lördag, januari 5

ÖSTERSJÖNS MÅNGA ”OVÄRDIGA” OFFER

Den finske historieprofessorn Heiki Ylikangas behandlade i sin bok ”Vägen till Tammerfors” (1994) inbördeskriget i Finland 1918, då många grymheter begicks från båda sidor. De ”vita” segrade över de ”röda”. Ylikangas påpekar att förlorarnas alla illdåd har exponerats men inte segrarnas och han tillägger:

”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående --trots tidens gång."

Faktum är att detta också gäller andra världskriget. Ta till exempel vad som hände i Östersjön, vid vars kuster miljoner svenskar bor. Inte ens när den hemska tragedin med Estonia inträffade 1994 och i diskussionerna efteråt har man velat berätta att de värsta fartygskatastroferna i historien inträffade just i Östersjön under slutet av andra världskriget. Då dränktes uppåt 30 000 tyska flyktingar, vilkas fartyg på väg västerut torpederades, De kom från Ostpreussen, Danzigtrakten och Hinterpommern, områden som sedan 1945 är ryska eller polska efter att ha etniskt rensats på tyskar. Det finns massor av vittnesmål om flyktingöden, till exempel när civila från Ostpreussen försökte att ta sig över isen på Frisches Haff vid Ostpreussens kust:

"På båda sidor vägen över isen låg döda hästar och människolik, vilkas snipiga gula ansikten stirrade upp mot himlen. Inte långt ifrån oss stod en kvinna i en vattensamling. Hästen vägrade att fortsätta att dra hennes vagn."

Prästen Paul Bernecker berättade:

"Ett antal flyktingar frös ihjäl på isen. För en mamma hade till exempel två av hennes barn frusit ihjäl när hon var halvvägs över. Hon var tvungen att lämna dem på isen och dra vidare med sina två andra barn. När hon äntligen kom fram till landremsan var också dom döda"

Många dödades också genom de ständiga anfall från luften som flyktingkolonnerna på isen utsattes för. Ändå lyckades en halv miljon ta sig över till hamnen i Pillau, i dag den ryska flottbasen Baltijsk. Där berättade en ortsbo som såg flyktingskarorna välla in i staden:

"Hungriga, nästan förfrusna, hetsade och plågade av en vild rädsla, många nästan vansinniga, andra stumma och likgiltiga av fasa och ängslan, knappt det nödvändigaste med sig hade åtskilliga lämnat sina gamla bakom sig, begravt sina förfrusna barn i snödrivorna längs vägen. Vad kunde mödrarna känna? Kanske att ett dött barn var en börda mindre?"

Massor av båtar lyckades föra miljontals flyktingar i säkerhet, men flera fartyg sänktes av sovjetiska ubåtar. Den sårade soldaten Franz Huber berättade senare hur han hört de i lastrummen instängda flyktingarna skrika ut sin dödångest:

"Jag hörde, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare"

Fartyget Karlsruhe sänktes den 11 april 1945 och 850 flyktingar omkom. Den gamle läraren Otto Fritsch hade tillsammans med sin fru, dotter och tre barnbarn varit på flykt under fyra veckor i Ostpreussen. Under de strapatserna hade hans hustru och yngsta barnbarn dött. Nu tillhörde han de räddade från Karlsruhe. När han letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade att de fiskat upp den lille parveln, när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock. Men hans dotter och det återstående barnbarnet tillhörde de drunknade.

Den värsta fartygskatastrofen i alla hav och tider inträffade den 30 januari 1945, då Wilhelm Gustloff sänktes i Östersjön. Omkring 9 400 dränktes, de flesta civila flyktingar. Den 16 april, tre veckor före krigsslutet, följde uppåt 7000 människor fartyget Goya i djupet.

Den allra mest onödiga tragedin inträffade fyra dagar efter Hitlers död och fem dagar före krigsslutet. Den här gången var det inte sovjetiska ubåtar som var i farten utan det bragdomsusade brittiska flyget. Det hade veckorna innan i fullt dagsljus tre gånger angripit den svenska Röda korsexpeditionens vita bussar, trots att dessa hade stora röda kors och svenska flaggor på taken. Tjugo kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück liksom den svenske chauffören Erik Ringman dödades. (Hade Ringman liksom Raoul Wallenberg dödats av ryssar hade denne räddare av lägerfångar kanske inte blivit så bortglömd). Den 3 maj 1945 sänkte brittiskt flyg fartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten nära Lübeck. 7000 fångar av olika nationaliteter från lägret Neuengamme dödades. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.

En otäck epilog utspelades i vårt kära grannland Danmark. Dit hade tiotusentals civila tyska flyktingar kommit österifrån. Över 7000 tyska flyktingbarn dog där, bland annat därför att danska läkare vägrade att befatta sig med sjuka tyska barn. Är det samma rasism som gör att vi inte gärna vill minnas de enorma tragedierna i vår Östersjö –låt vara att SvT i torsdags hade en halvtimme om fartygsvraken?
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1166) 6-13 jan. 2008

PS 1: Rubrikens ”ovärdiga offer” år ett lån från Noam Chomsky, som påpekat att vi i krig skiljer på värdiga offer och ovärdiga offer. De förra är de som håller på oss i väst, de senare sådana som sticker upp emot oss

PS 2: Programmet ”Vrakletarna” i SvT den 3/1 nämnde att Wilhelm Gustloff, Goya och Steuben sänktes, men det var många fler båtar som torpederades. Inte heller framgick det av programmet att Steuben var ett lasarettsfartyg fullt av sårade soldater och sjukvårdspersonal. Det uppgavs att Goya med sina uppåt 7000 döda var den värsta katastrofen. Det trodde man tidigare men genom Heinz Schöns forskningar har det framkommit att över 9000 människor följde Wilhelm Gustloff i djupet.

PS 3: Så här säger i Aftonbladet marinarkeologen Björn Hagberg om vraken:
– Det saknar helt motstycke. Det var hemskt.
Och dykaren Johan Candert tillägger:
--På Goya låg det skelett överallt. Hon sjönk på bara sju minuter och i lastrummen där flyktingarna fanns låg meterhögar med skelett.



1 kommentar:

  1. Anonym8:37 fm

    ------"Den allra mest onödiga tragedin inträffade fyra dagar efter Hitlers död och fem dagar före krigsslutet. Den här gången var det inte sovjetiska ubåtar som var i farten utan det bragdomsusade brittiska flyget. Det hade veckorna innan i fullt dagsljus tre gånger angripit den svenska Röda korsexpeditionens vita bussar, trots att dessa hade stora röda kors och svenska flaggor på taken. Tjugo kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück liksom den svenske chauffören Erik Ringman dödades. (Hade Ringman liksom Raoul Wallenberg dödats av ryssar hade denne räddare av lägerfångar kanske inte blivit så bortglömd). Den 3 maj 1945 sänkte brittiskt flyg fartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten nära Lübeck. 7000 fångar av olika nationaliteter från lägret Neuengamme dödades. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.----"

    GRATULERAR,för en gångs skull inte så vinklat! Betyg B+ !

    Men de brittiska flygplanen angrep säkert inte röda korskonvojen avsiktligt. De hade infrmerats om de vita bussarna och hade lovat att respektera dem, dock utan att kunna lämna några absoluta garantier för det eftersom misstag ju alltid kan ske.

    Det hände också flera gånger när de vita bussarna färdades i Tyskland att brittiska plan dök mot dem men avbröt anfallet när de upptäckte de röda korsen på busstaken. De kan dock vara svåra att se om fordonen t.ex. färdas genom en skogsallé.

    Beträffande tragedin vid Neuengamme var de tyska fartygen INTE RÖDAKORSFLAGGADE, vilket krävs för att de enligt konventioner skall kunna respekteras som lasarettsfartyg! Britterna måste då ju kunna tro, eftersom kriget fortfarande pågick, att de var trupptransportfartyg.

    Vad den ansvarige för sjöfärden från Neuengamme hade för avsikter är visst fortfarande oklart, men det mesta talar faktiskt för att han tänkte kasta de 7000 fångarna i havet!

    SvaraRadera