Snälla, tala inte om för nöjesprofiler och etablerade kulturarbetare, att jag numera ibland finner korsorden vara det mest intressanta i Dagens Nyheters kulturdel. Medger, att jag är så gammalmodig, att jag saknar den forne kulturredaktören Olof Lagercrantz, vars bok ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” ligger på mitt nattygsbord.
Ola Larsmo tar i DN (11 feb) upp en lögn i Chil Rajchmans bok ”Jag är den siste juden”. Där finns ett foto av Hitler, där han påstås besöka lägret Treblinka. Larsmo beklagar misstaget med att det ”kan ge diverse historierevisionister vatten på sina skeva kvarnar”. Revisionisterna försöker ju i historievetenskapens stolta tradition att kritiskt granska också sådana ”sanningar”, som ”hovhistoriker” kring köttgrytorna lönsamt ägnar sig åt för att behaga makthavare och ledande opinionsbildare.
I dag har det gått så långt i yttrande- och tankefrihetens Europa att många länder inkvisitoriskt kastar misshagliga historierevisionister i fängelse. Från våra annars så aktiva och statsunderstötta människorättsaktivister hörs i det här fallet inte ett knäpp, men hade det i stället varit fråga om sovjetiska, muslimska eller kinesiska dissidenter hade protesterna säkert haglat. Sedan länge har ”Förintelseindustrin” (The Holocaust Industry), som den amerikansk-judiske professorn Norman Finkelstein kallade sin kritiska bok, varit så lockande –och lönsam!—att många opportunistiskt velat äntra triumfvagnen och upprört avvisa alla revisionistiska försök att nyansera den ensidiga bilden av andra världskriget.
Nils Schwartz är en av de många som (Expressen 9/2) positivt recenserat Chil Rajchmans bok, som skildrar hemskheterna i lägret Treblinka. Schwartz skriver bland annat att Rajchman senare framträdde ”som vittne i flera rättegångar mot Treblinkas bödlar, bland annat ukrainaren John Demjanjuk”. Pinsamt för Schwartz är att den gamle ukrainsk-amerikanen Demjanjuk till sist blev frikänd efter att ha suttit sju år bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Han hade aldrig varit i Treblinka men dömdes i första instans till döden på falska vittnesmål just från några överlevande från Treblinka.
Redan den 12 januari kunde Salomon Schulman på en helsida i Dagens Nyheter skriva om Rajchmans bok, som han faktiskt själv översatt. Även han nämner Demjanjuk, som beskäftiga tyskar nu ställt inför rätta, den här gången inte för Treblinka utan för dennes tid som påstådd lägervakt i Sobibor. Också Schulman förtiger skådeprocessen mot Demjanjuk i Israel.
Sedan kommer Schulman igen, den här gången i Sydsvenskan (16/12) under rubriken ”Nödvändiga bomber”. Han gillar inte att några humanister ömkar de många hundratusentals civila tyskar som också mördades i det förintelsedigra andra världskriget. Han har tidigare beklagat att terrorbombningarna av tyska städer inte kunde döda ännu flera civila, ty ”ondskan fanns djupt rotad i de breda folklagren”. Hade något liknande sagts om Schulmans egen etniska grupp hade det sannolikt lett till åtal. Han nämner nu Dresden och är irriterad över att massmordet där på civila ibland uppmärksammas. Han gör sitt bästa för att förringa stadens förintelse i februari 1945 och utgår från minimisiffran 25 000 dödade Dresdenbor och tillägger: ”Lika många judar gasades ihjäl under två dygn enbart i det högeffektiva förintelselägret Treblinka – varje dag månad efter månad!”
Schulman är en duktig, etnocentrisk propagandist, men som historiker och matematiker är han inte lika framstående. 25 000 dödade på två dagar innebär 375 000 offer på en månad. Treblinka fanns i 15 månader och det skulle innebära att de otäcka tyskarna hann mörda hela 5 625 000 judar bara i Treblinka. Schulman sprider tyvärr andra lika befängt överdrivna siffror. Inte undra på att han och andra beklagar att det finns historierevisionister.
-----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1258) 28/2-14/3 2010
söndag, februari 28
Hampus Eckerman, som får stryk i Thailand
"- Visste ni att i Thailands Phuket så blir en man nedslagen två gånger om dagen?- Ja, och han är jäkligt trött på det!"
Skämtet hade naturligtvis varit roligare om jag själv inte varit den som fått stryk. Men jag antar att man får skylla sig själv om man anmäler sig till ett thaiboxningsläger. Och nedslagen och nedslagen - svimmande av att träna i värmen är nog en bättre beskrivning. Minst en liter vatten per träningspass går åt och ändå känner jag mig som en klubbad säl när det är slut.
* * *
Sedan förra veckans Radio Tuff har många roliga nyheter skett. Nederländernas regering har spruckit eftersom de inte kunnat enas om en förlängning av stridsinsatsen i Afghanistan. Nyheten är faktiskt roligare än den kan verka vid första anblicken. Regeringen lyckades nämligen påbörja sitt eget fall.
Det var Nederländerna själva som bad NATO att skicka en officiell förfrågan om förlängning av trupplaceringen. Sådant skickas vanligtvis enbart när allt är klart och detaljerna överenskomna. Men när NATO skickade sin förfrågan startade istället ett totalt kaos då beslutet inte förankrats ordentligt. Inför NATO:s förbryllade ögon imploderade den nederländska regeringen i den politiska motsvarigheten till en självmordsbomb.
Lika bra är väl det, då det också kommer att leda till färre bomber som regnar över Afghanistans folk. Visserligen tycks de vara seglivade. I förra Radio Tuff kunde jag berätta om talibanledaren Hakimullah Mehsud som dött sex gånger - på den sjunde - men ändå verkade vara vid prima liv. Den här veckan har vi kunnat läsa i svenska tidningar om gripandet av Abdul Baradar - som under stora fanfarer rapporterades ha dött i ett flygangrepp för två år sedan. Mot sådana återuppstående fiender står sig våra svenska soldater slätt. När de dör så stannar de döda.
Tidningarna SvD och Expressen har nu i krigshetsens och blodtörstens namn börjat lansera en kampanj om att man ska bära gula band för att stödja trupperna i Afghanistan. En intressant variant, eftersom den amerikanska och tämligen nymodiga seden innebär att man ska bära dessa band enbart om man har familj i kriget som man önskar ska komma hem helskinnad. Ett snabbt tillbakadragande torde då vara på Expressens agenda.
Det gula bandet har annars också använts för att öka medvetandet om testikelcancer och projekt för självmordsprevention. Ett tillbakadragande av trupperna skulle passa perfekt för att förhindra de svenska soldaterna från att begå självmord. Två flugor i en smäll! Tyvärr hjälper inte ett trupptillbakadragande mot testikelcancer, men man kan inte få allt.
* * *
Nej, nu är det dags att gå och få stryk igen.
-------------------------------------
Hampus Eckerman i Thailand för Radio Tuff nr 1258
Skämtet hade naturligtvis varit roligare om jag själv inte varit den som fått stryk. Men jag antar att man får skylla sig själv om man anmäler sig till ett thaiboxningsläger. Och nedslagen och nedslagen - svimmande av att träna i värmen är nog en bättre beskrivning. Minst en liter vatten per träningspass går åt och ändå känner jag mig som en klubbad säl när det är slut.
* * *
Sedan förra veckans Radio Tuff har många roliga nyheter skett. Nederländernas regering har spruckit eftersom de inte kunnat enas om en förlängning av stridsinsatsen i Afghanistan. Nyheten är faktiskt roligare än den kan verka vid första anblicken. Regeringen lyckades nämligen påbörja sitt eget fall.
Det var Nederländerna själva som bad NATO att skicka en officiell förfrågan om förlängning av trupplaceringen. Sådant skickas vanligtvis enbart när allt är klart och detaljerna överenskomna. Men när NATO skickade sin förfrågan startade istället ett totalt kaos då beslutet inte förankrats ordentligt. Inför NATO:s förbryllade ögon imploderade den nederländska regeringen i den politiska motsvarigheten till en självmordsbomb.
Lika bra är väl det, då det också kommer att leda till färre bomber som regnar över Afghanistans folk. Visserligen tycks de vara seglivade. I förra Radio Tuff kunde jag berätta om talibanledaren Hakimullah Mehsud som dött sex gånger - på den sjunde - men ändå verkade vara vid prima liv. Den här veckan har vi kunnat läsa i svenska tidningar om gripandet av Abdul Baradar - som under stora fanfarer rapporterades ha dött i ett flygangrepp för två år sedan. Mot sådana återuppstående fiender står sig våra svenska soldater slätt. När de dör så stannar de döda.
Tidningarna SvD och Expressen har nu i krigshetsens och blodtörstens namn börjat lansera en kampanj om att man ska bära gula band för att stödja trupperna i Afghanistan. En intressant variant, eftersom den amerikanska och tämligen nymodiga seden innebär att man ska bära dessa band enbart om man har familj i kriget som man önskar ska komma hem helskinnad. Ett snabbt tillbakadragande torde då vara på Expressens agenda.
Det gula bandet har annars också använts för att öka medvetandet om testikelcancer och projekt för självmordsprevention. Ett tillbakadragande av trupperna skulle passa perfekt för att förhindra de svenska soldaterna från att begå självmord. Två flugor i en smäll! Tyvärr hjälper inte ett trupptillbakadragande mot testikelcancer, men man kan inte få allt.
* * *
Nej, nu är det dags att gå och få stryk igen.
-------------------------------------
Hampus Eckerman i Thailand för Radio Tuff nr 1258
lördag, februari 27
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1258) 28/2-14/3 -10 till....
....till Tyresö Nyheter, som i februarinumret har en fyrspaltare under rubriken ”Indiska fattiga beundrar Tyresö” med bild av Tuffs partner Bhikhu Vyas och en bild på en indisk skolskylt med texten ”Support from Tyresö skola”
....till Holland, Belgien, Luxemburg, Tyskland och Norge, som nu kräver att amerikanerna nu skall ta bort de kärnvapenspetsar de placerat i dessa länder. De påminner om de utfästelser som president Obama har gjort. Det återstår nu att se om fredspristagaren kommer att infria sina löften
....till Tyresöbon Markus Naef, som e-postar från Kina: ”Vandrade häromdagen en bit ovanför Detian-vattenfallen i södra Kina mot Vietnams gräns. Hittade även en gränssten, ungefär där dessa två länder pucklade på varandra för några år sen. Men ingen gränsvakt så långt ögat nådde och vare sig pass- eller visumkontroll. Fortsatte till en närliggande liten marknad. Den låg i Vietnam. Man kunde till och med tala franska med nån och många kineser strosade omkring där och köpte billiga cigaretter. Återvände efter nån timme till Kina. Här verkade den forna konflikten mer än avlägsen.”
....till amerikansk-svensken Al Burke, som skriver: ”Nu, när Sverige utan någon diskussion värd namnet har övergivit sin långa fredstradition för att tjäna som en liten kugge i USA:s väldiga krigsapparat, är det tydligen läge att bygga upp en passande krigarkultur. Det sker nu via bl.a. Expressen, DN och andra medier. Temana känns igen från mitt f.d. krigarsamhälle, USA: ’De dog för freden och demokratin!… Stöd våra trupper! De är våra hjältar! Vi kan inte nu dra oss ut -- det skulle betyda att våra tappra tjejer och pojkar har uppoffrat sina liv för ingenting’ ”
....till Linda S. Heard, som (Online Journal 17/2) påminner om att två amerikanska ”smarta” bomber under Gulfkriget för 19 år sedan dödade 480 civila i skyddsrummet Al Amariya i Bagdad. I skyddsrummets övervåning brändes kvinnor, barn och gamlingar till döds, i undervåningen dödades andra av kokande vatten. Detta hände på 46:e årsdagen av Dresdens förintelse den 13 februari.
....till Leo McKinstry, som skriver (New Statesman 17/12 -09) kritiskt om de brittiska terrorbombningarna av civila tyska städer. Han nämner bland annat att väldiga eldstormar under tre julinätter 1943 i Hamburg dödade 45 000 människor, därav 21 000 kvinnor och 8 000 barn.
....till Kumlalärarna Lena, Lisa och Katarina, som på ett Tuff-möte den 17 februari mycket trevligt och positivt berättade med bilder om sitt besök bland Tuff-projekten i Indien
....till Tuff-mötet torsdag den 4 mars där Svenska Freds’ ordförande Anna Ek i och Kristna Freds’ t f generalsekreterare Håkan Mårtensson inleder om fredsrörelsens uppgifter 2010. Alla hjärtligt välkomna till Kulturcaféet Föreningsgården (hus C vid Nyboda skola) kl 19 den 4 mars. Och nästa träff i samtalscaféet Filosofika blir tisdag den 9 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Privatiseringen på gott och ont”.
....till Holland, Belgien, Luxemburg, Tyskland och Norge, som nu kräver att amerikanerna nu skall ta bort de kärnvapenspetsar de placerat i dessa länder. De påminner om de utfästelser som president Obama har gjort. Det återstår nu att se om fredspristagaren kommer att infria sina löften
....till Tyresöbon Markus Naef, som e-postar från Kina: ”Vandrade häromdagen en bit ovanför Detian-vattenfallen i södra Kina mot Vietnams gräns. Hittade även en gränssten, ungefär där dessa två länder pucklade på varandra för några år sen. Men ingen gränsvakt så långt ögat nådde och vare sig pass- eller visumkontroll. Fortsatte till en närliggande liten marknad. Den låg i Vietnam. Man kunde till och med tala franska med nån och många kineser strosade omkring där och köpte billiga cigaretter. Återvände efter nån timme till Kina. Här verkade den forna konflikten mer än avlägsen.”
....till amerikansk-svensken Al Burke, som skriver: ”Nu, när Sverige utan någon diskussion värd namnet har övergivit sin långa fredstradition för att tjäna som en liten kugge i USA:s väldiga krigsapparat, är det tydligen läge att bygga upp en passande krigarkultur. Det sker nu via bl.a. Expressen, DN och andra medier. Temana känns igen från mitt f.d. krigarsamhälle, USA: ’De dog för freden och demokratin!… Stöd våra trupper! De är våra hjältar! Vi kan inte nu dra oss ut -- det skulle betyda att våra tappra tjejer och pojkar har uppoffrat sina liv för ingenting’ ”
....till Linda S. Heard, som (Online Journal 17/2) påminner om att två amerikanska ”smarta” bomber under Gulfkriget för 19 år sedan dödade 480 civila i skyddsrummet Al Amariya i Bagdad. I skyddsrummets övervåning brändes kvinnor, barn och gamlingar till döds, i undervåningen dödades andra av kokande vatten. Detta hände på 46:e årsdagen av Dresdens förintelse den 13 februari.
....till Leo McKinstry, som skriver (New Statesman 17/12 -09) kritiskt om de brittiska terrorbombningarna av civila tyska städer. Han nämner bland annat att väldiga eldstormar under tre julinätter 1943 i Hamburg dödade 45 000 människor, därav 21 000 kvinnor och 8 000 barn.
....till Kumlalärarna Lena, Lisa och Katarina, som på ett Tuff-möte den 17 februari mycket trevligt och positivt berättade med bilder om sitt besök bland Tuff-projekten i Indien
....till Tuff-mötet torsdag den 4 mars där Svenska Freds’ ordförande Anna Ek i och Kristna Freds’ t f generalsekreterare Håkan Mårtensson inleder om fredsrörelsens uppgifter 2010. Alla hjärtligt välkomna till Kulturcaféet Föreningsgården (hus C vid Nyboda skola) kl 19 den 4 mars. Och nästa träff i samtalscaféet Filosofika blir tisdag den 9 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Privatiseringen på gott och ont”.
fredag, februari 26
Marianne Stieger: Krigsträning eller fredsträning?
Kära lyssnare!
Häromdagen läste jag följande historia i min dagliga morgontidning:
En menig säger till sin sergeant: ”Varför måste vi ha krigsträning?”
”Därför att det ligger i människans natur att kriga, så när kriget kommer
måste vi vara beredda.” ”Åhh … men skulle det inte vara bättre med fredsträning i så fall?”
Den unge värnpliktige har hela min sympati. Tänk om vi hade fredsträning i stället för krigsträning! Då hade vi kunnat skicka massor av fredstränade insatsstyrkor att röja upp i Haiti. Då hade vi haft massor av fredstränade styrkor att röja i vårt svenska snökaos, så att tågen inte hade behövt stå stilla. Och inte minst hade Italien haft massor av fredstränade människor att avhjälpa den svåra oljekatastrof som i dagarna har drabbat floden Po och förstört dricksvattnet för miljoner italienare. Ja, tänk, vad allt skulle inte fredstränade styrkor kunna åstadkomma!
Men å andra sidan behöver Sverige knappast fredstränade styrkor. Landet är ju i fullt krig, så det är väl soldater vi behöver. Men jag frågar mig: Vart har vår svenska neutralitet tagit vägen? Har ni, kära lyssnare, varit med om att rösta bort den? Jag kan inte minnas att vi hade ett sådant val. Denna neutralitet, som många generationer av svenskar har värnat om och varit stolta över, den har vår regering helt enkelt sopat under mattan – utan någon som helst diskussion. Är inte det att förbryta sig mot den svenska grundlagen? Borde inte vår regering ställas inför rätta?
Återigen har kriget i Afghanistan, detta krig som utkämpas mot det civila samhället, men som så tjusigt kallas för kriget mot talibanerna, återigen har detta krig krävt tjugosju civila personers liv. En skribent i min morgonblaska hävdade visserligen häromveckan att det finns nödvändiga bomber och nödvändiga offer – även om det handlar om många tusentals döda - bara det gäller att jämna vägen för ”de godas” krig. Och ”de godas” krig i Afghanistan är USA:s krig, och detta krig hjälper det neutrala Sverige till att utkämpa – på civila offers bekostnad.
Nej, Sveriges regering, ska vi ha ett krig, då vill åtminstone jag folkomrösta om vår neutralitet. Det är min medborgerliga rättighet! Det står inskrivet i Sveriges grundlag!
Men nog gnällt. Det finns ju roligare saker att tala om. Här i Malmö till exempel har vi i skuggan av guldregnet i Vancouver haft vår egen lilla guldfest. MFF, Malmö fotbollsförening, firade i veckan sin hundraåriga födelsedag. Det är väl inte illa för ett fotbollslag? Det är detta lag som har fostrat bland annat Zlatan. Och lagom till sin gamla fotbollsklubbs 100-årsdag börjar det ljusna för Zlatan och han hittar målfållan igen efter månader av måltorka. MFF kan vara stolt över sin adept igen, och Zlatan kan känna sig hedrad, eftersom det finns starka krafter i rörelse för att resa ett Zlatan-monument i Rosengård. Hurra, utropar jag. Hellre ett monument över en fotbollskung än över generaler som bombarderar civilister!
Ge inte tappt, kära lyssnare, våren är på väg. Häromdagen hörde jag en talgoxe fila på tredje tonen, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1258
Häromdagen läste jag följande historia i min dagliga morgontidning:
En menig säger till sin sergeant: ”Varför måste vi ha krigsträning?”
”Därför att det ligger i människans natur att kriga, så när kriget kommer
måste vi vara beredda.” ”Åhh … men skulle det inte vara bättre med fredsträning i så fall?”
Den unge värnpliktige har hela min sympati. Tänk om vi hade fredsträning i stället för krigsträning! Då hade vi kunnat skicka massor av fredstränade insatsstyrkor att röja upp i Haiti. Då hade vi haft massor av fredstränade styrkor att röja i vårt svenska snökaos, så att tågen inte hade behövt stå stilla. Och inte minst hade Italien haft massor av fredstränade människor att avhjälpa den svåra oljekatastrof som i dagarna har drabbat floden Po och förstört dricksvattnet för miljoner italienare. Ja, tänk, vad allt skulle inte fredstränade styrkor kunna åstadkomma!
Men å andra sidan behöver Sverige knappast fredstränade styrkor. Landet är ju i fullt krig, så det är väl soldater vi behöver. Men jag frågar mig: Vart har vår svenska neutralitet tagit vägen? Har ni, kära lyssnare, varit med om att rösta bort den? Jag kan inte minnas att vi hade ett sådant val. Denna neutralitet, som många generationer av svenskar har värnat om och varit stolta över, den har vår regering helt enkelt sopat under mattan – utan någon som helst diskussion. Är inte det att förbryta sig mot den svenska grundlagen? Borde inte vår regering ställas inför rätta?
Återigen har kriget i Afghanistan, detta krig som utkämpas mot det civila samhället, men som så tjusigt kallas för kriget mot talibanerna, återigen har detta krig krävt tjugosju civila personers liv. En skribent i min morgonblaska hävdade visserligen häromveckan att det finns nödvändiga bomber och nödvändiga offer – även om det handlar om många tusentals döda - bara det gäller att jämna vägen för ”de godas” krig. Och ”de godas” krig i Afghanistan är USA:s krig, och detta krig hjälper det neutrala Sverige till att utkämpa – på civila offers bekostnad.
Nej, Sveriges regering, ska vi ha ett krig, då vill åtminstone jag folkomrösta om vår neutralitet. Det är min medborgerliga rättighet! Det står inskrivet i Sveriges grundlag!
Men nog gnällt. Det finns ju roligare saker att tala om. Här i Malmö till exempel har vi i skuggan av guldregnet i Vancouver haft vår egen lilla guldfest. MFF, Malmö fotbollsförening, firade i veckan sin hundraåriga födelsedag. Det är väl inte illa för ett fotbollslag? Det är detta lag som har fostrat bland annat Zlatan. Och lagom till sin gamla fotbollsklubbs 100-årsdag börjar det ljusna för Zlatan och han hittar målfållan igen efter månader av måltorka. MFF kan vara stolt över sin adept igen, och Zlatan kan känna sig hedrad, eftersom det finns starka krafter i rörelse för att resa ett Zlatan-monument i Rosengård. Hurra, utropar jag. Hellre ett monument över en fotbollskung än över generaler som bombarderar civilister!
Ge inte tappt, kära lyssnare, våren är på väg. Häromdagen hörde jag en talgoxe fila på tredje tonen, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1258
onsdag, februari 24
BENGT SVENSSON: Ge Monica Lewinsky nobelpris!
Hej alla lyssnare!
Jag slog upp en svensk tidning på nätet för att se vad som skrevs om olympiaden i Vancouver. Vad jag fick veta i stället var att några svenska soldater hade stupat i kriget i Afghanistan. Det är en tragedi för dem, deras anhöriga och vänner. Men i statistiken försvinner de.
Tusentals andra människor kommer att dö i detta krig bara i år. Om ni undrar vad som stått och sagts i amerikanska medier om den tragiska händelsen, så är svaret:Ingenting.
Jag lusläser ju inte tidningarna eller lyssnar på alla nyhetsprogram, så det kan ju hända att det funnits en notis om saken på någon insida i någon tidning, eller nämnts i förbigående i etermedia. I Afghanistan kommer det knappt att registreras heller. De har fullt upp med att begrava sina egna döda var dag.En annan sak jag läste var att president Clinton stod i begrepp att privatisera USA:s tjänstepensionssystem, Social Security, 1998. Folk skulle få sätta in sina pengar i privata aktiefonder i stället. När dessa sedan föll härom året, skulle förstås pensionerna också fallit, däribland min egen.
Vad var det då som räddade pensionerna?
Monica Lewinsky.
Jag hoppas ni minns henne. Praktikanten i Vita Huset. Den där kvinnan som Clinton aldrig hade sex med. Clinton ställdes inför riksrätt. Det framkom att fröken Lewinsky hade fått honom att tappa byxorna med jämna mellanrum. För att klara skinnet dumpade han det impopulära pensionsförslaget och bombade en gödselfabrik i Sudan i stället.
Så Monica Lewinsky räddade vårt pensionssystem, och nu föreslår jag, att hon får nobelpriset i ekonomi för sin insats.
Om gubbarna på riksbanken inte gillar mitt förslag, tänker jag be norrmännen ge henne fredspriset i stället. Hon ändrade ju historiens gång med ickevåldsliga medel, genom att på ett smart sätt tillämpa den fina gamla devisen:
Make love, not war!
----------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff nr 1258
Jag slog upp en svensk tidning på nätet för att se vad som skrevs om olympiaden i Vancouver. Vad jag fick veta i stället var att några svenska soldater hade stupat i kriget i Afghanistan. Det är en tragedi för dem, deras anhöriga och vänner. Men i statistiken försvinner de.
Tusentals andra människor kommer att dö i detta krig bara i år. Om ni undrar vad som stått och sagts i amerikanska medier om den tragiska händelsen, så är svaret:Ingenting.
Jag lusläser ju inte tidningarna eller lyssnar på alla nyhetsprogram, så det kan ju hända att det funnits en notis om saken på någon insida i någon tidning, eller nämnts i förbigående i etermedia. I Afghanistan kommer det knappt att registreras heller. De har fullt upp med att begrava sina egna döda var dag.En annan sak jag läste var att president Clinton stod i begrepp att privatisera USA:s tjänstepensionssystem, Social Security, 1998. Folk skulle få sätta in sina pengar i privata aktiefonder i stället. När dessa sedan föll härom året, skulle förstås pensionerna också fallit, däribland min egen.
Vad var det då som räddade pensionerna?
Monica Lewinsky.
Jag hoppas ni minns henne. Praktikanten i Vita Huset. Den där kvinnan som Clinton aldrig hade sex med. Clinton ställdes inför riksrätt. Det framkom att fröken Lewinsky hade fått honom att tappa byxorna med jämna mellanrum. För att klara skinnet dumpade han det impopulära pensionsförslaget och bombade en gödselfabrik i Sudan i stället.
Så Monica Lewinsky räddade vårt pensionssystem, och nu föreslår jag, att hon får nobelpriset i ekonomi för sin insats.
Om gubbarna på riksbanken inte gillar mitt förslag, tänker jag be norrmännen ge henne fredspriset i stället. Hon ändrade ju historiens gång med ickevåldsliga medel, genom att på ett smart sätt tillämpa den fina gamla devisen:
Make love, not war!
----------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff nr 1258
lördag, februari 13
SVENSK AGENT KONTRA RYSK EKOLOG
-----------------------------------------------------------------------------------
(I den här bloggen är de flesta texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka sedan 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se . Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds söndagar jämna veckor kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin. Medarbetare: Hampus Eckerman, Marianne Stieger, Bengt Svensson)
---------------------------------------------------------------------
Härom månaden blev jag uppringd av en journalist från SvT:s Uppdrag Granskning. Han hade en uppgift om att IB-agenten Donald Forsberg i slutet av 1960-talet hade infiltrerat Tyresö Ulands och FredsFörening (TUFF). Därför kollade jag Tuffs medlemslistor från den tiden men hittade ingen med det namnet.
Det här var alltså för drygt 40 år sedan. Då åkte jag ofta till Arlanda och hämtade unga amerikaner, som deserterat från Vietnamkriget. De bodde hos olika Tuff-medlemmar. En av dem bodde hos min familj och betraktas ännu som en slags storebror av mina sedan länge vuxna döttrar. Hade sovjetiska desertörer kommit till Sverige under krigen i Tjeckoslovakien eller Afghanistan hade vi säkert tagit hand också om dem
Känner mig nästan smickrad, om det vore sant att IB-agenter också spionerade på Tuff. De kan inte ha hittat någonting alls av värde, för allt Tuff gör har alltid varit helt öppet. Men som Donald Forsberg själv har framhållit (DN 2/10 2008) var agenterna ”manipulerade till att känna att Sverige var så illa ute att det bara var en tidsfråga innan en sovjetisk invasion skulle inträffa. ”
- ”Det var inte en fråga om ifall det skulle hända utan när det skulle göra det”, säger Donald Forsberg. ”Det motiverade oss. Vi ifrågasatte inte. Vi blev svenska kamikazepiloter men ska man ha effektiva agenter måste man till viss del hjärntvätta.”
Visst hade Sovjet agenter också i Sverige men knappast i samma mängd som den andra stormakten hade. Minns från Vietnamtiden Bill, som utgav sig för att vara desertör och hans kompis Mike, en amerikan som hade bott i Sverige länge och kallade sig för ”översättare”. Både var mycket aktiva i desertörkretsar och gjorde det bästa för att i amerikanska ögon kompromettera den svenska Vietnamrörelsen. Bland annat fanns de med i den förljugna filmen US-Deserter. Om den skrev jag på Aftonbladets kultursida en lång kritisk artikel, som 1970 också publicerades i boken ”Solidaritet, antifascistisk årsbok 1969-70”
I SvT:s Uppdrag Granskning nu i början av februari dök Donald Forsberg upp igen. Där spanade han bekymrat ut över Östersjön och varnade för miljöfarliga vapen och radioaktivt avfall, som han påstod att ryssarna i början av 1990-talet skulle ha dumpat där. Varför det inte hade meddelats svenska myndigheter förrän många år senare framgick inte av programmet.
Sedan har Aleksej Jablokov förnekat dumpningen i Östersjön. Kan man då i den här frågan sätta tilltro till en ryss? Nu är Jablokov ingen agent utan en allmänt aktad ekolog, hedersmedlem i American Academy of Arts and Sciences. Han var vän till nobelpristagaren och dissidenten Andrej Sacharov (1921-89). Till yttermera visso ledde Jablokov på 1990-talet den utredning, som starkt kritiserade ryssarna för att ha dumpat farligt militärt avfall i Norra ishavet och Stilla havet.
Våra medier spelar ibland på Sveriges traditionella rysskräck. Men är det inte rimligare att tro på den ryske vetenskapsmannen än på den svenske före detta IB-agenten?
-----------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörening Radio Tuff (nr 1257) 14-28 feb 2010
(I den här bloggen är de flesta texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka sedan 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se . Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds söndagar jämna veckor kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin. Medarbetare: Hampus Eckerman, Marianne Stieger, Bengt Svensson)
---------------------------------------------------------------------
Härom månaden blev jag uppringd av en journalist från SvT:s Uppdrag Granskning. Han hade en uppgift om att IB-agenten Donald Forsberg i slutet av 1960-talet hade infiltrerat Tyresö Ulands och FredsFörening (TUFF). Därför kollade jag Tuffs medlemslistor från den tiden men hittade ingen med det namnet.
Det här var alltså för drygt 40 år sedan. Då åkte jag ofta till Arlanda och hämtade unga amerikaner, som deserterat från Vietnamkriget. De bodde hos olika Tuff-medlemmar. En av dem bodde hos min familj och betraktas ännu som en slags storebror av mina sedan länge vuxna döttrar. Hade sovjetiska desertörer kommit till Sverige under krigen i Tjeckoslovakien eller Afghanistan hade vi säkert tagit hand också om dem
Känner mig nästan smickrad, om det vore sant att IB-agenter också spionerade på Tuff. De kan inte ha hittat någonting alls av värde, för allt Tuff gör har alltid varit helt öppet. Men som Donald Forsberg själv har framhållit (DN 2/10 2008) var agenterna ”manipulerade till att känna att Sverige var så illa ute att det bara var en tidsfråga innan en sovjetisk invasion skulle inträffa. ”
- ”Det var inte en fråga om ifall det skulle hända utan när det skulle göra det”, säger Donald Forsberg. ”Det motiverade oss. Vi ifrågasatte inte. Vi blev svenska kamikazepiloter men ska man ha effektiva agenter måste man till viss del hjärntvätta.”
Visst hade Sovjet agenter också i Sverige men knappast i samma mängd som den andra stormakten hade. Minns från Vietnamtiden Bill, som utgav sig för att vara desertör och hans kompis Mike, en amerikan som hade bott i Sverige länge och kallade sig för ”översättare”. Både var mycket aktiva i desertörkretsar och gjorde det bästa för att i amerikanska ögon kompromettera den svenska Vietnamrörelsen. Bland annat fanns de med i den förljugna filmen US-Deserter. Om den skrev jag på Aftonbladets kultursida en lång kritisk artikel, som 1970 också publicerades i boken ”Solidaritet, antifascistisk årsbok 1969-70”
I SvT:s Uppdrag Granskning nu i början av februari dök Donald Forsberg upp igen. Där spanade han bekymrat ut över Östersjön och varnade för miljöfarliga vapen och radioaktivt avfall, som han påstod att ryssarna i början av 1990-talet skulle ha dumpat där. Varför det inte hade meddelats svenska myndigheter förrän många år senare framgick inte av programmet.
Sedan har Aleksej Jablokov förnekat dumpningen i Östersjön. Kan man då i den här frågan sätta tilltro till en ryss? Nu är Jablokov ingen agent utan en allmänt aktad ekolog, hedersmedlem i American Academy of Arts and Sciences. Han var vän till nobelpristagaren och dissidenten Andrej Sacharov (1921-89). Till yttermera visso ledde Jablokov på 1990-talet den utredning, som starkt kritiserade ryssarna för att ha dumpat farligt militärt avfall i Norra ishavet och Stilla havet.
Våra medier spelar ibland på Sveriges traditionella rysskräck. Men är det inte rimligare att tro på den ryske vetenskapsmannen än på den svenske före detta IB-agenten?
-----------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörening Radio Tuff (nr 1257) 14-28 feb 2010
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1257) 14-28/2 -10 till...
....till Sveriges Radios program Snittet som (10/2) tog upp Erik Pausers filmer om det amerikanska Vietnamkriget och den posttraumatiska stress som många vietnamesiska och amerikanska soldater efteråt drabbades av och deras kamp för att överleva. Dessutom skildrades de otäcka skadorna i flera generationer av amerikanernas användning av det giftiga Agent Orange.
....till Aftonbladets Åsa Linderborg, som (10/2) skriver: ”Talibanerna har inte min sympati, men det har heller inte kapitalet när det tar till vapen. De soldater som åker till Afghanistan gör det säkert i tron om att de ska bringa fred och utveckling – det är just därför de hemvändande kistorna är en tragedi på riktigt – men det verkliga motivet för den svenska truppnärvaron är inte att befria kvinnorna från burkan, utan krasst rationellt kryperi för en stormakt som vill ha herravälde i en geopolitiskt avgörande region. Kanske spekulerar man om framtida favörer i form av feta handelsavtal.”
....till Sveriges Radios vanligen mycket hörvärda program Konflikt (lördagar kl 9). Den 6 februari handlade det om grymheterna i krig mot kvinnor. De våldtas, lemlästas eller dödas. De otäcka våldtäkterna mot de kongolesiska kvinnorna skildras ofta. Men Konflikt bröt mot den närmast rasistiska vanan att förtiga förlorarnas lidanden under och efter andra världskriget. I programmet nämndes också, att omkring två miljoner tyska flickor och kvinnor grymt våldtogs. Det framhölls att dessa våldtäkter inte bara framkallade smärta och förnedring utan också skam och skuld över vad som hänt dem. Än i dag lider en tredjedel av de drabbade tyska kvinnorna av svåra posttraumatiska syndrom.
....till tidningen Sydsvenskan, som (6/2) publicerar Dusan Sedlaceks insändare, vars slutord är: ”Det är helt okej att mörda, våldta och lemlästa civila. Se bara till att du är på den segrande sidan.”
....till Aftonbladets Eva Franchell, som (9/2) bland annat skriver: ”Afghanerna har alltid levt under förtryck, under talibanerna och just nu under det amerikanska kriget mot terrorismen. Det är den amerikanska militären som ska påbörja sitt återtåg. Det är den civila och politiska uppbyggnaden som måste börja. ”
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som nu skrivit och tackat för de 7000 kr som hon fick från Tuff före jul. Hon har använt pengarna för julklappar till fattiga gamla, som bland annat fått kastrull, pyjamas, underkläder, dammsugare, sittriktig stol, el-kokare och en del pengar. Både vinterkylan och den försämrade ekonomin är svåra problem för fattiga gamla i Serbien.
....till Bio Rio, Hornstulls Strand 3, som säger sig stoppa ”tystnadens konspiration” genom att visa filmen "Marken talar arabiska" lördag den 20 feb kl 15.30
....till till två lockande Tuff-arrangemang. Kumlalärarna Lisa Norgren, Lena Mansfield och Katarina Persson berättar med bilder om sitt Indienbesök i januari till de många Tuff-projekten. Det sker onsdag den 17 februari kl 19 i ”Navet”, hus C i Föreningsgården. Missar du det är du välkommen på ett möte med två ledande i fredsrörelserna: Svenska Freds’ ordförande Anna Ek och Kristna Freds’ tf generalsekreterare Håkan Mårtensson (Krusbodakille!!) inleder om fredsrörelsens uppgifter 2010 i Kulturcaféet, Föreningsgården torsdag den 4 mars kl 19. Hjärtligt välkommen!
....till Aftonbladets Åsa Linderborg, som (10/2) skriver: ”Talibanerna har inte min sympati, men det har heller inte kapitalet när det tar till vapen. De soldater som åker till Afghanistan gör det säkert i tron om att de ska bringa fred och utveckling – det är just därför de hemvändande kistorna är en tragedi på riktigt – men det verkliga motivet för den svenska truppnärvaron är inte att befria kvinnorna från burkan, utan krasst rationellt kryperi för en stormakt som vill ha herravälde i en geopolitiskt avgörande region. Kanske spekulerar man om framtida favörer i form av feta handelsavtal.”
....till Sveriges Radios vanligen mycket hörvärda program Konflikt (lördagar kl 9). Den 6 februari handlade det om grymheterna i krig mot kvinnor. De våldtas, lemlästas eller dödas. De otäcka våldtäkterna mot de kongolesiska kvinnorna skildras ofta. Men Konflikt bröt mot den närmast rasistiska vanan att förtiga förlorarnas lidanden under och efter andra världskriget. I programmet nämndes också, att omkring två miljoner tyska flickor och kvinnor grymt våldtogs. Det framhölls att dessa våldtäkter inte bara framkallade smärta och förnedring utan också skam och skuld över vad som hänt dem. Än i dag lider en tredjedel av de drabbade tyska kvinnorna av svåra posttraumatiska syndrom.
....till tidningen Sydsvenskan, som (6/2) publicerar Dusan Sedlaceks insändare, vars slutord är: ”Det är helt okej att mörda, våldta och lemlästa civila. Se bara till att du är på den segrande sidan.”
....till Aftonbladets Eva Franchell, som (9/2) bland annat skriver: ”Afghanerna har alltid levt under förtryck, under talibanerna och just nu under det amerikanska kriget mot terrorismen. Det är den amerikanska militären som ska påbörja sitt återtåg. Det är den civila och politiska uppbyggnaden som måste börja. ”
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som nu skrivit och tackat för de 7000 kr som hon fick från Tuff före jul. Hon har använt pengarna för julklappar till fattiga gamla, som bland annat fått kastrull, pyjamas, underkläder, dammsugare, sittriktig stol, el-kokare och en del pengar. Både vinterkylan och den försämrade ekonomin är svåra problem för fattiga gamla i Serbien.
....till Bio Rio, Hornstulls Strand 3, som säger sig stoppa ”tystnadens konspiration” genom att visa filmen "Marken talar arabiska" lördag den 20 feb kl 15.30
....till till två lockande Tuff-arrangemang. Kumlalärarna Lisa Norgren, Lena Mansfield och Katarina Persson berättar med bilder om sitt Indienbesök i januari till de många Tuff-projekten. Det sker onsdag den 17 februari kl 19 i ”Navet”, hus C i Föreningsgården. Missar du det är du välkommen på ett möte med två ledande i fredsrörelserna: Svenska Freds’ ordförande Anna Ek och Kristna Freds’ tf generalsekreterare Håkan Mårtensson (Krusbodakille!!) inleder om fredsrörelsens uppgifter 2010 i Kulturcaféet, Föreningsgården torsdag den 4 mars kl 19. Hjärtligt välkommen!
fredag, februari 12
MARIANNE STIEGER: ”Ingen sanning utan minst tre fakta!”
Ett ord som förföljt mig den gångna veckan är eftertänksamhet. Min gamle historielärare på vuxengymnasiet i Handen Åke Sandin sade alltid: ”Tänk efter och ta alltid reda på tre relevanta fakta.” Javisst, det borde jag ha gjort i min förra krönika. Men det är inte alltid lätt att få fram relevanta fakta i vår brusande medievärld. Men nog borde jag gått fram med mera eftertänksamhet.
Åke sade också alltid: ”Body count är svårt, för att inte säga omöjligt.” Så sant, så sant! Nästan samtliga siffror angående offren i min förra krönika blev fel. Att efter en naturkatastrof eller efter ett förhärjande krig ta reda på antalet offer är näst intill omöjligt. Först efter veckor, ibland månader, ja till och med år kommer de sanna siffrorna i dagen. Så var det efter andra världskrigets stora katastrofer och så är det efter den förhärjande katastrofen på Haiti. I det kaos som följer på en katastrof finns en benägenhet att både underskatta, men också att överdriva antalet offer. Det beror på vem som tar fram sanningen och vem som tjänar på att undanhålla den. Huvudsaken är ändå att sanningen kommer fram till slut.
Tyvärr har det visat sig att antalet dödsoffer på Haiti har stigit från de drygt hundratusen jag uppgav till idag 215 000. En fullständigt förskräckande siffra! Antalet skadade hade dock i den rapporten jag tog del av förväxlats med antalet hemlösa. De hemlösas siffra beräknas idag till en miljon, medan de skadades antal ligger på ungefär 300 000. För många offer det också, men långt ifrån den miljon som först uppgavs! För många inblandade räknade och förmodligen dubbelräknade. Men vem kan klandras för det?
I samma veva som jag tog del av de nya siffrorna hörde jag i ett tv-program nya beräknade siffror för bomboffren i Dresden i andra världskriget slutskede. Efter att under lång tid envist ha hållit fram ungefär 30 000 dödsoffer som ett resultat av bombningarna, beräknar forskare idag att det rör sig om hundra tusen dödsoffer, en siffra vissa historiker har hävdat under många år. Ett massmord utan like, vars förövare än idag går fria, om de inte har adlats eller fått monument resta över sig.
Det bästa vi kan säga om Haiti är att ingen bär skuld till katastrofen, men skyldiga blir vi alla, om vi inte kan hjälpa detta nödlidande land att åter komma på fötter. Nu hörs redan högljudda röster som hävdar att USA endast hjälper för att senare kunna ta över makten. Detta får Brasilien att höja sin röst och kräva delaktighet i uppbyggnaden, för att inte ge USA för stor makt i detta oroliga hörn av världen..
Det är nu – i denna extremt känsliga situation – som FN:s insatser är som allra nödvändigast! Men har FN kört fast i Afghanistan? Orkar inte FN ta tag med full kraft i denna nödsituation? Javisst, FN-byggnaden i Port au Prince har också förintats, men här gäller det att prioritera. De insatser som görs är alldeles för få. Skicka dit massor av biståndsarbetare – i fredligt och uppbyggande syfte! Och det fort – innan vi hör vapen skramla nere i de västindiska farvattnen!
Låt det snart bli vår så att tankarna ljusnar, ber från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1257) 14-28 feb. 2010
Åke sade också alltid: ”Body count är svårt, för att inte säga omöjligt.” Så sant, så sant! Nästan samtliga siffror angående offren i min förra krönika blev fel. Att efter en naturkatastrof eller efter ett förhärjande krig ta reda på antalet offer är näst intill omöjligt. Först efter veckor, ibland månader, ja till och med år kommer de sanna siffrorna i dagen. Så var det efter andra världskrigets stora katastrofer och så är det efter den förhärjande katastrofen på Haiti. I det kaos som följer på en katastrof finns en benägenhet att både underskatta, men också att överdriva antalet offer. Det beror på vem som tar fram sanningen och vem som tjänar på att undanhålla den. Huvudsaken är ändå att sanningen kommer fram till slut.
Tyvärr har det visat sig att antalet dödsoffer på Haiti har stigit från de drygt hundratusen jag uppgav till idag 215 000. En fullständigt förskräckande siffra! Antalet skadade hade dock i den rapporten jag tog del av förväxlats med antalet hemlösa. De hemlösas siffra beräknas idag till en miljon, medan de skadades antal ligger på ungefär 300 000. För många offer det också, men långt ifrån den miljon som först uppgavs! För många inblandade räknade och förmodligen dubbelräknade. Men vem kan klandras för det?
I samma veva som jag tog del av de nya siffrorna hörde jag i ett tv-program nya beräknade siffror för bomboffren i Dresden i andra världskriget slutskede. Efter att under lång tid envist ha hållit fram ungefär 30 000 dödsoffer som ett resultat av bombningarna, beräknar forskare idag att det rör sig om hundra tusen dödsoffer, en siffra vissa historiker har hävdat under många år. Ett massmord utan like, vars förövare än idag går fria, om de inte har adlats eller fått monument resta över sig.
Det bästa vi kan säga om Haiti är att ingen bär skuld till katastrofen, men skyldiga blir vi alla, om vi inte kan hjälpa detta nödlidande land att åter komma på fötter. Nu hörs redan högljudda röster som hävdar att USA endast hjälper för att senare kunna ta över makten. Detta får Brasilien att höja sin röst och kräva delaktighet i uppbyggnaden, för att inte ge USA för stor makt i detta oroliga hörn av världen..
Det är nu – i denna extremt känsliga situation – som FN:s insatser är som allra nödvändigast! Men har FN kört fast i Afghanistan? Orkar inte FN ta tag med full kraft i denna nödsituation? Javisst, FN-byggnaden i Port au Prince har också förintats, men här gäller det att prioritera. De insatser som görs är alldeles för få. Skicka dit massor av biståndsarbetare – i fredligt och uppbyggande syfte! Och det fort – innan vi hör vapen skramla nere i de västindiska farvattnen!
Låt det snart bli vår så att tankarna ljusnar, ber från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1257) 14-28 feb. 2010
lördag, februari 6
SAMUEL STRANDBERG: Tillväxtens förbannelse
---------------------------------------------
Samuel Strandberg i Farsta har skrivit flera mycket läsvärda böcker om Indien. Det var han som kring 1970 tipsade Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) om behoven av skolor i den indiska delstaten Gujarat. Det ledde till att Tuff alltsedan dess har finansierat hundratals utmärkta projekt för många tio tusen fattiga indiska barn. Samuel var tidigare bland annat vice ordförande (fp) i Stockholms kommunfullmäktige. Hans text ansluter till Tuffs senaste samtalscafé Filosofika, vars ämne var ”Klarar världen folkökningen?”
-------------------------------------------
Vår tids evangelium är en hejdlös tro på tillväxten. Tillväxt eftersträvas på alla plan, främst på det ekonomiska området. En ständigt växande bruttonationalprodukt (BNP) eftersträvas aningslöst av alla regeringar, och nolltillväxt eller till och med minskande tillväxt tycks vara alla finansministrars mardröm. Man tror att ständig tillväxt är en förutsättning för framgång, på samma sätt som att ett flygplan bärs av sin fart – det plan som tappar farten störtar.
Tillväxtens vänner har kunnat inkassera en fantastisk utveckling på snart sagt alla områden. Den rika delen av mänskligheten har kunnat glädja sig åt ett ständigt stigande välstånd och högre livslängd. Nu kräver de ”efterblivna” folken att snarast få åka med på tillväxttåget mot framtidens överflödande samhälle.
Vi – de redan välbeställda – missunnar inte någon att få leva ett långt liv i hälsa och trygghet. Frågan är dock: kan vår planet i längden bära en ständig tillväxt? Svaret på denna fråga måste bli nej.
Vi är helt enkelt redan nu för många. Grundorsaken till våra problem är främst den väldiga befolkningstillväxten. Världsbefolkningen har mer än fyrdubblats under 1900-talet. Det är främst städerna som växer – redan nu bor halva mänskligheten i städer, ofta storstäder på flera tiotal miljoner invånare, där luft och vatten förgiftas, trängseln blir alltmer olidlig och miljön dukar under för befolkningstrycket. Om utvecklingen skall fortsätta som för närvarande kommer nästa sekelskifte att erbjuda våra efterkommande en utplundrad urbaniserad planet med brist på rent vatten och livsmedel och växande ojämlikhet mellan olika folkgrupper, vilket allt kommer att leda till svåra sociala motsättningar.
Den nuvarande hysteriska dyrkan av tillväxten måste ersättas av en strävan efter en balanserad utveckling och en mer jämlik fördelning av jordens resurser. Den rika världens utmanande överkonsumtion (se varuutbudet på närmaste stormarknad!) är ohållbar ur ett långsiktigt globalt perspektiv .
Den oroande frågan är om våra beslutsfattare har politisk handlingskraft nog för att framtvinga en nödvändig kursändring. Om inte kommer mänskligheten att möta samma öde som andra djurarter som ”vuxit ur” sin miljö, det vill säga inbördes strid och slagsmål till döds om resurserna.
------------------------------
Samuel Strandberg
Samuel Strandberg i Farsta har skrivit flera mycket läsvärda böcker om Indien. Det var han som kring 1970 tipsade Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) om behoven av skolor i den indiska delstaten Gujarat. Det ledde till att Tuff alltsedan dess har finansierat hundratals utmärkta projekt för många tio tusen fattiga indiska barn. Samuel var tidigare bland annat vice ordförande (fp) i Stockholms kommunfullmäktige. Hans text ansluter till Tuffs senaste samtalscafé Filosofika, vars ämne var ”Klarar världen folkökningen?”
-------------------------------------------
Vår tids evangelium är en hejdlös tro på tillväxten. Tillväxt eftersträvas på alla plan, främst på det ekonomiska området. En ständigt växande bruttonationalprodukt (BNP) eftersträvas aningslöst av alla regeringar, och nolltillväxt eller till och med minskande tillväxt tycks vara alla finansministrars mardröm. Man tror att ständig tillväxt är en förutsättning för framgång, på samma sätt som att ett flygplan bärs av sin fart – det plan som tappar farten störtar.
Tillväxtens vänner har kunnat inkassera en fantastisk utveckling på snart sagt alla områden. Den rika delen av mänskligheten har kunnat glädja sig åt ett ständigt stigande välstånd och högre livslängd. Nu kräver de ”efterblivna” folken att snarast få åka med på tillväxttåget mot framtidens överflödande samhälle.
Vi – de redan välbeställda – missunnar inte någon att få leva ett långt liv i hälsa och trygghet. Frågan är dock: kan vår planet i längden bära en ständig tillväxt? Svaret på denna fråga måste bli nej.
Vi är helt enkelt redan nu för många. Grundorsaken till våra problem är främst den väldiga befolkningstillväxten. Världsbefolkningen har mer än fyrdubblats under 1900-talet. Det är främst städerna som växer – redan nu bor halva mänskligheten i städer, ofta storstäder på flera tiotal miljoner invånare, där luft och vatten förgiftas, trängseln blir alltmer olidlig och miljön dukar under för befolkningstrycket. Om utvecklingen skall fortsätta som för närvarande kommer nästa sekelskifte att erbjuda våra efterkommande en utplundrad urbaniserad planet med brist på rent vatten och livsmedel och växande ojämlikhet mellan olika folkgrupper, vilket allt kommer att leda till svåra sociala motsättningar.
Den nuvarande hysteriska dyrkan av tillväxten måste ersättas av en strävan efter en balanserad utveckling och en mer jämlik fördelning av jordens resurser. Den rika världens utmanande överkonsumtion (se varuutbudet på närmaste stormarknad!) är ohållbar ur ett långsiktigt globalt perspektiv .
Den oroande frågan är om våra beslutsfattare har politisk handlingskraft nog för att framtvinga en nödvändig kursändring. Om inte kommer mänskligheten att möta samma öde som andra djurarter som ”vuxit ur” sin miljö, det vill säga inbördes strid och slagsmål till döds om resurserna.
------------------------------
Samuel Strandberg
fredag, februari 5
Våga tvivla-- och bli förtalad!
Redan på 1980-talet uttryckte jag i Pax-krönikor, Radio Tuff och artiklar i rikspressen tvivel på mediernas ständiga och andfådda helsidor om att ryska ubåtar vimlade i svenska vatten praktiskt taget varje sommarvecka under flera år. Det var inte politiskt korrekt att gå motströms och de vilseledda och hjärntvättade anklagade mig för att gå i Moskvas ledband -- bara för att jag tillämpade vanlig källkritik. Även i Svenska Freds fanns det några som var bekymrade över mina politiskt inkorrekta tvivel, men min efterträdare som Svenska Freds ordförande, Tomas Magnusson, var en kritisk journalist och stödde mig.
Så småningom visade det sig att de påstådda ubåtarna var undervattensskär, minkar, pruttande fiskar, timmerstockar, stenar, läckande avloppsrör, finländska bogserbåtar och vilken krusning av vattenytan som helst -- plus uppgifter från groggfarbröder på skärgårdsaltaner. Och påstådda radiosignaler från sovjetiska ubåtar i svenska vatten förnekades sedan av FRA.
Det sista av de ubåtstroendes fästen rasade ihop härom året. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) analyserade då ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En märkligt hemligstämplad inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade i 25 år varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Men när den äntligen blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla svenska galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Men U 137 då, den sovjetiska ubåten som låg som en död jättepadda på ett skär i Blekinge 1981 och utlöste den svenska ubåtshysterin? Visst, hon var en verklig ubåt, men varför i herrans namn skulle hon in i Gåsefjärden, som är så grund att hon inte skulle ha kunnat använda sin främsta egenskap, att gömma sig under vattnet? Och varför letade sovjetiskt flyg efter sin försvunna ubåt utanför Bornholm, om hon inte grovt hade felnavigerat. Kommendör Karl Andersson, den förste svensk som gick ombord på U 137 hävdade att det inte var ett avsiktligt intrång.
Men som sagt: i början blev vi dissidenter betraktade som närmast landsförrädiska språkrör för den sovjetiska diktaturen. De som förtalade oss mest har förstås inte bekvämat sig med att beklaga sina överdrifter.
Efter att ha gjort ca 5000 radiointervjuer har jag lärt mig mycket, inte minst av flera hundra utomlandsfödda svenskar från massor av olika länder. Några av dem är balter, finländare och tyskar, tillhörde alltså krigets förlorare, vilkas lidanden medierna nogsamt tystar ner. Det ledde till att jag i Pax också skildrade terrorbombningarna av civila tyska och japanska städer och den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka drygt två miljoner dog/dödades för att inte tala om den dryga miljon tyska kvinnor och flickor som våldtogs, ibland till döds.
Jag dristade mig också till att avslöja ack så politiskt korrekta historieförfalskningar. I böcker, tusentals artiklar och massor av andra inslag i medierna hade i åratal påståtts, att tyskarna minsann hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Till och med i våra skolor hade många årgångar elever lärt sig att dessa smaskiga historier var sanning, itutade av sina indoktrinerade lärare, av vilka jag var en. När jag upptäckte att detta var övervintrad krigspropaganda höll jag inte käft utan skrev om det 1996 i Pax. Det skulle jag inte ha gjort, för Svenska Freds dåvarande ordförande Magnus Jiborn, duktig fast trendriktig filosof och tydligen okunnig i historia, gick i taket och uppmanade mig upprört att inte skriva sånt mera. Alltså slutade jag efter 113 gratiskrönikor att medarbeta i Pax.
I stället för att bli avhånad som kommunistisk medlöpare blev jag nu ”Ahmed Ramis hantlangare”, som det stod i Expressens helsidesrubrik (12/12 97) över en ovanligt lögnaktig artikel. Det är en klen tröst att till exempel Stéphane Bruchfeld sedan har anslutit sig till de ansedda historiker, som har avfärdat tvålhistorierna som myter.
Den 15 februari 2003 ägde en av de största demonstrationerna någonsin rum i Stockholm. Det gällde att stoppa det annalkande anfallet på Irak. I Tuff och Radio Tuff var vi mycket aktiva att samla folk till denna manifestation över partigränserna. Tyvärr ställde Svenska Freds inte upp. Arvet från Jiborn hade tyvärr pacificerat gamla Svenska Freds’ unga beslutsfattare, rädda att sticka ut huvudet i den amerikansk-israeliska snålblåsten. Jo jag vet, efteråt har de beklagat detta.
Krigets första offer är sanningen. Det bekräftades med råge, när USA och England sedan anföll Irak under förevändningen att Saddam minsann hade kärnvapen som på en knapp timme kunde förinta brittiska storstäder. Hade vi vågat gå motvinds den gången och satt tilltro till Hans Blix och hans vapeninspektörers försäkringar att Irak inte hade massförstörelsevapen hade vi åtminstone så här i efterhand kunnat skryta med att vi hade rätt.
Åke Sandin (Inte med i Radio Tuff)
Så småningom visade det sig att de påstådda ubåtarna var undervattensskär, minkar, pruttande fiskar, timmerstockar, stenar, läckande avloppsrör, finländska bogserbåtar och vilken krusning av vattenytan som helst -- plus uppgifter från groggfarbröder på skärgårdsaltaner. Och påstådda radiosignaler från sovjetiska ubåtar i svenska vatten förnekades sedan av FRA.
Det sista av de ubåtstroendes fästen rasade ihop härom året. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) analyserade då ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En märkligt hemligstämplad inspelning på 3 minuter och 47 sekunder hade i 25 år varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Men när den äntligen blev tillgänglig visade det sig att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla svenska galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Men U 137 då, den sovjetiska ubåten som låg som en död jättepadda på ett skär i Blekinge 1981 och utlöste den svenska ubåtshysterin? Visst, hon var en verklig ubåt, men varför i herrans namn skulle hon in i Gåsefjärden, som är så grund att hon inte skulle ha kunnat använda sin främsta egenskap, att gömma sig under vattnet? Och varför letade sovjetiskt flyg efter sin försvunna ubåt utanför Bornholm, om hon inte grovt hade felnavigerat. Kommendör Karl Andersson, den förste svensk som gick ombord på U 137 hävdade att det inte var ett avsiktligt intrång.
Men som sagt: i början blev vi dissidenter betraktade som närmast landsförrädiska språkrör för den sovjetiska diktaturen. De som förtalade oss mest har förstås inte bekvämat sig med att beklaga sina överdrifter.
Efter att ha gjort ca 5000 radiointervjuer har jag lärt mig mycket, inte minst av flera hundra utomlandsfödda svenskar från massor av olika länder. Några av dem är balter, finländare och tyskar, tillhörde alltså krigets förlorare, vilkas lidanden medierna nogsamt tystar ner. Det ledde till att jag i Pax också skildrade terrorbombningarna av civila tyska och japanska städer och den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka drygt två miljoner dog/dödades för att inte tala om den dryga miljon tyska kvinnor och flickor som våldtogs, ibland till döds.
Jag dristade mig också till att avslöja ack så politiskt korrekta historieförfalskningar. I böcker, tusentals artiklar och massor av andra inslag i medierna hade i åratal påståtts, att tyskarna minsann hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Till och med i våra skolor hade många årgångar elever lärt sig att dessa smaskiga historier var sanning, itutade av sina indoktrinerade lärare, av vilka jag var en. När jag upptäckte att detta var övervintrad krigspropaganda höll jag inte käft utan skrev om det 1996 i Pax. Det skulle jag inte ha gjort, för Svenska Freds dåvarande ordförande Magnus Jiborn, duktig fast trendriktig filosof och tydligen okunnig i historia, gick i taket och uppmanade mig upprört att inte skriva sånt mera. Alltså slutade jag efter 113 gratiskrönikor att medarbeta i Pax.
I stället för att bli avhånad som kommunistisk medlöpare blev jag nu ”Ahmed Ramis hantlangare”, som det stod i Expressens helsidesrubrik (12/12 97) över en ovanligt lögnaktig artikel. Det är en klen tröst att till exempel Stéphane Bruchfeld sedan har anslutit sig till de ansedda historiker, som har avfärdat tvålhistorierna som myter.
Den 15 februari 2003 ägde en av de största demonstrationerna någonsin rum i Stockholm. Det gällde att stoppa det annalkande anfallet på Irak. I Tuff och Radio Tuff var vi mycket aktiva att samla folk till denna manifestation över partigränserna. Tyvärr ställde Svenska Freds inte upp. Arvet från Jiborn hade tyvärr pacificerat gamla Svenska Freds’ unga beslutsfattare, rädda att sticka ut huvudet i den amerikansk-israeliska snålblåsten. Jo jag vet, efteråt har de beklagat detta.
Krigets första offer är sanningen. Det bekräftades med råge, när USA och England sedan anföll Irak under förevändningen att Saddam minsann hade kärnvapen som på en knapp timme kunde förinta brittiska storstäder. Hade vi vågat gå motvinds den gången och satt tilltro till Hans Blix och hans vapeninspektörers försäkringar att Irak inte hade massförstörelsevapen hade vi åtminstone så här i efterhand kunnat skryta med att vi hade rätt.
Åke Sandin (Inte med i Radio Tuff)
torsdag, februari 4
TAGORE: "Go not to the temple..."
Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas tillhör egentligen den enligt indisk tradition förnämsta bramin- eller prästkasten, men han är inte särskilt religiös. För några veckor sedan skickade han en dikt av Rabindranath Tagore, nobelpristagare i litteratur redan 1909:
Go not to the temple to put flowers upon the feet of God.
First fill your own house with the fragrance of love....
Go not to the temple to light candles before the altar of God.
First remove the darkness of sin from your heart...
Go not to the temple to pray on bended knees.
First bend down to lift someone who is down-todden...
Go not to the templeto ask for forgiveness for your sins.
First forgive from your heart those who have sinned against you...
------------------------------------------
För att hedra fredsaktivisten Per Anders Fogelström (PAF), en av våra mest folkkära författare, när han 1987 fyllde 70 år, sammanställde jag med Tomas Magnussons hjälp boken ”Från Platon till PAF – Citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet”. Där fanns Tagore med i ett av de 363 citaten:
”Denna värld är inte till för demoner och rövare. Detta är en värld för människor. Och dessa människor kommer att segra till slut”.
Go not to the temple to put flowers upon the feet of God.
First fill your own house with the fragrance of love....
Go not to the temple to light candles before the altar of God.
First remove the darkness of sin from your heart...
Go not to the temple to pray on bended knees.
First bend down to lift someone who is down-todden...
Go not to the templeto ask for forgiveness for your sins.
First forgive from your heart those who have sinned against you...
------------------------------------------
För att hedra fredsaktivisten Per Anders Fogelström (PAF), en av våra mest folkkära författare, när han 1987 fyllde 70 år, sammanställde jag med Tomas Magnussons hjälp boken ”Från Platon till PAF – Citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet”. Där fanns Tagore med i ett av de 363 citaten:
”Denna värld är inte till för demoner och rövare. Detta är en värld för människor. Och dessa människor kommer att segra till slut”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)