DE FÖRDRIVNAS ELÄNDE

För precis sex år sedan var jag på Cypern, kärleksgudinnan Afrodites ö. En natt stördes sömnen av ständigt flygplansbuller. Morgonen därpå fick vi veta att amerikaner och britter hade anfallit Irak. Än en gång besannades påståendet att krigets första offer är sanningen. En förevändning för den folkrättsvidriga attacken hade varit Saddams hotfulla massförstörelsevapen – de som inte fanns i verkligheten utan bara i krigspropagandan.

På Cypern intervjuade jag för Tyresöradion Antti Parkkali, en av de många finländare som efter andra världskriget kom till Sverige. Han berättade om sin barndoms Karelen, som Finland sedan tvingades avträda till Sovjetunionen. Över 300 000 karelare flydde till det av kriget försvagade Finland med sina då tre miljoner invånare.

Antti hade nyligen varit tillbaka till sin karelska barndomsbygd vid Ladoga. När hans läkare sedan upptäckte att Antti plötsligt hade fått diabetes fick han frågan om han hade varit med om något traumatiskt på sistone. Han berättade då att det enda han kunde hitta av sitt älskade barndomshem var den rostiga ugnen till gårdens bastu. Enligt läkaren kunde denna chock och besvikelse ha framkallat sjukdomen

Härom veckan kom jag hem från Tala Bay i Jordanien. Det ligger bara ett par mil från två andra länder, Israel och Saudiarabien och på andra sidan Röda havet syntes Sinais berg, som sedan 1982 tillhör Egypten igen. Där satt jag i solen och bläddrade i Margaretha Bomans och Elisabeth Carneroths Palestinabok från 1995. I förordet läste jag:

”I de palestinska flyktinglägren har många familjer en nyckel i förvar. Nyckeln gick till huset i byn i Palestina. Den symboliserar bandet till jorden man odlat, livet med traditionerna som formats av släktled som förlorar sig bakåt i historiens virvel. Den är symbolen för sorgen och saknaden efter hemmet och landet man aldrig får återse och för alla dem man förlorade. Nyckeln symboliserar också hoppet om återvändandet och återfödelsen av Palestina. Ingen palestinier förstår hur världen lät det hända. Att människor från världens alla hörn fick rätt att bo i de hus och på den jord, som var deras. Att dessa med vapen fick hindra palestinierna att återvända från flyktingskapet och tilläts fortsätta att jaga, fördriva, fängsla, ja döda dem.”

Minns inte att jag under mina många år som historielärare nämnde något om palestiniernas grymma öde, kände inte ens till uttrycket nakba, katastrofen, som palestinierna kallar den brutala fördrivning som de drabbades av. Inte förrän jag i fjol läste den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes bok ”Den etniska rensningen av Palestina” insåg jag tragedin i hela dess vidd.

Den största – och kanske grymmaste - etniska rensningen i Europas blodiga historia drabbade kring andra världskrigets slut 14 miljoner tyskar, vilkas förfäder i sekler hade bott i Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och andra områden i Öst- eller Sydeuropa. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.

I krig, minst av allt i det så för många länder förödande andra världskriget, går det inte för något folk att förmätet ta monopol på lidandet. Men i västliga medier, som vi alla är så påverkade eller indoktrinerade av beskrivs 1900-talets historia ensidigt. Medan vi alla varje vecka i 64 års tid har hört talas om Auschwitz är det knappt att ens historielärarna känner till de fördrivna tyskarnas öde. Ändå var det dubbelt så många av dem som omkom än de som dog eller dödades i Auschwitz.

Jo, jag vet, sådana påpekanden är så ovanliga och politiskt inkorrekta att de brukar väcka de hjärntvättades upprördhet, ja ilska.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1229) 2009-03-22