Jag har sagt det förut. Det är en förmån att varje vecka i 24 år oavlönat ha kunnat göra Radio Tuff. Det ger mig ett oberoende som välavlönade journalister inte har. Behöver man inte snegla på lönehöjningar och befordringar vågar man ifrågasätta en del av mittfårans trossatser och till och med påpeka att även de historiebilder som närmast upphöjts till religiösa dogmer har sina överdrifter och ensidigheter.
Jo, jag vet att det kallas revisionism och i dag har revisionist blivit ett skällsord hos etablissemangens medielakejer och det tycks också skrämma historiker av facket till att vara tystare än nödvändigt, men de är förstås beroende av sina forskningsanslag. När jag pluggade historia på universitetet talades det med aktning om dem som vågade ifrågasätta etablerad historia och ibland komma med nödvändiga omvärderingar och korrigeringar. På den tiden gällde föraktet ”hovhistorikerna”. Det var sådana som skrev följsamt om politiska och religiösa makthavare. I dag finns de också men borde kanske nu kallas ”mediehistoriker”.
Nyss hörde vi här i Radio Tuff docenten Seppo Isotalo kommentera böcker som tog upp de sovjetiska ubåtar i svenska vatten som hysteriska medier fablade om varje sommar i många år. Jag medger att jag själv till att börja med rycktes med av upprördheten över den sovjetiska ubåten U 137, som 1981 dundrade in i Blekinges vatten, där den grundstötte och låg där som en död padda. Men sedan läste jag Ingemar Myhrbergs bok ”Ubåtsvalsen” och började fundera:
Om U 137 var en ondsint spionbåt, hur kom det sig att hon körde in i svenskt militärområde i övervattensläge med dundrande dieselmotorer, som hördes av massor av människor i trakten? Varför var hon iväg in i Gåsefjärden, som är så grund att hon inte kunde gömma sig under vattnet? Hon lär ha haft kärnvapen ombord, men är verkligen ryssarna så korkade att de utrustar en spionbåt med sådana? Ju mer man tog del av fakta, desto svårare blev det att tro på ett avsiktligt intrång, utan felnavigering blev alltmer sannolikt. Det blev också kommendören Karl Anderssons övertygelse, han som var den officer som först gick ombord på den sovjetiska ubåten.
Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Groggfarbröders iakttagelser från sina verandor accepterades som sanning liksom halvpackade ynglingarnas observationer från fritidsbåtar, när vittnesmålen kunde användas för att höja lösnummerförsäljningen genom att trendriktigt förvandlas till ”bevis” för hotfulla ubåtar. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
Detta har vi i Radio Tuff skildrat regelbundet. Några av de ubåtstroende har förträngt sakargumenten för att i stället ägna sig åt att stämpla oss som Moskvalakejer. Liknande har vi erfarit när vi påpekat alla förbrytelser mot förlorarna i andra världskriget och som historieförfalskningar avslöjat en massa ständigt i medierna upprepade anklagelser mot dessa förlorare. Då har vi av mäktiga lobbygrupper och opportunistiska medier brännmärkts som ”historieförfalskare”, ja rentav som antisemiter.
Men Radio Tuff fortsätter att vara just tuffa revisionister och sanningssägare, lovar
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1234) 26/4-3/5 2009
Kanske är många så packade eller förvirrade att de på Internet inte vill sätta ut sina namn. Fick just en kommentar till krönikan av en sån där ”anonym” med följande drapa:
SvaraRadera”Hej jag läser alsköns smaskiga saker som troligt är påhittat allt och en som hyllar sig själv som pacefist är en feg ynkrygg bara sitta här och åta gräddbakelser som svenskarna gjorde under 2 WW och skryta att man är pacifist är en skit bara som är ett fegt kräk som inte ville hjälpa broder folket Findland. IDIOT”
Jag är alltså ”en feg ynkrygg” och ”en skit bara som är ett fegt kräk”. Dessutom idiot. Detta sägs av en stackare som inte ens vågar sätta ut sitt namn. Finnarna utkämpade sina krig, när jag var liten pojke. Min familj fick flera medaljer och gåvor för att de helhjärtat ställde upp på att ”Finlands sak är vår”.
Själv förde jag befäl över 40 man under en vintrig manöver i Norrland. Men när svenska etablissemanget hade planer på att skaffa blågula aromvapen, snacka om förintelse, så vägrade jag min andra repmånad och valde fängelse i stället. Var det också fegt och ynkryggigt och värdigt ett kräk?
På den frågan får jag säkert inget svar, i varje fall inte av någon som kallar andra fega kräk, men som själv inte ens vågar sätta ut sitt namn:
Åke Sandin,
vars blogg ”Förbannad pacifist” har ett dubbeltydigt namn. Det betyder också att många förbannar oss pacifister.