Kära lyssnare!
Här i Malmö har vi gott om hundar, så många att de är ett ständigt ilska framkallande samtalsämne. Framförallt har vi gott om pudlar, och nu, efter att ha återfått min röst efter en förkylning, vill jag tillfoga en. Jag skrapar med framfötterna och viftar på svansen efter min fadäs i förra krönikan. Naturligtvis är det inte Frank-Walter Steinmeier, Tysklands utrikesminister, som vill bli president. Han vill ju bli kansler i höstens val så klart. Det är ju där makten finns. Nej, socialdemokraterna har valt professor Gesine Schwan, Tysklands koordinator för samarbetet med Polen, till sin egen presidentkandidat. Nu lovar jag att mina krönikor i framtiden blir Schwan- eller svanmärkta, så att inga nya misstag uppstår.
På tal om svanar, så har vintern kommit till Skåne, lagom till sportlovet. Vi har snö! Hela Limhamn ligger under ett vitt täcke. De små barnbarnen och mormor åker pulka i den ”jättehöga” backen nedanför mitt hus ner mot havet och njuter. Vi får dock akta oss för att komma ut i vattnet, för istäcket ligger endast någon meter ut från strandkanten. Och där vid randen av istäcket simmar tusentals fåglar: svanar, sothöns och änder av alla de slag. När jag stod högst uppe i backen idag, det vill säga ungefär fyra meter upp, flög en svan så lågt över mitt huvud när den skulle landa i vattnet att jag kände draget av dess vingar. Nu är jag sannerligen svanmärkt.
Och inte nog med tusentals sjöfåglar, nej, vi har haft en verkligt ornitologisk sevärdhet i Klågerup, någon mil öster om Malmö. Sensationen som fick fågelskådare från hela södra Sverige att vallfärda till Talltitegränd i Klågerup – ja, till den adressen kom fågeln – var en taigatrast, en Turdus ruficollis, som normalt håller till i Sibirien. Där ser ni vad vintern kan ställa till med! Låt oss dock hoppas att Skåne inte förvandlas till en taiga.
Låt oss stanna vid flygande föremål. Här i Malmö ska Davis Cup-matchen mot Israel spelas i Baltiska hallen. Idrott, heter det ju, ska förbrödra oss. Men vad händer istället? Efter kriget på Gaza-remsan och de därpå följande demonstrationerna mot Israel här i Malmö törs man inte spela matchen med publiken närvarande. Nu har Fritidsförvaltningen beslutat att matchen ska spelas inför tomma läktare. Detta kommer att kosta oss skattebetalare minst tre miljoner kronor. Men förmodligen kommer notan att stiga ytterligare när hela polisinsatsen väl har beräknats. Får jag ställa en enkel fråga: Kan man inte ställa in matchen eller spela den i Israel? Men vad förstår jag mig på idrott? Någon förbrödring handlar det i vilket fall som helst inte om.
Denna åsikt delar jag med Malmös starke man, kommunalrådet Ilmar Reepalu. Här ska inte några tennisbollar flyga i luften, om han får som han vill. Reepalu, som hårt har drivit linjen att Malmö ska bli en attraktiv idrottsstad, backar definitivt när det gäller Davis Cup-matchen mot Israel. Så här uttrycker han saken: ”Min personliga uppfattning är att man inte ska spela någon match överhuvudtaget mot Israel i den här situationen. Situationen i Israel och Palestina är så plågsam. Den blev väldigt mycket allvarligare när Israel började sina aggressioner och gick in i Gaza. Över fyrahundra barn har mördats. Det är fråga om brott mot mänskliga rättigheter. Det är så mycket som ligger Israel till last.” Att staden Malmö dessutom, enligt traditionen, ska bjuda spelare och funktionärer på middag på stadens bekostnad, gör inte saken bättre. Ilmar Reepalu har valt att skicka en ställföreträdare. ”Jag känner inte någon större lust att delta”, kommenterar han detta.
Nej, nu tror jag att jag ska dra mig tillbaka till pulkabacken. Även er i Tyresö önskar jag härligt vinterväder nästa vecka, när skolorna har sportlov. Men sakta i backarna, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar