Vårt kära broderfolk, finländarna, är aktuella i år. I sekler tillhörde Finland konungariket Sverige. För precis 200 år sedan blev det ett tsarryskt storfurstendöme för att sedan vid första världskrigets slut bli självständigt.
I min barndom vid Höga kusten var landet på andra sidan Bottenviken högst påtagligt för oss ångermanlänningar. Under kriget fanns i nästan vartannat hem ett finländskt krigsbarn. Min lillebror var från Kemi och hette Helge --precis som min far.
”Finlands sak var vår” och mina föräldrar mottog flera utmärkelser för sina insatser. Och på hyllan här i Bollmora står ännu en av trä snidad björn på ett askfat med texten ”Syväri 1943”. Det var en gåva från Finland och Syväri är detsamma som floden Svir, där den finsk-ryska fronten länge stod stilla och där finländska soldater fördrev tiden med träsniderier.
Min pappa kunde många av den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dikter utantill. Ibland på söndagsmorgnarna hörde jag honom inifrån föräldrarnas sovrum recitera dikten Döbeln vid Jutas: ”Jag måste upp, om än i min grav jag låge. I dag avgörs Finlands öde....”. Min mamma var inte förtjust utan bad honom ofta att hålla tyst.
I min fars fotspår kan också jag flera dikter ur ”Fänrik Ståls sägner” utantill. Under min militaristiskt indoktrinerade pojktid var det förstås de många heroiska inslagen i dikterna jag fäste mig vid, till exempel:
Och hade jag helst vid kanonerna där
en veteran,
en man som lärt sig att bruka gevär,
en krutsprängd fan!
Men nej, en yngling, spenslig och fin,
en femtonåring, en grev Schwerin
skall svara för batteriet.
Vad håller en sådan för min?
Den där femtonåringen skötte sig bra men stupade och led ”hjältedöden”, så Runeberg hyllar honom i diktens slutstrofer. Numera uppskattar jag mest Runebergs lyriska dikter. Fast i ”Fänrik Ståls sägner” finns i alla fall dikten ”Den döende krigaren”, full av medkänsla och empati också för den ryska fienden.
Den handlar om ett slag vid Lemo utanför Åbo i juni1808 och börjar:
Försvunnen var en blodig dag,
det var på Lemos strand.
De slagnas sista andetag
ren tystnat efterhand;
det mörknade kring land och hav,
och lugn var natten som en grav.
Vid brädden av den dunkla våg,
som skådat dagens strid,
en gammal krigare man såg,
en man från Hoglands tid.
Hans panna låg mot handen stödd,
hans kind var blek, hans barm förblödd.
Ej kom en vän som kunde få
hans sista avskedsord,
ej var den jord, han blödde på,
en älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar,
en hatad främling här han var.
Men sen berättar Runeberg om en ung kvinna:
En fridlös vålnad lik hon steg
i spår, där döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
den gamle väckt ur dvalan såg.
Till sist hittar kvinnan sin älskade:
Hon såg och ropte högt hans namn
det kom ej svar igen,
hon sjönk emot hans öppna famn,
men slöts ej mer av den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
och stumt var allt, förvissnat allt.
Då, säger sångmön, föll en tår
uppå den gamles kind,
då talte han ett ord, vars spår
försvann i nattens vind,
då stod han upp, ett steg han tog
och hann till flickans fot och dog.
Slutraderna i denna dikt av Johan Ludvig Runeberg är tänkvärda:
Begrät han mänskans hårda lott
att plågas och att plåga blott?
Han kom från ett fientligt land,
en oväns svärd han bar;
dock fatta, broder, rörd hans hand,
och minns ej, vad han var.
O, blott på livet hämnden ser,
vid graven hatar ingen mer.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1230) 2008-03-29
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar