Kära lyssnare!
Havet utanför mitt köksfönster ligger grått och kav lugnt. Annat är det med debatten här i Malmö. Där går vågorna höga, och vårt kommunalråd Ilmar Reepalu gungar förrädiskt på deras toppar. Hans uttalande om tennismatchen mellan Sverige och Israel har väckt en folkstorm. Men Reepalu står på sig, trots att han översköljs av hatvågor och e-brev. I dessa e-brev har han kallats ”judehatare” och anklagats för att ”slicka Islams arsel”. I den stormen gäller det att ha flytvästen på sig, framförallt nu på lördag, när man räknar med stora demonstrationer utanför Baltiska hallen, där matcherna kommer att spelas.
En som också är utsatt för debattens höga vågor är Erika Steinbach i Tyskland. Hon är medlem av Förbundsdagen, den tyska riksdagen, där hon representerar CDU, det konservativa partiet i delstaten Hessen. Dessutom är hon ordförande i föreningen Bund der Vertriebenen, De fördrivnas förbund. Det är i denna funktion hon väcker upprörda känslor. I många år har Erika Steinbach drivit frågan om ett minnesmärke över de mer än 14 miljoner civila tyskar som etniskt rensades från sina gamla hembygder i andra världskrigets slutskede och åren därefter, men även över de mer än två miljoner omkomna på denna lidandets väg. Minnesmärket ska också påminna om de miljontals fördrivna och dödade från alla andra krigsdrabbade länder efter andra världskriget. Det finns så många minnesmärken i Tyskland över krigets olika offer, men inget speciellt för just dessa.
Frågan om ett sådant minnesmärke har väckt starka känslor i Polen, där Erika Steinbach är ett rött skynke. Där tar man till brösttonerna och anser att minnesmärket är till enbart för att misskreditera Polen, som så grymt behandlade och fördrev sina fiender efter kriget. Berättelserna om dessa lidanden får mig att rysa. Men sådant är kriget. ”Öga för öga, tand för tand”, heter det ju i Gamla testamentet. Från polsk sida framförs även tanken att Erika Steinbach enbart vill relativisera krigets polska offer, och att hon med denna stiftelse vill framhäva tyskars lidanden. Hon har till och med presenterats i SS-uniform i ett fejkat fotomontage.
När nu planerna för minnesmärket, Stiftung Flucht, Vertreibung, Versöhnung, Stiftelsen flykt, fördrivning, försoning, är godkända av Förbundsdagen, ställer sig frågan, vilka som ska ingå i dess styrelse. ”Självklart Erika Steinbach”, säger medlemmarna i Bund der Vertriebenen. ”Vem som helst, bara det inte blir Erika Steinbach”, säger Polens premiärminister Donald Tusk. Tysklands kansler, Angela Merkel, vrider sig som en ostmask i frågan. Hon vill inte riskera relationerna med Polen, men hon vill heller inte stöta sig med Bund der Vertriebenen. Där finns hundratusentals av hennes röster i höstens alla olika val: till Förbundsdagen, till de olika delstatsparlamenten och i kommunalvalen, men även till valet av en ny president . I år är supervalåret i Tyskland, när alla valen sammanfaller.
De senaste dagarna har stormen blåst upp höga vågor, och just nu när jag skriver denna krönika, nås jag av meddelandet att Bund der Vertriebenen har böjt sig för påtryckningarna och dragit tillbaka Steinbachs kandidatur. Själv har hon vägrat att bli intervjuad i tv, men i en tidningsintervju för några dagar sedan lät hon framskymta att hon kan tänka sig att avstå från en plats i styrelsen. Allt tyder på ett stormigt och upprört politiskt hav framöver.
Jag däremot, kära lyssnare, ska nu ta mig en lång och skön promenad utmed det för tillfället lugna havet till Västra hamnen, där jag ska se efter om badbryggorna redan har lagts ut. Sköt om er däruppe och håll ögonen öppna efter de första vårblommorna! Här lyser gräsmattorna redan gula av vintergäck, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1227 mars 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar