För någon vecka sedan blev jag väldigt förtjust i Amalia. Nej, det är inte vårkänslor eller gubbsjuka, för Amalia är en hundra år gammal galeas, som nu ligger på ett varv vid Muskö.
Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har äntligen ordentligt analyserat ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder har länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blivit tillgänglig visar det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Ett av de allra tyngsta bevisen som ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest engagerade lämnade 1983 var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde bara sex år efter kalabaliken i Hårsfjärden. Nästa ”huvudbevis”, den nästan fyra minuter långa ljudupptagningen, skulle märkligt nog däremot hålla i hela 26 år.
Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.
I höstas kunde vi berätta om fredsforskaren Ola Tunanders och överstarna Lars Hanssons, Sven-Olof Kvimans och Sune Thomssons starka tvivel på förekomsten av sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden. Internationellt har höga norska sjöofficerare snarast gjort narr av våra militärers och journalisters tro på att en massa främmande ubåtar kränkt våra vatten. Den brittiske viceamiralen och ubåtsexperten Ian McCeoch talade om den svenska ”periskopsjukan” och påpekade att man spionerar mycket bättre från en civil segelbåt eller färja än från en ubåt.
När jag intervjuade den trestjärniga tyska generalen Franz Uhle Wettler om påstådda ubåtsincidenter, skakade han bara medlidsamt på huvudet. Han tillhörde den lilla exklusiva Natokrets, som från SHAPE (Supreme Headquarter Allied Powers Europe) hade koll på sovjetiska flottrörelser. Han trodde alltså inte på att sovjetiska ubåtar någonsin avsiktligt gått in i svenska vatten. Och på tal om den svenska föreställningen om att ryssarna spionerade från ubåtar var hans dom otvetydig: ”Det är värt en guldmedalj som första pris i idioti”
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, vilka spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i den största och mest lögnaktiga mediekampanjen i Sverige någonsin.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1186) 2008-05-25
fredag, maj 23
Marianne Stalbohm-Stieger: Rojalistisk yra
Kära lyssnare!
Härnere går vi omkring i rojalistisk yra. Inte bara för att Limhamnskungen står på plats igen, nej, också för skyttekungens bravader svallar våra hjärtan.
Lagom till valborgsmässoafton kom Rudolf Fredrik Berg, Limhamnskungen, tillbaka till parken vid Strandgatan efter sin uppfräschning. Visserligen står han femtio meter ifrån sin forna plats och dessutom är sockeln han står på inte lika magnifikt hög som förut, utan bara så där lite lagom folklig, ungefär två decimeter, men tillbaka är kungen, nytvättad och ren. Och dessutom, kära lyssnare, står han så att jag, visserligen med lite möda men ändå, kan se honom från mitt köksfönster.
Den andre kungen då, skyttekungen? Vad har det blivit av honom? I flera veckor har jag i mina rapporter undvikit att berätta om honom. Men vem vill berätta om en fallen hjälte? Knäskador, hål i en muskel, rehab med MFF:s sjukgymnast – är de´ nå´t å snacka om? Nej, jag väntade troget tills sagoprinsen återtagit sin kungatron. Och det gjorde han i förra helgen. I den avgörande fotbollsmatchen, när Inters lag i Italien kämpade om sin eftertrådda pokal i den italienska ligan, var ställningen 0-0 in på andra halvlek. Och det var då han gjorde det! Efter att inte ha spelat en match eller tränat på två månader sprang kung Zlatan in på planen i 51:a minuten, fokuserade stenhårt och satte in första målet efter bara två minuter. Jubel? Nej, läktaren fullständigt lyfte. Och när kungen sköt in det andra målet inom en kvart, ja, då lyfte både läktare och tak. Det kallar jag för kungligt spel!
Så nu förstår ni vår kungayra härnere, för han är ju en av oss, sen må han bo i Italien så mycket han vill. Kungens pager, det vill säga småpojkarna på Zlatan Court i Rosengård, tränar dag och natt för att få sina klacksparkar att likna Zlatans. Förresten, vet ni att Sydsvenskan har tagit efter oss på Radio Tuff och kallar kungens pager för zlatanister. Så nu kan vi även kalla oss för ordskapare här i radion, för det var ju här i Radio Tuff ordet användes första gången.
Och, kära lyssnare, ni har väl inte missat den konungsliga yran på andra sidan sundet igår, när prins Joachim och den nyblivna prinsessan Marie sade ja till varandra? Inför så mycket prål och glans ligger vi i lä här i Limhamn och Rosengård, även om vi gör så gott vi kan.
Efter yra följer eftertankens kranka blekhet, sade redan Shakespeare. Förra veckan samlades i Berlin förbundsdagens politiker i en rekordsnabb sittning. Redan efter 15 minuter hade dessa damer och herrar fattat beslutet att för andra gången på ett år höja sina löner med 300 €uro för att år 2010 nå upp till en lön på drygt 8 500 €uro, detta förutom alla de tillägg och pensionsförmåner de har. Tyska riksdagsmän får dessutom tjäna obegränsat med pengar vid sidan om, bara de redovisar pengarna inför förbundsdagens talman.
Under våren har det rasat en strid om höjda pensioner med 1,1%, vilket utlöste ramaskrin bland både politiker och den arbetande befolkningen som om Tyskland skulle gå under i fattigdom och elände om pensionärerna fick den osannolika höjningen av cirka tolv €uro i månaden vid en genomsnittlig pension.
Dessutom hade, dagarna innan förbundsdagen höjde sina egna löner, den så kallade fattigdomsrapporten framlagts, ur vilken det framgick att 13% av den tyska befolkningen lever under fattigdomsgränsen, det vill säga med mindre än 781 €uro i månaden för ensamstående och 1 640 €uro för familjer. Det talas i rapporten om familjer som inte längre har råd att låta sina barn äta skolmaten som de måste betala för och pensionärer som går till offentliga soppkök, därför att deras pensioner inte räcker ens till livets nödtorft.
Politikerna fullständigt dränktes i en proteststorm av e-post, sms och telefonsamtal, så att herrarna Struck och Kauder, gruppledarna för de tyska socialdemokraterna och de konservativa i förbundsdagen, igår snabbt sammankallade sina grupper och bestämde att man tills vidare avstår från sina lönehöjningar.De fick kalla fötter inför dessa massiva folkliga missnöjesyttringar. Men borde de inte ha tänkt efter före? Var fanns den politiska fingertoppskänslan?
Tag väl vara på er och glöm inte att orkidéerna blommar ute i Vissvass så här års
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Härnere går vi omkring i rojalistisk yra. Inte bara för att Limhamnskungen står på plats igen, nej, också för skyttekungens bravader svallar våra hjärtan.
Lagom till valborgsmässoafton kom Rudolf Fredrik Berg, Limhamnskungen, tillbaka till parken vid Strandgatan efter sin uppfräschning. Visserligen står han femtio meter ifrån sin forna plats och dessutom är sockeln han står på inte lika magnifikt hög som förut, utan bara så där lite lagom folklig, ungefär två decimeter, men tillbaka är kungen, nytvättad och ren. Och dessutom, kära lyssnare, står han så att jag, visserligen med lite möda men ändå, kan se honom från mitt köksfönster.
Den andre kungen då, skyttekungen? Vad har det blivit av honom? I flera veckor har jag i mina rapporter undvikit att berätta om honom. Men vem vill berätta om en fallen hjälte? Knäskador, hål i en muskel, rehab med MFF:s sjukgymnast – är de´ nå´t å snacka om? Nej, jag väntade troget tills sagoprinsen återtagit sin kungatron. Och det gjorde han i förra helgen. I den avgörande fotbollsmatchen, när Inters lag i Italien kämpade om sin eftertrådda pokal i den italienska ligan, var ställningen 0-0 in på andra halvlek. Och det var då han gjorde det! Efter att inte ha spelat en match eller tränat på två månader sprang kung Zlatan in på planen i 51:a minuten, fokuserade stenhårt och satte in första målet efter bara två minuter. Jubel? Nej, läktaren fullständigt lyfte. Och när kungen sköt in det andra målet inom en kvart, ja, då lyfte både läktare och tak. Det kallar jag för kungligt spel!
Så nu förstår ni vår kungayra härnere, för han är ju en av oss, sen må han bo i Italien så mycket han vill. Kungens pager, det vill säga småpojkarna på Zlatan Court i Rosengård, tränar dag och natt för att få sina klacksparkar att likna Zlatans. Förresten, vet ni att Sydsvenskan har tagit efter oss på Radio Tuff och kallar kungens pager för zlatanister. Så nu kan vi även kalla oss för ordskapare här i radion, för det var ju här i Radio Tuff ordet användes första gången.
Och, kära lyssnare, ni har väl inte missat den konungsliga yran på andra sidan sundet igår, när prins Joachim och den nyblivna prinsessan Marie sade ja till varandra? Inför så mycket prål och glans ligger vi i lä här i Limhamn och Rosengård, även om vi gör så gott vi kan.
Efter yra följer eftertankens kranka blekhet, sade redan Shakespeare. Förra veckan samlades i Berlin förbundsdagens politiker i en rekordsnabb sittning. Redan efter 15 minuter hade dessa damer och herrar fattat beslutet att för andra gången på ett år höja sina löner med 300 €uro för att år 2010 nå upp till en lön på drygt 8 500 €uro, detta förutom alla de tillägg och pensionsförmåner de har. Tyska riksdagsmän får dessutom tjäna obegränsat med pengar vid sidan om, bara de redovisar pengarna inför förbundsdagens talman.
Under våren har det rasat en strid om höjda pensioner med 1,1%, vilket utlöste ramaskrin bland både politiker och den arbetande befolkningen som om Tyskland skulle gå under i fattigdom och elände om pensionärerna fick den osannolika höjningen av cirka tolv €uro i månaden vid en genomsnittlig pension.
Dessutom hade, dagarna innan förbundsdagen höjde sina egna löner, den så kallade fattigdomsrapporten framlagts, ur vilken det framgick att 13% av den tyska befolkningen lever under fattigdomsgränsen, det vill säga med mindre än 781 €uro i månaden för ensamstående och 1 640 €uro för familjer. Det talas i rapporten om familjer som inte längre har råd att låta sina barn äta skolmaten som de måste betala för och pensionärer som går till offentliga soppkök, därför att deras pensioner inte räcker ens till livets nödtorft.
Politikerna fullständigt dränktes i en proteststorm av e-post, sms och telefonsamtal, så att herrarna Struck och Kauder, gruppledarna för de tyska socialdemokraterna och de konservativa i förbundsdagen, igår snabbt sammankallade sina grupper och bestämde att man tills vidare avstår från sina lönehöjningar.De fick kalla fötter inför dessa massiva folkliga missnöjesyttringar. Men borde de inte ha tänkt efter före? Var fanns den politiska fingertoppskänslan?
Tag väl vara på er och glöm inte att orkidéerna blommar ute i Vissvass så här års
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1186) 08-05-25 till....
....till Överingenjör Erland Sangfelt vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som efter 26 år nu har analyserat inspelade ljud från ubåtsjakten vid Hårsfjärden 1982 och slagit fast att det sannolikt kom från skolfartyget Amalia. Mer om detta i veckans krönika om en stund.
....till Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som i många år varit det kritiska förnuftets röst i all den hysteri som förmenta främmande ubåtar piskat upp.
....till veterandiplomaten Sverker Åström som (16/5) riktar kritik mot den Irakkonferens som äger rum i Stockholm nu på torsdag den 29 maj. Han skriver bland annat: ”Att just Sverige utvalts att stå som värd kan synas ironiskt då Sverige enligt ett uttalande av statsminister Göran Persson i slutet av mars 2003 officiellt intar ståndpunkten att angreppet var folkrättsstridigt. Regeringen har inte kungjort någon ändring av denna ståndpunkt vilken alltså fortfarande är gällande.” Åström menar att konferensen är ett sätt av USA för att försöka få andra länder att dela ansvaret för de fruktansvärda konsekvenserna av angreppet och ockupationen. Och han tillägger: ”Bakom ansträngningarna att hjälpa Irak tycks ligga ett synsätt att landet utsatts för en naturkatastrof av typen gigantisk jordbävning och att det nu är det internationella samfundets ansvar att reparera skadorna. Så ligger det inte till. Beslutet att angripa och ockupera Irak fattades av de två stora staterna USA och Storbritannien under ledning av George W Bush och Tony Blair. Det enda rimliga är att dessa två stater nu tar ansvaret för att organisera och finansiera återuppbyggnaden av det land som genom deras agerande kommit i sin nuvarande förtvivlade situation".Och till tidningen Riksdag & Departement säger Åström: "Konferensens politiska innebörd är att Sverige legaliserar den amerikanska politiken i Irak. Den riskerar att väcka omvärldens förakt.”
....till organisatörerna av manifestationer/demonstrationer mot Irakkonferensen. Parollerna är ” FÖRSVARA FOLKRÄTTEN, IRAKS SUVERÄNITET OCH SVERIGES RYKTE. SÄG NEJ TILL USA:s OCKUPATION AV IRAK & ANFALLSPLANER MOT IRAN!”
29 maj kl 11 - Uppl. Väsby, utanför konferensen vid Scandic Infra City.
29 maj kl 18 Sergels Torg, Stockholm.
....till Dagens Nyheters Thomas Anderberg som (22/5) skriver under rubriken ”Farlig frestelse att skylla på Ondskan”. Slutkämmen lyder: ”Inget är vunnet med att komma dragande med Ondskan; det kan bara gynna religiösa strömningar och resulterar i bästa fall i tom retorik och i värsta fall i ett primitivt tänkande som utmynnar i ett hämndgirigt samhällsklimat”
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som kräver en undersökning av israeliska arméns användning av det förbjudna flechettevapnet i Gaza. Det sprider små metallpilar på ett område av 300 gånger 90 meter, så många palestinska civila har dödats av det. Ett annat dödsoffer var den brittiska nyhetsbyrån Reuters fotograf Fadel Shana’a
....till Medborgargruppen i ubåtsfrågan, som i många år varit det kritiska förnuftets röst i all den hysteri som förmenta främmande ubåtar piskat upp.
....till veterandiplomaten Sverker Åström som (16/5) riktar kritik mot den Irakkonferens som äger rum i Stockholm nu på torsdag den 29 maj. Han skriver bland annat: ”Att just Sverige utvalts att stå som värd kan synas ironiskt då Sverige enligt ett uttalande av statsminister Göran Persson i slutet av mars 2003 officiellt intar ståndpunkten att angreppet var folkrättsstridigt. Regeringen har inte kungjort någon ändring av denna ståndpunkt vilken alltså fortfarande är gällande.” Åström menar att konferensen är ett sätt av USA för att försöka få andra länder att dela ansvaret för de fruktansvärda konsekvenserna av angreppet och ockupationen. Och han tillägger: ”Bakom ansträngningarna att hjälpa Irak tycks ligga ett synsätt att landet utsatts för en naturkatastrof av typen gigantisk jordbävning och att det nu är det internationella samfundets ansvar att reparera skadorna. Så ligger det inte till. Beslutet att angripa och ockupera Irak fattades av de två stora staterna USA och Storbritannien under ledning av George W Bush och Tony Blair. Det enda rimliga är att dessa två stater nu tar ansvaret för att organisera och finansiera återuppbyggnaden av det land som genom deras agerande kommit i sin nuvarande förtvivlade situation".Och till tidningen Riksdag & Departement säger Åström: "Konferensens politiska innebörd är att Sverige legaliserar den amerikanska politiken i Irak. Den riskerar att väcka omvärldens förakt.”
....till organisatörerna av manifestationer/demonstrationer mot Irakkonferensen. Parollerna är ” FÖRSVARA FOLKRÄTTEN, IRAKS SUVERÄNITET OCH SVERIGES RYKTE. SÄG NEJ TILL USA:s OCKUPATION AV IRAK & ANFALLSPLANER MOT IRAN!”
29 maj kl 11 - Uppl. Väsby, utanför konferensen vid Scandic Infra City.
29 maj kl 18 Sergels Torg, Stockholm.
....till Dagens Nyheters Thomas Anderberg som (22/5) skriver under rubriken ”Farlig frestelse att skylla på Ondskan”. Slutkämmen lyder: ”Inget är vunnet med att komma dragande med Ondskan; det kan bara gynna religiösa strömningar och resulterar i bästa fall i tom retorik och i värsta fall i ett primitivt tänkande som utmynnar i ett hämndgirigt samhällsklimat”
....till den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som kräver en undersökning av israeliska arméns användning av det förbjudna flechettevapnet i Gaza. Det sprider små metallpilar på ett område av 300 gånger 90 meter, så många palestinska civila har dödats av det. Ett annat dödsoffer var den brittiska nyhetsbyrån Reuters fotograf Fadel Shana’a
lördag, maj 17
15 MAJ 2008: SKITJOBBIGT MEN SKITBRA
I går kväll föreföll jag att vara totalt på dekis. Drack och drack, hela fyra liter, de’ ni! Men bli inte avundsjuk, för det var en pärs. Personal på Södersjukhuset hade ålagt mig att dricka och blandat vätskan med laxermedel. Det gjorde, att jag femton gånger under kvällen och natten satt på muggen. För att sova någorlunda tryggt snodde jag en bastant blöja, som jag stoppade innanför kortkalsingarna. Tack och lov behövdes den inte, men det kändes lite konstigt att efter 75 år åter ha blöja. Även efter så lång tid är vi pojkar måna om vår värdighet, så lova att det där med blöjan får stanna mellan oss.
Kvällen påminde om en vecka på 1970-talet, då jag kommit hem efter ett besök bland de många fantastiska Tuff-projekten i Indien. Jag hade drabbats av den mest forsande diarré. Till och med det jag drack kom snabbt ut bakvägen. Jag tappade åtta kilo på en vecka. Minns att taskiga kompisar drev med mig. De tyckte att jag skulle skaffa en villa i Trollbäcken. När jag frågade varför fnissade de och sa att den skulle passa mig perfekt, för den hade sex toaletter. Skitroligt – tyckte de i alla fall.
Att jag drack så häftigt i går kväll berodde på det som hände i morse. Då låg jag med baken vänd mot en sympatisk och skicklig doktor, Robert Stig. Två vänligt leende sköterskor fanns också vid min sida. Den ena stod vid mina fötter, den andra hade koll på min mage. Varje gång de märkte att jag hade ont kände jag deras händer på min mage och mina fötter. Det var väldigt skönt, så jag har blivit en övertygad anhängare av beröringsterapi. När jag blir döende hoppas jag att det sista jag känner är varma kvinnohänder mot min kind. Det vore ett lyckligt slut.
Det jag var med om i morse kallas koloskopi. Kolon är namnet på ändtarmen. Genom den går läkaren in med en kamera, som han styr som en formel-ett-förare genom alla tvära svängar i tarmsystemet. Det fantastiska är att man under tiden på TV-skärmar kan titta på sitt konstiga inre.
I knappt tre dygn var jag på Södersjukhuset, men det verkade som ett par veckor. Det är en annan nästan sluten värld, en kvinnovärld, eftersom de flesta i personalen är sköterskor. Genom teven i dagrummet påmindes jag ändå om att det pågick en del också där utanför. Det blev en märklig blandning av privata och kollektiva tragedier. Medan snyftningarna från anhöriga till en cancersjuk hördes kunde jag på teve se förfärliga bilder från Kina och Burma.
För åtta år sedan räddades jag till livet av skicklig personal på Södersjukhuset. Då skrev jag i Tyresö Nyheter en krönika med rubriken ”Tillbaka till livet –med lila testiklar”. Jag är full av beundran för vår sjukvård, vars människor ofta gör oss friska eller åtminstone mindre sjuka. Dessa positiva krafter är en uppmuntrande kontrast till allt det nedbrytande i vår värld. De är diametrala motsatser till våld och dödande.
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1185) 2008-05-18
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Kanske bör man bara tycka synd om dessa verbala krypskyttar och nätklottrare, vilkas civilkurage är så obefintligt att de inte vågar stå för sina åsikter. På radion har jag släppt fram tusentals människor med alla möjliga slags synpunkter. Men jag tänker inte ens på nätet diskutera med anonyma fegisar
Kvällen påminde om en vecka på 1970-talet, då jag kommit hem efter ett besök bland de många fantastiska Tuff-projekten i Indien. Jag hade drabbats av den mest forsande diarré. Till och med det jag drack kom snabbt ut bakvägen. Jag tappade åtta kilo på en vecka. Minns att taskiga kompisar drev med mig. De tyckte att jag skulle skaffa en villa i Trollbäcken. När jag frågade varför fnissade de och sa att den skulle passa mig perfekt, för den hade sex toaletter. Skitroligt – tyckte de i alla fall.
Att jag drack så häftigt i går kväll berodde på det som hände i morse. Då låg jag med baken vänd mot en sympatisk och skicklig doktor, Robert Stig. Två vänligt leende sköterskor fanns också vid min sida. Den ena stod vid mina fötter, den andra hade koll på min mage. Varje gång de märkte att jag hade ont kände jag deras händer på min mage och mina fötter. Det var väldigt skönt, så jag har blivit en övertygad anhängare av beröringsterapi. När jag blir döende hoppas jag att det sista jag känner är varma kvinnohänder mot min kind. Det vore ett lyckligt slut.
Det jag var med om i morse kallas koloskopi. Kolon är namnet på ändtarmen. Genom den går läkaren in med en kamera, som han styr som en formel-ett-förare genom alla tvära svängar i tarmsystemet. Det fantastiska är att man under tiden på TV-skärmar kan titta på sitt konstiga inre.
I knappt tre dygn var jag på Södersjukhuset, men det verkade som ett par veckor. Det är en annan nästan sluten värld, en kvinnovärld, eftersom de flesta i personalen är sköterskor. Genom teven i dagrummet påmindes jag ändå om att det pågick en del också där utanför. Det blev en märklig blandning av privata och kollektiva tragedier. Medan snyftningarna från anhöriga till en cancersjuk hördes kunde jag på teve se förfärliga bilder från Kina och Burma.
För åtta år sedan räddades jag till livet av skicklig personal på Södersjukhuset. Då skrev jag i Tyresö Nyheter en krönika med rubriken ”Tillbaka till livet –med lila testiklar”. Jag är full av beundran för vår sjukvård, vars människor ofta gör oss friska eller åtminstone mindre sjuka. Dessa positiva krafter är en uppmuntrande kontrast till allt det nedbrytande i vår värld. De är diametrala motsatser till våld och dödande.
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1185) 2008-05-18
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Kanske bör man bara tycka synd om dessa verbala krypskyttar och nätklottrare, vilkas civilkurage är så obefintligt att de inte vågar stå för sina åsikter. På radion har jag släppt fram tusentals människor med alla möjliga slags synpunkter. Men jag tänker inte ens på nätet diskutera med anonyma fegisar
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1185) 08-05-18 till....
....till Kumla skola (Tyresö), som sin vana trogen gjorde en strålande insats vid sitt dagsverke den 7 maj. De jobbade in hela 72 476 kronor, varav hälften oavkortat går till Tuff-projekten i Indien. Andra hälften är avsedd för barn i Zambia. Nästa dagsverke för barnen i de fattiga byarna i indiska Dharampur görs av Tyresö skola den 5 juni. Vi som inte behöver anställa unga dagsverkare kan ändå stödja dessa solidariska insatser genom att sätta in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2.
....till världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, som hade sin årskongress den senaste helgen och som samtidigt kunde fira sin 125:e årsdag.
....till Aftonbladet som (15/5) förde in en artikel av Bengt Westerberg, ordförande i Röda korset, och Anna Ek, ordförande i Svenska Freds. De uppmanar statsminister Fredrik Reinfeldt att ge ett tydligt besked om klustervapen inför konferensen i Dublin den 19-30 maj. De skriver bland annat: ”En stor majoritet av de deltagande staterna arbetar för ett undantagslöst förbud, men Sverige har hittills lagt mest energi på att försöka undanta det svenska klustervapnet, Bombkapsel 90. Den militära nyttan med klustervapen är idag starkt ifrågasatt. Vapnen togs fram för att kunna hejda framryckande pansarförband, men har aldrig använts i det syftet. I själva verket har de använts som offensivt anfallsvapen. Man beräknar att omkring 60 000 människor har dödats och skadats av klustervapen och de blindgångare de efterlämnat. Av dessa är över 90 procent civila.”
....till Olga Bonfiglio i CommonDreams.org (4/5), som citerar iranskan Shirin Ebadi, som fick Nobels fredspris 2003, den första muslimska kvinnan som fick denna utmärkelse. Ebadi som modigt kämpat för mänskliga rättigheter och mot diskrimineringen av kvinnor i Iran vädjar nu till amerikanerna att sluta med att hota med bomber mot Iran. Iranierna vill inte ha kärnvapen utan mera jobb, bättre bostäder och hälsa och mera frihet, påpekar hon. Om Iran hotas militärt kommer också regimkritiska iranier att sluta upp bakom Mahmoud Ahmadinejad, som kommer att utnyttja situationen till att framkalla en nationalistisk våg och att ännu mera förtrycka mänskliga rättigheter. Shirin Ebadi varnar för att regeringar satsar en stor del av budgeten på militärutgifter och efterlyser en folklig proteströrelse mot detta slöseri.
....till Independent, som (8/5) har en artikel av Johann Hari under rubriken ”The loathsome smearing of Israel's critics” [Den äckliga brännmärkningen av Israels kritiker]. Han ger många exempel på hur den inflytelserika israeliska högerlobbyn i USA alltid stämplar sina meningsmotståndare som ”antisemiter”. Hari skriver bland annat: ”Som president visade Jimmy Carter sitt engagemang för Israel genom att ge mera hjälp än någonsin och förmedlade det enda fredsavtalet med ett arabland som Israel någonsin åtnjutit. Han vill också se ett tryggt och säkert Palestina vid sidan om Israel, så i fjol skrev han en bok med titeln Palestine: Peace Not Apartheid [Palestina: Fred inte apartheid]. Det är en förbindlig och saklig genomgång av de främsta rapporterna om mänskliga rättigheter.” Men Carter jämför också palestiniernas situation på västbanken och i Gaza med offren för apartheidsystemet i Sydafrika. Därför stämplas han nu som rasist, påpekar Johann Hari.
....till solidariska människor, som lämnar gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff är helt oavlönat men det finns kostnader i form av lokalhyra och mycket annat
....till världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, som hade sin årskongress den senaste helgen och som samtidigt kunde fira sin 125:e årsdag.
....till Aftonbladet som (15/5) förde in en artikel av Bengt Westerberg, ordförande i Röda korset, och Anna Ek, ordförande i Svenska Freds. De uppmanar statsminister Fredrik Reinfeldt att ge ett tydligt besked om klustervapen inför konferensen i Dublin den 19-30 maj. De skriver bland annat: ”En stor majoritet av de deltagande staterna arbetar för ett undantagslöst förbud, men Sverige har hittills lagt mest energi på att försöka undanta det svenska klustervapnet, Bombkapsel 90. Den militära nyttan med klustervapen är idag starkt ifrågasatt. Vapnen togs fram för att kunna hejda framryckande pansarförband, men har aldrig använts i det syftet. I själva verket har de använts som offensivt anfallsvapen. Man beräknar att omkring 60 000 människor har dödats och skadats av klustervapen och de blindgångare de efterlämnat. Av dessa är över 90 procent civila.”
....till Olga Bonfiglio i CommonDreams.org (4/5), som citerar iranskan Shirin Ebadi, som fick Nobels fredspris 2003, den första muslimska kvinnan som fick denna utmärkelse. Ebadi som modigt kämpat för mänskliga rättigheter och mot diskrimineringen av kvinnor i Iran vädjar nu till amerikanerna att sluta med att hota med bomber mot Iran. Iranierna vill inte ha kärnvapen utan mera jobb, bättre bostäder och hälsa och mera frihet, påpekar hon. Om Iran hotas militärt kommer också regimkritiska iranier att sluta upp bakom Mahmoud Ahmadinejad, som kommer att utnyttja situationen till att framkalla en nationalistisk våg och att ännu mera förtrycka mänskliga rättigheter. Shirin Ebadi varnar för att regeringar satsar en stor del av budgeten på militärutgifter och efterlyser en folklig proteströrelse mot detta slöseri.
....till Independent, som (8/5) har en artikel av Johann Hari under rubriken ”The loathsome smearing of Israel's critics” [Den äckliga brännmärkningen av Israels kritiker]. Han ger många exempel på hur den inflytelserika israeliska högerlobbyn i USA alltid stämplar sina meningsmotståndare som ”antisemiter”. Hari skriver bland annat: ”Som president visade Jimmy Carter sitt engagemang för Israel genom att ge mera hjälp än någonsin och förmedlade det enda fredsavtalet med ett arabland som Israel någonsin åtnjutit. Han vill också se ett tryggt och säkert Palestina vid sidan om Israel, så i fjol skrev han en bok med titeln Palestine: Peace Not Apartheid [Palestina: Fred inte apartheid]. Det är en förbindlig och saklig genomgång av de främsta rapporterna om mänskliga rättigheter.” Men Carter jämför också palestiniernas situation på västbanken och i Gaza med offren för apartheidsystemet i Sydafrika. Därför stämplas han nu som rasist, påpekar Johann Hari.
....till solidariska människor, som lämnar gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff är helt oavlönat men det finns kostnader i form av lokalhyra och mycket annat
söndag, maj 11
FRAMHÅLL DET BÄSTA I OLIKA RELIGIONER!
I Tuff har i många år diskussionscaféet med det vitsiga namnet Filosofika funnits. Senaste träffen handlade om krig i religioners namn. Som vanligt var det högt i tak trots människor med olika övertygelser och trosuppfattningar. Nästan lika många åsikter och infallsvinklar som deltagare. Toleransen var stor. Skulle Filosofika ha varit världen skulle alla konflikter ha lösts icke-våldsligt genom diskussion.
Det är alltför lätt att i historien hitta förfärliga exempel på hur religioner fått motivera och rättfärdiga krigiska massmord. I Filosofika är dock frågorna långt flera än de självsäkra svaren. Är det inte ofta så att makthavare utnyttjar religioner för att stärka sin egen ekonomiska eller politiska situation? Var ens trettioåriga kriget i första hand ett religionskrig? Var inte svenskarna mera måna om att få kontrollera de tyska flodmynningarna med sina stora tullinkomster än att värna om religionsfriheten och bekämpa det katolska Habsburg? Och hade inte det protestantiska Sverige god hjälp av det katolska Frankrike, som hade kardinaler till och med i sin politiska ledning?
Vi hör ofta om blodiga stridigheter mellan sunni- och shiamuslimer i Irak, nu på sistone också i Libanon. Men också där finns det anledning att undra, om inte andra motiv än de religiösa är minst lika starka. Shiitiska Hizbollah stöds av en del kristna libanesiska grupper medan andra kristna libaneser stöder den mera sunnidominerade regeringen. Och i kulisserna verkar ett stim av länder: Syrien, Iran, Saudiarabien, Israel, USA med flera.
Man bör kanske fråga sig om religionernas dualism, deras ständiga uppdelning i onda och goda eller demoner och änglar, verkligen bidrar till en bättre värld. Det blir en väldigt djup klyfta mellan ”vi” och ”dom där andra”. Muslimska fundamentalister surrar om det ”sataniska” väst och en ”pånyttfödd kristen president” i USA fördömde ju för några år sedan ”ondskans axelmakter” och slog fast att ”de som inte är med oss är emot oss”. Vi vet vilka enorma mänskliga tragedier han orsakat i två av dessa ”ondskans axelmakter”, Afghanistan och Irak. Ibland finns det anledning att undra om de självgoda inte rentav ställer till med större elände än de så kallade ”onda”.
Vi vet alla att kristendomens gyllene regel säger att det vi vill att andra ska göra mot oss, det ska vi också göra mot våra medmänniskor. Liknande fina bud finns i alla stora religioner. Ändå ställer varmt religiösa människor upp i krig för att döda andra, trots att inget brott är värre eller synd svårare än att mörda. Kan det bero på att de heliga skrifterna också innehåller en massa annat, som får de krigiska att hitta ursäkter för sitt mördande? Men uttrycket ”heligt krig” borde självfallet brännmärkas som den i särklass värsta hädelsen i alla religioner.
Det finns dock religiösa människor som vägrar att behaga krigiska herrar och inte viker sig för den öronbedövande krigspropagandan. För tio år sedan berättade vi här i Radio Tuff om den österrikiske bonden Franz Jägerstätter. I motsats till andra kristna tyskar och österrikare vägrade han att deltaga i kriget mot de "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna". Han menade att kriget bara skulle drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land. (Av flera tiotals miljoner dödade européer i andra världskriget utgjorde ryssar och tyskar en klar majoritet, men eftersom de leddes av Stalin och Hitler är det inte opportunt att ömka dem). Den 9 augusti 1943 avrättades Franz Jägerstätter. Den tyske fängelseprästen sa den natten att han då --för den enda gången i sitt liv--hade fått träffa ett helgon.
I vintras berättade vi i Radio Tuff om muslimen Abdul Ghaffar Khan, en av Gandhis medarbetare i den icke-våldsliga kampen för frigörelse från britterna. Ghaffar Khans anhängare var många och de kallade sig för ”guds tjänare”. De menade att Koranen betonade kärlek och icke-våld, men när de demonstrerade fredligt blev många av dem dödade av brittiska kulor.
Det finns så många goda människor i alla religioner. Tänk om de kunde stiga fram skuldra vid skuldra och påminna sina trosfränder om att kärnan i religionerna är kärlek och broderskap. Då skulle vi få en mycket bättre värld.
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Det är alltför lätt att i historien hitta förfärliga exempel på hur religioner fått motivera och rättfärdiga krigiska massmord. I Filosofika är dock frågorna långt flera än de självsäkra svaren. Är det inte ofta så att makthavare utnyttjar religioner för att stärka sin egen ekonomiska eller politiska situation? Var ens trettioåriga kriget i första hand ett religionskrig? Var inte svenskarna mera måna om att få kontrollera de tyska flodmynningarna med sina stora tullinkomster än att värna om religionsfriheten och bekämpa det katolska Habsburg? Och hade inte det protestantiska Sverige god hjälp av det katolska Frankrike, som hade kardinaler till och med i sin politiska ledning?
Vi hör ofta om blodiga stridigheter mellan sunni- och shiamuslimer i Irak, nu på sistone också i Libanon. Men också där finns det anledning att undra, om inte andra motiv än de religiösa är minst lika starka. Shiitiska Hizbollah stöds av en del kristna libanesiska grupper medan andra kristna libaneser stöder den mera sunnidominerade regeringen. Och i kulisserna verkar ett stim av länder: Syrien, Iran, Saudiarabien, Israel, USA med flera.
Man bör kanske fråga sig om religionernas dualism, deras ständiga uppdelning i onda och goda eller demoner och änglar, verkligen bidrar till en bättre värld. Det blir en väldigt djup klyfta mellan ”vi” och ”dom där andra”. Muslimska fundamentalister surrar om det ”sataniska” väst och en ”pånyttfödd kristen president” i USA fördömde ju för några år sedan ”ondskans axelmakter” och slog fast att ”de som inte är med oss är emot oss”. Vi vet vilka enorma mänskliga tragedier han orsakat i två av dessa ”ondskans axelmakter”, Afghanistan och Irak. Ibland finns det anledning att undra om de självgoda inte rentav ställer till med större elände än de så kallade ”onda”.
Vi vet alla att kristendomens gyllene regel säger att det vi vill att andra ska göra mot oss, det ska vi också göra mot våra medmänniskor. Liknande fina bud finns i alla stora religioner. Ändå ställer varmt religiösa människor upp i krig för att döda andra, trots att inget brott är värre eller synd svårare än att mörda. Kan det bero på att de heliga skrifterna också innehåller en massa annat, som får de krigiska att hitta ursäkter för sitt mördande? Men uttrycket ”heligt krig” borde självfallet brännmärkas som den i särklass värsta hädelsen i alla religioner.
Det finns dock religiösa människor som vägrar att behaga krigiska herrar och inte viker sig för den öronbedövande krigspropagandan. För tio år sedan berättade vi här i Radio Tuff om den österrikiske bonden Franz Jägerstätter. I motsats till andra kristna tyskar och österrikare vägrade han att deltaga i kriget mot de "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna". Han menade att kriget bara skulle drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land. (Av flera tiotals miljoner dödade européer i andra världskriget utgjorde ryssar och tyskar en klar majoritet, men eftersom de leddes av Stalin och Hitler är det inte opportunt att ömka dem). Den 9 augusti 1943 avrättades Franz Jägerstätter. Den tyske fängelseprästen sa den natten att han då --för den enda gången i sitt liv--hade fått träffa ett helgon.
I vintras berättade vi i Radio Tuff om muslimen Abdul Ghaffar Khan, en av Gandhis medarbetare i den icke-våldsliga kampen för frigörelse från britterna. Ghaffar Khans anhängare var många och de kallade sig för ”guds tjänare”. De menade att Koranen betonade kärlek och icke-våld, men när de demonstrerade fredligt blev många av dem dödade av brittiska kulor.
Det finns så många goda människor i alla religioner. Tänk om de kunde stiga fram skuldra vid skuldra och påminna sina trosfränder om att kärnan i religionerna är kärlek och broderskap. Då skulle vi få en mycket bättre värld.
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Marianne Stalbohm-Stieger: I vårens och hänryckningens tid
Kära lyssnare!
Aldrig är det så vackert som i den underbara månaden maj. Och i år tycker jag det är vackrare än någonsin. Varje morgon i en veckas tid har jag vaknat av att solen strålar in genom fönstret, himlen är klarblå och bron till Danmark lyser över glittrande vågor. Vita segel tycks sväva fram över böljorna, måsarna skriar och duvorna på takutsprånget är galna av vår- och parningsglädje.
Tur att vi inte befinner oss i Österrike just nu. Jag tänker då inte på den förfärliga familjetragedin i Amstetten, som tidningarna har frossat i. Nej, jag förblir vid hänryckningen. I dagarna sammanstrålar i Mondsee i Österrike schamaner och helbrägdagörare från hela världen för att utbyta sina erfarenheter. Så ska den koreanske schamanen Kim Keum-Wha visa hur hon med hjälp av extatiska danser kommer i kontakt med andevärlden. Indianen Stående Örnen ska presentera en egen teknik som ger människor energi och stabilitet. Det tycks vi behöva i denna värld av galenskaper. Men jag låter mig nog hellre ryckas hän av vårfägringen än av andevärlden.
På tal om Österrike så förvånas jag ständigt över denna flod av böcker om en viss österrikare, nämligen Adolf Hitler. Den mannen tycks fascinera om och om igen. En ny biografi över denna tyrann har sett dagens ljus. Förlaget Historiska Media har gett ut boken Adolf Hitler av Bengt Liljegren, som i och med denna skildring vill ”avdemonisera” Hitler. Det gör han genom att späcka sin bok med mängder av vardagliga händelser i Hitlers liv. Inte vet jag om världen är betjänt av ytterligare en bok om mannen som har dragit fördärv över så många miljoner människor.
Nej, jag vill hellre berätta om en annan bok som kommit ut just i dagarna, nämligen en biografi över änkan efter greve Claus Schenk von Stauffenberg, mannen som placerade en bomb under bordet i Hitlers högkvarter den 20 juli 1944. När von Stauffenberg lämnade bunkern och hörde explosionen bakom sig var han säker på att Hitler hade omkommit vid attentatet. Vad han då inte visste var att Hitler sekunderna innan hade gått runt bordet och på så sätt undkommit döden. Massor med böcker har skrivits om detta ämne, men alla har de slutat ungefär vid attentatsmännens avrättning, för de var ju flera som hade planerat
Hitlers död. .
Men vad hände med familjerna? I fallet Stauffenberg hotade Hitler ju med att utrota hela familjen. I den nya boken ”Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg” berättar dottern Konstanze von Schulthess om familjens och framförallt änkans öde efter Claus Schenk von Stauffenbergs avrättning. Grevinnan Nina, som alltid har framställts som högdragen och totalt ovetande om mannens planer, framställs av dottern som en klok, varmhjärtad och mycket välinsatt och medveten kvinna.
Nina von Stauffenberg, som lärde känna sin man redan som 16-åring var nästan från början, åtminstone från 1939, väl informerad om och införstådd i sin mans planer. Men han hade ”befallt” henne att framställa sig själv som en ovetande kvinna som skötte hem och barn och tvättade blöjor och smutstvätt. Grevinnan, som redan hade fyra barn, var gravid i tredje månaden med den dotter som aldrig fick lära känna sin far och som nu, efter moderns död, skrivit denna bok.
När familjen fick kännedom om attentatet var Claus Schenk von Stauffenberg redan avrättad. Tre dagar efter attentatet arresterades den gravida änkan och fick tillbringa månader i olika koncentrationsläger, där hon också födde dottern Konstanze. Författarinnan skildrar bland annat en episod som verkligen visar på ödets iron. Vid en av baddagarna i koncentrationslägret låg Nina i ett badkar bredvid änkan efter Ernst Thälmann, kommunisten som Hitler hade låtit fängsla redan 1933. Nina von Stauffenberg med sin nyfödda dotter överlevde de sista krigsmånadernas fasor och kunde efter frisläppandet återförenas med sina fyra andra barn om vilkas öden hon hela tiden hade hållits ovetande.
Dottern Konstanze skildrar moderns 90-årsdag med en känsla av triumf. Hela familjeklanen på 50 personer var församlad och alla hade en känsla av ”tji fick du, Hitler, oss utrotade du inte!”
Jag kan bara hoppas att boken snart finner en översättare så att ni alla kan ta del av detta kvinnoöde.
Med en önskan om en skön och avkopplande pingsthelg hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Aldrig är det så vackert som i den underbara månaden maj. Och i år tycker jag det är vackrare än någonsin. Varje morgon i en veckas tid har jag vaknat av att solen strålar in genom fönstret, himlen är klarblå och bron till Danmark lyser över glittrande vågor. Vita segel tycks sväva fram över böljorna, måsarna skriar och duvorna på takutsprånget är galna av vår- och parningsglädje.
Tur att vi inte befinner oss i Österrike just nu. Jag tänker då inte på den förfärliga familjetragedin i Amstetten, som tidningarna har frossat i. Nej, jag förblir vid hänryckningen. I dagarna sammanstrålar i Mondsee i Österrike schamaner och helbrägdagörare från hela världen för att utbyta sina erfarenheter. Så ska den koreanske schamanen Kim Keum-Wha visa hur hon med hjälp av extatiska danser kommer i kontakt med andevärlden. Indianen Stående Örnen ska presentera en egen teknik som ger människor energi och stabilitet. Det tycks vi behöva i denna värld av galenskaper. Men jag låter mig nog hellre ryckas hän av vårfägringen än av andevärlden.
På tal om Österrike så förvånas jag ständigt över denna flod av böcker om en viss österrikare, nämligen Adolf Hitler. Den mannen tycks fascinera om och om igen. En ny biografi över denna tyrann har sett dagens ljus. Förlaget Historiska Media har gett ut boken Adolf Hitler av Bengt Liljegren, som i och med denna skildring vill ”avdemonisera” Hitler. Det gör han genom att späcka sin bok med mängder av vardagliga händelser i Hitlers liv. Inte vet jag om världen är betjänt av ytterligare en bok om mannen som har dragit fördärv över så många miljoner människor.
Nej, jag vill hellre berätta om en annan bok som kommit ut just i dagarna, nämligen en biografi över änkan efter greve Claus Schenk von Stauffenberg, mannen som placerade en bomb under bordet i Hitlers högkvarter den 20 juli 1944. När von Stauffenberg lämnade bunkern och hörde explosionen bakom sig var han säker på att Hitler hade omkommit vid attentatet. Vad han då inte visste var att Hitler sekunderna innan hade gått runt bordet och på så sätt undkommit döden. Massor med böcker har skrivits om detta ämne, men alla har de slutat ungefär vid attentatsmännens avrättning, för de var ju flera som hade planerat
Hitlers död. .
Men vad hände med familjerna? I fallet Stauffenberg hotade Hitler ju med att utrota hela familjen. I den nya boken ”Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg” berättar dottern Konstanze von Schulthess om familjens och framförallt änkans öde efter Claus Schenk von Stauffenbergs avrättning. Grevinnan Nina, som alltid har framställts som högdragen och totalt ovetande om mannens planer, framställs av dottern som en klok, varmhjärtad och mycket välinsatt och medveten kvinna.
Nina von Stauffenberg, som lärde känna sin man redan som 16-åring var nästan från början, åtminstone från 1939, väl informerad om och införstådd i sin mans planer. Men han hade ”befallt” henne att framställa sig själv som en ovetande kvinna som skötte hem och barn och tvättade blöjor och smutstvätt. Grevinnan, som redan hade fyra barn, var gravid i tredje månaden med den dotter som aldrig fick lära känna sin far och som nu, efter moderns död, skrivit denna bok.
När familjen fick kännedom om attentatet var Claus Schenk von Stauffenberg redan avrättad. Tre dagar efter attentatet arresterades den gravida änkan och fick tillbringa månader i olika koncentrationsläger, där hon också födde dottern Konstanze. Författarinnan skildrar bland annat en episod som verkligen visar på ödets iron. Vid en av baddagarna i koncentrationslägret låg Nina i ett badkar bredvid änkan efter Ernst Thälmann, kommunisten som Hitler hade låtit fängsla redan 1933. Nina von Stauffenberg med sin nyfödda dotter överlevde de sista krigsmånadernas fasor och kunde efter frisläppandet återförenas med sina fyra andra barn om vilkas öden hon hela tiden hade hållits ovetande.
Dottern Konstanze skildrar moderns 90-årsdag med en känsla av triumf. Hela familjeklanen på 50 personer var församlad och alla hade en känsla av ”tji fick du, Hitler, oss utrotade du inte!”
Jag kan bara hoppas att boken snart finner en översättare så att ni alla kan ta del av detta kvinnoöde.
Med en önskan om en skön och avkopplande pingsthelg hälsar från Limhamn
-------------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1184) 2008-05-11
Franz Jägerstätter följde sitt samvete
Från Radio Tuff 6 september 1998)
I förra veckans Radio Tuff recencerade jag med hjälp av Monica Schelin den ungersk-amerikanske historikern John Lukacs' bok "Slutet på det tjugonde århundradet". I slutet av det inslaget lovade jag att berätta om en av de personer Lukacs nämner med största högaktning.
Så här berättar han: Under första världskriget föddes i Österrike en pojke som döptes till Franz. Det var i den lilla byn St Radegund i Ober-Österreich mellan Salzburg och Hitlers födelsestad Branau. Mamman var piga. Pappan var också fattig, så Franz' föräldrar kunde inte gifta sig. Det var i stället hans katolskt fromma mormor som tog hand om honom.
Efter ett par år gifte sig mamman med en välbärgad bonde, som adopterade honom och då fick han namnet Franz Jägerstätter. På 30-talet gifte han sig och fick tre döttrar. Han var då en stilig ung bonde, som gärna festade och han var den förste i byn som skaffade motorcykel. Samtidigt djupnade hans religiösa övertygelse, det som hans varmt katolska mormor tidigt hade grundlagt hos honom. Det finns brev och anteckningar bevarade, där han på ett rättframt och enkelt sätt uttrycker sin tro och talar om en katolsk människas plikter.
Det här skulle prägla de sista åren av hans unga liv och bringa det till ett plötsligt och tragiskt slut. Franz var sålunda den ende i sin by som 1938 röstade emot Anschluss, Österrikes anslutning till Hitlers Tyskland. Trots att äktenskapet var lyckligt blev det då slitningar, för hustrun var rädd för konsekvenserna med att inta en så annorlunda hållning gentemot den stora majoriteten av jublande österrikare. Sedermera skulle hon ändra sig och lojalt ställa upp på makens sida.
Främst utifrån sin religiösa övertygelse ansåg Franz Jägerstätter, att nazismen var farlig och ond. Denna hållning innebar, att han också bland andra troende kände sig mycket ensamt. Visserligen hade påven Pius XI år 1937 skarpt fördömt nazisternas rasism i sin encyklika "Mit brennender Sorge", men våren därpå lästes i alla Österrikes kyrkor upp ett herdabrev som prisade nazismen och föreningen med Tyskland.
Framförallt vände han sig mot kriget. Inte ens fälttåget mot "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna" kunde han --i motsats till så många andra kristna-- acceptera. Kriget skulle bara drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land, menade han.
Franz Jägerstätters övertygelse skulle sättas på sitt yttersta prov, när han våren 1943 blev inkallad. Han vägrade göra vapentjänst. Den 9 augusti 1943 avrättades han med giljotin i Brandenburgfängelset i Berlin. Den tyska fängelseprästen sa den natten att han då --för en enda gång i sitt liv--hade fått träffa ett helgon. Under fängelsetiden hade Franz Jägerstätter varit ett stöd för sina medfångar, skrivit många brev till sin hustru och gjort anteckningar. Bland annat skrev han:
"Det är inte de världsliga makterna givet att undertrycka samvetet hos en enda mänsklig varelse"
Efter hans död vann hans änka mycken respekt i byn St Radegund genom sin duktighet att ensam driva jordbruket och uppfostra sina tre döttrar. John Lukacs har hämtat sina uppgifter om det här fallet från boken "In Solitary Witness". Den utgavs 1966 och skrevs av Gordon Zahn, själv vapenvägrare under andra världskriget.
Där någonstans på vägen mellan Branau och Salzburg finns det en skylt som visar en vägen mot St Radegund. Under skylten finns det faktiskt också en annan. På den står GRAB JÄGERSTÄTTER. Om jag någonsin mer kommer till Österrike, skall jag besöka den graven.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin, Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff. 1998-09-06
I förra veckans Radio Tuff recencerade jag med hjälp av Monica Schelin den ungersk-amerikanske historikern John Lukacs' bok "Slutet på det tjugonde århundradet". I slutet av det inslaget lovade jag att berätta om en av de personer Lukacs nämner med största högaktning.
Så här berättar han: Under första världskriget föddes i Österrike en pojke som döptes till Franz. Det var i den lilla byn St Radegund i Ober-Österreich mellan Salzburg och Hitlers födelsestad Branau. Mamman var piga. Pappan var också fattig, så Franz' föräldrar kunde inte gifta sig. Det var i stället hans katolskt fromma mormor som tog hand om honom.
Efter ett par år gifte sig mamman med en välbärgad bonde, som adopterade honom och då fick han namnet Franz Jägerstätter. På 30-talet gifte han sig och fick tre döttrar. Han var då en stilig ung bonde, som gärna festade och han var den förste i byn som skaffade motorcykel. Samtidigt djupnade hans religiösa övertygelse, det som hans varmt katolska mormor tidigt hade grundlagt hos honom. Det finns brev och anteckningar bevarade, där han på ett rättframt och enkelt sätt uttrycker sin tro och talar om en katolsk människas plikter.
Det här skulle prägla de sista åren av hans unga liv och bringa det till ett plötsligt och tragiskt slut. Franz var sålunda den ende i sin by som 1938 röstade emot Anschluss, Österrikes anslutning till Hitlers Tyskland. Trots att äktenskapet var lyckligt blev det då slitningar, för hustrun var rädd för konsekvenserna med att inta en så annorlunda hållning gentemot den stora majoriteten av jublande österrikare. Sedermera skulle hon ändra sig och lojalt ställa upp på makens sida.
Främst utifrån sin religiösa övertygelse ansåg Franz Jägerstätter, att nazismen var farlig och ond. Denna hållning innebar, att han också bland andra troende kände sig mycket ensamt. Visserligen hade påven Pius XI år 1937 skarpt fördömt nazisternas rasism i sin encyklika "Mit brennender Sorge", men våren därpå lästes i alla Österrikes kyrkor upp ett herdabrev som prisade nazismen och föreningen med Tyskland.
Framförallt vände han sig mot kriget. Inte ens fälttåget mot "de ogudaktiga ryska bolsjevikerna" kunde han --i motsats till så många andra kristna-- acceptera. Kriget skulle bara drabba en massa oskyldiga människor i ett annat land, menade han.
Franz Jägerstätters övertygelse skulle sättas på sitt yttersta prov, när han våren 1943 blev inkallad. Han vägrade göra vapentjänst. Den 9 augusti 1943 avrättades han med giljotin i Brandenburgfängelset i Berlin. Den tyska fängelseprästen sa den natten att han då --för en enda gång i sitt liv--hade fått träffa ett helgon. Under fängelsetiden hade Franz Jägerstätter varit ett stöd för sina medfångar, skrivit många brev till sin hustru och gjort anteckningar. Bland annat skrev han:
"Det är inte de världsliga makterna givet att undertrycka samvetet hos en enda mänsklig varelse"
Efter hans död vann hans änka mycken respekt i byn St Radegund genom sin duktighet att ensam driva jordbruket och uppfostra sina tre döttrar. John Lukacs har hämtat sina uppgifter om det här fallet från boken "In Solitary Witness". Den utgavs 1966 och skrevs av Gordon Zahn, själv vapenvägrare under andra världskriget.
Där någonstans på vägen mellan Branau och Salzburg finns det en skylt som visar en vägen mot St Radegund. Under skylten finns det faktiskt också en annan. På den står GRAB JÄGERSTÄTTER. Om jag någonsin mer kommer till Österrike, skall jag besöka den graven.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin, Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff. 1998-09-06
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1184) 08-05-11 till....
....till Göteborgs-Posten som (4/5) förde in en debattartikel av Pierre Schori under rubriken SKRÄMMANDE TYSTNAD OM KÄRNVAPENHOTET. Han skriver: ”Det är skrämmande hur kärnvapenhotet har nästan banaliserats bort ur den politiska debatten i Sverige. Jag menar inte att vi skall följa exemplet från Bush, Cheney och den kommande Sverigegästen Rice som varnade för ’svampmolnet över amerikanska städer’. Detta skedde ju för att söka rättfärdiga ett olagligt Irakkrig. Samtidigt moderniserar USA sina egna domedagsvapen.”
Schori kritiserar ”det politiskt oönskade och militärt onödiga missilförsvaret med utplacering i Tjeckien och Polen. Förevändningen var att Irans missiler skulle kunna hota också Europa. Och detta skedde trots vetskapen om att Iran upphörde med sitt nukleära vapenprogram år 2003, och att eventuella planer i Teheran om att nystarta ett dylikt program inte skulle kunna bli operationellt förrän år 2015 enligt EU:s Institut för säkerhetsstudier.”
....till Södertörns friskola i Huddinge som vid sin solidaritetsafton den 29 april jobbade in 28 217 kr, som via Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, oavkortat kommer att skickas till indiska partners för deras fortsatta framgångsrika arbete bland Dharampurs små fattiga byar. Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda har nyligen gjort dagsverken Tuffs indiska projekt, men resultaten därfrån föreligger ännu inte. Och nästa skola som gör ett dagsverke för projekten är Tyresö skola. Det sker den 5 juni
....till Svenska Freds och andra organisationer, som kräver att den svenska regeringen under regeringskonferensen i Dublin 19-30 maj måste aktivt verka för ett förbud mot klustervapen. De påpekar, att 98 procent av alla som faller offer för dessa lömska vapen är civila. Måndag den 12 maj kl 12.15 ordnar det svenska nätverket mot klustervapen en manifestation på Sergels torg.
....till Anita Goldman, som (AB 8/5) recenserar en ny bok om de israeliska bosättarna, minoriteten som sedan 40 år hållit det land som just fyllt 60 i ett strupgrepp. Hon skriver bland annat: ”Yitzhak Rabin var politikern som bosättarna älskade att hata. Bonde och soldat, född i Israel, utan band med diaspora och utan nostalgi för messiansk ’bullshit’ kunde han säga: ’Jag har inget emot att visa upp ett visum när jag åker till Västbanken’. För denna inställning fick han betala med sitt liv.” ( Premiärminister Rabin mördades 1995 av den israeliske högerextremisten Yigal Amir. Hans sista ord var : ”Jag vet att det finns en chans till fred, vi måste ta den” Anita Goldmans slutkläm lyder: ”Det israeliska samhället militariserades, demokratin urholkades, generationer av unga judiska män brutaliserades av erfarenheterna som ockupationssoldater mot en försvarslös civilbefolkning. De ofantliga ekonomiska kostnaderna för hela bosättarspektaklet går inte att uppskatta, inte heller de demokratiska förlusterna. Och för det enorma lidande som ockupationen inneburit för den palestinska befolkningen kan väl aldrig en prislapp specificeras.”
....till dem som kommer till det lockande Tuff-mötet på onsdag. Då diskuterar vi ”krig fred och religioner”. Sex människor, både kristna och muslimer med rötter från Mellannöstern börjar med korta inledningar. De är Ida Dzanovic, Fazeela Selberg-Zaib, Sami Almaleh, Siad Abu-Ali, Khaled Assaad och Widad Zaki.
Kulturcaféet vid Nyboda skola onsdag den 14 maj kl 19
....till dem som tar chansen att fynda vid Tuffs stora vårloppis lördag den 17 maj kl 11-15 vid ängen nedanför rulltrappan i Tyresö centrum. Vi som inte behöver prylar kan ju stödja Tuff genom att i stället sätta in en gåva på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
Schori kritiserar ”det politiskt oönskade och militärt onödiga missilförsvaret med utplacering i Tjeckien och Polen. Förevändningen var att Irans missiler skulle kunna hota också Europa. Och detta skedde trots vetskapen om att Iran upphörde med sitt nukleära vapenprogram år 2003, och att eventuella planer i Teheran om att nystarta ett dylikt program inte skulle kunna bli operationellt förrän år 2015 enligt EU:s Institut för säkerhetsstudier.”
....till Södertörns friskola i Huddinge som vid sin solidaritetsafton den 29 april jobbade in 28 217 kr, som via Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, oavkortat kommer att skickas till indiska partners för deras fortsatta framgångsrika arbete bland Dharampurs små fattiga byar. Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda har nyligen gjort dagsverken Tuffs indiska projekt, men resultaten därfrån föreligger ännu inte. Och nästa skola som gör ett dagsverke för projekten är Tyresö skola. Det sker den 5 juni
....till Svenska Freds och andra organisationer, som kräver att den svenska regeringen under regeringskonferensen i Dublin 19-30 maj måste aktivt verka för ett förbud mot klustervapen. De påpekar, att 98 procent av alla som faller offer för dessa lömska vapen är civila. Måndag den 12 maj kl 12.15 ordnar det svenska nätverket mot klustervapen en manifestation på Sergels torg.
....till Anita Goldman, som (AB 8/5) recenserar en ny bok om de israeliska bosättarna, minoriteten som sedan 40 år hållit det land som just fyllt 60 i ett strupgrepp. Hon skriver bland annat: ”Yitzhak Rabin var politikern som bosättarna älskade att hata. Bonde och soldat, född i Israel, utan band med diaspora och utan nostalgi för messiansk ’bullshit’ kunde han säga: ’Jag har inget emot att visa upp ett visum när jag åker till Västbanken’. För denna inställning fick han betala med sitt liv.” ( Premiärminister Rabin mördades 1995 av den israeliske högerextremisten Yigal Amir. Hans sista ord var : ”Jag vet att det finns en chans till fred, vi måste ta den” Anita Goldmans slutkläm lyder: ”Det israeliska samhället militariserades, demokratin urholkades, generationer av unga judiska män brutaliserades av erfarenheterna som ockupationssoldater mot en försvarslös civilbefolkning. De ofantliga ekonomiska kostnaderna för hela bosättarspektaklet går inte att uppskatta, inte heller de demokratiska förlusterna. Och för det enorma lidande som ockupationen inneburit för den palestinska befolkningen kan väl aldrig en prislapp specificeras.”
....till dem som kommer till det lockande Tuff-mötet på onsdag. Då diskuterar vi ”krig fred och religioner”. Sex människor, både kristna och muslimer med rötter från Mellannöstern börjar med korta inledningar. De är Ida Dzanovic, Fazeela Selberg-Zaib, Sami Almaleh, Siad Abu-Ali, Khaled Assaad och Widad Zaki.
Kulturcaféet vid Nyboda skola onsdag den 14 maj kl 19
....till dem som tar chansen att fynda vid Tuffs stora vårloppis lördag den 17 maj kl 11-15 vid ängen nedanför rulltrappan i Tyresö centrum. Vi som inte behöver prylar kan ju stödja Tuff genom att i stället sätta in en gåva på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
fredag, maj 2
FÖRSTA MAJ OCH VÅRT BEHOV AV TRÖST
För ett par tre decennier sedan delade vi i Tuff ut ett blad till de demonstrerande på första maj. Det innehöll den strof som Henrik Menander inte tog med när han 1902 översatte Internationalen från franskan. Denna bortcensurerade vers sjöngs för länge sen i Radio Tuff av Nyboda musikklasser, men sången har försvunnit bland de tusentals program som sedan dess gjorts. Men så här lyder den:
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ned i täta led.
För furstars lögner har vi slagits
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång,
vi störtar våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp....etc, etc.
På första maj kom ingen morgontidning, men det gjorde inget, för Sveriges Radios P1 hade mycket hörvärt att bjuda på. Horace Engdahl jämförde Internationalens franska originaltext med Menanders översättning. Han fann, att på svenska fanns det tydliga drag från den kristna traditionen, medan det franska originalet var präglat av upplysningens, naturrättens och franska revolutionens idéer.
Kulturradion hade ett inslag om Stig Dagerman. Där citerades hans medgivande om att han saknade tro. Därför, menade han, kunde han inte bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa behöver inte frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden, som han skriver. En sak är dock han fast övertygad om: ”Människans behov av tröst är omättligt”.
Under en reportageresa i Tyskland 1946 såg Dagerman massor av mänskligt elände, som hans skildrade i sin bok ”Tysk höst”. Han har svårt att rangordna det mänskliga lidandet det första året efter kriget:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till –Hamburg”.
(En lång text om boken ”Tysk höst” finns på bloggen http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ )
Stig Dagerman ville bli bekräftad och led av prestationsångest. För oss som ibland undrar om vi verkligen gör någon nytta under våra korta jordeliv kan denna hans dagsvers kanske vara till tröst:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket,
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Men Dagermans eget behov av tröst var alltså omättligt. Redan 1954, vid 31 års ålder, begick han självmord.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1183) 2008-05-04
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Det verkar fegt men kanske bör man bara tycka synd om dessa som inte vågar stå för sina åsikter. De yttrar sig ofta oerhört självsäkert men har inte ens civilkurage nog att sätta ut sina namn. Det känns därför onödigt att svara dessa verbala krypskyttar. De som däremot i demokratisk ordning framträder med sina namn är intressanta och kan till och med ges utrymme i Radio Tuff. Ofta kör de anonyma med en enda käpphäst. Det spelar för dem ingen roll vad jag skriver om i skilda ämnen. Så länge jag inte med hull och hår är beredd att enbart fokusera på deras hjärtefråga tycker de att alla mina synpunkter är helkassa. De lider av tunnelseende.
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ned i täta led.
För furstars lögner har vi slagits
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång,
vi störtar våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp....etc, etc.
På första maj kom ingen morgontidning, men det gjorde inget, för Sveriges Radios P1 hade mycket hörvärt att bjuda på. Horace Engdahl jämförde Internationalens franska originaltext med Menanders översättning. Han fann, att på svenska fanns det tydliga drag från den kristna traditionen, medan det franska originalet var präglat av upplysningens, naturrättens och franska revolutionens idéer.
Kulturradion hade ett inslag om Stig Dagerman. Där citerades hans medgivande om att han saknade tro. Därför, menade han, kunde han inte bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa behöver inte frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden, som han skriver. En sak är dock han fast övertygad om: ”Människans behov av tröst är omättligt”.
Under en reportageresa i Tyskland 1946 såg Dagerman massor av mänskligt elände, som hans skildrade i sin bok ”Tysk höst”. Han har svårt att rangordna det mänskliga lidandet det första året efter kriget:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till –Hamburg”.
(En lång text om boken ”Tysk höst” finns på bloggen http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ )
Stig Dagerman ville bli bekräftad och led av prestationsångest. För oss som ibland undrar om vi verkligen gör någon nytta under våra korta jordeliv kan denna hans dagsvers kanske vara till tröst:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket,
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Men Dagermans eget behov av tröst var alltså omättligt. Redan 1954, vid 31 års ålder, begick han självmord.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1183) 2008-05-04
PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Det verkar fegt men kanske bör man bara tycka synd om dessa som inte vågar stå för sina åsikter. De yttrar sig ofta oerhört självsäkert men har inte ens civilkurage nog att sätta ut sina namn. Det känns därför onödigt att svara dessa verbala krypskyttar. De som däremot i demokratisk ordning framträder med sina namn är intressanta och kan till och med ges utrymme i Radio Tuff. Ofta kör de anonyma med en enda käpphäst. Det spelar för dem ingen roll vad jag skriver om i skilda ämnen. Så länge jag inte med hull och hår är beredd att enbart fokusera på deras hjärtefråga tycker de att alla mina synpunkter är helkassa. De lider av tunnelseende.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1183) 08-05-04 till....
....till Tuffs indiska partners som i dagarna anordnar och finansierar massbröllop bland den fattiga stambefolkningen (tribals) i Dharampur, där många tuff-projekt finns. Hela 85 par skall vigas och bröllop i Indien är omfattande och kostsamma tillställningar. Men nu bekostar våra partners med donatorer från Bombay mat och andra festligheter, som brukar hålla på i dagar och nätter. Dessa s k tribals är kända för sina vilda danser och till och med för att i motsats till hinduerna dricka hembränt.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit till de tre skolor som just har eller ska göra dagsverken för skolorna i indiska Dharampur. Södertörns friskola i Huddinge och Alléskolan i Floda gjorde dagsverken för en vecka sedan och den 7 maj är det Kumla skola i Tyresö som jobbar in pengar, dom ska göra livet lite lättare för många hundra indiska barn. Bhikhu skriver bland annat: ”I området runt Vaghval med ca 50 000 invånare håller vi nu på att inrätta det första högstadiet någonsin i området. Era pengar kommer att användas till det och för ett skollaboratorium och för vattenförsörjning. Det är en sådan fin känsla för våra elever och lärare att veta svenska systerskolor långt härifrån arbetar för dem. Ännu viktigare är att era skolor ger oss mod och styrka i denna isolerade trakt.”
....till Bibliotekstjänsts Birgitta Mattson, som recenserar diktsamlingen ”Jag sjunger för dig haiku om sorg och saknad”, skriven av Radio Tuffs medarbetare Marianne Stalbohm-Stieger, som för ett par månader sedan läste flera av dikterna här i Radio Tuff. Birgitta Mattson skriver bland annat så här om Marianne: ”Hennes stora intresse är litteratur och sorgen efter en älskad makes bortgång väckte ett behov att själv uttrycka sig i diktens form. Hon valde den japanska haikuns begränsade form, tre rader och sjutton stavelser, för att frigöra och synliggöra sina starka känslor och ge dem en möjlighet att nå ut till andra. Hon tvekar inte inför intensiteten i sin smärta.”
....till Sydsvenskan som (29/4) översatt en förkortad version av en artikel från New York Review of Books. Den är skriven av den brittiske historieprofessorn Tony Judt. Han börjar med att förklara USA:s olyckliga entusiasm för väpnade konflikter genom att påpeka att ”USA är det enda demokratiska land där militären fortfarande glorifieras. Det beror på att landet slapp stora civila förluster under nittonhundratalets krig. Andra länder räknade civila offer i miljoner, men bara några tusen civila amerikaner dödades i de båda världskrigen” Judt skriver också: ”Amerikanska politiker omger sig med de väpnade styrkornas symboler och grannlåt. Än idag fördömer amerikanska kommentatorer allierade som tvekar att gå in i väpnade konflikter.” Den brittiske historieprofessorn påminner också om tortyren nu och förr: ”Tjugohundratalet har redan på sitt samvete fånglägret i Guantánamo. Här och i andra (hemliga) fängelser torterar USA rutinmässigt terrorister eller misstänkta terrorister. Det finns naturligtvis många tidigare exempel på detta under nittonhundratalet, inte bara i diktaturer. Britterna torterade terrorister i sina östafrikanska kolonier på femtiotalet och fransmännen torterade algeriska terrorister i det smutsiga kriget för att behålla Algeriet.” Och Tony Judts slutkläm är värd att citera: ”Vi behöver lära oss på nytt hur krig brutaliserar och förnedrar såväl vinnarna som förlorarna och vad som händer med oss när vi, efter att ha kastat oss huvudlöst in i ett krig utan mening, uppmuntras att demonisera vår fiende bara för att rättfärdiga detta krigs obestämda fortsättning.”
....till bibliotekarien och fredsaktivisten Wera Svensson i Visby, som e-postar till Radio Tuff och påminner om att Sveriges näst sista krig ägde rum för 200 år sedan. 1808 landsteg en rysk styrka, men Wera berättar att det var en kort och helt oblodigt militär ockupation. Den 76-årige översten Erik af Klint skickade hem stridsvilliga, som samlats vid Ajmunds bro, beväpnade med sälklubbor och liar mot en reguljär armé med kanoner.
....till två verkligt lockande tuff-arrangemang. Redan onsdag den 7 maj återkommer det uppskattade diskussionscaféet Filosofika. Ett tyvärr aktuellt ämne: ”Krig i religioners namn”. Tuff-lokalen Myggdalsv 80 kl 19. Veckan därpå samlas vi i Kulturcaféet, numera vid Nyboda skola där vi ska diskutera krig, fred och religioner med sex superintressanta inledare, både kristna och muslimer, flera med erfarenhet från Mellanöstern. Kulturcaféet onsdagen den 14 maj kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skrivit till de tre skolor som just har eller ska göra dagsverken för skolorna i indiska Dharampur. Södertörns friskola i Huddinge och Alléskolan i Floda gjorde dagsverken för en vecka sedan och den 7 maj är det Kumla skola i Tyresö som jobbar in pengar, dom ska göra livet lite lättare för många hundra indiska barn. Bhikhu skriver bland annat: ”I området runt Vaghval med ca 50 000 invånare håller vi nu på att inrätta det första högstadiet någonsin i området. Era pengar kommer att användas till det och för ett skollaboratorium och för vattenförsörjning. Det är en sådan fin känsla för våra elever och lärare att veta svenska systerskolor långt härifrån arbetar för dem. Ännu viktigare är att era skolor ger oss mod och styrka i denna isolerade trakt.”
....till Bibliotekstjänsts Birgitta Mattson, som recenserar diktsamlingen ”Jag sjunger för dig haiku om sorg och saknad”, skriven av Radio Tuffs medarbetare Marianne Stalbohm-Stieger, som för ett par månader sedan läste flera av dikterna här i Radio Tuff. Birgitta Mattson skriver bland annat så här om Marianne: ”Hennes stora intresse är litteratur och sorgen efter en älskad makes bortgång väckte ett behov att själv uttrycka sig i diktens form. Hon valde den japanska haikuns begränsade form, tre rader och sjutton stavelser, för att frigöra och synliggöra sina starka känslor och ge dem en möjlighet att nå ut till andra. Hon tvekar inte inför intensiteten i sin smärta.”
....till Sydsvenskan som (29/4) översatt en förkortad version av en artikel från New York Review of Books. Den är skriven av den brittiske historieprofessorn Tony Judt. Han börjar med att förklara USA:s olyckliga entusiasm för väpnade konflikter genom att påpeka att ”USA är det enda demokratiska land där militären fortfarande glorifieras. Det beror på att landet slapp stora civila förluster under nittonhundratalets krig. Andra länder räknade civila offer i miljoner, men bara några tusen civila amerikaner dödades i de båda världskrigen” Judt skriver också: ”Amerikanska politiker omger sig med de väpnade styrkornas symboler och grannlåt. Än idag fördömer amerikanska kommentatorer allierade som tvekar att gå in i väpnade konflikter.” Den brittiske historieprofessorn påminner också om tortyren nu och förr: ”Tjugohundratalet har redan på sitt samvete fånglägret i Guantánamo. Här och i andra (hemliga) fängelser torterar USA rutinmässigt terrorister eller misstänkta terrorister. Det finns naturligtvis många tidigare exempel på detta under nittonhundratalet, inte bara i diktaturer. Britterna torterade terrorister i sina östafrikanska kolonier på femtiotalet och fransmännen torterade algeriska terrorister i det smutsiga kriget för att behålla Algeriet.” Och Tony Judts slutkläm är värd att citera: ”Vi behöver lära oss på nytt hur krig brutaliserar och förnedrar såväl vinnarna som förlorarna och vad som händer med oss när vi, efter att ha kastat oss huvudlöst in i ett krig utan mening, uppmuntras att demonisera vår fiende bara för att rättfärdiga detta krigs obestämda fortsättning.”
....till bibliotekarien och fredsaktivisten Wera Svensson i Visby, som e-postar till Radio Tuff och påminner om att Sveriges näst sista krig ägde rum för 200 år sedan. 1808 landsteg en rysk styrka, men Wera berättar att det var en kort och helt oblodigt militär ockupation. Den 76-årige översten Erik af Klint skickade hem stridsvilliga, som samlats vid Ajmunds bro, beväpnade med sälklubbor och liar mot en reguljär armé med kanoner.
....till två verkligt lockande tuff-arrangemang. Redan onsdag den 7 maj återkommer det uppskattade diskussionscaféet Filosofika. Ett tyvärr aktuellt ämne: ”Krig i religioners namn”. Tuff-lokalen Myggdalsv 80 kl 19. Veckan därpå samlas vi i Kulturcaféet, numera vid Nyboda skola där vi ska diskutera krig, fred och religioner med sex superintressanta inledare, både kristna och muslimer, flera med erfarenhet från Mellanöstern. Kulturcaféet onsdagen den 14 maj kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)