I tisdags var det på nytt en träff i Tuffs diskussionscafé. Det har det vitsiga namnet Filosofika, vilket antyder att det också är fråga om att dricka kaffe och att trivas. Främst tack vare Göran Flodman har dessa diskussioner regelbundet förekommit under många år. Och det är också Göran som angivit tonen, som alltid präglats av många åsikter, tolerans mot oliktänkande och ömsesidig respekt, trots att diskussionens vågor alltid gått höga.
Ämnet nu senast var ”Finns det goda idéer?”. Svaret på denna fråga är enkelt, för det är klart att det finns goda idéer, ganska många rentav. Men lika lätt som det är att kläcka bra idéer, lika svårt brukar det ofta vara att förverkliga dem. Det blir gärna en massa snack men inte mycket verkstad. Och ursäkten brukar vara: Vi saknar pengar.
Under träffen lästes krönikan ”En lagom god idé” upp. Den hördes också i förra veckans Radio Tuff och skrevs av ”vår man i San Francisco” Bengt Svensson. På tal om den påminde Göran Flodman om att också Grönköpings Veckoblad var ganska lagom i sina åsikter. En gång hade den uppmaningen:
”Iakttag gudsfruktan, sedlighet och nykterhet – men utan fanatiska överdrifter”
Alla mentalt friska tycker att fredlig samlevnad, alltså en värld utan massmord på medmänniskor, är en jättebra idé. Den har stöd också i både religiösa och allmänt humanistiska värderingar. Ändå förekommer krig alltför ofta. Och visst går vår tids krig till just fanatiska överdrifter, eftersom deras flesta dödade är civila. Anfallet på Gaza i vintras var till och med en fanatisk överdrift av Gamla testamentets otäcka vedergällningsprincip. Här gällde det hundra tänder för en tand eller hundra ögon för ett öga. Över 1300 palestinier dödades, därav ca 400 barn, medan tio soldater och tre civila dödades på den israeliska sidan.
Kloka människor brukar peka på det mäktiga militär-industriellt-mediala komplexet. Redan president Eisenhower varnade för det, och han hade ändå varit de allierades ÖB i andra världskriget. Detta komplex har numera ett ännu större och ödesdigert inflytande i världen. Många militärer vill förstås främja sina karriärer –och löner—genom att skrämma med ondsinta fiender. Och stor hjälp har de av medierna som tycker att det är häftigt att belysa massdödande och konflikter och varna för hot, verkliga eller påhittade. Var fanns västvärldens undersökande journalister för sex år sedan när det som ett faktum påstods att Saddam hade förfärliga massförstörelsevapen som på någon timme kunde förinta västliga storstäder, en grundfalsk förevändning för det olycksaliga anfallet på Irak 2003?
Kollar man de pengar som satsas på fredsinsatser och jämför med pengarna till rustningar och krig, förstår man bättre varför det blir krig. Förenta Nationernas budget utgör bara någon ynka bråkdel av vad världens länder lägger ner på sina krigsmakter. Minst lika stora är skillnaderna mellan de statliga svenska anslagen till fredsrörelsen och anslagen till de frivilliga försvarsorganisationerna. På 1980-talet påpekade Per Anders Fogelström att enbart Lottakåren på ett år fått större anslag än Svenska Freds hade fått på 100 år.
På sistone har vi lärt oss att vår elit i sin girighet gått till fanatiska, ja vulgära överdrifter med sina obegripligt höga löner och feta bonusar. Det visar bara pengarnas makt även bland i övrigt intelligenta människor. På rustningar och krig finns det för några få mäktiga människor enorma vinster att göra. Det är inget nytt. Redan i sin bok ”The Crazy Ape” från 1972 skrev Albert Szent-Györgyi:
”Vårt militärindustriella komplex, som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst””
När samme man fick nobelpriset i medicin 1937 anade han det kommande världskriget och bad sin mäklare att placera prispengarna i aktier som inte gick upp i krig. ”Alltså förlorade jag mina pengar men räddade min själ”, skriver han.
Och vår svenske miljökämpe Björn Gillberg konstaterade med bitter cynism: ”Regeln är att människan gräver sin egen grav, bara timpengen är tillräckligt hög”.
Ibland får det här olyckliga sambandet mellan krig och ekonomi erkännande också av de krigsansvariga. President Lyndon B Johnson (minns ni honom?) förklarade glatt:
”Upptrappningen i Vietnam övertygade de amerikanska affärsmännen om att de inte under den närmaste framtiden behövde frukta några ekonomiska bakslag”.
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1231) 5-12 april 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar