området har ju en så mångtusenårig och fascinerande historia. Där fanns redan för 9000 år sedan den jämte Jeriko äldsta kända staden i världen, Catalhöyük. Området har bebotts av många folk: hettiter, frygier, lydier, seldsjuker, turkar med flera. Antikens greker bosatte sig vid kusterna, romarna erövrade området och det östromerska riket bestod ända tills 1453, när turkarna erövrade Konstantinopel, det nuvarande Istanbul. På ett hundratal ställen i nuvarande Turkiet finns intressanta lämningar av antikens kultur.
Det osmanska riket var för 400 år sedan ett stort mångkulturellt och jämfört med Europa tolerant imperium, som omfattade inte bara Mindre Asien utan också Nordafrika, stora delar av Mellanöstern, ja rentav Balkan ända upp till Wien, där man med nöd och näppe vid två tillfällen lyckades stoppa den osmanska framryckningen.
Osmanerna tillhörde förlorarna i första världskriget trots britternas misslyckande med att erövra Gallipolihalvön vid de strategiska sunden mellan Svarta havet och Medelhavet. Västmakterna lade med sedvanlig rovgirighet under sig stora delar av de osmanska besittningarna i Mellanöstern. När en del syrier och irakier inte välkomnade de nya ockupanterna flygbombade fransmännen Damaskus och britterna fällde till och med gasbomber över byar i nuvarande Irak. ”Europas störste statsman under 1900-talet”, som Churchill brukar kallas, undslapp sig då att det var helt riktigt att gasa ihjäl ”barbariska vildar”.
Besökte nyligen Turkiet och pratade med många där. Nästan alla nämnde med beundran Mustafa Kemal (1881-1938), som fick hedersnamnet Atatürk, turkarnas fader. Han var general och lyckades efter första världskriget driva ut främmande trupper. Sedan blev han en reformpresident, som införde det latinska alfabetet, religionsfrihet och allmän rösträtt också för kvinnor. Han avskaffade den traditionella huvudbonaden, fezen, och klädde sig alltid i kostym och hatt.
Dessutom förbjöd han kvinnor i myndigheter och på universitet att bära huvudduk. Nu lär denna regel ha börjat mjukas upp. Och i Turkiet kunde jag se många även unga kvinnor bära slöja. Erkänner att jag är religiöst obegåvad men vägrar att tro att jag är erotiskt obegåvad, när jag inte förstår att kvinnors hår anses ha stor sexuell laddning.
Nu minns jag förstås från min barndom att svenska kvinnor redan i 40-och 50-årsåldern dolde sitt hår –i ett huckle, som vi sa. Och vissa frireligiösa fick inte ha utslaget hår utan skulle ha det i en knut i nacken.
Flera turkar betonade, att vi inte skulle blanda ihop dem med fundamentalistiska muslimer. Kanske kan Turkiet i Mustafa Kemals efterföljd bli en bro mellan Europa och den muslimska världen.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1263) 9-23 maj -10
(På Succékanalen 91,4 och www.tyresoradion.se hörs de närmaste veckorna flera program om och från Turkiet)
Men det turkiska området har ju en så mångtusenårig och fascinerande historia. Där fanns redan för 9000 år sedan den jämte Jeriko äldsta kända staden i världen, Catalhöyük. Området har bebotts av många folk: hettiter, frygier, lydier, seldsjuker, turkar med flera. Antikens greker bosatte sig vid kusterna, romarna erövrade området och det östromerska riket bestod ända tills 1453, när turkarna erövrade Konstantinopel, det nuvarande Istanbul. På ett hundratal ställen i nuvarande Turkiet finns intressanta lämningar av antikens kultur.
Det osmanska riket var för 400 år sedan ett stort mångkulturellt och jämfört med Europa tolerant imperium, som omfattade inte bara Mindre Asien utan också Nordafrika, stora delar av Mellanöstern, ja rentav Balkan ända upp till Wien, där man med nöd och näppe vid två tillfällen lyckades stoppa den osmanska framryckningen.
Osmanerna tillhörde förlorarna i första världskriget trots britternas misslyckande med att erövra Gallipolihalvön vid de strategiska sunden mellan Svarta havet och Medelhavet. Västmakterna lade med sedvanlig rovgirighet under sig stora delar av de osmanska besittningarna i Mellanöstern. När en del syrier och irakier inte välkomnade de nya ockupanterna flygbombade fransmännen Damaskus och britterna fällde till och med gasbomber över byar i nuvarande Irak. ”Europas störste statsman under 1900-talet”, som Churchill brukar kallas, undslapp sig då att det var helt riktigt att gasa ihjäl ”barbariska vildar”.
Besökte nyligen Turkiet och pratade med många där. Nästan alla nämnde med beundran Mustafa Kemal (1881-1938), som fick hedersnamnet Atatürk, turkarnas fader. Han var general och lyckades efter första världskriget driva ut främmande trupper. Sedan blev han en reformpresident, som införde det latinska alfabetet, religionsfrihet och allmän rösträtt också för kvinnor. Han avskaffade den traditionella huvudbonaden, fezen, och klädde sig alltid i kostym och hatt.
Dessutom förbjöd han kvinnor i myndigheter och på universitet att bära huvudduk. Nu lär denna regel ha börjat mjukas upp. Och i Turkiet kunde jag se många även unga kvinnor bära slöja. Erkänner att jag är religiöst obegåvad men vägrar att tro att jag är erotiskt obegåvad, när jag inte förstår att kvinnors hår anses ha stor sexuell laddning.
Nu minns jag förstås från min barndom att svenska kvinnor redan i 40-och 50-årsåldern dolde sitt hår –i ett huckle, som vi sa. Och vissa frireligiösa fick inte ha utslaget hår utan skulle ha det i en knut i nacken.
Flera turkar betonade, att vi inte skulle blanda ihop dem med fundamentalistiska muslimer. Kanske kan Turkiet i Mustafa Kemals efterföljd bli en bro mellan Europa och den muslimska världen.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1263) 9-23 maj -10
(På Succékanalen 91,4 och www.tyresoradion.se hörs de närmaste veckorna flera program om och från Turkiet)
lördag, maj 8
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1263) 9-23/5 2010 till....
....till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsrörelse, som 22-23 maj har sin årskongress. Med den första kongressen vid grundandet 1883 inräknad blir det faktiskt den 138:e !!!
....till Tyresö Ulands- och FredsFörenings (Tuff) ordförande Sylvia Ljungdahl, som den 3 maj tillsammans med tuff-aktivisten Lena Sandin överlämnade Tuffs pris på 6000 kr till Strandskolan i Tyresö. Det motiverades med att skolan genom sina årliga Öppet hus jobbat in hundratusentals kronor till skolor, brunnar, dammar och annat utmärkt bistånd i Tuffprojekten bland de fattigaste av de fattiga i Indien. Pengarna kommer från en fond, vars pengar samlats in när tuff-aktivister fyllt jämna år.
....till Kumla skola (Tyresö), som 2009 fick Tuff-priset. Tre lärare besökte de indiska Tuff-projekten i januari och blev imponerade. Nu, onsdagen den 12 maj, gör skolan för 40:e (?) gången dagsverke för projekten i Indien, i år också för gatubarn i Zambia. Stöd Kumlas solidariska lärare och elever genom att t ex sätta in ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Märk med ”Kumla”.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu önskar Kumla skola lycka till med dagsverket den 12 maj och påminner om skolans mångåriga och beundransvärda insatser. Han skriver bland annat: ”Dagsverken av många svenska systerskolor såsom Kumla har gjort och gör det möjligt för barn till analfabeter i Dharampur att få undervisning. Ni ger dem hopp om en bättre framtid. Allra viktigast är att det ger oss en känsla av stark solidaritet, så väldigt nödvändig i dagens värld”
....till Hampus Eckerman, vars kommentarer har roat –och oroat—Radio Tuffs lyssnare i 17 år, och som har en välbesökt blogg www.motbilder.se och som hörs senare i detta Radio Tuff. Välkommen att träffa Hampus, som inleder ett offentligt möte kl 19 tisdag den 11 maj i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Fika och gemyt ingår.
....till de Tuff-medlemmar som bidragit till det märkliga och solidariska projektet Ship to Gaza, som går ut på att med fartyg lastade med förnödenheter och återuppbyggnadsmaterial angöra det isolerade och krigsdrabbade Gazas strand. De senaste veckorna har bidragen till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 uppgått till 5 400 kr. Tillsammans med Tuffs eget bidrag på 3000 kr har nu 8 400 kr kunnat skickas till Gazaprojektet
....till Sveriges Radios ”God Morgon världen”, som den 25 april hade ett inslag om Stig Dagerman (1923-54). Där nämndes också Dagermans bok ”Tysk höst” (1947), som handlar om eländet i efterkrigstidens Tyskland. Han hade svårt att avgöra vilken tysk stad som drabbats värst av terrorbombningarna. Han valde Hamburg och skrev:
"Om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg. Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa. Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonument eller små som medelstora gravstenar. Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement. Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund).
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet. Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja. Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flyktingströmmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
(Se nedan en längre text om Tyskland efter kriget)
....till Tyresö Ulands- och FredsFörenings (Tuff) ordförande Sylvia Ljungdahl, som den 3 maj tillsammans med tuff-aktivisten Lena Sandin överlämnade Tuffs pris på 6000 kr till Strandskolan i Tyresö. Det motiverades med att skolan genom sina årliga Öppet hus jobbat in hundratusentals kronor till skolor, brunnar, dammar och annat utmärkt bistånd i Tuffprojekten bland de fattigaste av de fattiga i Indien. Pengarna kommer från en fond, vars pengar samlats in när tuff-aktivister fyllt jämna år.
....till Kumla skola (Tyresö), som 2009 fick Tuff-priset. Tre lärare besökte de indiska Tuff-projekten i januari och blev imponerade. Nu, onsdagen den 12 maj, gör skolan för 40:e (?) gången dagsverke för projekten i Indien, i år också för gatubarn i Zambia. Stöd Kumlas solidariska lärare och elever genom att t ex sätta in ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Märk med ”Kumla”.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu önskar Kumla skola lycka till med dagsverket den 12 maj och påminner om skolans mångåriga och beundransvärda insatser. Han skriver bland annat: ”Dagsverken av många svenska systerskolor såsom Kumla har gjort och gör det möjligt för barn till analfabeter i Dharampur att få undervisning. Ni ger dem hopp om en bättre framtid. Allra viktigast är att det ger oss en känsla av stark solidaritet, så väldigt nödvändig i dagens värld”
....till Hampus Eckerman, vars kommentarer har roat –och oroat—Radio Tuffs lyssnare i 17 år, och som har en välbesökt blogg www.motbilder.se och som hörs senare i detta Radio Tuff. Välkommen att träffa Hampus, som inleder ett offentligt möte kl 19 tisdag den 11 maj i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Fika och gemyt ingår.
....till de Tuff-medlemmar som bidragit till det märkliga och solidariska projektet Ship to Gaza, som går ut på att med fartyg lastade med förnödenheter och återuppbyggnadsmaterial angöra det isolerade och krigsdrabbade Gazas strand. De senaste veckorna har bidragen till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 uppgått till 5 400 kr. Tillsammans med Tuffs eget bidrag på 3000 kr har nu 8 400 kr kunnat skickas till Gazaprojektet
....till Sveriges Radios ”God Morgon världen”, som den 25 april hade ett inslag om Stig Dagerman (1923-54). Där nämndes också Dagermans bok ”Tysk höst” (1947), som handlar om eländet i efterkrigstidens Tyskland. Han hade svårt att avgöra vilken tysk stad som drabbats värst av terrorbombningarna. Han valde Hamburg och skrev:
"Om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg. Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa. Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonument eller små som medelstora gravstenar. Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement. Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund).
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet. Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja. Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flyktingströmmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
(Se nedan en längre text om Tyskland efter kriget)
fredag, maj 7
Marianne Stieger: 65 år sedan kriget, men ingen fred
Kära lyssnare!
Igår, den 8 maj 1945, alltså för 65 år sedan, kapitulerade det slagna och besegrade Tyskland. Glädjerop fyllde gatorna i Sverige, och på Kungsgatan i Stockholm tömdes papperskorgar ur kontorsfönstren. Genom ett jublande Köpenhamn marscherade Den Danske Brigade, 5000 motståndsmän, som samma natt hade skeppats över från Sverige. Och i Norge dånade kyrkklockorna och klämtade in freden. Freden? Vilken fred?
Några dagar tidigare hade brittiskt flyg fällt bomber över Neustadtbukten utanför Lübeck, där 10 000 ur tyska koncentrationsläger frisläppta fångar väntade på att få komma till Sverige. Det blev ingen fred eller ens liv för dem.
I Tyskland bodde miljontals människor i ruiner eller skjul, efter de allierades våldsamma bombangrepp på nästan samtliga tyska städer. Man räknade med mer än sex miljoner utbombade. Inte heller för dessa människor blev det någon fred, utan endast en bitter kamp för överlevnad.
På vägarna i östra Tyskland vandrade och släpade sig fram många, många miljoner tyskar som antingen hade flytt eller fördrivits från sina hem av segerrusiga ryssar och polacker. Dessa flyende hade varken hem eller fred att glädjas åt. De möttes av ett totalt ingenting och fick nu utkämpa ännu ett krig: kriget mot fattigdom och hemlängtan.
Jag känner en kvinna, en kvinna som så småningom tog sig hit till Sverige och här har blivit en framstående pedagog. Denna kvinna var med sin mor och sina tre systrar bland de många miljoner fördrivna. En natt, vid en flaska vin i en salong på en svensk herrgård i Dalarna, öppnade hon sitt hjärta och lät en stor sorg välla fram.
Som så många andra hade även hennes mor flytt inför den annalkande sovjetiska övermakten. Den här våren 1945 var kall, och ännu låg snön djup på de ostpreussiska vägarna. Modern stretade på med sina småttingar, varav några låg i kärran som hon drog genom drivorna. Kylan, matbristen och bekymren bröt ner henne, och medan flyktingstråken drog förbi, stod hennes fyra små flickor vid vägranden och såg modern dö i en snödriva. Mitt i sin förtvivlan kom en av de små flickorna tack och lov ihåg att deras morfar bodde i Flensburg, en liten stad på gränsen till Danmark. Men vad han hette mer än morfar, det visste ingen av flickorna. Dit hade modern velat fly. Hjälpsamma människor lyckades få de små med sig, och efter veckolånga strapatser kom de fram till sin fristad. Modern död, fadern någonstans i de sibiriska fånglägren. Nej, det blev ingen fred för dessa fyra små flickor heller.
Själv hölls min storasyster och jag, tillsammans med några grannflickor, gömda i mjölbingen i min gudmors bageri. Onödigt? Jag var ju bara åtta år. Men nödvändigt, för segerrusiga sovjetiska soldater gjorde inte halt inför varken gummor eller småflickor. Det dröjde länge, innan vi fick uppleva att seger innebar annat än våldtäkt, svält och kyla.
Varför tänker jag då på detta på årsdagen så många år efter att det stora europeiska kriget tagit slut? Jag borde ju glädja mig åt att fred råder. Men har vi fred i världen? Nej, säger jag, nej! Aldrig har det pågått så mycket krigande och förödelse över hela jorden som i dessa dagar. Nämn någon världsdel, där det inte råder krig och elände. Och är det inte krig någonstans, så är det terrorn som håller människorna fångna i skräck och vanmakt.
Vapenhandeln är den största handeln i världen jämte trafficking och knarkhandeln!
Utan vapen – inget krig! Låt oss föra det vapenlösa kriget mot kriget, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1263
Igår, den 8 maj 1945, alltså för 65 år sedan, kapitulerade det slagna och besegrade Tyskland. Glädjerop fyllde gatorna i Sverige, och på Kungsgatan i Stockholm tömdes papperskorgar ur kontorsfönstren. Genom ett jublande Köpenhamn marscherade Den Danske Brigade, 5000 motståndsmän, som samma natt hade skeppats över från Sverige. Och i Norge dånade kyrkklockorna och klämtade in freden. Freden? Vilken fred?
Några dagar tidigare hade brittiskt flyg fällt bomber över Neustadtbukten utanför Lübeck, där 10 000 ur tyska koncentrationsläger frisläppta fångar väntade på att få komma till Sverige. Det blev ingen fred eller ens liv för dem.
I Tyskland bodde miljontals människor i ruiner eller skjul, efter de allierades våldsamma bombangrepp på nästan samtliga tyska städer. Man räknade med mer än sex miljoner utbombade. Inte heller för dessa människor blev det någon fred, utan endast en bitter kamp för överlevnad.
På vägarna i östra Tyskland vandrade och släpade sig fram många, många miljoner tyskar som antingen hade flytt eller fördrivits från sina hem av segerrusiga ryssar och polacker. Dessa flyende hade varken hem eller fred att glädjas åt. De möttes av ett totalt ingenting och fick nu utkämpa ännu ett krig: kriget mot fattigdom och hemlängtan.
Jag känner en kvinna, en kvinna som så småningom tog sig hit till Sverige och här har blivit en framstående pedagog. Denna kvinna var med sin mor och sina tre systrar bland de många miljoner fördrivna. En natt, vid en flaska vin i en salong på en svensk herrgård i Dalarna, öppnade hon sitt hjärta och lät en stor sorg välla fram.
Som så många andra hade även hennes mor flytt inför den annalkande sovjetiska övermakten. Den här våren 1945 var kall, och ännu låg snön djup på de ostpreussiska vägarna. Modern stretade på med sina småttingar, varav några låg i kärran som hon drog genom drivorna. Kylan, matbristen och bekymren bröt ner henne, och medan flyktingstråken drog förbi, stod hennes fyra små flickor vid vägranden och såg modern dö i en snödriva. Mitt i sin förtvivlan kom en av de små flickorna tack och lov ihåg att deras morfar bodde i Flensburg, en liten stad på gränsen till Danmark. Men vad han hette mer än morfar, det visste ingen av flickorna. Dit hade modern velat fly. Hjälpsamma människor lyckades få de små med sig, och efter veckolånga strapatser kom de fram till sin fristad. Modern död, fadern någonstans i de sibiriska fånglägren. Nej, det blev ingen fred för dessa fyra små flickor heller.
Själv hölls min storasyster och jag, tillsammans med några grannflickor, gömda i mjölbingen i min gudmors bageri. Onödigt? Jag var ju bara åtta år. Men nödvändigt, för segerrusiga sovjetiska soldater gjorde inte halt inför varken gummor eller småflickor. Det dröjde länge, innan vi fick uppleva att seger innebar annat än våldtäkt, svält och kyla.
Varför tänker jag då på detta på årsdagen så många år efter att det stora europeiska kriget tagit slut? Jag borde ju glädja mig åt att fred råder. Men har vi fred i världen? Nej, säger jag, nej! Aldrig har det pågått så mycket krigande och förödelse över hela jorden som i dessa dagar. Nämn någon världsdel, där det inte råder krig och elände. Och är det inte krig någonstans, så är det terrorn som håller människorna fångna i skräck och vanmakt.
Vapenhandeln är den största handeln i världen jämte trafficking och knarkhandeln!
Utan vapen – inget krig! Låt oss föra det vapenlösa kriget mot kriget, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1263
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)