Kära lyssnare!
Snart är världen en enda kennel, så många pudlar som det har gjorts på alla håll och kanter. Här bugar sig svenska direktörer i långa banor i svensk tv och beklagar att de inte tänkte på alla aspekter av sitt handlande, när de tilldelade sig själva magnifika bonusar medan anställda och pensionärer får dra åt svångremmen. Minns ni gamle finansministern Sträng och hans svångremspolitik? Visst gormade vi åt honom ibland, men nog fanns det mera moral i den tidens agerande.
En av våra riktigt roffgiriga direktörer gjorde en ordentlig pudel häromdagen och sade sig inte ha tänkt på den moraliska aspekten av sitt handlande. Men vad sjutton? Med de höga lönerna förväntar vis oss nog att direktörer kan tänka på alla aspekter av sitt handlande. Nej, fram för mera moral i våra storföretag. Direktörer ska ha ordenligt betalt för ett ordentligt arbete. Men de ska inte roffa åt sig i dåliga tider, när de flesta av oss får dra åt både svångrem och skosnören.
En som definitivt gjorde en pudel i veckan är Tysklands kansler Angela Merkel. Och här fortsätter följetongen om Erika Steinbach, ni vet, hon som initierade museet över de många miljoner fördrivna ur Europas besegrade länder efter andra världskriget. Med tanke på sin hållning gentemot Polen och Polens protester mot minnesanläggningen, blev påtryckningarna mot henne så starka, framför allt från Angela Merkels sida, att hon drog tillbaka sin kandidatur till styrelsen för anläggningen. I förbundsdagen, Tysklands riksdag, vände Angie henne ryggen häromdagen och ignorerade henne totalt. Då tog det hus i helsike! Tysklands fördrivna gick man ur huse och krävde respekt för Erika Steinbach. Och vad hände? Jo, kanslern gjorde vid sitt framträdande i förbundsdagen i veckan inte en pudel, utan en hel uppvisning i svansviftande. Hon och Erika Steinbach kramades och klappade varandra på kinden som i en hel såpopera. Ja, vad gör man inte i valtider? Efter detta kan Angela Merkel söka anställning som skådespelerska.
Några pudlar kan man inte tala om i den dramatiska rättegången i Sankt Pölten i Österrike. Därtill är denna familjehistoria alltför tragisk. Josef Fritzl, fadern som höll sin dotter inlåst i en källare i tjugofyra år och där under ständiga våldtäkter avlade sju barn med henne, stod inför rätta under den gångna veckan. I ett år har han under de pågående förhören inte visat någon ånger över sitt handlande. Men när han nu under rättegången konfronterades med sin dotters utsaga, bröt han ihop och erkände allt som lades honom till last, bland annat mord och slaveri. Brottet slaveri har aldrig tidigare behandlats i österrikisk domstol. Nyfikenheten inför domslutet var därför stor. Resultatet: I torsdags dömdes Josef Fritzl till livstids fängelse.
Dottern och hennes barn är hur som helst redan dömda till livstid, för hur ska de kunna glömma de hemska åren i sin källarhåla och kunna leva ett normalt liv igen? De behöver allt stöd de kan få istället för att bli jagade av paparazzi som även de i sin roffgirighet struntar i människors värdighet.
Påven då? Klarar han sig undan? Där kan vi väl bara vänta på en ny pudel efter hans olycksaliga, för att inte säga, föraktfulla kommentar, när han i veckan på sitt Afrikabesök talade om bättre moral istället för kondomer i kampen mot AIDS. Fast där väntar vi väl förgäves. De sjuka har ingen stark lobby, de har ingen stark regering bakom sig som i fallet med den lösmynte biskopen.
Egentligen skulle jag vilja säga tre ord: elände, kris, vanmakt! Men jag är en optimistisk människa och tror på människan läkande förmåga. Med gemensamma ansträngningar kan vi hålla eländet stången, krisen kommer att gå över och vanmakten kan vi bota med engagemang.
I den förhoppningen – lev väl däruppe och njut av livets positiva sidor, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1229)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar