Marianne Stieger: SAND, VIND OCH VATTEN

Kära lyssnare!

Hur var det Falstaff Fakir sade? ”Vatten är ett farligt gift som omger Visby stift.”
Vatten är helt livsavgörande för oss människor, och ändå handskas vi så vårdslöst med det. Inte nog med att vi förgiftar det med alla kemikalier som står till buds, nej, vi inser inte heller vilka krafter vatten kan utlösa. Tar vi sand i förening med vatten, ja, då blir det rent av livsfarligt.

Vad får mig att tänka i dessa banor? I fredags var det exakt en månad sedan som stadsarkivet i den tyska staden Köln brakade samman. Varför? Jo, staden bygger en tunnelbana. Och för att kunna dra tunnlarna, pumpas vattnet i marken bort. Och när man pumpar bort vattnet, kommer sanden i rörelse. Vad händer då? Marken sätter sig och hus rasar ner i gropen. Det var vad som hände i Köln. Ett av husen som rasade ner i gropen var det gamla stadsarkivet i Köln med skrifter tillbaka till niohundratalet, skrifter som är oersättliga. En tragisk historia, men lika tragiskt är att två unga män miste livet när även grannhuset rasade ihop.

Nu frågar sig alla berörda politiker och fackmän hur något sådant kunde inträffa. Jag som totalt okunnig amatör inser att sand och vatten i förening är fullständigt livsfarligt, när det väl kommer i rörelse. Tänk på tunneln genom Hallandsåsen! Men tunnelbanebyggarna i Köln står helt oförstående inför detta ”fenomen”. Slarv? Inkompetens? Inte vet jag, men förlusten av två människoliv och oersättliga dokument kräver att ansvariga ställs till svars.

Nu hotas en annan dyrbarhet av samma öde. I Köpenhamn står den underbara Marmorkirken med sina 100 000 ton oersättlig marmor alldeles i närheten av Kongens Nytorv och det kungliga slottet. Kyrkan och området runt omkring står på Unescos lista över omistliga kulturarv. Trettio meter från kyrkan har stadsplanerarna för avsikt att dra fram tunnelbanan och bygga en ny tunnelbanestation. Det är helt ofarligt, påstår förståsigpåare, trots att kyrkan ligger så nära havet att stora massor sand och vatten sätts i rörelse vid bygget. Protester mot bygget har pågått utan resultat under en längre tid, men raset av stadsarkivet i Köln har nu fått Trafikudvalget, trafikutskottet i Köpenhamn, att dra öronen åt sig. Låt oss hoppas att protesterna blir lika framgångsrika som när almstriden pågick i Kungsträdgården.

I veckan hade min vanligaste dagstidning ett lyckat aprilskämt, ett sådant där skämt som man önskar vore sant. Redaktionen för första-april-skämt, om det finns en sådan, presenterade en vinddriven bil med en generator på taket. Vilken önskedröm! Äntligen skulle vi kunna vi använda bilen med noll utsläpp. Underbart! Men underbart är kort och vi kan bara fortsätta drömma om en så totalt miljövänlig bil.

Däremot har sjöfarten börjat ta vindkraften i bruk igen. Inte för att återgå till gamla tiders inte alltid så romantiska segelfartyg, utan genom att bygga nya moderna containerfartyg som får draghjälp av stora segel. M/S Beluga Skysails ägs av ett tyskt rederi och har blivit efterfrågat av speditörer som vill beställa miljövänliga frakter. Ett drakliknande segel, som fästes vid båten med en lång wire lyckas dra det 132 meter långa fartyget i fyra knops fart med avslagen motor. Wow, säger jag!

Att även havsbottnen lockar står helt klart, och där handlar det naturligtvis om naturtillgångar som olja och gas. Ryssarna har redan placerat en flagga vid Nordpolen på 4500 meters djup. De andra länderna som omger Nordpolen är också på hugget. Låt oss bara hoppas att jakten på naturtillgångarna inte förgiftar havet så till den milda grad att Falstaff Fakirs ord kan parafraseras på följande sätt ”Vatten är ett farligt gift som omger all världens stift.”

Glad påsk med mycket sol, lagom vind och promenader vid vattnet önskar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff 5-12 april 2009 (nr 1231)