Ett ord som förföljt mig den gångna veckan är eftertänksamhet. Min gamle historielärare på vuxengymnasiet i Handen Åke Sandin sade alltid: ”Tänk efter och ta alltid reda på tre relevanta fakta.” Javisst, det borde jag ha gjort i min förra krönika. Men det är inte alltid lätt att få fram relevanta fakta i vår brusande medievärld. Men nog borde jag gått fram med mera eftertänksamhet.
Åke sade också alltid: ”Body count är svårt, för att inte säga omöjligt.” Så sant, så sant! Nästan samtliga siffror angående offren i min förra krönika blev fel. Att efter en naturkatastrof eller efter ett förhärjande krig ta reda på antalet offer är näst intill omöjligt. Först efter veckor, ibland månader, ja till och med år kommer de sanna siffrorna i dagen. Så var det efter andra världskrigets stora katastrofer och så är det efter den förhärjande katastrofen på Haiti. I det kaos som följer på en katastrof finns en benägenhet att både underskatta, men också att överdriva antalet offer. Det beror på vem som tar fram sanningen och vem som tjänar på att undanhålla den. Huvudsaken är ändå att sanningen kommer fram till slut.
Tyvärr har det visat sig att antalet dödsoffer på Haiti har stigit från de drygt hundratusen jag uppgav till idag 215 000. En fullständigt förskräckande siffra! Antalet skadade hade dock i den rapporten jag tog del av förväxlats med antalet hemlösa. De hemlösas siffra beräknas idag till en miljon, medan de skadades antal ligger på ungefär 300 000. För många offer det också, men långt ifrån den miljon som först uppgavs! För många inblandade räknade och förmodligen dubbelräknade. Men vem kan klandras för det?
I samma veva som jag tog del av de nya siffrorna hörde jag i ett tv-program nya beräknade siffror för bomboffren i Dresden i andra världskriget slutskede. Efter att under lång tid envist ha hållit fram ungefär 30 000 dödsoffer som ett resultat av bombningarna, beräknar forskare idag att det rör sig om hundra tusen dödsoffer, en siffra vissa historiker har hävdat under många år. Ett massmord utan like, vars förövare än idag går fria, om de inte har adlats eller fått monument resta över sig.
Det bästa vi kan säga om Haiti är att ingen bär skuld till katastrofen, men skyldiga blir vi alla, om vi inte kan hjälpa detta nödlidande land att åter komma på fötter. Nu hörs redan högljudda röster som hävdar att USA endast hjälper för att senare kunna ta över makten. Detta får Brasilien att höja sin röst och kräva delaktighet i uppbyggnaden, för att inte ge USA för stor makt i detta oroliga hörn av världen..
Det är nu – i denna extremt känsliga situation – som FN:s insatser är som allra nödvändigast! Men har FN kört fast i Afghanistan? Orkar inte FN ta tag med full kraft i denna nödsituation? Javisst, FN-byggnaden i Port au Prince har också förintats, men här gäller det att prioritera. De insatser som görs är alldeles för få. Skicka dit massor av biståndsarbetare – i fredligt och uppbyggande syfte! Och det fort – innan vi hör vapen skramla nere i de västindiska farvattnen!
Låt det snart bli vår så att tankarna ljusnar, ber från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1257) 14-28 feb. 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar