-----------------------------------------------------------------
Radio Tuff kommer med ett nytt program varje söndag kl 17 och hörs sedan fyra ggr per dygn på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se På den hemsidan finns också fliken "Arkiv", där man kan lyssna på ett hundratal program från 2008, däribland ett 20-tal Radio Tuff. Flera hundra lyssnaromdömen finns där i fliken "Sagt om 91,4". Du är också välkommen med dina synpunkter. Anonyma fegisar citeras inte, så sätt ut ditt namn"
--------------------------------------------------------------------
Den här veckan blir det av utrymmesskäl en minikrönika. Ibland får jag frågan från förvånade människor, varför jag nu 1204 veckor i följd oavlönat gjort Radio Tuff. Svaret är enkelt: Jag vill att flera ska engagera sig i Tuffs huvudfrågor, icke-våld och internationell solidaritet i en värld där trillioner kr slösas på massförstörelsevapen och där många hundra miljoner medmänniskor lever i djupaste fattigdom och elände.
Jag gör Radio Tuff inte bara i förhoppningen utan också i övertygelsen att det finns massor av andra människor som tycker att vi borde göra något åt detta. Många har inte tid att vara aktiva men för en ideell förening som Tuff behöver de aktiva det stöd och den uppmuntran som mångas medlemskap innebär. Tuff har redan uppåt 400 betalande medlemmar men det finns mångfalt flera schyssta som tycker som vi.
I medlemskapet ingår fredstidningen Pax samt regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften är 280 kr för två på samma adress, alltså 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem. Plusgirot, som glädjande nog också används för gåvor är 16 01 37 -6.
Hjärtligt välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening hälsar
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1204) 2008-09-28
lördag, september 27
Marianne Stalbohm-Stieger: ÄNTLIGEN FRAMME I SVERIGE!
Kära lyssnare!
Idag tar jag er med på en tredje och sista delen av min och min familjs flykt till Sverige i augusti 1948.
Båtarna hade lagt ut, och långsamt hade den lilla ensamma gestalten på stranden uppslukats av mörkret. Länge än såg vi ljusen från byn, men så småningom försvann även de bakom dynerna. Från durken, där vi alla satt inklämda mellan resväskor och bylten, hördes stilla snyftningar. Då förstod jag inte min tants smärta. Jag tyckte endast hon såg skrattretande ut med sin pälskappa och sin lilla hatt med vippande fjädrar. Idag kan jag förstå hur det måste ha känts att lämna dottern kvar i DDR. Risken att Ingeborg skulle utsättas för repressalier, när myndigheterna fick reda på vår flykt, var överhängande.
På durken klämde vi ihop alla så gott det gick. Lillebror satt i mammas famn. Framför henne satt min lillasyster och jag, tätt sammanslingrade, som om det skulle kunna skydda oss bättre om båten kapsejsade. Längst fram i fören, under en toft, låg min storasyster och gnydde och spydde; följden av kvällens kråssmörjande.På babordssidan hade mina sysslingar likaledes klämt ihop sig.
Båda båtarna hade, som jag tidigare nämnt, fått nya motorer; betalningen för att ta oss över Östersjön. Motorena var ännu inte inkörda och kunde endast köras en halvtimme åt gången. Därför tog fiskarna de båda båtarna växelvis på släp. Att leda den utvärtes gående linan innebar stor fara i den höga sjön.
Vid ett tillfälle strejkade båda motorerna på samma gång. Årorna kom fram för att hålla båtarna upp mot vågorna. Motorstoppet visade sig bli vår räddning. I tystnaden kunde fiskarnas tränade öron på långt håll uppfatta ljudet av ett större fartyg. Vi låg mitt i linjen för ryssarnas patrullbåtar. Var det en sådan? Rädslan grep tag i oss. Total tystnad beordrades. Patrullbåten med strålkastarens svepande ljuskägla gled förbi. Tack och lov befann vi oss just utanför ljuskäglans radie. I kompakt tystnad väntade vi tills bullret från motorerna hade upphört. Åratal senare fick vi veta vad som hände med upptäckta flyktingar. Vuxna dömdes till mångåriga fängelsestraff, och barn skickades till sovjetiska barnhem, där de fråntogs sin identitet. Dessa identiteter användes senare av sovjetiska spioner bland annat i Norge.
För att undvika Bornholm, som fortfarande var i sovjetiska händer, styrde fiskarna båtarna längre västerut, men tyvärr så långt västerut, att vi i morgongryningen befann oss mycket nära de i den uppgående solen vitskimrande kalkklipporna på den danska ön Mön. På den tiden utlämnade danskarna fortfarande flyktingar till DDR, och därför blev paniken ombord stor. Rådslag och snabb kursväxling mot nordost.
Vid middagstid skymtade den svenska kusten. Alla drog djupa suckar av lättnad. Benen hade domnat, min syster hade spytt allt vad hon orkade framme i fören, min tant hade kissat på sig där hon satt inklämd mellan resväskorna, och småbarnen gnällde av hunger och törst.
- Det dröjer många timmar än, blev det nedtryckande svaret på barnens otåliga frågor..
Det var en strålande sensommarafton, klockan var sex på kvällen, och på stranden hade nästan hela byn Smygehuks befolkning församlats. Kvinnor och barn bars i land. De första stegen på främmande mark kändes overkliga. Människor tilltalade oss på ett främmande språk, men alla var vänliga och deltagande. Någon räckte fram en chokladkaka som vi barn fick dela på. Den första chokladen i mitt elvaåriga liv!
Polisen och tog oss i förvar på polisstationen i Östra torp, där vi tillbringade natten, innan vi dagen därpå skjutsades till Citadellet i Landskrona, den gamla danska fästningen från 1500-talet, som fram till krigsslutet hade tjänstgjort som kvinnofängelse. Nu var det ett flyktingsläger, och det skulle bli vårt hem under många månader. Men det, det är en annan historia, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1204)
Idag tar jag er med på en tredje och sista delen av min och min familjs flykt till Sverige i augusti 1948.
Båtarna hade lagt ut, och långsamt hade den lilla ensamma gestalten på stranden uppslukats av mörkret. Länge än såg vi ljusen från byn, men så småningom försvann även de bakom dynerna. Från durken, där vi alla satt inklämda mellan resväskor och bylten, hördes stilla snyftningar. Då förstod jag inte min tants smärta. Jag tyckte endast hon såg skrattretande ut med sin pälskappa och sin lilla hatt med vippande fjädrar. Idag kan jag förstå hur det måste ha känts att lämna dottern kvar i DDR. Risken att Ingeborg skulle utsättas för repressalier, när myndigheterna fick reda på vår flykt, var överhängande.
På durken klämde vi ihop alla så gott det gick. Lillebror satt i mammas famn. Framför henne satt min lillasyster och jag, tätt sammanslingrade, som om det skulle kunna skydda oss bättre om båten kapsejsade. Längst fram i fören, under en toft, låg min storasyster och gnydde och spydde; följden av kvällens kråssmörjande.På babordssidan hade mina sysslingar likaledes klämt ihop sig.
Båda båtarna hade, som jag tidigare nämnt, fått nya motorer; betalningen för att ta oss över Östersjön. Motorena var ännu inte inkörda och kunde endast köras en halvtimme åt gången. Därför tog fiskarna de båda båtarna växelvis på släp. Att leda den utvärtes gående linan innebar stor fara i den höga sjön.
Vid ett tillfälle strejkade båda motorerna på samma gång. Årorna kom fram för att hålla båtarna upp mot vågorna. Motorstoppet visade sig bli vår räddning. I tystnaden kunde fiskarnas tränade öron på långt håll uppfatta ljudet av ett större fartyg. Vi låg mitt i linjen för ryssarnas patrullbåtar. Var det en sådan? Rädslan grep tag i oss. Total tystnad beordrades. Patrullbåten med strålkastarens svepande ljuskägla gled förbi. Tack och lov befann vi oss just utanför ljuskäglans radie. I kompakt tystnad väntade vi tills bullret från motorerna hade upphört. Åratal senare fick vi veta vad som hände med upptäckta flyktingar. Vuxna dömdes till mångåriga fängelsestraff, och barn skickades till sovjetiska barnhem, där de fråntogs sin identitet. Dessa identiteter användes senare av sovjetiska spioner bland annat i Norge.
För att undvika Bornholm, som fortfarande var i sovjetiska händer, styrde fiskarna båtarna längre västerut, men tyvärr så långt västerut, att vi i morgongryningen befann oss mycket nära de i den uppgående solen vitskimrande kalkklipporna på den danska ön Mön. På den tiden utlämnade danskarna fortfarande flyktingar till DDR, och därför blev paniken ombord stor. Rådslag och snabb kursväxling mot nordost.
Vid middagstid skymtade den svenska kusten. Alla drog djupa suckar av lättnad. Benen hade domnat, min syster hade spytt allt vad hon orkade framme i fören, min tant hade kissat på sig där hon satt inklämd mellan resväskorna, och småbarnen gnällde av hunger och törst.
- Det dröjer många timmar än, blev det nedtryckande svaret på barnens otåliga frågor..
Det var en strålande sensommarafton, klockan var sex på kvällen, och på stranden hade nästan hela byn Smygehuks befolkning församlats. Kvinnor och barn bars i land. De första stegen på främmande mark kändes overkliga. Människor tilltalade oss på ett främmande språk, men alla var vänliga och deltagande. Någon räckte fram en chokladkaka som vi barn fick dela på. Den första chokladen i mitt elvaåriga liv!
Polisen och tog oss i förvar på polisstationen i Östra torp, där vi tillbringade natten, innan vi dagen därpå skjutsades till Citadellet i Landskrona, den gamla danska fästningen från 1500-talet, som fram till krigsslutet hade tjänstgjort som kvinnofängelse. Nu var det ett flyktingsläger, och det skulle bli vårt hem under många månader. Men det, det är en annan historia, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger (i Radio Tuff nr 1204)
torsdag, september 25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1204) 08-09-28
....till Sveriges Radios program ”Publicerat”, vars redaktör Åke Pettersson (20 och 21/9) berömmer Radio Tuff för att denna radio aldrig riskerar att kallas Radio Trendig. Han påpekar att det är en radio som är extra viktig eftersom Stockholms förorter ligger i medieskugga.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer förutom helsidesrubriken ”Spännande mångfald på Tyresöradion, 91,4” har en halv sida under rubriken ”Tyresö i Indien”. Där berättas om att Tuff utan några offentliga bidrag också i år kan skicka 300 000 kr till indiska partners arbete bland de fattigaste av de fattiga. Mia Tranhed, lärare vid Strandskolan, besökte för några år sedan de många Tuff-projekten i Indien och säger: ”Min kollega Anna-Karin Nylander och jag blev oerhört imponerade av hur fint de sex Tuff-skolorna sköttes av våra fantastiska partners Bhikhu och Kokila Vyas. Så det känns verkligen bra att vi i Strandskolan i många år har kunnat bidra till verksamheten. Alla är hjärtligt välkomna till vårt Öppet hus torsdag den 9 oktober från kl 17! ” Ja, och vi som inte kan besöka Strandskolan kan använda Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till den amerikanske krigsveteranen och historieprofessorn Howard Zinn, som påpekar: "Vi måste bestämma oss för att vi inte ska gå ut i krig, vilket skäl som än hittas på av våra politiker och medier, därför att krig i vår tid alltid är urskillningslöst. ett krig mot de oskyldiga, ett krig mot barn”
....till fredstidningen Pax som i sitt senaste nummer har en halv sida om att Radio Tuff nu har sänts drygt 1200 gånger i sträck. Pax utges av Svenska Freds och ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till Gävlebon Thorild Dahlgren som i Pax (4/08) citerar en FN-rapport om följderna av ett kärnvapenkrig: ”Allt organiserat samhällsliv skulle bryta samman....Rustningarna förbrukar natur tillgångar, pengar, expertis och teknologi, som behövs för social välfärd och ekonomisk utveckling”
....till (postumt) den förre tyske förbundskanslern Willy Brandt (1913-1992), som 1985 i New York sade följande tänkvärda ord om de enorma rustningskostnaderna: "Den ansamling som pågår av alltmer destruktiva maskiner dödar faktiskt människor redan nu utan att vapnen ens kommer till användning. Ty samtidigt förbrukas ju de pengar och andra resurser utan vilka människorna döms till döden genom svält." Det är samma insikt som har väglett Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) alltifrån starten år 1967
....till religionshistorikern Mattias Gardell, som just kommit med boken “Tortyrens återkomst” (Leopard). Den recenseras i DN (25/9) av Lars Linder, som på tal om Guantanamo och Abu Ghraib bland annat skrver: ”När demokratin börjar försvara sig mot barbariet genom att överta dess metoder är världen illa ute”
....till Tuffs samtalscafé Filosofika, som diskuterar ”Varför är sporten så dominerande?”. Alla hjärtligt välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 19, tisdag den 30 sept.
....till generalsekreteraren i ”Kvinna till kvinna”, Lena Ag, som onsdag den 8 oktober kl 19 inleder en träff i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Kvinna, fred och säkerhet” Alla välkomna!
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer förutom helsidesrubriken ”Spännande mångfald på Tyresöradion, 91,4” har en halv sida under rubriken ”Tyresö i Indien”. Där berättas om att Tuff utan några offentliga bidrag också i år kan skicka 300 000 kr till indiska partners arbete bland de fattigaste av de fattiga. Mia Tranhed, lärare vid Strandskolan, besökte för några år sedan de många Tuff-projekten i Indien och säger: ”Min kollega Anna-Karin Nylander och jag blev oerhört imponerade av hur fint de sex Tuff-skolorna sköttes av våra fantastiska partners Bhikhu och Kokila Vyas. Så det känns verkligen bra att vi i Strandskolan i många år har kunnat bidra till verksamheten. Alla är hjärtligt välkomna till vårt Öppet hus torsdag den 9 oktober från kl 17! ” Ja, och vi som inte kan besöka Strandskolan kan använda Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till den amerikanske krigsveteranen och historieprofessorn Howard Zinn, som påpekar: "Vi måste bestämma oss för att vi inte ska gå ut i krig, vilket skäl som än hittas på av våra politiker och medier, därför att krig i vår tid alltid är urskillningslöst. ett krig mot de oskyldiga, ett krig mot barn”
....till fredstidningen Pax som i sitt senaste nummer har en halv sida om att Radio Tuff nu har sänts drygt 1200 gånger i sträck. Pax utges av Svenska Freds och ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till Gävlebon Thorild Dahlgren som i Pax (4/08) citerar en FN-rapport om följderna av ett kärnvapenkrig: ”Allt organiserat samhällsliv skulle bryta samman....Rustningarna förbrukar natur tillgångar, pengar, expertis och teknologi, som behövs för social välfärd och ekonomisk utveckling”
....till (postumt) den förre tyske förbundskanslern Willy Brandt (1913-1992), som 1985 i New York sade följande tänkvärda ord om de enorma rustningskostnaderna: "Den ansamling som pågår av alltmer destruktiva maskiner dödar faktiskt människor redan nu utan att vapnen ens kommer till användning. Ty samtidigt förbrukas ju de pengar och andra resurser utan vilka människorna döms till döden genom svält." Det är samma insikt som har väglett Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) alltifrån starten år 1967
....till religionshistorikern Mattias Gardell, som just kommit med boken “Tortyrens återkomst” (Leopard). Den recenseras i DN (25/9) av Lars Linder, som på tal om Guantanamo och Abu Ghraib bland annat skrver: ”När demokratin börjar försvara sig mot barbariet genom att överta dess metoder är världen illa ute”
....till Tuffs samtalscafé Filosofika, som diskuterar ”Varför är sporten så dominerande?”. Alla hjärtligt välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 19, tisdag den 30 sept.
....till generalsekreteraren i ”Kvinna till kvinna”, Lena Ag, som onsdag den 8 oktober kl 19 inleder en träff i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: ”Kvinna, fred och säkerhet” Alla välkomna!
fredag, september 19
FREDEN OLÖNSAM FÖR GIRIGA
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har på frivilligbasis sänts varenda vecka sedan 1985. Stöd Tuff genom gåvor på pg 16 01 37 - 6 eller bli medlem. Årsavgift: 200 kr och för familjemedlem 80 kr.
-----------------------------------------------------------------
Första gången Radio Tuff nr 1203 hörs den här veckan är söndag den 21 september. I almanackan för den dagen står det att Matteus har namnsdag. Det var väl han som förmedlade Jesu Bergspredikan, full av uppmaningar om medmänsklighet, solidaritet icke-våld och fred.
I almanackan finns inte den minsta notis om att 21 september faktiskt råkar vara den Internationella fredsdagen. Det var självaste Förenta Nationerna som introducerade denna dag och föreslog att då skulle 24 timmars eldupphör iakttas. Dessutom skulle man över hela världen hålla en tyst minut till minne av de otaliga miljoner människor som mördats i krig.
Med Kristna Fredsrörelsen som ett av få undantag är det ingen som bryr sig om fredsdagen trots det sanslösa biljonslöseriet på vapen i en värld, där insatser är på många mänskliga områden är så skriande nödvändiga. Fredsinsatser lockar inte våra medier, för som vanligt tiger hälsan alltför still. Ett enda mord är häftigare att skildra än tio fredsprojekt.
Medier ger regelbundet stort utrymme åt ekonomi, mat, mode, heminredning, ny teknik, trädgårdsskötsel, sport och andra trevliga ämnen. Men när lade vi märke till fredsavdelningar i press och etermedier?
Från stat och kommun satsas också minimalt på fredsarbete. Per Anders Fogelström var under 13 år Svenska Freds’ helt oavlönade ordförande och gjorde också frivilligt enormt viktiga insatser på andra fredsområden. I sin bok ”Kampen för fred” (1983) påpekade han att Svenska Freds sammanlagt på hundra år hade fått mindre anslag än vad enbart Lottakåren fått på ett enda år. Och i Tuff och Radio Tuff jobbar vi utan ett öre från skattebetalarna. Utgifter täcks av medlemmar och andra. Det är kanske gammalmodigt men nog är det väl i den bästa av de demokratiska folkrörelsernas tradition.
En grundläggande orsak till att freds- och nedrustningsansträngningar kommer i skymundan är nog att det inte finns pengar att göra på fredsarbete. På rustningar och krig är det tvärtom. När kommunistregimerna avvecklades i Östeuropa hoppades alla vettiga på militär nedrustning och att frigjorda resurser skulle satsas på att bekämpa fattigdom och nöd. För några redan mycket rika blev kalla krigets slut ett trauma. Hur skulle nu smarta knösar i det militärindustriella komplexet kunna kamma hem ytterligare miljarder i vinster?
Räddningen kom den 11 september 2001. För amerikanerna blev det en chock, eftersom USA:s fastland aldrig hade angripits sedan 1812 – och då av brittiska flottan, som ju ”ruled the waves of the sea”. För några få stenrika blev 11 september däremot en glädjechock. Äntligen en fiende, så man kunde berika sig på nytt genom militär upprustning och anfall på Afghanistan och Irak. Det är krig som har kostat många hundratusen människor livet och skapat väldiga underskott i den amerikanska ekonomin, som nu är i djup kris. Men det är inte finansvalparna eller storföretagens bonusstinna direktörer som drabbas utan miljoner knegande amerikaner, som får lämna sina bostäder och bli arbetslösa.
Kanske kan Georgiens anfall på det pyttelilla Sydossetien (med drygt 70 000 invånare) bli en ny räddningsplanka för västliga miljardärer. Ryssarna verkar ha överreagerat, men deras försvar av de anfallna har skildrats så ensidigt i väst, att man undrar om en ny aggressivt militaristisk agenda håller på att utformas.
Till och med i Sverige har hökarna gråtit krokodiltårar över Georgien och i traditionell russofobi krävt svensk militär upprustning. Några har rentav svamlat om Gotlands ”utsatta läge”. Men Gotland har aldrig varit ryskt. Däremot var denna förtjusande ö i tre sekler dansk. Herregud, så paranoida blir väl i alla fall inte våra militärindustriella, att de börjar hetsa också mot våra mysiga grannar i sydväst?
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1203) 2008-09-21
-----------------------------------------------------------------
Första gången Radio Tuff nr 1203 hörs den här veckan är söndag den 21 september. I almanackan för den dagen står det att Matteus har namnsdag. Det var väl han som förmedlade Jesu Bergspredikan, full av uppmaningar om medmänsklighet, solidaritet icke-våld och fred.
I almanackan finns inte den minsta notis om att 21 september faktiskt råkar vara den Internationella fredsdagen. Det var självaste Förenta Nationerna som introducerade denna dag och föreslog att då skulle 24 timmars eldupphör iakttas. Dessutom skulle man över hela världen hålla en tyst minut till minne av de otaliga miljoner människor som mördats i krig.
Med Kristna Fredsrörelsen som ett av få undantag är det ingen som bryr sig om fredsdagen trots det sanslösa biljonslöseriet på vapen i en värld, där insatser är på många mänskliga områden är så skriande nödvändiga. Fredsinsatser lockar inte våra medier, för som vanligt tiger hälsan alltför still. Ett enda mord är häftigare att skildra än tio fredsprojekt.
Medier ger regelbundet stort utrymme åt ekonomi, mat, mode, heminredning, ny teknik, trädgårdsskötsel, sport och andra trevliga ämnen. Men när lade vi märke till fredsavdelningar i press och etermedier?
Från stat och kommun satsas också minimalt på fredsarbete. Per Anders Fogelström var under 13 år Svenska Freds’ helt oavlönade ordförande och gjorde också frivilligt enormt viktiga insatser på andra fredsområden. I sin bok ”Kampen för fred” (1983) påpekade han att Svenska Freds sammanlagt på hundra år hade fått mindre anslag än vad enbart Lottakåren fått på ett enda år. Och i Tuff och Radio Tuff jobbar vi utan ett öre från skattebetalarna. Utgifter täcks av medlemmar och andra. Det är kanske gammalmodigt men nog är det väl i den bästa av de demokratiska folkrörelsernas tradition.
En grundläggande orsak till att freds- och nedrustningsansträngningar kommer i skymundan är nog att det inte finns pengar att göra på fredsarbete. På rustningar och krig är det tvärtom. När kommunistregimerna avvecklades i Östeuropa hoppades alla vettiga på militär nedrustning och att frigjorda resurser skulle satsas på att bekämpa fattigdom och nöd. För några redan mycket rika blev kalla krigets slut ett trauma. Hur skulle nu smarta knösar i det militärindustriella komplexet kunna kamma hem ytterligare miljarder i vinster?
Räddningen kom den 11 september 2001. För amerikanerna blev det en chock, eftersom USA:s fastland aldrig hade angripits sedan 1812 – och då av brittiska flottan, som ju ”ruled the waves of the sea”. För några få stenrika blev 11 september däremot en glädjechock. Äntligen en fiende, så man kunde berika sig på nytt genom militär upprustning och anfall på Afghanistan och Irak. Det är krig som har kostat många hundratusen människor livet och skapat väldiga underskott i den amerikanska ekonomin, som nu är i djup kris. Men det är inte finansvalparna eller storföretagens bonusstinna direktörer som drabbas utan miljoner knegande amerikaner, som får lämna sina bostäder och bli arbetslösa.
Kanske kan Georgiens anfall på det pyttelilla Sydossetien (med drygt 70 000 invånare) bli en ny räddningsplanka för västliga miljardärer. Ryssarna verkar ha överreagerat, men deras försvar av de anfallna har skildrats så ensidigt i väst, att man undrar om en ny aggressivt militaristisk agenda håller på att utformas.
Till och med i Sverige har hökarna gråtit krokodiltårar över Georgien och i traditionell russofobi krävt svensk militär upprustning. Några har rentav svamlat om Gotlands ”utsatta läge”. Men Gotland har aldrig varit ryskt. Däremot var denna förtjusande ö i tre sekler dansk. Herregud, så paranoida blir väl i alla fall inte våra militärindustriella, att de börjar hetsa också mot våra mysiga grannar i sydväst?
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1203) 2008-09-21
RÓSOR från RADIO TUFF (nr 1203) 98-89-21 till....
....till Svenska Dagbladet som på sin debattsida Brännpunkt (14/9) publicerade en mycket läsvärd artikel av Tyresöbon Bror Perjus. Den har rubriken ”MOBILISERA GLOBALT MOT MAKTELITEN”. Han påpekar bland annat: ”Världen styrs idag av en elit på cirka 6 000 personer; politiska ledare, internationella tjänstemän, höga militärer och terroristledare (!) inom exempelvis al-Qaida och Hizbollah. Men ledarna på affärs- och finansområdena, särskilt de som äger vapenindustrin, utgör en elit inom eliten.” Perjus påminner om att Carl Bildt förklarat att ingen vinner på krig. Det är inte sant menar Perjus: ”Vinnare är diktatorer, auktoritära politiska ledare och höga militärer i öst och väst, i nord och syd. Deras makt ökar när människor blir rädda och hatiska. Men krigens allra största vinnare är ägarna till den industri som förser militären med stridsvagnar, skjutvapen, kulsprutor, bomber, granater, missiler och landminor, satelliter, datorer, olja, bilar, båtar och flyg – alltså den globaliserade ekonomiska eliten som får nya skattefinansierade beställningar, mera makt och ännu större vinster.” (Bror Perjus hörs under en halvtimme på http://www.tyresoradion.se/ 4 ggr per dygn till den 28 sept)
...till Lars-Gunnar Ekegärd i Uppsala som e-postar till Radio Tuff: ”Sätt gul pestflagga på svenska militärindustriella komplexet
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret har en stort uppslagen artikel om Eva Onegård med anledning av hennes utställning av hantverk i tovad ull i Trollbäckens bibliotek. Där berättas också om vilket helvete Eva som 15-åring hade det i Hinterpommern, när beundrade segrare härjade som svin. För flera år sen berättade Eva på Tyresöradion om sina hemska upplevelser, en halvtimme som är en av de mest minnesvärda av de tusentals som sänts.
....till Kristna Fredsrörelsen som tillsammans med flera andra kristna grupper högtidlighöll den Internationella Fredsdagen den 21 september genom att i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm arrangera samtal om vapenexporten följd av en mässa.
....till fredsaktivsten Martin Smedjeback, som påpekar att Sverige genom sin vapenexport spelar en destruktiv roll i världen. Han berättar om en ny kampanj med namnet ”Avrusta!”. Och han uppmanar: ”Tillsammans avrustar vi Sverige” (Se http://www.avrusta.nu/ )
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i ett pressmeddelande (13/9) tycker att regeringen sänder dubbla budskap i försvarsfrågan. Hon menar att Försvarsberedningen kom med välgrundade förslag och slutsatser, som inte borde slarvas bort av regeringen. Anna Ek påpekar: ”Det är bra att man genomför besparingar på materielsidan, men 2,3 miljarder är alldeles för lite. Försvarsmakten är i dag kraftigt överdimensionerad och besparingar till förmån för civila konfliktförebyggande insatser borde ha varit möjliga”
....till Agneta Norberg, som i e-post berättar om kampanjen ”LÄMNA HIMLEN I FRED”. Amerikanen Bruce Gagnon har tagit initiativ till ett nätverk mot militariseringen av rymden. Han föreläser tisdag den 23 september kl 19 i ABF-huset, Sveavägen 40 i Stockholm. (Se också http://www.space4peace.org/ )
....till Tuffs styrelse, som sammanträdde torsdag den 18 september som vanligt under mysiga former och med konstruktiva förslag på kommande verksamhet. Nästa arrangemang är en träff i diskussionscaféet Filosofika tisdag den 30 september kl 19. Ämne: ”Varför är sporten så dominerande?” Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. (Två från styrelsen, Sylvia Ljungdahl och Erika Husberg, hörs senare i detta Radio Tuff)
....till de många solidariska som betalat medlemsavgiften till Tuff, 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem och till dem som skickar gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ditt stöd är oerhört uppmuntrande.
...till Lars-Gunnar Ekegärd i Uppsala som e-postar till Radio Tuff: ”Sätt gul pestflagga på svenska militärindustriella komplexet
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret har en stort uppslagen artikel om Eva Onegård med anledning av hennes utställning av hantverk i tovad ull i Trollbäckens bibliotek. Där berättas också om vilket helvete Eva som 15-åring hade det i Hinterpommern, när beundrade segrare härjade som svin. För flera år sen berättade Eva på Tyresöradion om sina hemska upplevelser, en halvtimme som är en av de mest minnesvärda av de tusentals som sänts.
....till Kristna Fredsrörelsen som tillsammans med flera andra kristna grupper högtidlighöll den Internationella Fredsdagen den 21 september genom att i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm arrangera samtal om vapenexporten följd av en mässa.
....till fredsaktivsten Martin Smedjeback, som påpekar att Sverige genom sin vapenexport spelar en destruktiv roll i världen. Han berättar om en ny kampanj med namnet ”Avrusta!”. Och han uppmanar: ”Tillsammans avrustar vi Sverige” (Se http://www.avrusta.nu/ )
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek, som i ett pressmeddelande (13/9) tycker att regeringen sänder dubbla budskap i försvarsfrågan. Hon menar att Försvarsberedningen kom med välgrundade förslag och slutsatser, som inte borde slarvas bort av regeringen. Anna Ek påpekar: ”Det är bra att man genomför besparingar på materielsidan, men 2,3 miljarder är alldeles för lite. Försvarsmakten är i dag kraftigt överdimensionerad och besparingar till förmån för civila konfliktförebyggande insatser borde ha varit möjliga”
....till Agneta Norberg, som i e-post berättar om kampanjen ”LÄMNA HIMLEN I FRED”. Amerikanen Bruce Gagnon har tagit initiativ till ett nätverk mot militariseringen av rymden. Han föreläser tisdag den 23 september kl 19 i ABF-huset, Sveavägen 40 i Stockholm. (Se också http://www.space4peace.org/ )
....till Tuffs styrelse, som sammanträdde torsdag den 18 september som vanligt under mysiga former och med konstruktiva förslag på kommande verksamhet. Nästa arrangemang är en träff i diskussionscaféet Filosofika tisdag den 30 september kl 19. Ämne: ”Varför är sporten så dominerande?” Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. (Två från styrelsen, Sylvia Ljungdahl och Erika Husberg, hörs senare i detta Radio Tuff)
....till de många solidariska som betalat medlemsavgiften till Tuff, 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem och till dem som skickar gåvor till Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ditt stöd är oerhört uppmuntrande.
HAMPUS ECKERMAN PÅ BETTET
I tidningarna kan jag läsa att Sverige nu kommer att tvingas rusta upp försvaret. Det är slutsatserna av det senaste kriget i Georgien. Nå, jag kan inte annat än hålla med.Om Sverige exempelvis i ett försök att ta över Åland skulle gå till anfall mot den ryska flottan skulle det inte alls räcka med dagens försvar. Georgien-krisen har utan tvekan lärt oss att man inte ska anfalla Ryssland utan att ha ordentlig beväpning. Det kunde förvisso redan Karl den XII och Gustav III ha lärt oss, men nog är det roligt att försvarsministern hellre lär sig från utlandet.
Om vi däremot inte ska anfalla Ryssland har jag svårare att se vad vi har att lära oss av Georgien-krisen och då saknas också en anledning att rusta upp.I Georgien har annars fransmännen klantat till det rejält. I alla tidningar har vi kunnat läsa om attGeorgien anklagat Ryssland för att ha brutit mot fredsavtalet genom att ha trupper i Georgien, samtidigt som Ryssland menat sig följa det till punkt och pricka. Båda har rätt, hur kan nu det komma sig?Jo, fredsavtalet undertecknades på franska med separata översättningar till ryska och engelska som getts till Ryssland resp. och Georgien. I det ryska avtalet står det att buffertzoner får utformas gällande säkerhet *för* Sydossetien och Abchazien. I det engelska avtalet att de får utformas *i* Sydossetien och Georgien. Där den ryska översättningen ger tillåtelse till trupper på georgisk mark gör inte den engelska det. Inte undra på att folk sliter i sitt hår.
Bland andra krigiska människor har vi socialdemokraterna. I två delrapporter om Sveriges säkerhet menar de att man då säkerhetsrådet är blockerat ska kunna strunta i att få FN-mandat för att göra "fredsbevarande insatser", en vanlig formulering för krig mot fattiga länder. Detta ska göras för att stärka FN.Ett stärkt FN är alltså ett ignorerat FN ur socialdemokratisk synvinkel. Den socialdemokratiska logiken utövas med glädje på krigen i Irak, Tjetjenien och Vietnam. Alla tillfällen då säkerhetsrådet mycket riktigt var blockerat. Fast det är klart, om svenska vapen får användas mot andra länder ger det i alla fall en inkomst till svensk krigsindustri. Sånt glädjer säkert socialdemokraterna när de vill stärka FN genom att ogiltigförklara organisationen.
USA-valet kan bli ett riktigt spektakel i juridik och rättshaveri, som får frågan om presidenters oralsex att blekna, om John McCain blir vald till president. Det är nämligen osäkert om han ens får bli vald.John McCain är nämligen inte född i USA, utan i Panama eller mer tydligt, i den kanalzon som USA förvaltade enligt ett olagligt avtal som de mutat sig till från Panamas dåtida Washington-ambassadör. Och här kommer problemet: I den amerikanska konstitutionen står det att endast en "naturligt född medborgare" får bli vald till president. Ingen vet vad naturligt född innebär? Son till två amerikanska föräldrar? Född inne i USA? Tolkningarna är otaliga och blir McCain vald finns det risk att alltihopa dras upp i domstol.
Eller risk och risk - med tanke på att McCain vill bomba Iran till förintelse och hans vice-presidentkandidat tror att Gud är på USA:s sida i mordet på över en miljon irakier, så är det nog trevligt om så mycket grus som möjligt kan kastas i McCains kampanjmaskineri
------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredFörenings Radio Tuff (nr 1202).
Om vi däremot inte ska anfalla Ryssland har jag svårare att se vad vi har att lära oss av Georgien-krisen och då saknas också en anledning att rusta upp.I Georgien har annars fransmännen klantat till det rejält. I alla tidningar har vi kunnat läsa om attGeorgien anklagat Ryssland för att ha brutit mot fredsavtalet genom att ha trupper i Georgien, samtidigt som Ryssland menat sig följa det till punkt och pricka. Båda har rätt, hur kan nu det komma sig?Jo, fredsavtalet undertecknades på franska med separata översättningar till ryska och engelska som getts till Ryssland resp. och Georgien. I det ryska avtalet står det att buffertzoner får utformas gällande säkerhet *för* Sydossetien och Abchazien. I det engelska avtalet att de får utformas *i* Sydossetien och Georgien. Där den ryska översättningen ger tillåtelse till trupper på georgisk mark gör inte den engelska det. Inte undra på att folk sliter i sitt hår.
Bland andra krigiska människor har vi socialdemokraterna. I två delrapporter om Sveriges säkerhet menar de att man då säkerhetsrådet är blockerat ska kunna strunta i att få FN-mandat för att göra "fredsbevarande insatser", en vanlig formulering för krig mot fattiga länder. Detta ska göras för att stärka FN.Ett stärkt FN är alltså ett ignorerat FN ur socialdemokratisk synvinkel. Den socialdemokratiska logiken utövas med glädje på krigen i Irak, Tjetjenien och Vietnam. Alla tillfällen då säkerhetsrådet mycket riktigt var blockerat. Fast det är klart, om svenska vapen får användas mot andra länder ger det i alla fall en inkomst till svensk krigsindustri. Sånt glädjer säkert socialdemokraterna när de vill stärka FN genom att ogiltigförklara organisationen.
USA-valet kan bli ett riktigt spektakel i juridik och rättshaveri, som får frågan om presidenters oralsex att blekna, om John McCain blir vald till president. Det är nämligen osäkert om han ens får bli vald.John McCain är nämligen inte född i USA, utan i Panama eller mer tydligt, i den kanalzon som USA förvaltade enligt ett olagligt avtal som de mutat sig till från Panamas dåtida Washington-ambassadör. Och här kommer problemet: I den amerikanska konstitutionen står det att endast en "naturligt född medborgare" får bli vald till president. Ingen vet vad naturligt född innebär? Son till två amerikanska föräldrar? Född inne i USA? Tolkningarna är otaliga och blir McCain vald finns det risk att alltihopa dras upp i domstol.
Eller risk och risk - med tanke på att McCain vill bomba Iran till förintelse och hans vice-presidentkandidat tror att Gud är på USA:s sida i mordet på över en miljon irakier, så är det nog trevligt om så mycket grus som möjligt kan kastas i McCains kampanjmaskineri
------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredFörenings Radio Tuff (nr 1202).
fredag, september 12
DÖDEN BEHÖVER INTE VÅR HJÄLP
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har på frivilligbasis sänts varenda vecka sedan 1985. Stöd Tuff genom gåvor på pg 16 01 37 - 6 eller bli medlem. Årsavgift: 200 kr och för familjemedlem 80 kr.
---------------------------------------------------
Människan tillhör en tapper art. Vi är väl de enda varelser som vet att vi kommer att dö. I min ålder är det en aktuell insikt. När jag numera håller tal är det alltför ofta vid kära vänners kistor.
Vi pojkar i olika vuxna åldrar är ju uppfostrade att bita ihop, att inte omanligt gråta. Första gången jag som vuxen inte höll måttet var för minst 45 år sedan när min briljant begåvade unge kusin Stefan begick självmord. Då fanns i sorgen självförebråelser över att jag i min unga självupptagenhet inte hade förstått hur denne lovande civilingenjör egentligen hade det. Senast jag grät var för några år sedan, när Edmundo Arróspide alldeles för tidigt gick till sina peruanska fäder. Han var en nära vän, som i många år som tekniker gjorde ovärderliga insatser för Radio Tuff och Tyresöradion.
Det finns en dikt av Johannes Edfelt –vem minns i dag honom?-- som heter ”Se människan” En av stroferna lyder:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Men sedan kommer ändå Edfelts hyllning till medmänskligheten:
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand.
När jag i mina tusentals radiointervjuer frågar folk vad de uppskattar mest i sin hemkommun blir svaret nästan alltid ”naturen”. Då brukar jag protestera genom att påpeka att naturen har sin charm överallt, men att människorna här i trakten är härliga. Ibland klämmer jag också till med Bertolt Brecht i dikten ”Till kommande generationer”, han som skrev på det näst ryska största europeiska språket:
Liebe pflegte ich achtlos,
und die Natur sah ich ohne Geduld.
Eller i Erwin Leisers översättning:
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod
Människor är beundransvärda, ja kärleksfulla . Ändå tillåter vi att astronomiska biljoner av våra skatter i militärutgifter satsas på att förbereda massmord på medmänniskor. För nationens, religionens eller den snöda vinningens skull. Vi gör också i den egoistiska konsumismens tid alldeles för lite för att förhindra att över 20 000 barn dör i vår värld varje dag.
Tyvärr, döden behöver inte vår hjälp. Men vi behöver hjälpas åt att förhindra att så många dödas eller dör i onödan. Det är det Tuff och Radio Tuff försöker göra genom att jobba frivilligt och lokalt för något globalt. Slutraderna i den redan citerade dikten av Brecht är en vädjan till våra efterkommande:
Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
---------------------------------------------------
Människan tillhör en tapper art. Vi är väl de enda varelser som vet att vi kommer att dö. I min ålder är det en aktuell insikt. När jag numera håller tal är det alltför ofta vid kära vänners kistor.
Vi pojkar i olika vuxna åldrar är ju uppfostrade att bita ihop, att inte omanligt gråta. Första gången jag som vuxen inte höll måttet var för minst 45 år sedan när min briljant begåvade unge kusin Stefan begick självmord. Då fanns i sorgen självförebråelser över att jag i min unga självupptagenhet inte hade förstått hur denne lovande civilingenjör egentligen hade det. Senast jag grät var för några år sedan, när Edmundo Arróspide alldeles för tidigt gick till sina peruanska fäder. Han var en nära vän, som i många år som tekniker gjorde ovärderliga insatser för Radio Tuff och Tyresöradion.
Det finns en dikt av Johannes Edfelt –vem minns i dag honom?-- som heter ”Se människan” En av stroferna lyder:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Men sedan kommer ändå Edfelts hyllning till medmänskligheten:
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
att den som bländad det förnimmer
döljer sitt ansikte i sin hand.
När jag i mina tusentals radiointervjuer frågar folk vad de uppskattar mest i sin hemkommun blir svaret nästan alltid ”naturen”. Då brukar jag protestera genom att påpeka att naturen har sin charm överallt, men att människorna här i trakten är härliga. Ibland klämmer jag också till med Bertolt Brecht i dikten ”Till kommande generationer”, han som skrev på det näst ryska största europeiska språket:
Liebe pflegte ich achtlos,
und die Natur sah ich ohne Geduld.
Eller i Erwin Leisers översättning:
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod
Människor är beundransvärda, ja kärleksfulla . Ändå tillåter vi att astronomiska biljoner av våra skatter i militärutgifter satsas på att förbereda massmord på medmänniskor. För nationens, religionens eller den snöda vinningens skull. Vi gör också i den egoistiska konsumismens tid alldeles för lite för att förhindra att över 20 000 barn dör i vår värld varje dag.
Tyvärr, döden behöver inte vår hjälp. Men vi behöver hjälpas åt att förhindra att så många dödas eller dör i onödan. Det är det Tuff och Radio Tuff försöker göra genom att jobba frivilligt och lokalt för något globalt. Slutraderna i den redan citerade dikten av Brecht är en vädjan till våra efterkommande:
Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
FLYKTEN FRÅN ÖSTTYSKLAND (2)
Kära lyssnare!
För fjorton dagar sedan tog jag er med på den första delen av min och min familjs flykt 1948 från Warnemünde i Östtyskland till Sverige. Nu följer fortsättningen.
”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon!” Så löd ordern som kom per telefon efter en veckas väntan. Det hade stormat över Östersjön, men till natten hade det utlovats lugnt väder. Fiskarna som skulle ta oss över till Sverige hoppades därför att klara färden över det fortfarande upprörda havet utan att bli upptäckta av de sovjetiska spaningsfartygen. Vem skulle frivilligt vilja ge sig ut på ett så våldsamt rullande hav?
Efteråt har min mor ofta sagt att hon var på väg att ångra sig, när hon såg de två små fiskebåtarna som låg uppdragna på stranden. Det var en stilla kväll, månen sken och kastade skuggor över sanddynerna, bakom vilka vi alla höll oss gömda tills fiskarna gav tecken att vi kunde komma ner till stranden.
Tidigare på kvällen hade vi anlänt med tåg och vidare per hästskjuts till fiskarbyn Arenshoop på halvön Darss nordost om Rostock. Två familjer från Rostock och vi två familjer från Warnemünde hade alla på olika sätt och vid olika tidpunkter, för att inte väcka uppmärksamhet, anlänt till den lilla byn. Där hade vi samlats i den ena fiskarens stuga och inväntat skymningen.
Efter veckor av smalkost hade ransoneringskorten kommit dagarna före flykten, och min mor hade inhandlat så mycket mat hon kunde utan att väcka misstankar. Nu satt vi i stugans vardagsrum och smorde kråset. Ingen hade en tanke på vad alltför mycket mat i våra smala, uthungrade kroppar kunde få för verkan ute på det upprörda havet. Men det fick vi snart erfara.
Så småningom gav värden tecken att vi tyst och stilla skulle smita ut ur stugan och ta oss fram till sanddynerna, för att där invänta ytterligare tecken på att kusten var klar. Tysta gled vi i mörkret över gatan och ut bland dynerna. Stämningen var laddad. Skulle småbarnen klara av att hålla tyst? Hade någon i byn sett oss smita ut ur fiskarstugan? Om ja, skulle denne någon kalla på polisen?
Så kom då signalen från ficklampan, och ett och ett skickades vi lite större barn ner till
stranden, där vi snabbt lyftes ombord på de uppdragna båtarna. Därefter smög sig kvinnorna ombord med småbarnen, och till sist kom männen som snabbt hjälpte fiskarna att skjuta ut båtarna i vattnet. Vi två familjer från Warnemünde tog plats i den ena båten, de båda Rostock-familjerna, som endast hade två barn med sig,
i den andra, något mindre.
Allt skedde under yttersta tystnad, och med försiktiga årtag rodde fiskarna ut från stranden. Kvar på stranden stod min farbrors äldsta dotter, den trettonåriga Ingeborg. Föräldrarna hade bestämt att hon skulle bli kvar Warnemünde hos sin gamla och sjuka farmor, men hon hade velat följa med till fiskarbyn och vara nära familjen så länge hon kunde. Många, många år senare berättade hon för mig att hon, när hon väl hade sett båtarna försvinna i mörkret, ensam tog sig tillbaka till fiskarhustrun, som tidigare på kvällen hade månat om oss. Vad tänkte väl den ensamma lilla flickan på stranden, när hon såg de små båtarna försvinna i mörkret ute på det upprörda havet? Förstod hon att det skulle dröja länge, innan hon fick se sina föräldrar igen? Räknade hon med att någonsin återse sina föräldrar och syskon? I krig och kaos förväntas barn snabbt bli stora och ta hand om sig själva.
Fortsättningen och slutet på flyktäventyret, kära lyssnare, får ni höra om fjorton dagar. Till dess tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
För fjorton dagar sedan tog jag er med på den första delen av min och min familjs flykt 1948 från Warnemünde i Östtyskland till Sverige. Nu följer fortsättningen.
”Avfärd i kväll. Inte ett ord till någon!” Så löd ordern som kom per telefon efter en veckas väntan. Det hade stormat över Östersjön, men till natten hade det utlovats lugnt väder. Fiskarna som skulle ta oss över till Sverige hoppades därför att klara färden över det fortfarande upprörda havet utan att bli upptäckta av de sovjetiska spaningsfartygen. Vem skulle frivilligt vilja ge sig ut på ett så våldsamt rullande hav?
Efteråt har min mor ofta sagt att hon var på väg att ångra sig, när hon såg de två små fiskebåtarna som låg uppdragna på stranden. Det var en stilla kväll, månen sken och kastade skuggor över sanddynerna, bakom vilka vi alla höll oss gömda tills fiskarna gav tecken att vi kunde komma ner till stranden.
Tidigare på kvällen hade vi anlänt med tåg och vidare per hästskjuts till fiskarbyn Arenshoop på halvön Darss nordost om Rostock. Två familjer från Rostock och vi två familjer från Warnemünde hade alla på olika sätt och vid olika tidpunkter, för att inte väcka uppmärksamhet, anlänt till den lilla byn. Där hade vi samlats i den ena fiskarens stuga och inväntat skymningen.
Efter veckor av smalkost hade ransoneringskorten kommit dagarna före flykten, och min mor hade inhandlat så mycket mat hon kunde utan att väcka misstankar. Nu satt vi i stugans vardagsrum och smorde kråset. Ingen hade en tanke på vad alltför mycket mat i våra smala, uthungrade kroppar kunde få för verkan ute på det upprörda havet. Men det fick vi snart erfara.
Så småningom gav värden tecken att vi tyst och stilla skulle smita ut ur stugan och ta oss fram till sanddynerna, för att där invänta ytterligare tecken på att kusten var klar. Tysta gled vi i mörkret över gatan och ut bland dynerna. Stämningen var laddad. Skulle småbarnen klara av att hålla tyst? Hade någon i byn sett oss smita ut ur fiskarstugan? Om ja, skulle denne någon kalla på polisen?
Så kom då signalen från ficklampan, och ett och ett skickades vi lite större barn ner till
stranden, där vi snabbt lyftes ombord på de uppdragna båtarna. Därefter smög sig kvinnorna ombord med småbarnen, och till sist kom männen som snabbt hjälpte fiskarna att skjuta ut båtarna i vattnet. Vi två familjer från Warnemünde tog plats i den ena båten, de båda Rostock-familjerna, som endast hade två barn med sig,
i den andra, något mindre.
Allt skedde under yttersta tystnad, och med försiktiga årtag rodde fiskarna ut från stranden. Kvar på stranden stod min farbrors äldsta dotter, den trettonåriga Ingeborg. Föräldrarna hade bestämt att hon skulle bli kvar Warnemünde hos sin gamla och sjuka farmor, men hon hade velat följa med till fiskarbyn och vara nära familjen så länge hon kunde. Många, många år senare berättade hon för mig att hon, när hon väl hade sett båtarna försvinna i mörkret, ensam tog sig tillbaka till fiskarhustrun, som tidigare på kvällen hade månat om oss. Vad tänkte väl den ensamma lilla flickan på stranden, när hon såg de små båtarna försvinna i mörkret ute på det upprörda havet? Förstod hon att det skulle dröja länge, innan hon fick se sina föräldrar igen? Räknade hon med att någonsin återse sina föräldrar och syskon? I krig och kaos förväntas barn snabbt bli stora och ta hand om sig själva.
Fortsättningen och slutet på flyktäventyret, kära lyssnare, får ni höra om fjorton dagar. Till dess tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1202) 2008-09-14
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1202) 08-09-14 till....
....till de allt flera kloka och solidariska människor som köper Tuffs mangogram. De finns ”För att gratulera” eller ”Till minne av....” för att visa medkänsla med någon som sörjer en bortgången anhörig eller annan vän. De kan beställas av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581 eller på e-post: ake.sandin@tyresoradion.se Mangogrammen har bidragit till att 90 000 mangoträd nu finns planterade i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar.
....till den sjuårige Joar Pettersson Thorén i Fårdala, som under en cykeltur
med sin mamma Helena kollade trafikmärken Plötsligt säger Joar: ”Jag vet en ny trafikregel”. ”Vilken då?” undrar mamman. ”Pansarvagnar får inte köra på gatorna!”
....till Sveriges Radios program ”Medierna” som (6/9) tog upp den i Expressen och i hetsiga bloggar häftiga kurdsvenska kritiken av Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan. Landet som icke är”. Men där fick också kurdsvensken Mustafa Can tillfälle att försvara boken. Ett annat inslag handlade om hur ensidigt fokuserade på USA våra medier är. Söndag den 31 augusti dominerades SvT:s Aktuellt av orkanen Gustav som blåste in över USA utan att döda någon enda. Samtidigt drabbades Kina av jordskalv som dödade över 30 människor och gjorde drygt 100 000 hemlösa. Och i indiska Bihar omkom hundratals människor när monsunregnen satte 1000 byar under vatten, varvid en miljon indier fick sina hem dränkta. På Aktuellt ägnade man sex gånger så mycket tid åt vindarna i USA än åt katastrofen i Kina, och åtta gånger så lång uppmärksamhet åt den relativt oskyldiga orkanen Gustav än åt eländet i Indien. Fokuseringen på USA är så stor, att även en och annan fredsaktivist och gandhian i sin hatkärlek till Amerika verkar trendriktigt fixerad vid supermakten och tycks nästan glömma att kineser och indier faktiskt också är medmänniskor.
....till Skånes ledande tidning, Sydsvenskan. Medan andra medier i sin USA-fixering frossat om 11 september 2001, har den tidningen också haft utförliga artiklar om den 11 september 2003, då Anna Lindh dog, och den 11 september 1973, då den CIA-stödda kuppen störtade och mördade den folkvalde presidenten i Allende i Chile, varvid många andra chilenare dödades ofta efter tortyr. Inte något medium har nämnt det värsta av alla 11 september. Det utspelades 1944 i den tyska staden Darmstadt, då ca 11 000 civila dödades av allierade bomber. Över 2000 av de söndersprängda eller ihjälbrända var barn. Men de små barnen var kanske alltför ”nazistblonda”, ett uttryck myntat i helt trendriktig rasism av Täppas Fogelberg i Sveriges Radio. Har han inte lagt märke till att Hitlers lilla löjliga mustasch var svart?
....till Sveriges Radios P4 som (10/9) hade ett inslag med Johan Romin om hans nya bok ”Desertören och Vietnamkriget . Blod , skuld och politik”, som handlar om en av de många amerikanska desertörerna, som fick husrum hos olika Tuff-medlemmar. Han hette Terry Whitmore. Romin växte upp i Tyresö och har flera gånger intervjuats på 91,4, senast under en halvtimme kring årsskiftet 2007-2008. Så här svarade han på Anders Hildemar Ohlssons fråga i P 4, varför inspelningen görs på Sikvägen i Tyresö:
”Jag är uppvuxen i det här området. Det var inte så välskött då, 1972. Men där inne där Röda korset håller till nu, där började mitt intresse för Vietnamkriget, för vi lekte Vietnamkriget och kastade klossar på varandra. Det var inte så trevligt då för jag fick en kloss rakt i pannan och ett stort sår som blödde ymnigt. Men från den dagen har jag varit intresserad av Vietnamkriget. Varför uppstod det och varför fick det prägla min barndom så starkt? Och det är det som har utmynnat i den här boken jag ger ut nu.”
På reporterns fråga varför Terry Whitmore deserterade och kom till Tyresö svarar Johan Romin:
”Han flyr under ganska dramatiska former genom Sovjetunionen. Han har varit med i Vietnamkriget i ett halvår och stridit på några av de mest avgörande platserna, blivit sårad, kommit till Japan och hamnat på ett sjukhus där men då fått kontakt med fredsgruppen Beheiren, som fanns i Tokyo. Och det var via Beheiren, som han fick kontakt med Sverige. Han hade fått besked om att han skulle skickas tillbaka till striderna i Vietnam men det ville han inte. Det här var samtidigt som Martin Luther Kingmördades och Terry var ju själv en svart amerikan. Han blev så upprörd över den här händelsen att han bestämde sig för att desertera och så togs han genom hemliga gångar, kan man säga, genom Sovjetunionen och kom så till Sverige mitt i konflikten i Sverige mellan olika Vietnamgrupper.”
Reportern frågade om det var den väldigt livaktiga fredsföreningen i Tyresö som var anledningen till att så många amerikanska krigsvägrare fanns här och Johan svarade:
”Det var ju Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF, som var väldigt aktiv och fortfarande är aktiv här ute med Åke Sandin och på den tiden säkert Sveriges mest kända fredsgrupp och det var tack vare deras arbete som de här desertörerna kom till Sverige. Dom fick familjer att bo hos, Terry Whitmore bodde hos olika personer här i Tyresö, vilka jag har intervjuat i boken och som berättar om hans första tid här.”
På frågan om hur Terry Whitmore hade det här svarade Johan Romin:
”Det är både och, Dels led han ju av sina krigsminnenväldigt mycket, så det berättar många av vännerna och även han själv i de intervjuer jag gjort med honom under flera års tid. Han hade väldigt svåra drömmar. Han gick igenom och ältade de här sakerna han hadevarit med om, fruktansvärda massakrer i Vietnam, där de skulle jämna byar med marken och så vidare. Samtidigt blev han ju mottagen här som en hjälte, en person som hade stått upp för ’det rätta’ så att säga, så vänstern i Sverige ville bjuda in Terry Whitmore till sina möten och ha honom som en symbol , en trofé nästan, men det ville han inte vara med om. Han såg sig inte riktigt som en politisk person. Och att bränna flaggor, det blev han riktigt upprörd över. Han såg inte flaggan som en symbol för kriget utan som en symbol för sitt hemland”.
....till Dagens Nyheters Lars Linder, som (11/9) skriver om Erik Erikssons nya Vietnambok ”Jag såg kärleken och döden”. Efter att ha påpekat att miljoner civila vietnameser dödades bland annat av amerikanska bomber slutar Linder recensionen genom att hänvisa till en dvd som medföljer boken: ”I en av filmerna skymtar en amerikansk krigsfånge: den unge John McCain, några år tidigare nedskjuten under ett bombuppdrag över just Nordvietnam. Då delaktig i vad som med tiden alltmer kommit att framstå som en skriande krigsförbrytelse, nu firad hjälte och republikansk presidentkandidat”
....till försvarsminister Sten Tolgfors, som i Sveriges Radio Studio Ett (9/9) sade: ”Det finns inget ökat militärt hot mot Sverige på grund av konflikten i Kaukasus”. Det är så klokt sagt att våra militaristiska hökar nu kräver hans avgång
....till minnet av den 17 september, ingen bra dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika. För 60 år sedan, den 17 september 1948, mördades FN:s fredsmedlare Folke Bernadotte av israeliska nationalister. I samma terrordåd dödades också den franske FN-observatören, överste André Sérot. Detta skildrades utförligt här på radion 7 november 2007. Texten finns under rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle” i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com (Se http://tuffsandin.blogspot.com/2007_11_01_archive.html )
....till det svenska Utrikesdepartementet, som i ett pressmeddelande (11/9) säger, att vid Riksmötets högtidliga öppnande visas den enda kvarvarande körbara vita bussen i Stockholm. Bussen ska påminna om Folke Bernadottes insats att våren 1945 rädda mer än 15 000 människor, därav många judar, från tyska koncentrationsläger och därmed också aktualisera hans idéer om dialog, samarbete, medling och fredliga lösningar även där svårigheterna framstår som oöverstigliga. Det är mer än diplomatiskt att UD i sitt pressmeddelande inte nämner vilka som var Bernadottes mördare.
....till iranskamerikanen Arash Kamangeer, som på AntiWar.com (6/9) berättar, att han kom till USA för att slippa leva i en hårt religiös teokrati. Han mindes hur mödrar i iransk TV högtidligt berättat att de "skänkt ett barn till detta heliga krig", och att de var beredda att skänka sitt andra barn. Detta till kören från en beundrarskara som instämde i rop som prisade Gud. Men så läste han i tidningen att Sarah Palin, republikanernas kandidat som vicepresident hade sagt att Irak-kriget var "ett uppdrag från Gud". Då fick han en déjà-vu-upplevelse. (En ros också till Jan Viklund, som tipsat oss om artikeln)
....till den sjuårige Joar Pettersson Thorén i Fårdala, som under en cykeltur
med sin mamma Helena kollade trafikmärken Plötsligt säger Joar: ”Jag vet en ny trafikregel”. ”Vilken då?” undrar mamman. ”Pansarvagnar får inte köra på gatorna!”
....till Sveriges Radios program ”Medierna” som (6/9) tog upp den i Expressen och i hetsiga bloggar häftiga kurdsvenska kritiken av Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan. Landet som icke är”. Men där fick också kurdsvensken Mustafa Can tillfälle att försvara boken. Ett annat inslag handlade om hur ensidigt fokuserade på USA våra medier är. Söndag den 31 augusti dominerades SvT:s Aktuellt av orkanen Gustav som blåste in över USA utan att döda någon enda. Samtidigt drabbades Kina av jordskalv som dödade över 30 människor och gjorde drygt 100 000 hemlösa. Och i indiska Bihar omkom hundratals människor när monsunregnen satte 1000 byar under vatten, varvid en miljon indier fick sina hem dränkta. På Aktuellt ägnade man sex gånger så mycket tid åt vindarna i USA än åt katastrofen i Kina, och åtta gånger så lång uppmärksamhet åt den relativt oskyldiga orkanen Gustav än åt eländet i Indien. Fokuseringen på USA är så stor, att även en och annan fredsaktivist och gandhian i sin hatkärlek till Amerika verkar trendriktigt fixerad vid supermakten och tycks nästan glömma att kineser och indier faktiskt också är medmänniskor.
....till Skånes ledande tidning, Sydsvenskan. Medan andra medier i sin USA-fixering frossat om 11 september 2001, har den tidningen också haft utförliga artiklar om den 11 september 2003, då Anna Lindh dog, och den 11 september 1973, då den CIA-stödda kuppen störtade och mördade den folkvalde presidenten i Allende i Chile, varvid många andra chilenare dödades ofta efter tortyr. Inte något medium har nämnt det värsta av alla 11 september. Det utspelades 1944 i den tyska staden Darmstadt, då ca 11 000 civila dödades av allierade bomber. Över 2000 av de söndersprängda eller ihjälbrända var barn. Men de små barnen var kanske alltför ”nazistblonda”, ett uttryck myntat i helt trendriktig rasism av Täppas Fogelberg i Sveriges Radio. Har han inte lagt märke till att Hitlers lilla löjliga mustasch var svart?
....till Sveriges Radios P4 som (10/9) hade ett inslag med Johan Romin om hans nya bok ”Desertören och Vietnamkriget . Blod , skuld och politik”, som handlar om en av de många amerikanska desertörerna, som fick husrum hos olika Tuff-medlemmar. Han hette Terry Whitmore. Romin växte upp i Tyresö och har flera gånger intervjuats på 91,4, senast under en halvtimme kring årsskiftet 2007-2008. Så här svarade han på Anders Hildemar Ohlssons fråga i P 4, varför inspelningen görs på Sikvägen i Tyresö:
”Jag är uppvuxen i det här området. Det var inte så välskött då, 1972. Men där inne där Röda korset håller till nu, där började mitt intresse för Vietnamkriget, för vi lekte Vietnamkriget och kastade klossar på varandra. Det var inte så trevligt då för jag fick en kloss rakt i pannan och ett stort sår som blödde ymnigt. Men från den dagen har jag varit intresserad av Vietnamkriget. Varför uppstod det och varför fick det prägla min barndom så starkt? Och det är det som har utmynnat i den här boken jag ger ut nu.”
På reporterns fråga varför Terry Whitmore deserterade och kom till Tyresö svarar Johan Romin:
”Han flyr under ganska dramatiska former genom Sovjetunionen. Han har varit med i Vietnamkriget i ett halvår och stridit på några av de mest avgörande platserna, blivit sårad, kommit till Japan och hamnat på ett sjukhus där men då fått kontakt med fredsgruppen Beheiren, som fanns i Tokyo. Och det var via Beheiren, som han fick kontakt med Sverige. Han hade fått besked om att han skulle skickas tillbaka till striderna i Vietnam men det ville han inte. Det här var samtidigt som Martin Luther Kingmördades och Terry var ju själv en svart amerikan. Han blev så upprörd över den här händelsen att han bestämde sig för att desertera och så togs han genom hemliga gångar, kan man säga, genom Sovjetunionen och kom så till Sverige mitt i konflikten i Sverige mellan olika Vietnamgrupper.”
Reportern frågade om det var den väldigt livaktiga fredsföreningen i Tyresö som var anledningen till att så många amerikanska krigsvägrare fanns här och Johan svarade:
”Det var ju Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF, som var väldigt aktiv och fortfarande är aktiv här ute med Åke Sandin och på den tiden säkert Sveriges mest kända fredsgrupp och det var tack vare deras arbete som de här desertörerna kom till Sverige. Dom fick familjer att bo hos, Terry Whitmore bodde hos olika personer här i Tyresö, vilka jag har intervjuat i boken och som berättar om hans första tid här.”
På frågan om hur Terry Whitmore hade det här svarade Johan Romin:
”Det är både och, Dels led han ju av sina krigsminnenväldigt mycket, så det berättar många av vännerna och även han själv i de intervjuer jag gjort med honom under flera års tid. Han hade väldigt svåra drömmar. Han gick igenom och ältade de här sakerna han hadevarit med om, fruktansvärda massakrer i Vietnam, där de skulle jämna byar med marken och så vidare. Samtidigt blev han ju mottagen här som en hjälte, en person som hade stått upp för ’det rätta’ så att säga, så vänstern i Sverige ville bjuda in Terry Whitmore till sina möten och ha honom som en symbol , en trofé nästan, men det ville han inte vara med om. Han såg sig inte riktigt som en politisk person. Och att bränna flaggor, det blev han riktigt upprörd över. Han såg inte flaggan som en symbol för kriget utan som en symbol för sitt hemland”.
....till Dagens Nyheters Lars Linder, som (11/9) skriver om Erik Erikssons nya Vietnambok ”Jag såg kärleken och döden”. Efter att ha påpekat att miljoner civila vietnameser dödades bland annat av amerikanska bomber slutar Linder recensionen genom att hänvisa till en dvd som medföljer boken: ”I en av filmerna skymtar en amerikansk krigsfånge: den unge John McCain, några år tidigare nedskjuten under ett bombuppdrag över just Nordvietnam. Då delaktig i vad som med tiden alltmer kommit att framstå som en skriande krigsförbrytelse, nu firad hjälte och republikansk presidentkandidat”
....till försvarsminister Sten Tolgfors, som i Sveriges Radio Studio Ett (9/9) sade: ”Det finns inget ökat militärt hot mot Sverige på grund av konflikten i Kaukasus”. Det är så klokt sagt att våra militaristiska hökar nu kräver hans avgång
....till minnet av den 17 september, ingen bra dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika. För 60 år sedan, den 17 september 1948, mördades FN:s fredsmedlare Folke Bernadotte av israeliska nationalister. I samma terrordåd dödades också den franske FN-observatören, överste André Sérot. Detta skildrades utförligt här på radion 7 november 2007. Texten finns under rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle” i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com (Se http://tuffsandin.blogspot.com/2007_11_01_archive.html )
....till det svenska Utrikesdepartementet, som i ett pressmeddelande (11/9) säger, att vid Riksmötets högtidliga öppnande visas den enda kvarvarande körbara vita bussen i Stockholm. Bussen ska påminna om Folke Bernadottes insats att våren 1945 rädda mer än 15 000 människor, därav många judar, från tyska koncentrationsläger och därmed också aktualisera hans idéer om dialog, samarbete, medling och fredliga lösningar även där svårigheterna framstår som oöverstigliga. Det är mer än diplomatiskt att UD i sitt pressmeddelande inte nämner vilka som var Bernadottes mördare.
....till iranskamerikanen Arash Kamangeer, som på AntiWar.com (6/9) berättar, att han kom till USA för att slippa leva i en hårt religiös teokrati. Han mindes hur mödrar i iransk TV högtidligt berättat att de "skänkt ett barn till detta heliga krig", och att de var beredda att skänka sitt andra barn. Detta till kören från en beundrarskara som instämde i rop som prisade Gud. Men så läste han i tidningen att Sarah Palin, republikanernas kandidat som vicepresident hade sagt att Irak-kriget var "ett uppdrag från Gud". Då fick han en déjà-vu-upplevelse. (En ros också till Jan Viklund, som tipsat oss om artikeln)
lördag, september 6
RYSSLAND VÄSTVÄRLDENS SYNDABOCK
Vi har lätt att minnas ryssarnas förbrytelser: Övergreppen mot civila i slutet av andra världskriget, krossandet av ungrarnas revolt 1956, invasionen av Tjeckoslovakien 1968, det mångåriga kriget i Afghanistan på 1980-talet, härjningarna i Tjetjenien. kärnvapenupprustningen och så vidare.
Om vi vill är det dock ännu lättare att hitta exempel på västmakternas härjningar. Listan blir då väldigt lång. Inte bara Korea och Vietnam utan också ett stort antal militära interventioner i Latinamerika. Under senaste decenniet anfallskrig mot Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003, militärbaser över hela världen och massor av kärnvapen.
Men det är misstänksamheten mot Ryssland som lever kvar sedan kalla krigets frostiga dagar, här i Sverige med minnen från ubåtshysterins många somrar, trots att dessa förmenta kränkningar alltmer har avslöjats som alarmistisk propaganda, nu i dagarna också av den förre finländske presidenten Mauno Koivisto.
Hur väst har behandlat det postsovjetiska Ryssland beskrivs (28/8) av fredsforskaren Jan Öberg. Han gör det genom att påminna om Michail Gorbatjovs politik:
”Gorbatjov drog tillbaka sovjetiska militärer från Afghanistan och släpper Sacharov fri. Ingen reaktion i väst. Hela hans ändringsfilosofi berövar väst en älskad fiende. Gorbatjov föreslår en helt ny säkerhetsstruktur, ett ”europeiskt hus” med OSSE och FN som grundpelare. Det triumferande väst struntar i det. Gorbatjov ber om ekonomiskt stöd från väst för perestroika och glasnost för att skapa vad som skulle ha blivit ett socialdemokratiskt inspirerat samhälle. G8-gruppen beslutar att ignorera det och satsar på Jeltsin, en populist utan någon liknande vision eller karisma. Väst vill begripligt nog återförena Tyskland, något som av historiska skäl uppfattas som ett stort hot i ryssarnas ögon. Ryssland blir lovat att Nato inte skall utvidgas. Warszavapakten upplöses. Nato finns kvar, utvidgas snabbt och vidhåller sin rätt att vara de första att använda kärnvapen. Clintonadministrationen börjar 1992 en omfattande militär expansion, bygger baser, skickar ut rådgivare och infiltrerar regeringar med ”rådgivare” och folk från legoknektkompanier i Östeuropa, inklusive Jugoslavien och runt om Ryssland. Rysslands protester om sitt närområde ignoreras.”
Jan Öberg kommer också in på att “Natos bombningar av Serbien och Kosovo kränkte all internaionell lag och ägde rum utan något FN-mandat och lämnade efter sig ett grundligt förstört land. Ryska förslag om en förhandlingslösning ignorerades”
Också de missiler USA vill placera i Polen och Tjeckien kommenteras av Öberg. Han menar att de inte är defensiva. De behövs om någon stat, angripen av USA med kärnvapen, vill återgälda med samma mynt. Han tycker att missilplaceringen är en lika dålig idé, som om ryssarna skulle vilja placera ut missiler i Mexico.
Detta påminner lite om vad som sades i Radio Tuff för tre veckor sedan:
”Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?”
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1201) 2008-09-07
Om vi vill är det dock ännu lättare att hitta exempel på västmakternas härjningar. Listan blir då väldigt lång. Inte bara Korea och Vietnam utan också ett stort antal militära interventioner i Latinamerika. Under senaste decenniet anfallskrig mot Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003, militärbaser över hela världen och massor av kärnvapen.
Men det är misstänksamheten mot Ryssland som lever kvar sedan kalla krigets frostiga dagar, här i Sverige med minnen från ubåtshysterins många somrar, trots att dessa förmenta kränkningar alltmer har avslöjats som alarmistisk propaganda, nu i dagarna också av den förre finländske presidenten Mauno Koivisto.
Hur väst har behandlat det postsovjetiska Ryssland beskrivs (28/8) av fredsforskaren Jan Öberg. Han gör det genom att påminna om Michail Gorbatjovs politik:
”Gorbatjov drog tillbaka sovjetiska militärer från Afghanistan och släpper Sacharov fri. Ingen reaktion i väst. Hela hans ändringsfilosofi berövar väst en älskad fiende. Gorbatjov föreslår en helt ny säkerhetsstruktur, ett ”europeiskt hus” med OSSE och FN som grundpelare. Det triumferande väst struntar i det. Gorbatjov ber om ekonomiskt stöd från väst för perestroika och glasnost för att skapa vad som skulle ha blivit ett socialdemokratiskt inspirerat samhälle. G8-gruppen beslutar att ignorera det och satsar på Jeltsin, en populist utan någon liknande vision eller karisma. Väst vill begripligt nog återförena Tyskland, något som av historiska skäl uppfattas som ett stort hot i ryssarnas ögon. Ryssland blir lovat att Nato inte skall utvidgas. Warszavapakten upplöses. Nato finns kvar, utvidgas snabbt och vidhåller sin rätt att vara de första att använda kärnvapen. Clintonadministrationen börjar 1992 en omfattande militär expansion, bygger baser, skickar ut rådgivare och infiltrerar regeringar med ”rådgivare” och folk från legoknektkompanier i Östeuropa, inklusive Jugoslavien och runt om Ryssland. Rysslands protester om sitt närområde ignoreras.”
Jan Öberg kommer också in på att “Natos bombningar av Serbien och Kosovo kränkte all internaionell lag och ägde rum utan något FN-mandat och lämnade efter sig ett grundligt förstört land. Ryska förslag om en förhandlingslösning ignorerades”
Också de missiler USA vill placera i Polen och Tjeckien kommenteras av Öberg. Han menar att de inte är defensiva. De behövs om någon stat, angripen av USA med kärnvapen, vill återgälda med samma mynt. Han tycker att missilplaceringen är en lika dålig idé, som om ryssarna skulle vilja placera ut missiler i Mexico.
Detta påminner lite om vad som sades i Radio Tuff för tre veckor sedan:
”Om länder i USA:s närhet skulle ingå i ett ryskt militärförbund precis som Nato har utvidgats till flera länder inom den tidigare Sovjetsfären, om ryssarna skulle placera ut missiler i Nordamerika som USA vill göra i Polen och Tjeckien, och om ryska militärer utbildar kollegor i en mot USA fientlig grannstat precis som USA gör i Georgien, skulle vi då inte tycka att amerikanska motåtgärder vore begripliga?”
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1201) 2008-09-07
BENGT SVENSSON FÖR RADIO TUFF I SAN FRANCISCO:
BENGT SVENSSON FÖR RADIO TUFF I SAN FRANCISCO:
Hej alla lyssnare!
Första måndagen i september betyder Labor Day och ledigt för många. Dagen efter Labor Day börjar traditionellt höstterminen i amerikanska skolor. Men nu har man kommit på att lärarna och deras elever latar sig för mycket om somrarna, så så nu brukar skolan börja den sista måndagen i augusti i stället eller ännu tidigare.
I Golden Gateparken var det en "slow-food-festival" idag. Alltså motsatsen till snabbmat, "fast food". Själv var jag dock för slow eller slö för att ta mig dit. Det cyklas som aldrig förr i San Francisco, och jag tror mig märka att det är lättare att hitta parkering.
Under ett halvt sekel efter andra världskriget flyttade de välbeställda ut ur innerstäderna till villor i förstäderna, som byggdes allt längre bort och bredde ut sig över allt större områden. Det kallas "sprawl" och förutsatte allt större motorvägar och evigt billig bensin. Innerstäderna förslummades av fattigdom och kriminalitet och allt mindre skatteinkomster. Men trenden tycks ha vänt. Nu planeras för kollektivtrafik och tät bebyggelse. En modern järnväg ska byggas mellan San Francisco och Los Angeles. Nu trafikeras den 60 mil långa sträckan med ett passagerartåg om dagen. Det heter Pacific Starlight och glider majestätiskt fram med en snitthastighet på 50 km i timmen.
Annars är det fru Palin, som väckt uppseende de senaste dagarna. McCains vicepresidentkandidat, alltså. Hon jagar älg, rapporteras det, hennes make har åkt dit för rattfylleri, och den 17-åriga dottern är gravid trots mammas sexförbud utanför äktenskapet.
Precis som i Harvaremåla, alltså: Farsan tar sig ett järn, och morsan är ute på älgjakt, medan dottern går på bygden och blir på tjocken. Fru Palin verkar vara ett rekorderligt fruntimmer, och det skulle inte förvåna mig om hennes förfäder härstammar från just Harvaremåla.
Frågan är nu vem jag ska rösta på.
McCain verkar vilja bomba Iran, medan Obama tycks luta åt att det vore bättre att bomba Pakistan. Vem fru Palin vill bomba har hon ännu inte avslöjat, men det kommer väl. Joe Biden, Obamas vice, talade hänfört om hur bra allt skulle bli, om man bombade Irak, men det var 2002 och 2003. Nu tycker han det var en dålig ide och verkar satsa på att bomba Afghanistan och kanske Ryssland i stället, men på ett mycket smartare sätt än president Bush bombade Irak.
Så ni förstår att det blir svårt för mig att välja i det här rika utbudet av åsikter, men fru Palin är den enda, som väcker nostalgiska minnen från min lyckliga uppväxt i Harvaremåla.
-----------------------------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1201) i San Francisco.
Hej alla lyssnare!
Första måndagen i september betyder Labor Day och ledigt för många. Dagen efter Labor Day börjar traditionellt höstterminen i amerikanska skolor. Men nu har man kommit på att lärarna och deras elever latar sig för mycket om somrarna, så så nu brukar skolan börja den sista måndagen i augusti i stället eller ännu tidigare.
I Golden Gateparken var det en "slow-food-festival" idag. Alltså motsatsen till snabbmat, "fast food". Själv var jag dock för slow eller slö för att ta mig dit. Det cyklas som aldrig förr i San Francisco, och jag tror mig märka att det är lättare att hitta parkering.
Under ett halvt sekel efter andra världskriget flyttade de välbeställda ut ur innerstäderna till villor i förstäderna, som byggdes allt längre bort och bredde ut sig över allt större områden. Det kallas "sprawl" och förutsatte allt större motorvägar och evigt billig bensin. Innerstäderna förslummades av fattigdom och kriminalitet och allt mindre skatteinkomster. Men trenden tycks ha vänt. Nu planeras för kollektivtrafik och tät bebyggelse. En modern järnväg ska byggas mellan San Francisco och Los Angeles. Nu trafikeras den 60 mil långa sträckan med ett passagerartåg om dagen. Det heter Pacific Starlight och glider majestätiskt fram med en snitthastighet på 50 km i timmen.
Annars är det fru Palin, som väckt uppseende de senaste dagarna. McCains vicepresidentkandidat, alltså. Hon jagar älg, rapporteras det, hennes make har åkt dit för rattfylleri, och den 17-åriga dottern är gravid trots mammas sexförbud utanför äktenskapet.
Precis som i Harvaremåla, alltså: Farsan tar sig ett järn, och morsan är ute på älgjakt, medan dottern går på bygden och blir på tjocken. Fru Palin verkar vara ett rekorderligt fruntimmer, och det skulle inte förvåna mig om hennes förfäder härstammar från just Harvaremåla.
Frågan är nu vem jag ska rösta på.
McCain verkar vilja bomba Iran, medan Obama tycks luta åt att det vore bättre att bomba Pakistan. Vem fru Palin vill bomba har hon ännu inte avslöjat, men det kommer väl. Joe Biden, Obamas vice, talade hänfört om hur bra allt skulle bli, om man bombade Irak, men det var 2002 och 2003. Nu tycker han det var en dålig ide och verkar satsa på att bomba Afghanistan och kanske Ryssland i stället, men på ett mycket smartare sätt än president Bush bombade Irak.
Så ni förstår att det blir svårt för mig att välja i det här rika utbudet av åsikter, men fru Palin är den enda, som väcker nostalgiska minnen från min lyckliga uppväxt i Harvaremåla.
-----------------------------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff (nr 1201) i San Francisco.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1201) 08-09-07 till ....
....till Mustafa Can, själv kurd-svensk, som i DN (30/8) försvarar Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan. Landet som icke är” mot ilskna kurd-svenska kritiker. Han ger inte mycket för ledarna i irakiska Kurdistan. Dessa USA-stödda män kännetecknas av nepotism och korruption, menar han, och därför vinner islamistiska partier terräng. Han varnar för att exiltillvaron ofta genererar nationalism: ”Människor avskurna från sina länder, uppryckta ur sina sammanhang, riskerar att minnas och glömma selektivt (....) Identitetssökande barn som behöver sitt folks utsatthet som den trygga referensen i en svekfull omvärld för att känna sig palestinska, kurdiska, judiska, assyriska, kosovoalbanska, kroatiska, bosniska....” Mustafa Can citerar också den turkiske författaren Orhan Pamuk, som 2005 åtalades för att ha ”kränkt den turkiska nationen” och året efter fick Nobelpriset: ”När man bryter mot samhällets regler...när man likt ett nyfiket barn....utforskar förträngda sidor av världen, är det oundvikligt att man åsamkar sin familj, sina vänner, sina kollegor och landsmän en del obehag”
....till fredsforskaren Jan Öberg som (28/8) bland annat skriver: ”Ryssland, som alltmer ses som det stora nya hotet, mot vilket Nato måste samla sig, har militärutgifter som utgör 5 % av Natos, 7 % av USA:s och 13 % av EU:s” Öberg citeras utförligt i krönikan om en stund.
....till Svenska Dagbladet som (3/9) ger den förre finländske statsministern och presidenten Mauno Koivisto en helsida där ordet ”ubåtshysteri” finns redan i rubriken. Han skriver bland annat: ”Vi fördömde inte de sovjetiska kränkningarna, och sett ur dagens perspektiv förefaller det, som om vi hade gjort rätt”. Och vidare: ”När man i oktober 1982 inledde en tidigare aldrig skådad ubåtsjakt började svenskarna se främmande fartyg lite varstans” Senare i Radio Tuff hörs Seppo Isotalo kommentera Koivistos synpunkter.
....till Gustav Wibom i Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som nu glatt e-postar: ”I och med galeasen Amalias nu bevisade närvaro vid Mählsten har alla våra motståndares argument fallit till stoft. Till och med Emil Svensson och Carl Bildt håller tyst. Hela etablissemanget var övertygat om Sovjets skuld och satte Sverige på krigsfot. Hela den normala oppositionen i politik och media svek . Man betraktade de få tvivlarna som fosterlandsförrädare. Ett oerhört angrepp på vår demokrati. Hut har dock gått hem.”
....till Svenska Dagbladet som (31/8) har rubriken: ”Höjden av hyckleri av utrikesministern”. Det är professor Robert Nilsson som kritiserar Carl Bildts skarpa uttalanden om Rysslands operationer i Kaukasus. Nilsson skriver bland annat: ”I ett anfall av selektiv minnesförlust förtränger Bildt och Reinfeldt det faktum att det var Mikheil Saakasjvilii som initierade en öppen militär aggression genom en brutal förintelse av Tschinvali, Sydossetiens huvudstad med mer än 30000 invånare (,,,) Vissa tyckare har jämfört de ryska militära operationerna med invasionen av Tjeckoslovakien 1968, en fullständigt barock parallell, som till och med Tjeckiens president, Vaclav Klaus, tagit avstånd ifrån.”
....till folkrättsprofessorn Göran Lysén som i SvD (31/8) skriver under rubriken ”Ryssland bröt inte mot folkrätten” Han skriver bland annat: ”Politiskt var det ganska givet att Ryssland inte skulle låta sin bakgård förbli obevakad för västligt inflytande. USA har aldrig lämnat sin obevakad.”
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek och Läkare mot kärnvapens Gunnar Westberg, som i Sydsvenskan (1/9) skriver under rubriken ”Indien kapprustar”. Det handlar om att Indien, som valt att ställa sig utanför ickespridningsavtalet om kärnvapen NPT, nu begär långtgående undantag från de regler, som normalt tillämpas. De skriver bland annat: ”Skulle avtalet mellan USA och Indien bli verklighet innebär det att Indien får tillgång till civil kärnteknologi utan att behöva ansluta sig till ickespridningsavtalet. Det råder knappast någon tvekan om att avtalet skulle öka Indiens möjligheter att producera långt fler kärnladdingar varje år jämfört med idag. Men avtalet har inte bara effekter på det indiska kärnvapenprogrammet. Om avtalet godkänns innebär det sannolikt leda till en kraftigt ökad kapprustning i Sydasien”.
....till Aftonbladet som (1/9) skriver om Erik Erikssons nyutkomna bok om Vietnamkriget. Artikelrubriken säger allt: ”Meningslöst jävla lidande är vad krig är”
....till den brittiska tidningen The Guardians Peter Wilby, som (18/8) skriver under rubriken ”Georgien vann PR-kriget” Han citerar tidningen The Independents Mary Dejevsky, som säger: “Det är svårt att hävda att det finns en lag för att hjälpa albaner i Kosovo men en helt annan för ryssar och osseter i Georgien”
....till alla tappra Tuff-aktivister som i lördags (6/9) stod utanför Tyresö Centrum och krängde loppmarknadsprylar. Eftersom jag själv bara deltog som stadsbud och bar grejer till och från Tuff-lokalen och inte är särskilt intresserad av att köpa prylar får jag väl sätta in ett belopp på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 med förhoppning att andra gör likadant.
....till fredsforskaren Jan Öberg som (28/8) bland annat skriver: ”Ryssland, som alltmer ses som det stora nya hotet, mot vilket Nato måste samla sig, har militärutgifter som utgör 5 % av Natos, 7 % av USA:s och 13 % av EU:s” Öberg citeras utförligt i krönikan om en stund.
....till Svenska Dagbladet som (3/9) ger den förre finländske statsministern och presidenten Mauno Koivisto en helsida där ordet ”ubåtshysteri” finns redan i rubriken. Han skriver bland annat: ”Vi fördömde inte de sovjetiska kränkningarna, och sett ur dagens perspektiv förefaller det, som om vi hade gjort rätt”. Och vidare: ”När man i oktober 1982 inledde en tidigare aldrig skådad ubåtsjakt började svenskarna se främmande fartyg lite varstans” Senare i Radio Tuff hörs Seppo Isotalo kommentera Koivistos synpunkter.
....till Gustav Wibom i Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som nu glatt e-postar: ”I och med galeasen Amalias nu bevisade närvaro vid Mählsten har alla våra motståndares argument fallit till stoft. Till och med Emil Svensson och Carl Bildt håller tyst. Hela etablissemanget var övertygat om Sovjets skuld och satte Sverige på krigsfot. Hela den normala oppositionen i politik och media svek . Man betraktade de få tvivlarna som fosterlandsförrädare. Ett oerhört angrepp på vår demokrati. Hut har dock gått hem.”
....till Svenska Dagbladet som (31/8) har rubriken: ”Höjden av hyckleri av utrikesministern”. Det är professor Robert Nilsson som kritiserar Carl Bildts skarpa uttalanden om Rysslands operationer i Kaukasus. Nilsson skriver bland annat: ”I ett anfall av selektiv minnesförlust förtränger Bildt och Reinfeldt det faktum att det var Mikheil Saakasjvilii som initierade en öppen militär aggression genom en brutal förintelse av Tschinvali, Sydossetiens huvudstad med mer än 30000 invånare (,,,) Vissa tyckare har jämfört de ryska militära operationerna med invasionen av Tjeckoslovakien 1968, en fullständigt barock parallell, som till och med Tjeckiens president, Vaclav Klaus, tagit avstånd ifrån.”
....till folkrättsprofessorn Göran Lysén som i SvD (31/8) skriver under rubriken ”Ryssland bröt inte mot folkrätten” Han skriver bland annat: ”Politiskt var det ganska givet att Ryssland inte skulle låta sin bakgård förbli obevakad för västligt inflytande. USA har aldrig lämnat sin obevakad.”
....till Svenska Freds’ ordförande Anna Ek och Läkare mot kärnvapens Gunnar Westberg, som i Sydsvenskan (1/9) skriver under rubriken ”Indien kapprustar”. Det handlar om att Indien, som valt att ställa sig utanför ickespridningsavtalet om kärnvapen NPT, nu begär långtgående undantag från de regler, som normalt tillämpas. De skriver bland annat: ”Skulle avtalet mellan USA och Indien bli verklighet innebär det att Indien får tillgång till civil kärnteknologi utan att behöva ansluta sig till ickespridningsavtalet. Det råder knappast någon tvekan om att avtalet skulle öka Indiens möjligheter att producera långt fler kärnladdingar varje år jämfört med idag. Men avtalet har inte bara effekter på det indiska kärnvapenprogrammet. Om avtalet godkänns innebär det sannolikt leda till en kraftigt ökad kapprustning i Sydasien”.
....till Aftonbladet som (1/9) skriver om Erik Erikssons nyutkomna bok om Vietnamkriget. Artikelrubriken säger allt: ”Meningslöst jävla lidande är vad krig är”
....till den brittiska tidningen The Guardians Peter Wilby, som (18/8) skriver under rubriken ”Georgien vann PR-kriget” Han citerar tidningen The Independents Mary Dejevsky, som säger: “Det är svårt att hävda att det finns en lag för att hjälpa albaner i Kosovo men en helt annan för ryssar och osseter i Georgien”
....till alla tappra Tuff-aktivister som i lördags (6/9) stod utanför Tyresö Centrum och krängde loppmarknadsprylar. Eftersom jag själv bara deltog som stadsbud och bar grejer till och från Tuff-lokalen och inte är särskilt intresserad av att köpa prylar får jag väl sätta in ett belopp på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 med förhoppning att andra gör likadant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)