Ser den 14 april i Dagens Nyheter att i Afghanistan har Nato dödat sex civila, därav två barn. Det är en pytteliten notis. Den behöver inte vara större med tanke på att anfallskrigen mot Afghanistan och Irak har orsakat någon miljon civila dödsoffer.
Mycket större utrymme ges på samma sida åt en artikel under rubriken ”Tyskland vill ställa nazivakt inför rätta”. Det gäller John Demjanjuk, som inte fått särskilt rättvis publicitet i västerländska medier. Här kallas han alltså nazist och då brukar all kritisk granskning upphöra.
Vet inte om Demjanjuk var nazist. Det man vet med säkerhet är att han var ukrainare som slogs mot tyskarna i Röda armén. Han blev tillfångatagen och liksom många ukrainare lät han sig värvas att bli lägervakt åt tyskarna för att slippa krigsfångenskap. Efter kriget utvandrade han till USA, där han i många år var bilarbetare. För 30 år sedan började mäktiga organisationer i USA att peka ut honom som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs han sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i hatets tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen. Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat fångarna.. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade.
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var förfalskat, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Men det skulle inte räcka med att han suttit sju år bakom galler i Israel, de sista fem åren isolerad i dödscell. Ganska snart återupptogs häxjakten mot honom. Det senaste är att en tysk domstol vill ha honom utlämnad för att döma honom, vilket accepterades av USA, som dock i sista stund stoppade deporteringen, kanske för att bilderna på honom visar en närmast livlös 89-åring med halvöppen mun.
Det här är långt ifrån det enda fall, när Israellobbyn med Simon Wiesenthal-institutet i spetsen och med indoktrinerade journalisters hjälp har velat sätta dit oskyldiga, kanske för att avleda uppmärksamheten från israelisk behandling av palestinier. I slutet av 1970-talet anklagades Frank Walus, en i Chicago boende polack, för att under kriget ha varit Gestapoagent. Elva polska judar flögs från Israel till USA och de vittnade inför domstolen att Walus i Polen begått grymheter mot judar och polacker. Domaren Julius Hoffman, av samma etnicitet som vittnena, dömde Walus skyldig. Men sedan visade det sig att denne under kriget hade varit tvångsarbetare i det tyska jordbruket och hade ett vattentätt alibi. Efter fyra års helvete och efter stora ekonomiska uppoffringar kunde Walus andas ut. Menedarna i rättegångarna mot Demjanjuk och Walus och i flera andra liknande rättsfall tycks stå över lagen och har aldrig riskerat åtal.
Paul Craig Roberts, som tillhörde Reagans administration, nämnde i somras 85-årige Paul Henss’ öde. Han har i 53 år bott i USA men nu utpekats som ”krigsförbrytare” av ”nazijägaren” Eli Rosenbaums mäktiga och statsunderstödda byråkrati. Han kommer därför att utvisas ur USA. Brottet är att han som yngling tillhörde de tyskar som tränade vakthundar. Han var 22 år när kriget slutade. Roberts’ kommentar är inte nådig:
”En pojke som tränade hundar blir utvisad som krigsförbrytare. Är det ingen som inser paradoxen med att deportera honom medan krigsförbrytaren i Vita huset sitter kvar?”
Krigsförbrytare ja, det ordet är larvigt, en tautologi, tårta på tårta. Krig är ju i sig självt en enorm förbrytelse, inte minst därför att de flesta dödade brukar vara civila. Man visste bättre 1946, när segrarna som både åklagare och domare dömde förlorarna. Då hängdes den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig, vilket enligt domsskälen orsakade alla de andra brotten.
De senaste tio åren har det skett tre anfallskrig: 1999 mot Jugoslavien, 2001 mot Afghanistan och 2003 mot Irak. Men i dag gäller Allan Edvalls ord när han sjunger: ”Den lilla fisken fångar vi men hajen får gå fri”.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1233) 19-26 april 2009
Texten på Allan Edwalls sista strof lyder:
”I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.
För ingenting, för kärleks skull
av motgång är ju världen full.
Den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri,
För ingenting, för kärleks skull......” osv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar