....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic. Under krigen i forna Jugoslavien
tillhörde hon de ”kvinnor i svart” som modigt protesterade mot det mordiska vansinnet. Sedan dess har hon med bland annat Tuffs finansiella stöd hjälpt fattiga gamla, vilkas pensioner varit alldeles för låga. I höstas skickade Tuff 7000 kr till henne och nu har hon rapporterat om hur pengarna har använts. Flera av hennes skyddslingar fick julklappar, bland annat hygienartiklar, varma kläder och skor. Åt andra har hon varje månad köpt mediciner. Tre pensionärer har fått hjälp med värmen i sina hem under vintern. Lina tackar Tuff så hjärtligt för stödet och skriver. ”Jag är lycklig över hjälpen från Tuff. I somras hade jag tillfälle att besöka Sverige och träffa tuff-aktivister, Det var inspirerande och värmde hjärtat. Många tacksamma hälsningar till alla tuff-medlemmar!”
....till Christer Holmbäck, som forskat om krigsveteraner och krigsvägrare i flera länder. I Aftonbladet (19/3) skriver han under rubriken ”Så mördas oskyldiga”. Det handlar om den amerikanska krigföringen i Irak, nu på det sjunde året. Siffrorna på dödade irakier i det krig som kostat USA svindlande 9000 miljarder kronor varierar mellan en kvarts miljon och en dryg miljon. Drygt 4000 amerikanska soldater har stupat. Flera miljoner irakier har tvingats fly. Holmbäck beskriver massakrer på civila, våldtäkter och ångerfulla amerikanska krigsveteraner. En av dessa, 22-åriga Jon Turner, som dödat flera civila irakier, säger: ”Jag vill säga förlåt för hatet och förödelsen som jag orsakat oskyldiga människor … Verkligheten har visat att det inte är okej, och tills folk får höra vad som pågår i det här kriget så kommer det att fortgå och människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.” Denna och liknande vittnesmål motverkar den i USA gängse mytbildningen om att amerikanska soldater är tappra, schyssta och aldrig begår krigsförbrytelser.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat oss en artikel från Countercurrents.org (10/3) skriven av Eileen Fleming, som tar upp fallet Mordechai Vanunu, den israeliske kärnfysikern som i mitten av 1980-talet i London för en brittisk tidning avslöjade Israels kärnvapenproduktion. Han lurades av en kvinnlig Mossad-agent till Rom, där han drogades och kidnappades till Israel. Där dömdes han 1986 till 18 års fängelse, varav många år i isoleringscell. När han 2004 äntligen frigavs vägrades han sådana mänskliga rättigheter som att tala med utländska journalister eller att lämna Israel. Det ledde till att han fått tillbringa ytterligare ett halvår i fängelse. År efter år har han nominerats till Nobels fredspris. Men Vanunu tackar stolt nej till denna hedersbetygelse. Han vill inte ha samma pris som Shimon Peres, nobelpristagare och ledande israelisk politiker när han dömdes till sitt långa fängelsestraff. Vanunu säger bland annat: ”Enda vägen till fred är fred och icke-våld. Det enda svaret på israelernas kärnvapen, deras aggression, förtryck, muren och flyktinglägren är sanningen och en fredlig röst. När jag blev spion åt världen, gjorde jag det för världens människor. Om regeringar inte berättar sanningen och om medierna inte rapporterar sanningen är det enda vi kan göra att följa våra samveten. Daniel Ellsberg gjorde det och jag också.” Vanunu är son till en judisk rabbin men har trots det konverterat till kristendomen. Det förklarar delvis hans följande ord: ”USA behöver vakna upp och inse att Israel inte är en demokrati, om man inte är jude. Israel är det enda landet i Mellanöstern där Amerika kan hitta kärnvapen”
....till alla norrmän och blondiner, som trots många års elakheter om dem här på Tyresöradion inte drabbats av den nya folksjukdomen, att känna sig kränkta, utan med gott humör fattat att det är någon slags humor. Hade vi berättat samma historier om en del andra folk eller människor av annan hårfärg hade vi av beskäftiga trendnissar säkert stämplats som rasister och jag kanske fått sända denna radio från Kumlafängelset.
....till signaturen ”Sara”, som i Dagens Nyheter (19/3) på tal om Maciej Zarembas artikelserie om integration bland annat skriver om sin skolgång i Flemingsberg: ”Vi fick inte sjunga nationalsången, eftersom det kunde betraktas som rasistiskt, det var fel att säga ’blatte’ (för mig som svensk) men helt okej att kalla någon för ’svennehora’, samt, och detta är det som gjort starkast intryck, det var okej för finnar, chilenare och turkar att vara stolta över härkomst och kultur och visa detta med att ha sina flaggor fastsydda på jackorna men den gång en svensk tjej gjorde samma sak (med en pytteliten flagga på ena ärmen) var hon ’rassehora’ ”. ”Sara” tar också upp den märkliga termen ”hedersmord” och skriver vidare: ”Barn och ungdomar verkar ha lärt sig att om man möter alla krav och tillrättavisningar med att ’du är rasist’ så backar alla”. Jo, jag minns en av mina bästa kollegor vid Nyboda skola. Hon slutade tyvärr och valde en mindre invandrartät skola. Gång på gång skälldes hon för ”rasist” av chilenska och romska föräldrar bara för att hon behandlade deras barn på samma sätt som andra barn. Och stolt invandrare, som hon själv är, valde hon en annan skola.
....till solidariska människor, som vid betalningen av medlemsavgiften till Tuff i år också bidrar med gåvor. Fram till 10 mars i år har i gåvor till Tuff lämnats sammanlagt 6 180 kr , till Radio Tuff 3 300 kr. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker helt oavlönat men gåvorna möjliggör för oss att till exempel betala hyran för Tuff-lokalen och sändningsavgifterna för Radio Tuff. Tack snälla, oerhört uppmuntrande! Använd gärna Tuffs plusgiro: 16 01 37-6.
....till Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl, som sammanställt Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2008. Tack och lov har hon också åtagit sig att leda föreningen ytterligare ett år. Hon är också ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjejjour. Därmed är hon en verklig grundbult i den viktiga lokala demokratin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar