När atombomben detonerade i Hiroshima var den japanska flickan Sadako 1 år. Hon överlevde men tio år senare insjuknade hon liksom många andra i leukemi på grund av den radioaktiva strålningen. Enligt en sägen skulle man klara sig om man vek 1000 papperstranor. Hon hann vika 644 tranor, innan hon dog, tolv år gammal. Hennes kamrater fortsatte att vika tranor och i Hiroshima är de sen dess symboler i kampen mot massförintelsevapen.
Eleanor Coerr skrev för många år sedan illustrerade böcker om ”Sadako och de tusen papperstranorna”. I Hiroshima finns en staty som avbildar Sadako och har en trana i toppen. Och den 6 augusti hänger papperstranor överallt i Hiroshima
söndag, juli 31
AUSSIG 1945. SREBRENICA 1995
I dag (31 juli) är det precis 60 år sen ”massakern i Aussig” inträffade. Staden ligger i Tjeckien vid Elbe och heter nu Usti nad Labem. Den 31 juli 1945, nästan tre månader efter krigsslutet, inträffade en explosion utanför denna sudettyska stad. Den skylldes på tyskarna De var lätt igenkända, för de var tvungna att bära en vit armbindel, ungefär som judarna i Nazityskland tvingades bära en Davidsstjärna.
En massa tyskar mördades. En tjeckisk tjänsteman berättade:
"Militären omringade Elbebroarna. De tyskar som återvände från jobbet med sina vita armbindlar blev de första offren på Benesj-bron. Militären deltog i mördandet. En mor, som drog sitt barn i en vagn över bron, slogs ihjäl med käppar och slängdes med sitt barn över broräcket ner i Elbe under följeeld från maskingevär.
En annan tilldragelse som fastnade i mitt minne och som kommer att följa mig hela livet, var den tyske antifascist som efter fyra år i koncentrationsläger hade kommit tillbaka och nu arbetade som montör. Denne tyske kämpe mot fascismen slet man håret av och sköt sedan sönder magen på. Han dog på fläcken.”
Den vetenskapliga tyska kommission, som på 1950-talet utvärderade ögonvittnesberättelser uppger att mellan 1000 och 2700 tyskar blev offer för massakern. Men den förlitade sig alltså på ögonvittnen, inte den mest trovärdiga av källor. Tjeckiska historiker har reducerat antalet tyska offer till något hundratal. Kanske kommer den amerikanske professorn Alfred M. de Zayas närmast sanningen, när han gissar att cirka 400 tyskar dödades?
Det är tacksamt att betvivla höga siffror på mördade tyskar, de mest ”ovärdiga” av offer. Man riskerar inga protester. Protester och fördömanden riskerar man däremot om man kritiskt granskar sifferuppgifter på ”värdiga” offer. I väst har vi de senaste åren betraktat serberna som ”ovärdiga” och deras motståndare som högst ”värdiga” offer
För tre veckor sen hade alla medier stort uppslagna skildringar av ”massakern i Srebrenica”. Det var då precis tio år sen den inträffade. Vi fick veta att serberna lät avrätta 8000 muslimska fångar. Siffran är i alla fall betydligt lägre än vad dåvarande tyske försvarsministern Scharping angav 1999 inför Nato-anfallet på Jugoslavien. Han klämde i TV till med 30 000 mördade i Srebrenica, men så gällde det ju också att få med Tyskland i krig –för första gången sedan 1945.
Men var det 8000? Vi såg på TV för tre veckor sedan en mängd kistor vid minnesdagen i Srebrenica. Men det var ingalunda flera tusen? Och när man intensivt grävt för att hitta kroppar har man långt ifrån hittat 8000. Och av dem man hittat, hur många hade stupat i strider och hur många var rentav stupade serber?
En av alla medier uppmärksammad video visar en grym serbisk avrättning av sex unga muslimska fångar. Utan tvekan en krigsförbrytelse. Men sex mördade blir inte utan vidare 8000. Det här sägs med all respekt för alla offer och för att påminna om att krigets främsta metod är att döda så många av sina motståndare som möjligt. Och säg mig ett krig där krigsfångar inte mördats på alla sidor?
Under Natos 78 dygns bombningar av Jugoslavien uppgav propagandan att serberna begick ”folkmord” (vad är förresten krig och bombningar för något annat än just folkmord?) genom att nog ha avlivat 100 000 eller 200 000 eller rentav 500 000 kosovoalbaner. Sedan har man intensivt grävt för att hitta alla kropparna men man har hittat 4000. Hur många av dem som var serber eller offer för Natobombningarna är förstås svårt att avgöra.
Vi ska hedra alla offer för krigets vansinne. Men vi hedrar dem inte genom att i hitta på ett antal offer som aldrig fanns.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1039) 2005-07-31
En massa tyskar mördades. En tjeckisk tjänsteman berättade:
"Militären omringade Elbebroarna. De tyskar som återvände från jobbet med sina vita armbindlar blev de första offren på Benesj-bron. Militären deltog i mördandet. En mor, som drog sitt barn i en vagn över bron, slogs ihjäl med käppar och slängdes med sitt barn över broräcket ner i Elbe under följeeld från maskingevär.
En annan tilldragelse som fastnade i mitt minne och som kommer att följa mig hela livet, var den tyske antifascist som efter fyra år i koncentrationsläger hade kommit tillbaka och nu arbetade som montör. Denne tyske kämpe mot fascismen slet man håret av och sköt sedan sönder magen på. Han dog på fläcken.”
Den vetenskapliga tyska kommission, som på 1950-talet utvärderade ögonvittnesberättelser uppger att mellan 1000 och 2700 tyskar blev offer för massakern. Men den förlitade sig alltså på ögonvittnen, inte den mest trovärdiga av källor. Tjeckiska historiker har reducerat antalet tyska offer till något hundratal. Kanske kommer den amerikanske professorn Alfred M. de Zayas närmast sanningen, när han gissar att cirka 400 tyskar dödades?
Det är tacksamt att betvivla höga siffror på mördade tyskar, de mest ”ovärdiga” av offer. Man riskerar inga protester. Protester och fördömanden riskerar man däremot om man kritiskt granskar sifferuppgifter på ”värdiga” offer. I väst har vi de senaste åren betraktat serberna som ”ovärdiga” och deras motståndare som högst ”värdiga” offer
För tre veckor sen hade alla medier stort uppslagna skildringar av ”massakern i Srebrenica”. Det var då precis tio år sen den inträffade. Vi fick veta att serberna lät avrätta 8000 muslimska fångar. Siffran är i alla fall betydligt lägre än vad dåvarande tyske försvarsministern Scharping angav 1999 inför Nato-anfallet på Jugoslavien. Han klämde i TV till med 30 000 mördade i Srebrenica, men så gällde det ju också att få med Tyskland i krig –för första gången sedan 1945.
Men var det 8000? Vi såg på TV för tre veckor sedan en mängd kistor vid minnesdagen i Srebrenica. Men det var ingalunda flera tusen? Och när man intensivt grävt för att hitta kroppar har man långt ifrån hittat 8000. Och av dem man hittat, hur många hade stupat i strider och hur många var rentav stupade serber?
En av alla medier uppmärksammad video visar en grym serbisk avrättning av sex unga muslimska fångar. Utan tvekan en krigsförbrytelse. Men sex mördade blir inte utan vidare 8000. Det här sägs med all respekt för alla offer och för att påminna om att krigets främsta metod är att döda så många av sina motståndare som möjligt. Och säg mig ett krig där krigsfångar inte mördats på alla sidor?
Under Natos 78 dygns bombningar av Jugoslavien uppgav propagandan att serberna begick ”folkmord” (vad är förresten krig och bombningar för något annat än just folkmord?) genom att nog ha avlivat 100 000 eller 200 000 eller rentav 500 000 kosovoalbaner. Sedan har man intensivt grävt för att hitta alla kropparna men man har hittat 4000. Hur många av dem som var serber eller offer för Natobombningarna är förstås svårt att avgöra.
Vi ska hedra alla offer för krigets vansinne. Men vi hedrar dem inte genom att i hitta på ett antal offer som aldrig fanns.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1039) 2005-07-31
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1039) 2005-07-31 till ....
....till Jan Öberg i TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning), som påpekar att atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki var terrorism och bland annat tillägger: ”I 50 år har miljoner civila varit gisslan för små kärnvapeneliter, som aldrig skulle våga folkomröstningar om kärnvapnens existens”
....till det Tuff-gäng, som finns i Tyresö centrum på lördag den 6 augusti kl 10.30—14, på dagen 60 år efter det att Hiroshima förintades av en atombomb. De står under banderollen ALDRIG MER HIROSHIMA
....till Erika Husberg och Monica Schelin, som av Astrid Hellström lärt sig att vika papperstranor och som i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 i dag söndag (31/7) kl 18.30 kommer att lära ut detta inför Hiroshimadagen på lördag. I Hiroshima är papperstranor symbolen för kampen mot massförintelsevapen. (Se förklaring ovan)
....till Kvinnor för Fred, som tillsammans med Läkare mot Kärnvapen, Artister för Fred och Svenska Kvinnors Vänsterförbund ordnar en manifestation på Norrmalmstorg kl 13-16 på Hiroshimadagen den 6 augusti
....till den amerikanska politikern Barbara Lee, som var den enda i kongressen som häromåret röstade mot Irakkriget. Nu tillhör hon tillsammans med bland andra Erni Friholt (Fredsrörelsen på Orust) de 1000 kvinnor som nominerats till Nobels fredspris.
....till den amerikanska antikrigsgrupp, som kallas ”de rasande farmödrarna” (raging grannies) och som nu hotas av åtal efter att ha demonstrerat vid ett rekryteringskontor. Men Pat Birnie, 75, hävdar att de bara ville ta värvning och ersätta sina barnbarn i Irak, så att dessa kunde hemförlovas..
....till tidskriften ”Pennan & Svärdet” (det är första gången den rosas här), som publicerat en intressant uppsats av Lennart Westberg, duktig militärhistoriker.. Den har rubriken ”Slaget om Berlin 1945 och den svenska legationen”. Det är delvis en otäck läsning, ”fasor som inte går att beskriva”. Det tog en vecka att efteråt bland Berlins ruiner ta hand om alla döda soldater och civila. En märklig diplomatisk självcensur präglar den svenske legationssekreteraren Hugo Ärnfast, när han efter kriget lakoniskt skriver: ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag tycker man inte bör ingå på”. Det var bland annat 100 000 tyska flickor och kvinnor som våldtogs. Många utsattes för massvåldtäkter eller våldtogs gång på gång. Inte undra på att cirka 10 000 flickor och kvinnor dog av övergreppen bara i Berlin.
....till Sundsvalls Tidning, som kommenterar det aktuella bidragsfuskandet. Man får bidrag, påpekar tidningen, om man använder de rätta nyckelorden, innefraserna och de trendriktiga schablonerna. Det är inte lika viktigt vad pengarna ger för resultat. I Tuff har vi ju lessnat på att man mindre fäster sig vid hur mycket bra och ekonomiskt som görs för Tuff-pengar i Indien än vilka tjusigheter vi formulerar i ansökningar och rapporter. Att vi genom att arbeta frivilligt inte har några administrativa kostnader som belastar insamlingen av pengar verkar heller inte vara någon merit hos bidraggivande organisationer.
...till flera som i veckan reagerat på Radio Tuff, t ex Konny Eriksson i Uppsala, som visserligen är konsekvent negativ och menar att vi visat ringaktning för det religiösa, men kritik är långt bättre än inga reaktioner alls. Ingrid Ternert i Göteborg kommenterar förra veckans krönika ”Verkligheten och den religiösa mångfalden”. Ingrid är mycket Irakkunnig och hörs senare i dagens Radio Tuff
....till Sven Lionell, Jörgen Toressons trio samt Astrid och Rolf Rang, som i onsdagskväll ledde allsång på Notholmen. Under de två närmaste onsdagarna nu den 3 augusti och sedan den 10 augusti är det samma fina underhållning på Notholmen från kl 19. Nu på onsdag är förresten Radio Tuffs programledare, Åke Sandin, kvällens gäst.
....till det Tuff-gäng, som finns i Tyresö centrum på lördag den 6 augusti kl 10.30—14, på dagen 60 år efter det att Hiroshima förintades av en atombomb. De står under banderollen ALDRIG MER HIROSHIMA
....till Erika Husberg och Monica Schelin, som av Astrid Hellström lärt sig att vika papperstranor och som i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 i dag söndag (31/7) kl 18.30 kommer att lära ut detta inför Hiroshimadagen på lördag. I Hiroshima är papperstranor symbolen för kampen mot massförintelsevapen. (Se förklaring ovan)
....till Kvinnor för Fred, som tillsammans med Läkare mot Kärnvapen, Artister för Fred och Svenska Kvinnors Vänsterförbund ordnar en manifestation på Norrmalmstorg kl 13-16 på Hiroshimadagen den 6 augusti
....till den amerikanska politikern Barbara Lee, som var den enda i kongressen som häromåret röstade mot Irakkriget. Nu tillhör hon tillsammans med bland andra Erni Friholt (Fredsrörelsen på Orust) de 1000 kvinnor som nominerats till Nobels fredspris.
....till den amerikanska antikrigsgrupp, som kallas ”de rasande farmödrarna” (raging grannies) och som nu hotas av åtal efter att ha demonstrerat vid ett rekryteringskontor. Men Pat Birnie, 75, hävdar att de bara ville ta värvning och ersätta sina barnbarn i Irak, så att dessa kunde hemförlovas..
....till tidskriften ”Pennan & Svärdet” (det är första gången den rosas här), som publicerat en intressant uppsats av Lennart Westberg, duktig militärhistoriker.. Den har rubriken ”Slaget om Berlin 1945 och den svenska legationen”. Det är delvis en otäck läsning, ”fasor som inte går att beskriva”. Det tog en vecka att efteråt bland Berlins ruiner ta hand om alla döda soldater och civila. En märklig diplomatisk självcensur präglar den svenske legationssekreteraren Hugo Ärnfast, när han efter kriget lakoniskt skriver: ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag tycker man inte bör ingå på”. Det var bland annat 100 000 tyska flickor och kvinnor som våldtogs. Många utsattes för massvåldtäkter eller våldtogs gång på gång. Inte undra på att cirka 10 000 flickor och kvinnor dog av övergreppen bara i Berlin.
....till Sundsvalls Tidning, som kommenterar det aktuella bidragsfuskandet. Man får bidrag, påpekar tidningen, om man använder de rätta nyckelorden, innefraserna och de trendriktiga schablonerna. Det är inte lika viktigt vad pengarna ger för resultat. I Tuff har vi ju lessnat på att man mindre fäster sig vid hur mycket bra och ekonomiskt som görs för Tuff-pengar i Indien än vilka tjusigheter vi formulerar i ansökningar och rapporter. Att vi genom att arbeta frivilligt inte har några administrativa kostnader som belastar insamlingen av pengar verkar heller inte vara någon merit hos bidraggivande organisationer.
...till flera som i veckan reagerat på Radio Tuff, t ex Konny Eriksson i Uppsala, som visserligen är konsekvent negativ och menar att vi visat ringaktning för det religiösa, men kritik är långt bättre än inga reaktioner alls. Ingrid Ternert i Göteborg kommenterar förra veckans krönika ”Verkligheten och den religiösa mångfalden”. Ingrid är mycket Irakkunnig och hörs senare i dagens Radio Tuff
....till Sven Lionell, Jörgen Toressons trio samt Astrid och Rolf Rang, som i onsdagskväll ledde allsång på Notholmen. Under de två närmaste onsdagarna nu den 3 augusti och sedan den 10 augusti är det samma fina underhållning på Notholmen från kl 19. Nu på onsdag är förresten Radio Tuffs programledare, Åke Sandin, kvällens gäst.
lördag, juli 23
VERKLIGHETEN OCH DEN RELIGIÖSA MÅNGFALDEN
Det är sällan jag numera läser romaner. Verkligheten är alltför spännande och gåtfull för att göra det påhittade intressant. Men i måndags knallade jag iväg till Tyresö kommunbibliotek och lät för en gångs skull bli att låna en faktabok eller en debattbok. Det blev i stället en roman som jag sedan sträckläste på några få timmar. Om det nu är en roman, för jag tyckte den skildrade verkligheten här i Stockholms förorter. Den är skriven av Lena Andersson, kom ut 1999 och heter ”Var det bra så?”
Lena Andersson har nyligen väckt uppståndelse. Det var när hon den 9 juli var sommarpratare på Sveriges Radios P1. I förra veckans Radio Tuff kritiserades hennes program av Gunnel Wahlström, som tillhör dem som anmält programmet till granskningsnämnden. Gunnel är en intelligent människa och ortodox kristen och har på Tyresöradion insiktsfullt berättat bland annat om Valamo kloster i Ladoga och Katarinaklostret på Sinai.
Efter intervjun med Gunnel lyckades jag lyssna på Lena Anderssons program. Där ägnade hon en dryg timme åt att med bibelcitat ifrågasätta den gängse bilden av Jesus Kristus. Han var manipulativ, en översittare som kom med ständiga pekpinnar, krävde allt av sina närstående, också att de skulle strunta i sina närmaste. Den som inte är med mig är emot mig, skall han ha sagt och Lena Andersson passade på att spela upp, när George W Bush som bekant sade detsamma. Hon menade att de många i den kristna mittfåran väljer ut det fina och goda i Jesu förkunnelse, medan sekteristerna tar fasta på det andra.
Jag tyckte att hennes radioprogram var intressant, men det beror antagligen på att jag är religiöst obegåvad. Kanske är Lena Andersson något så ovanligt som en människa som vågar ställa allmänt omfattade och slött accepterade åsikter under debatt. I sin debutbok ”Var det bra så?” låter hon en massa ungdomar i Stockholmsförorten ”Stensby” komma till tals. Det handlar om Rinkeby och Tensta, där hon själv växte upp från 1970, när hon föddes.
Boken är full av tonårssnack. Det är ungdomar av olika etnisk bakgrund, alla lika ängsliga att ha kompisar och många benägna att mobba varandra och sina lärare. Föräldrar och andra vuxna skymtar förbi i bakgrunden, mest som ensamma morsor och våldsamma och kriminella farsor. Ett rånmord här, ett självmord där.
På bokens omslagsblad förklarar hon: ”Utan fria ord kan man inte tänka fria tankar. Det finns ord som ägs av någon annan och med dem följer ägarnas påbjudna tankar”. Huvudperson är Lotta Svensson, kanske författarens alter ego? När eleverna får till uppgift att skriva manifest mot rasism blir läraren förskräckt, för Lotta skriver så här:
Fröken, vilken planet är du ifrån?
Får jag besöka den så att jag förstår,
precis hur tankegången går.
En sten som låg i fickans linning,
fördes mot Bassams broders tinning.
Förklara för mig så att jag förstår,
att det är rasism att slå en algerier med sten,
men inte att krossa en svennes ben
Fröken, är det bra på din planet?
är den kringvärvd av staket?
Jag heter Svensson som du vet,
Med det följer oundvikligt ett paket:
svenssonhoran snorar ur sin svenssonfitta.
Med turen har jag sluppit
förnamnen Ulla och Britta
Nej, så skriver man bara om man som tonåring lever i verkligheten och ännu inte lärt sig att beskriva den på det trendigt korrekta sättet. Lena Andersson har en bitande skildring av en kvinnlig journalist som i innekläder och med inneåsikter vallfärdar till förorten. När Lotta Svensson intervjuas om vad hon tycker om islam, svarar hon.
-- Det är inget vidare det heller
Då anklagar journalisten Lotta för att vara intolerant mot religiös mångfald och Lotta tillrättavisas::
-- Jag har fått nog av den här inskränktheten. Vi får faktiskt försöka skärpa oss allihop och jobba med vår tolerans.
-- Jag är ateist, svarar Lotta. Och motståndare mot varje form av vidskeplig utbredning, oavsett vad den kallar sig.
--------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1038) 2005-07-24
Lena Andersson har nyligen väckt uppståndelse. Det var när hon den 9 juli var sommarpratare på Sveriges Radios P1. I förra veckans Radio Tuff kritiserades hennes program av Gunnel Wahlström, som tillhör dem som anmält programmet till granskningsnämnden. Gunnel är en intelligent människa och ortodox kristen och har på Tyresöradion insiktsfullt berättat bland annat om Valamo kloster i Ladoga och Katarinaklostret på Sinai.
Efter intervjun med Gunnel lyckades jag lyssna på Lena Anderssons program. Där ägnade hon en dryg timme åt att med bibelcitat ifrågasätta den gängse bilden av Jesus Kristus. Han var manipulativ, en översittare som kom med ständiga pekpinnar, krävde allt av sina närstående, också att de skulle strunta i sina närmaste. Den som inte är med mig är emot mig, skall han ha sagt och Lena Andersson passade på att spela upp, när George W Bush som bekant sade detsamma. Hon menade att de många i den kristna mittfåran väljer ut det fina och goda i Jesu förkunnelse, medan sekteristerna tar fasta på det andra.
Jag tyckte att hennes radioprogram var intressant, men det beror antagligen på att jag är religiöst obegåvad. Kanske är Lena Andersson något så ovanligt som en människa som vågar ställa allmänt omfattade och slött accepterade åsikter under debatt. I sin debutbok ”Var det bra så?” låter hon en massa ungdomar i Stockholmsförorten ”Stensby” komma till tals. Det handlar om Rinkeby och Tensta, där hon själv växte upp från 1970, när hon föddes.
Boken är full av tonårssnack. Det är ungdomar av olika etnisk bakgrund, alla lika ängsliga att ha kompisar och många benägna att mobba varandra och sina lärare. Föräldrar och andra vuxna skymtar förbi i bakgrunden, mest som ensamma morsor och våldsamma och kriminella farsor. Ett rånmord här, ett självmord där.
På bokens omslagsblad förklarar hon: ”Utan fria ord kan man inte tänka fria tankar. Det finns ord som ägs av någon annan och med dem följer ägarnas påbjudna tankar”. Huvudperson är Lotta Svensson, kanske författarens alter ego? När eleverna får till uppgift att skriva manifest mot rasism blir läraren förskräckt, för Lotta skriver så här:
Fröken, vilken planet är du ifrån?
Får jag besöka den så att jag förstår,
precis hur tankegången går.
En sten som låg i fickans linning,
fördes mot Bassams broders tinning.
Förklara för mig så att jag förstår,
att det är rasism att slå en algerier med sten,
men inte att krossa en svennes ben
Fröken, är det bra på din planet?
är den kringvärvd av staket?
Jag heter Svensson som du vet,
Med det följer oundvikligt ett paket:
svenssonhoran snorar ur sin svenssonfitta.
Med turen har jag sluppit
förnamnen Ulla och Britta
Nej, så skriver man bara om man som tonåring lever i verkligheten och ännu inte lärt sig att beskriva den på det trendigt korrekta sättet. Lena Andersson har en bitande skildring av en kvinnlig journalist som i innekläder och med inneåsikter vallfärdar till förorten. När Lotta Svensson intervjuas om vad hon tycker om islam, svarar hon.
-- Det är inget vidare det heller
Då anklagar journalisten Lotta för att vara intolerant mot religiös mångfald och Lotta tillrättavisas::
-- Jag har fått nog av den här inskränktheten. Vi får faktiskt försöka skärpa oss allihop och jobba med vår tolerans.
-- Jag är ateist, svarar Lotta. Och motståndare mot varje form av vidskeplig utbredning, oavsett vad den kallar sig.
--------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1038) 2005-07-24
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1038) 05-07-24 till....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1038) 05-07-24 till....
....till gandhianen Jan Viklund, som påminner om att det är två veckor till 60-årsdagarna av Hiroshimas och Nagasakis förintelser: ”Hundra dödade människor är ett avskyvärt terroristdåd. Hundratusentals döda är en militär offensiv”. Han citerar också Londons borgmästare Ken Livingstone, som i onsdags (20/7) på BBC sa: ”Västliga regeringar har varit så skräckslagna över att förlora sina bränsletillgångar att man fortsatt intervenera i Mellanöstern.....Decennier av brittisk och amerikansk intervention i oljerika Mellanöstern motiverade bombmännen." Och Jan påminner om Tage Danielssons ord:
”Med tanke på all terror som är laglig
är avskyns relativitet beklaglig”
....till den ansvariga för ”sommarbloggarna” på Aftonbladet, som i torsdags (21/7) presenterade Radio Tuffs Åke Sandin med anledning av hans blogg ”Förbannad pacifist”, som har adressen www.tuffsandin.blogspot.com Redan under torsdagsdygnet besöktes bloggen av 855 personer. Åke har en andra blogg, som har adressen www.vedebesegrade.blogspot.com
....till FN:s särskilde rapportör om rätten till mat, Jean Ziegler, som påminner om den ständigt pågående massdöden bland barn: ”Var femte sekund dör ett barn av hunger eller hungerrelaterade sjukdomar”. Utslaget på ett år blir det drygt sex miljoner döda barn.
....till Sveriges Radios Studio Ett, som i tisdags (19/7) hade ett inslag om konferensen i New York om det civila samhällets möjligheter att förhindra krigiska konflikter. I programmet intervjuades bland andra Anna Åkerlund från Kristna Freds (I Radio Tuff den 10 juli berättade Suzanne Viklund om denna konferens som hon skulle delta i)
....till Aftonbladets Åsa Linderborg som i onsdags (20/7) visar att hon är historiker genom att punktera påståendet om att terrorn inget har att göra med västmakternas politik i Mellanöstern. Det brukar då framhållas att 11 september 2001 inträffade långt före anfallet på Irak. Linderborg skriver: ”Som om USA:s inblandning i Mellanöstern började i och med bombningarna 2003. Okänsligheten för USA:s brottsliga agerande i regionen allt sedan andra världskrigets slut - för att inte tala om hur Storbritannien direkt eller indirekt har härjat där allt sedan 1800-talet - visar mer på ideologisk blockering än okunskap. Jag betvivlar att ens den vetenskapliga rapport som skrivits av det ansedda Chatham House, som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak, får bombliberalerna att nyansera sig.”
....till den kanadensiska tidningen Toronto Stars Olivia Ward, som (16/7) påpekar att en halv miljon människor årligen dödas av ”small arms”, alltså pistoler, gevär, granater etc. Hälften av dessa mord sker utanför världens krigszoner. Det finns 640 miljoner skjutvapen i världen. En tredjedel av dessa finns i USA, som nästan har ett skjutvapen per person - barn och åldringar inräknade.
....till Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, som fortsätter att rapportera om arbetet att förbättra förhållandena för stambefolkningen (tribals) i de hundratals små byarna i Dharampur (sydöstra Gujarat). Det stora problemet nu är jordförstöringen på grund av de häftiga regnen. Representanter för byarna skall träffas för att planera det fortsatta arbetet med att hindra jord att spolas bort av regnen. Under de senaste fem åren har 270 små dammar (check dams) byggts av lokalbefolkningen med pengar från Tuff. Nu planeras ytterligare 100 sådana dammar. Skolan i Tamachhadi är en av sex ”Tuff-skolorna” i Dharampur och har nu också 70 elever i klasserna 8-9. Distributionen av mangoplantor fortsätter.
....till den perfekta presenten, Tuffs “mangogram”, som bidragit till de 55 000 mangoträd som planterats i indiska Dharampur. I veckan har exempelvis Åsne och Lennart Liedén köpt mangogram för att gratulera en vän som fyller 70 år. De betalade 350 kr, för då blir det just 70 mangoträd i Indien.
....till solidariska människor, som stöder Tuff genom gåvor på plusgiro 16 01 37 - 6. Det kan man också använda för medlemskap: Årsavgift: 200 kr för enskild. 80 kr för familjemedlem
....till gandhianen Jan Viklund, som påminner om att det är två veckor till 60-årsdagarna av Hiroshimas och Nagasakis förintelser: ”Hundra dödade människor är ett avskyvärt terroristdåd. Hundratusentals döda är en militär offensiv”. Han citerar också Londons borgmästare Ken Livingstone, som i onsdags (20/7) på BBC sa: ”Västliga regeringar har varit så skräckslagna över att förlora sina bränsletillgångar att man fortsatt intervenera i Mellanöstern.....Decennier av brittisk och amerikansk intervention i oljerika Mellanöstern motiverade bombmännen." Och Jan påminner om Tage Danielssons ord:
”Med tanke på all terror som är laglig
är avskyns relativitet beklaglig”
....till den ansvariga för ”sommarbloggarna” på Aftonbladet, som i torsdags (21/7) presenterade Radio Tuffs Åke Sandin med anledning av hans blogg ”Förbannad pacifist”, som har adressen www.tuffsandin.blogspot.com Redan under torsdagsdygnet besöktes bloggen av 855 personer. Åke har en andra blogg, som har adressen www.vedebesegrade.blogspot.com
....till FN:s särskilde rapportör om rätten till mat, Jean Ziegler, som påminner om den ständigt pågående massdöden bland barn: ”Var femte sekund dör ett barn av hunger eller hungerrelaterade sjukdomar”. Utslaget på ett år blir det drygt sex miljoner döda barn.
....till Sveriges Radios Studio Ett, som i tisdags (19/7) hade ett inslag om konferensen i New York om det civila samhällets möjligheter att förhindra krigiska konflikter. I programmet intervjuades bland andra Anna Åkerlund från Kristna Freds (I Radio Tuff den 10 juli berättade Suzanne Viklund om denna konferens som hon skulle delta i)
....till Aftonbladets Åsa Linderborg som i onsdags (20/7) visar att hon är historiker genom att punktera påståendet om att terrorn inget har att göra med västmakternas politik i Mellanöstern. Det brukar då framhållas att 11 september 2001 inträffade långt före anfallet på Irak. Linderborg skriver: ”Som om USA:s inblandning i Mellanöstern började i och med bombningarna 2003. Okänsligheten för USA:s brottsliga agerande i regionen allt sedan andra världskrigets slut - för att inte tala om hur Storbritannien direkt eller indirekt har härjat där allt sedan 1800-talet - visar mer på ideologisk blockering än okunskap. Jag betvivlar att ens den vetenskapliga rapport som skrivits av det ansedda Chatham House, som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak, får bombliberalerna att nyansera sig.”
....till den kanadensiska tidningen Toronto Stars Olivia Ward, som (16/7) påpekar att en halv miljon människor årligen dödas av ”small arms”, alltså pistoler, gevär, granater etc. Hälften av dessa mord sker utanför världens krigszoner. Det finns 640 miljoner skjutvapen i världen. En tredjedel av dessa finns i USA, som nästan har ett skjutvapen per person - barn och åldringar inräknade.
....till Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, som fortsätter att rapportera om arbetet att förbättra förhållandena för stambefolkningen (tribals) i de hundratals små byarna i Dharampur (sydöstra Gujarat). Det stora problemet nu är jordförstöringen på grund av de häftiga regnen. Representanter för byarna skall träffas för att planera det fortsatta arbetet med att hindra jord att spolas bort av regnen. Under de senaste fem åren har 270 små dammar (check dams) byggts av lokalbefolkningen med pengar från Tuff. Nu planeras ytterligare 100 sådana dammar. Skolan i Tamachhadi är en av sex ”Tuff-skolorna” i Dharampur och har nu också 70 elever i klasserna 8-9. Distributionen av mangoplantor fortsätter.
....till den perfekta presenten, Tuffs “mangogram”, som bidragit till de 55 000 mangoträd som planterats i indiska Dharampur. I veckan har exempelvis Åsne och Lennart Liedén köpt mangogram för att gratulera en vän som fyller 70 år. De betalade 350 kr, för då blir det just 70 mangoträd i Indien.
....till solidariska människor, som stöder Tuff genom gåvor på plusgiro 16 01 37 - 6. Det kan man också använda för medlemskap: Årsavgift: 200 kr för enskild. 80 kr för familjemedlem
söndag, juli 17
VÅRT BEHOV AV UPPMUNTRAN
Det är helt ljuvligt att få uppleva en sommar igen. Samtidigt känns det lite ödsligt, när Sverige nu har ”stängt” några veckor. Bostadsområdet verkar nästan avfolkat, så nu blir det färre möten med medmänniskor och därmed också mindre av det tankeutbyte som kan inspirera till något vettigt i sommarsolen.
Det blir också mindre av den uppmuntran vi alla är beroende av. För inte blir man uppmuntrad av att ett femtiotal oskyldiga Londonbor sprängs till döds eller att några dagar senare 24 irakiska barn också faller offer för samma fanatism. Jag kan förstå att man av olika skäl kan begå självmord. Det blir ibland begripligt, också när det görs i politiskt syfte. De buddhistmunkar som brände sig till döds i protest mot Vietnamkriget påverkade vår syn på denna masslakt. Den tjeckiske studenten Jan Palach begick självmord i protest mot Warszawa-paktens ockupation av landet 1968 och blev en symbol för den icke-våldsliga kampen mot ockupanterna.
Ingen av dessa tog dock livet av en massa andra människor och det är här min fattningsförmåga inte räcker till. Jag känner mig lika deprimerad som dum. Tänker på Voltaires Candide, som ville så väl. Det slutade med att han desillusionerad vände världen ryggen för att odla sin trädgård.
Jag har ingen trädgård, men faktum är att jag i veckan gjort en liten insats. Utanför porten har den förträffliga bostadsrättsföreningen anlagt ett litet smultronland -- med kollektiva bär om man kan uttrycka det så. För några dar sen såg plantorna i sommarhettan bedrövliga ut, nästan förtorkade. Då börjades jag bära hinkar med vatten nerför de två trapporna och pytsa ut över plantorna. Redan efter första dygnet kunde man se hur de repade sig. Och efter tre dagar såg de gröna och friska ut och prunkade med smultron. Själv åt jag inga men kände en väldig tillfredsställelse, ja uppmuntran över att ha uppnått önskat resultat.
Jo, jag är resultatberoende. När man gör radio också under sommaren är man inte överoptimistisk om resultatet, alltså lyssnarsiffrorna. Men varje kväll känner jag mig uppmuntrad. Det är när jag har handdiskat. Då ser jag resultatet – faktiskt alldeles glasklart, för just glasen skiner så fint och uppmuntrande där i diskstället.
Två huvudregler är viktiga i all pedagogik, alltifrån matte till tennis, ett ämne jag också fuskat i att lära ut. Det ena är att man förstår att det man själv kan och tycker är lätt kan vara väldigt svårt för andra som ännu inte lärt sig det. Det andra är att uppmuntra varje litet framsteg, för då leder det snabbt till flera. Positiv förstärkning tror jag mig minnas att det hette inom psykologin. Får vi lite uppmuntran kan vi alla lyfta oss i håret -- också vi i RFOS, RiksFörbundet för Ofrivilliga Skinnskallar.
Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff gör ännu under sin tjugonde sommar skäl för sitt namn. Det är ett tufft program med annorlunda och ibland grymt kritiska synpunkter. Men vi börjar varje sändning med att rundhänt dela ut ”veckans rosor”. Så här under sommaren i folktomma Bollmora är det mest olika skribenter som rosas men annars är det inte minst olika frivilligt arbetande Tuff-aktivister som uppmärksammas. De gör viktiga insatser, typ städar radiostudion, föreläser i skolor, står vid bokbord i köpcentrum eller tillbringar halva lördagar på styrelsemöten. Förhoppningsvis är det några som blir uppmuntrade av radiorosorna och kämpar vidare, oavlönat och ibland mot alla odds.
Lena Granhagen sjöng för länge sen in en LP med Wolf Biermanns låtar. När missmodet sätter in lyssnar jag just på den som heter ”Uppmuntran”. Dess fjärde strof lyder:
Nej, låt dig ej förbrukas
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17
Det blir också mindre av den uppmuntran vi alla är beroende av. För inte blir man uppmuntrad av att ett femtiotal oskyldiga Londonbor sprängs till döds eller att några dagar senare 24 irakiska barn också faller offer för samma fanatism. Jag kan förstå att man av olika skäl kan begå självmord. Det blir ibland begripligt, också när det görs i politiskt syfte. De buddhistmunkar som brände sig till döds i protest mot Vietnamkriget påverkade vår syn på denna masslakt. Den tjeckiske studenten Jan Palach begick självmord i protest mot Warszawa-paktens ockupation av landet 1968 och blev en symbol för den icke-våldsliga kampen mot ockupanterna.
Ingen av dessa tog dock livet av en massa andra människor och det är här min fattningsförmåga inte räcker till. Jag känner mig lika deprimerad som dum. Tänker på Voltaires Candide, som ville så väl. Det slutade med att han desillusionerad vände världen ryggen för att odla sin trädgård.
Jag har ingen trädgård, men faktum är att jag i veckan gjort en liten insats. Utanför porten har den förträffliga bostadsrättsföreningen anlagt ett litet smultronland -- med kollektiva bär om man kan uttrycka det så. För några dar sen såg plantorna i sommarhettan bedrövliga ut, nästan förtorkade. Då börjades jag bära hinkar med vatten nerför de två trapporna och pytsa ut över plantorna. Redan efter första dygnet kunde man se hur de repade sig. Och efter tre dagar såg de gröna och friska ut och prunkade med smultron. Själv åt jag inga men kände en väldig tillfredsställelse, ja uppmuntran över att ha uppnått önskat resultat.
Jo, jag är resultatberoende. När man gör radio också under sommaren är man inte överoptimistisk om resultatet, alltså lyssnarsiffrorna. Men varje kväll känner jag mig uppmuntrad. Det är när jag har handdiskat. Då ser jag resultatet – faktiskt alldeles glasklart, för just glasen skiner så fint och uppmuntrande där i diskstället.
Två huvudregler är viktiga i all pedagogik, alltifrån matte till tennis, ett ämne jag också fuskat i att lära ut. Det ena är att man förstår att det man själv kan och tycker är lätt kan vara väldigt svårt för andra som ännu inte lärt sig det. Det andra är att uppmuntra varje litet framsteg, för då leder det snabbt till flera. Positiv förstärkning tror jag mig minnas att det hette inom psykologin. Får vi lite uppmuntran kan vi alla lyfta oss i håret -- också vi i RFOS, RiksFörbundet för Ofrivilliga Skinnskallar.
Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff gör ännu under sin tjugonde sommar skäl för sitt namn. Det är ett tufft program med annorlunda och ibland grymt kritiska synpunkter. Men vi börjar varje sändning med att rundhänt dela ut ”veckans rosor”. Så här under sommaren i folktomma Bollmora är det mest olika skribenter som rosas men annars är det inte minst olika frivilligt arbetande Tuff-aktivister som uppmärksammas. De gör viktiga insatser, typ städar radiostudion, föreläser i skolor, står vid bokbord i köpcentrum eller tillbringar halva lördagar på styrelsemöten. Förhoppningsvis är det några som blir uppmuntrade av radiorosorna och kämpar vidare, oavlönat och ibland mot alla odds.
Lena Granhagen sjöng för länge sen in en LP med Wolf Biermanns låtar. När missmodet sätter in lyssnar jag just på den som heter ”Uppmuntran”. Dess fjärde strof lyder:
Nej, låt dig ej förbrukas
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1037) 05-07-17 till....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1037) 05-07-17 till....
....till den expakistanske författaren Tariq Ali, som bland annat skrivit boken ”Fundamentalisternas kamp”, där han analyserar både den muslimska och den västerländska fundamentalismen. I tisdagens DN (12/7) skriver han under rubriken ”LÖSNINGEN ÄR POLITISK” bland annat: ”Etablissemangets politiker har inte mycket stöd från unga och detta gäller särskilt i arabvärlden. Så länge västvärldens politiker för krig medan deras muslimska kollegor ser på i tystnad kommer unga människor att attraheras av grupper som utför slumpmässig hämnd.....Det huvudsakliga skälet till detta våld är våldet som åsamkas folken i den muslimska världen. Att bomba oskyldiga människor är lika barbariskr i Bagdad, Jenin och Kabul som det är i New York, Madrid och London. Erkänns inte detta kommer våldet att fortsätta.”
....till Göteborgs-Posten som i torsdags (14/7) publicerade en lång artikel av Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som bland annat skriver: ”Det "krig" mot terrorismen som världens stora makthavare har fört sedan den 11 september 2001 har bara lett till en upptrappad våldsspiral där våld från regeringarnas sida har mötts med än mer våld från terrorgrupper. USA har genom sitt globala korståg mot terrorn samt genom krigen i Afghanistan och Irak underblåst de antiamerikanska och fundamentalistiska stämningar bland terrorgrupper som man velat försvaga. Israeliska hämndaktioner, dödsskjutningar och övervåld mot palestinier har lett till än fler självmordsbombningar. Och ju längre Rysslands krigföring i Tjetjenien fortsätter desto fler rekryter hittar militanta fundamentalister bland den tjetjenska civilbefolkningen”. Frida Blom skriver positivt om Folkpartiets vakthållning kring fattigdomsbekämpning, demokrati och mänskliga rättigheter men tycker att partiet nu på tal om ”kriget mot terrorismen” använder medieutrymmet till utspel som luktar populism.
....till Dagens Nyheters Andreas Malm, som i torsdags (14/7) skriver under rubriken ”VAR ÄR MURBRÄCKAN? ISRAEL HOTAR INTERNATIONELL RÄTTSKIPNING” Han påminner om att det nu är ett år sen Haagdomstolen i klara ordalag dömde ut muren på Västbanken som olaglig. Han skriver bland annat: ”Med ett penndrag ska 55 000 palestinier stängas av från Jerusalem. Den upp till nio meter höga betongmuren ska byggas runt ännu flera hus”
....till fredsforskaren Jan Öberg (TFF), som på tal om det i veckan så aktuella Srebrenica skriver, att det inte finns några vettiga skäl att glömma eller förtiga andra fall av massakrer, etniska rensningar och terrorbombningar, i vilka andra oskyldiga människor har förlorat sina liv. Han skriver bland annat om Srebrenica: ”Det faktum att det finns olika källor och siffror för antalet saknade, dödade och flyttade förbises. Likaså ignoreras det faktum att det finns flera rapporter och olika åsikter om vad som verkligen hände och varför. Det faktum att den bosniske militärbefälhavaren i Srebrenica, Naser Oric, är åtalad vid Haagtribunalen förbises. Soldater från den holländska FN-bataljonen beskriver honom som ’en skurk, en rövare, en hallick och en mördare’.... Förbisett är också relationerna mellan den militära och politiska bosniska ledningen å ena sidan och Al Qaida och islamistiska nätverk å den andra. Ska vi verkligen tro att väst har dödat hundratusentals oskyldiga irakiska muslimer under de senaste 14 åren men har en sådan passion och solidaritet med bosniska muslimer? Knappast. Det är troligare att de ännu måste demonisera serberna, eftersom varje annan attityd och ett öppet erkännande av komplexiteten på Balkan skulle innebära tvivel på den förenklade svart-vita bild av konflikten som det internationella samfundet har använt på forna Jugoslavien sedan 1991”.
....till Nerikes Allehanda, som i onsdags (13/7) tog in ett inlägg av Jan Hagberg, som påminner om serbernas lidanden och bl a skriver: ”Om fred och försoning ska uppnås i det forna Jugoslavien måste allas krigsbrott erkännas – och beskrivas på ett sätt som de flesta berörda uppfattar som någorlunda hederligt. Försoning är knappast något som kan beordras fram på trots mot andras erfarenheter.” I Skånska Dagbladet i måndags (11/7) skrev Hagberg tillsammans med Karin Wegestål en liknande artikel, där de kritiserar medias ensidiga och förenklade propagandabild i fråga om forna Jugoslavien.
....till dem som fortsätter att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 också i sommar. I veckan har exempel Mario Almasio i Trollbäcken satt in 400 kr som gåva. På samma plusgiro kan man också bli medlem i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Årsavgift: 200 kr för enskild, 80 kr för övrig familjemedlem.
....till den expakistanske författaren Tariq Ali, som bland annat skrivit boken ”Fundamentalisternas kamp”, där han analyserar både den muslimska och den västerländska fundamentalismen. I tisdagens DN (12/7) skriver han under rubriken ”LÖSNINGEN ÄR POLITISK” bland annat: ”Etablissemangets politiker har inte mycket stöd från unga och detta gäller särskilt i arabvärlden. Så länge västvärldens politiker för krig medan deras muslimska kollegor ser på i tystnad kommer unga människor att attraheras av grupper som utför slumpmässig hämnd.....Det huvudsakliga skälet till detta våld är våldet som åsamkas folken i den muslimska världen. Att bomba oskyldiga människor är lika barbariskr i Bagdad, Jenin och Kabul som det är i New York, Madrid och London. Erkänns inte detta kommer våldet att fortsätta.”
....till Göteborgs-Posten som i torsdags (14/7) publicerade en lång artikel av Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som bland annat skriver: ”Det "krig" mot terrorismen som världens stora makthavare har fört sedan den 11 september 2001 har bara lett till en upptrappad våldsspiral där våld från regeringarnas sida har mötts med än mer våld från terrorgrupper. USA har genom sitt globala korståg mot terrorn samt genom krigen i Afghanistan och Irak underblåst de antiamerikanska och fundamentalistiska stämningar bland terrorgrupper som man velat försvaga. Israeliska hämndaktioner, dödsskjutningar och övervåld mot palestinier har lett till än fler självmordsbombningar. Och ju längre Rysslands krigföring i Tjetjenien fortsätter desto fler rekryter hittar militanta fundamentalister bland den tjetjenska civilbefolkningen”. Frida Blom skriver positivt om Folkpartiets vakthållning kring fattigdomsbekämpning, demokrati och mänskliga rättigheter men tycker att partiet nu på tal om ”kriget mot terrorismen” använder medieutrymmet till utspel som luktar populism.
....till Dagens Nyheters Andreas Malm, som i torsdags (14/7) skriver under rubriken ”VAR ÄR MURBRÄCKAN? ISRAEL HOTAR INTERNATIONELL RÄTTSKIPNING” Han påminner om att det nu är ett år sen Haagdomstolen i klara ordalag dömde ut muren på Västbanken som olaglig. Han skriver bland annat: ”Med ett penndrag ska 55 000 palestinier stängas av från Jerusalem. Den upp till nio meter höga betongmuren ska byggas runt ännu flera hus”
....till fredsforskaren Jan Öberg (TFF), som på tal om det i veckan så aktuella Srebrenica skriver, att det inte finns några vettiga skäl att glömma eller förtiga andra fall av massakrer, etniska rensningar och terrorbombningar, i vilka andra oskyldiga människor har förlorat sina liv. Han skriver bland annat om Srebrenica: ”Det faktum att det finns olika källor och siffror för antalet saknade, dödade och flyttade förbises. Likaså ignoreras det faktum att det finns flera rapporter och olika åsikter om vad som verkligen hände och varför. Det faktum att den bosniske militärbefälhavaren i Srebrenica, Naser Oric, är åtalad vid Haagtribunalen förbises. Soldater från den holländska FN-bataljonen beskriver honom som ’en skurk, en rövare, en hallick och en mördare’.... Förbisett är också relationerna mellan den militära och politiska bosniska ledningen å ena sidan och Al Qaida och islamistiska nätverk å den andra. Ska vi verkligen tro att väst har dödat hundratusentals oskyldiga irakiska muslimer under de senaste 14 åren men har en sådan passion och solidaritet med bosniska muslimer? Knappast. Det är troligare att de ännu måste demonisera serberna, eftersom varje annan attityd och ett öppet erkännande av komplexiteten på Balkan skulle innebära tvivel på den förenklade svart-vita bild av konflikten som det internationella samfundet har använt på forna Jugoslavien sedan 1991”.
....till Nerikes Allehanda, som i onsdags (13/7) tog in ett inlägg av Jan Hagberg, som påminner om serbernas lidanden och bl a skriver: ”Om fred och försoning ska uppnås i det forna Jugoslavien måste allas krigsbrott erkännas – och beskrivas på ett sätt som de flesta berörda uppfattar som någorlunda hederligt. Försoning är knappast något som kan beordras fram på trots mot andras erfarenheter.” I Skånska Dagbladet i måndags (11/7) skrev Hagberg tillsammans med Karin Wegestål en liknande artikel, där de kritiserar medias ensidiga och förenklade propagandabild i fråga om forna Jugoslavien.
....till dem som fortsätter att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 också i sommar. I veckan har exempel Mario Almasio i Trollbäcken satt in 400 kr som gåva. På samma plusgiro kan man också bli medlem i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Årsavgift: 200 kr för enskild, 80 kr för övrig familjemedlem.
SREBRENICA: ”VÄRDIGA” OCH ”OVÄRDIGA” OFFER
I måndags (11/7) var medierna fulla av rapporter om vad som hände under kriget i den bosniska staden Srebrenica för tio år sen. Skakande bilder av gråtande kvinnor och sorgsna barn fyllde oss med medlidande.
I torsdags (14/7) stod västvärlden stilla under två tysta minuter för de många offren för terrordådet i London.
Offren och deras anhöriga är värda all respekt och medkänsla. Ändå är det alltför lätt att under de senaste årens krig hitta ännu värre massakrer, som inte minneshålls med en enda tyst sekund.
Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky har påpekat att vi delar in offren i värdiga och ovärdiga. De människor som råkar bli offer för västliga anfall och bomber tillhör de ovärdiga. Deras grymma öden kan förbises.
En av Chomskys amerikanska meningsfränder är Edward S. Herman, professor vid Wharton School på universitetet i Pennsylvania. Nu har han skrivit en lång uppsats om händelserna i Srebrenica och vad som hände före och efter tragedin. Han sätter ”massakern i Srebrenica” inom citationstecken och kallar den för den största propagandatriumfen under krigen på Balkan.
Herman påpekar, att Srebrenica visserligen kallades för ”skyddat område” (safe area) och hade en liten holländsk FN-styrka som skydd. Men holländarna hade inte lyckats att demilitarisera staden. Där fanns en stor bosnisk-muslimsk militärenhet under ledning av den ökände Nasir Oric, sedermera åtalad i Haag. De muslimska soldaterna hade gjort ständiga utfall mot kringliggande serbiska byar, bränt, plundrat och dödat cirka 1300 serbiska bybor. Så sent som två veckor före serbernas anfall hade den serbiska byn Visjnica bränts ner och ett 40-tal serber dödats av muslimska soldater från Srebrenica.
Sen hände något märkligt. Regeringen i Sarajevo kallade hem den muslimske befälhavaren Nasir Oric. När så den serbiska attacken mot Srebrenica kom var de annars överlägsna muslimska styrkorna i förvirring. De försökte fly och många lyckades trots stora förluster att ta sig till säkert muslimskt område. Andra gav sig till fånga och bland dem mördades många av de hämndlystna serberna.
Professor Herman antyder, att den muslimska reträtten från det prisgivna Srebrenica hade syftet att låta serberna kompromettera sig och därigenom underlätta att Nato satte in flyg mot serberna. Det lyckades och Srebrenica kom dessutom att överskugga det som hände strax därefter. Det var när kroatiska styrkor med USA:s goda minne anföll Krajina, drev bort hundratusentals serber därifrån och dödade flera kvinnor och barn än serberna hade gjort i Srebrenica.
Muslimerna i Srebrenica anses av oss i väst vara ”värdiga” offer, som skall ihågkommas. Serberna i Krajina var däremot ”ovärdiga” offer, som vi kan glömma - och det har vi ju gjort. Inte heller har vi brytt oss om slutresultatet av blodigheterna och de etniska rensningarna på Balkan: Det är uppenbart att det är serberna som är de stora förlorarna, de i slutändan mest beklagansvärda offren. Hur många hundratusen etniskt rensade serber från Slavonien, Krajina och Kosovo är det nu som trängs i fattighuset Serbien?
Diana Johnstone har i sin bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) mera detaljerat nyanserat den ensidiga bilden av Balkankrigen. Det är märkligt hur orättvist hennes bok har brännmärkts av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda aktörer? Johnstone verkar förstå mera av krig än mittfårans firade debattörer, för så här skriver hon:
”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17
I torsdags (14/7) stod västvärlden stilla under två tysta minuter för de många offren för terrordådet i London.
Offren och deras anhöriga är värda all respekt och medkänsla. Ändå är det alltför lätt att under de senaste årens krig hitta ännu värre massakrer, som inte minneshålls med en enda tyst sekund.
Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky har påpekat att vi delar in offren i värdiga och ovärdiga. De människor som råkar bli offer för västliga anfall och bomber tillhör de ovärdiga. Deras grymma öden kan förbises.
En av Chomskys amerikanska meningsfränder är Edward S. Herman, professor vid Wharton School på universitetet i Pennsylvania. Nu har han skrivit en lång uppsats om händelserna i Srebrenica och vad som hände före och efter tragedin. Han sätter ”massakern i Srebrenica” inom citationstecken och kallar den för den största propagandatriumfen under krigen på Balkan.
Herman påpekar, att Srebrenica visserligen kallades för ”skyddat område” (safe area) och hade en liten holländsk FN-styrka som skydd. Men holländarna hade inte lyckats att demilitarisera staden. Där fanns en stor bosnisk-muslimsk militärenhet under ledning av den ökände Nasir Oric, sedermera åtalad i Haag. De muslimska soldaterna hade gjort ständiga utfall mot kringliggande serbiska byar, bränt, plundrat och dödat cirka 1300 serbiska bybor. Så sent som två veckor före serbernas anfall hade den serbiska byn Visjnica bränts ner och ett 40-tal serber dödats av muslimska soldater från Srebrenica.
Sen hände något märkligt. Regeringen i Sarajevo kallade hem den muslimske befälhavaren Nasir Oric. När så den serbiska attacken mot Srebrenica kom var de annars överlägsna muslimska styrkorna i förvirring. De försökte fly och många lyckades trots stora förluster att ta sig till säkert muslimskt område. Andra gav sig till fånga och bland dem mördades många av de hämndlystna serberna.
Professor Herman antyder, att den muslimska reträtten från det prisgivna Srebrenica hade syftet att låta serberna kompromettera sig och därigenom underlätta att Nato satte in flyg mot serberna. Det lyckades och Srebrenica kom dessutom att överskugga det som hände strax därefter. Det var när kroatiska styrkor med USA:s goda minne anföll Krajina, drev bort hundratusentals serber därifrån och dödade flera kvinnor och barn än serberna hade gjort i Srebrenica.
Muslimerna i Srebrenica anses av oss i väst vara ”värdiga” offer, som skall ihågkommas. Serberna i Krajina var däremot ”ovärdiga” offer, som vi kan glömma - och det har vi ju gjort. Inte heller har vi brytt oss om slutresultatet av blodigheterna och de etniska rensningarna på Balkan: Det är uppenbart att det är serberna som är de stora förlorarna, de i slutändan mest beklagansvärda offren. Hur många hundratusen etniskt rensade serber från Slavonien, Krajina och Kosovo är det nu som trängs i fattighuset Serbien?
Diana Johnstone har i sin bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) mera detaljerat nyanserat den ensidiga bilden av Balkankrigen. Det är märkligt hur orättvist hennes bok har brännmärkts av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda aktörer? Johnstone verkar förstå mera av krig än mittfårans firade debattörer, för så här skriver hon:
”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17
söndag, juli 10
”GODA KRIGARE”, SOM MÖRDAR CIVILA
”GODA KRIGARE”, SOM MÖRDAR CIVILA
(Följande krönika skrevs 1986 men är tyvärr fortfarande aktuell)
Inga är så självgoda som de goda krigarna. Deras oförvitlighet är så gränslös, att inga mord är för skändliga för att begås av dem. De lyckas till och med att intala sig, att deras mördande befrämjar det goda och människovänliga. De blir ofta hyllade. Deras egendomliga metod har en lång och vidskeplig tradition bakom sig.
I vår tid sker militära massmord under trosvissa knäfall för Gud, Allah, kapitalism, kommunism, frihet, rättvisa, demokrati och andra intill hjärntvätt propagerade honnörsord. Och kärnvapenmakternas goda krigare är beredda att utplåna allt liv för sina höga ideal.
RUE MONTMARTRE 1914
Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914: Den unge patrioten för undan gardinen till det öppna fönstret. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på mannen, som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han kvar på trottoaren, beväpnad med revolver och den goda krigarens belåtenhet.
När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. De många goda krigarna firades som hjältar. ”Segern” hade byggts på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det hade begåtts just föra krigsutbrottet?
Dessutom hade den goda krigaren på Rue Montmartre dödat för fosterlandet, också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris’ gator blivit upprörd över en demonstration mot det hotande kriget. Han dödade i övertygelsen om ”att rädda sitt land”, vad denna klyscha nu må betyda.
FREDSAKTIVISTEN JEAN JAURÈS
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit ”inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år”, som Jolo uttryckte det i sin lysande bok ”1914”.
Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialistledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det annalkande storkriget. De hade samlats i Bryssel och Jaurès hade utropat: ”Ner med kriget—krig mot kriget!” För att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning lade han armen om sin tyske kollega. I det upphetsade stämningsläget hemma i Frankrike var det en gest som de många militaristerna uppfattade som landsförräderi.
När Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut. Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Paris den dagen. Också massornas jubel över kriget hördes där liksom överallt i Europa. Snart skulle glädjeropen förbytas till gråt och många av de jublande ruttna i massgravar.
Kanske tänkte Bertolt Brecht på Jaurès när han diktade:
På väggen stod det med krita:
De vill ha krig.
Den som skrivit det
har redan stupat
Brecht skrev dessa rader 1938. Då var en ny generation goda krigare i full färd med att förbereda ett ännu värre krig
GODA KRIGARE SOM KALLAS TERRORISTER
Några av de goda krigarna blir inte beundrade av alla. Deras lilla grupp kallas för terrorister av dem som inte gillar deras syften. De anklagas för att urskillningslöst döda också oskyldiga civila, när de sprider död och förintelse i tåg, tunnelbanor eller köpcentra.
Visst dödar vi civila, medger då de goda krigare som kallas terrorister, men än sen, det gör alla goda krigare i alla goda krig.
Det finns i detta en ovedersäglig logik, låt vara från militaristiska utgångspunkter. Faktum är att all statistik på förlustsiffror från moderna krig visar att de goda krigarna främst dödar barn. kvinnor och obeväpnade män.
De goda krigarna riskerar ofta sina egna liv. Det är ingen tröst för deras många offer eller för anhöriga till dessa. Men det står i en viss kontrast till alla dem som i trygghet kan göra pengar och karriär på de goda krigen. Till dem hör inte bara militaristiska politiker, vapenfabrikanter och försvarsbyråkrater utan också en massa opinionsbildare, som i sina förljugna men spännande skildringar i olika medier får oss att tro på de goda krigen.
”SÖRJ INTE, ORGANISERA ER”!
Vi som orkat resultatvärdera krigen vet, att de inte är goda. Därför måste vi varje gång de goda krigarna slår till kämpa ännu hårdare mot deras villfarelser. ”Sörj inte, organisera er!” sa Joe Hill, mördad 1915. Hans ord citerades ibland av Olof Palme, mördad 1986 -- sannolikt av en god krigare.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1036) 2005-07-10 (Krönikan skrevs ursprungligen för PAX nr 4/1986 och gav namn åt min bok ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”, där den finns på sid 29 ff)
(Följande krönika skrevs 1986 men är tyvärr fortfarande aktuell)
Inga är så självgoda som de goda krigarna. Deras oförvitlighet är så gränslös, att inga mord är för skändliga för att begås av dem. De lyckas till och med att intala sig, att deras mördande befrämjar det goda och människovänliga. De blir ofta hyllade. Deras egendomliga metod har en lång och vidskeplig tradition bakom sig.
I vår tid sker militära massmord under trosvissa knäfall för Gud, Allah, kapitalism, kommunism, frihet, rättvisa, demokrati och andra intill hjärntvätt propagerade honnörsord. Och kärnvapenmakternas goda krigare är beredda att utplåna allt liv för sina höga ideal.
RUE MONTMARTRE 1914
Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914: Den unge patrioten för undan gardinen till det öppna fönstret. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på mannen, som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han kvar på trottoaren, beväpnad med revolver och den goda krigarens belåtenhet.
När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. De många goda krigarna firades som hjältar. ”Segern” hade byggts på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det hade begåtts just föra krigsutbrottet?
Dessutom hade den goda krigaren på Rue Montmartre dödat för fosterlandet, också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris’ gator blivit upprörd över en demonstration mot det hotande kriget. Han dödade i övertygelsen om ”att rädda sitt land”, vad denna klyscha nu må betyda.
FREDSAKTIVISTEN JEAN JAURÈS
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit ”inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år”, som Jolo uttryckte det i sin lysande bok ”1914”.
Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialistledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det annalkande storkriget. De hade samlats i Bryssel och Jaurès hade utropat: ”Ner med kriget—krig mot kriget!” För att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning lade han armen om sin tyske kollega. I det upphetsade stämningsläget hemma i Frankrike var det en gest som de många militaristerna uppfattade som landsförräderi.
När Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut. Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Paris den dagen. Också massornas jubel över kriget hördes där liksom överallt i Europa. Snart skulle glädjeropen förbytas till gråt och många av de jublande ruttna i massgravar.
Kanske tänkte Bertolt Brecht på Jaurès när han diktade:
På väggen stod det med krita:
De vill ha krig.
Den som skrivit det
har redan stupat
Brecht skrev dessa rader 1938. Då var en ny generation goda krigare i full färd med att förbereda ett ännu värre krig
GODA KRIGARE SOM KALLAS TERRORISTER
Några av de goda krigarna blir inte beundrade av alla. Deras lilla grupp kallas för terrorister av dem som inte gillar deras syften. De anklagas för att urskillningslöst döda också oskyldiga civila, när de sprider död och förintelse i tåg, tunnelbanor eller köpcentra.
Visst dödar vi civila, medger då de goda krigare som kallas terrorister, men än sen, det gör alla goda krigare i alla goda krig.
Det finns i detta en ovedersäglig logik, låt vara från militaristiska utgångspunkter. Faktum är att all statistik på förlustsiffror från moderna krig visar att de goda krigarna främst dödar barn. kvinnor och obeväpnade män.
De goda krigarna riskerar ofta sina egna liv. Det är ingen tröst för deras många offer eller för anhöriga till dessa. Men det står i en viss kontrast till alla dem som i trygghet kan göra pengar och karriär på de goda krigen. Till dem hör inte bara militaristiska politiker, vapenfabrikanter och försvarsbyråkrater utan också en massa opinionsbildare, som i sina förljugna men spännande skildringar i olika medier får oss att tro på de goda krigen.
”SÖRJ INTE, ORGANISERA ER”!
Vi som orkat resultatvärdera krigen vet, att de inte är goda. Därför måste vi varje gång de goda krigarna slår till kämpa ännu hårdare mot deras villfarelser. ”Sörj inte, organisera er!” sa Joe Hill, mördad 1915. Hans ord citerades ibland av Olof Palme, mördad 1986 -- sannolikt av en god krigare.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1036) 2005-07-10 (Krönikan skrevs ursprungligen för PAX nr 4/1986 och gav namn åt min bok ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”, där den finns på sid 29 ff)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1036) 05-07-10 till....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1036) 05-07-10 till....
....till Tyresöbon och förre statsministern Ingvar Carlsson som hörs i ett av de femton sommarprogram som Åke Sandin har lagt in på ”Succékanalen 91,4” (Tyresöradion). Där tycker han bland annat att det är sorgligt att USA inte numera respekterar den FN-stadga som USA för 60 år sen var i spetsen för att utforma och att man nu ibland inte har betalat sina skulder till FN. USA respekterar inte heller principerna för säkerhetsrådet, trots att USA är en av medlemmarna där. Han nämner som exempel Irak:
”Den här utvecklingen i Irak är ju sorglig, för det visar sig ju att det var en väldigt ogenomtänkt operation. Man hade möjligen tänkt igenom hur man skulle starta kriget och hur man skulle ta sig till Bagdad, men det fanns ju ingen strategi för vad som skulle ske därefter.”
Ingvar Carlsson anser att FN måste spela en mycket större roll än i dag och måste ges mera finansiella resurser. På frågan om sitt förslag om FN:s reformering säger Carlsson:
”De nuvarande fem permanenta medlemmarna är ju andra världskrigets segrarmakter, och jag tycker att vi måste ha ett mycket mera representativt säkerhetsråd. Det är väldigt viktigt att man också får representanter från den fattigare delen av världen, till exempel Indien”
Ingvar Carlsson varnade 1999 för att det av FN inte godkända Nato-anfallet på Jugoslavien skulle kunna bli ett prejudikat. Och det blev det, konstaterar han dystert och nämner Afghanistan och Irak och tillägger:
”Nästa gång kanske det är Kina som vill angripa Taiwan och jag tycker att en stormakt på egen hand inte får ingripa utan godkännande av FN”.
Om USA:s vägran att godkänna den Internationella brottmålsdomstolen säger han:
”USA accepterar inte att deras invånare skall kunna ställas till ansvar inför den här domstolen. Däremot är de ju varma anhängare av att krigsförbrytare från Balkan forslas dit. Det blir ju väldigt konstigt, om man har en sån här domstol men vissa länders invånare ska inte lyda under den. Det är ungefär som om vi i Sverige skulle ha en högsta domstol, men invånarna på Östermalm skulle slippa att ställas till ansvar inför den. Det skulle vi nog inte acceptera”
....till Dagens Nyheters debattredaktör Mats Bergstrand, som (2/7) publicerade en mediekritisk text av engelsmannen John lloyd, som är redaktör för Financial Times Magazine och författare av boken ”What the Media Are Doing in Our Politics”. Bergstrand skriver: ”Lloyds huvudtes är att politikerna i dag är mediernas fångar och att journalisterna använder sin makt till att efter bästa förmåga spä på politikerföraktet. I förlängningen hotar därför medierna, mer än skyddar, demokratin”
....till sommarprataren i tisdags (5/7) i P1, Michael Azar, filosofie doktor i idéhistoria och med musikaliskt förflutet. Han talade bland annat om klyftorna i världen:
”Å ena sidan en värld där de 200 rikaste människorna äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, där världens två rikaste människor tillsammans har mera pengar än världens fattigaste 48 länder tillsammans.och där den rikaste femtedelen står för 75 % av all elkonsumtion. Å andra sidan en värld där en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, där omkring 800 miljoner lever i kronisk hunger, 1½ miljard människor lever utan el, där mer än tio miljoner människor årligen dör i det tysta krig som heter undernäring, vattenbrist, diaréer och olika sjukdomar som i princip utrotats i den rika världen och där aids, tbc och malaria varje dag skördar tiofalt fler människoliv än de som dog i World Trade Center den 11 september. Jag kan förstå varför vi håller tysta minuter för de cirka 3000 offren för 11 september. Men däremot blir jag förvånad när man sedan inte håller lika många tysta minuter för de tiotusentals civila offren för de amerikanska bombningarna av Afghanistan och Irak”.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som fortsätter att rapportera om följderna av översvämningskatastrofen i delstaten Gujarat häromveckan. 1800 byar och städer hamnade under vatten och över 150 människor dränktes. I Dharampur, där de många Tuff-projekten finns, var skadorna dock mindre än under fjolårets monsun. Alla sex ”Tuff-skolorna” är relativt oskadda och inga människoliv gick till spillo där. Men vägarna är illa skadade, jordras inträffade och jorderosionen måste hejdas..
....till Al Burke, numera svensk men uppvuxen i USA, som skickar oss många läsvärda artiklar och som sköter Nordic News Network, vars hemsida har adressen http://www.nnn.se Senare i dagens Radio Tuff intervjuas Al Burke.
....till Monica Schelin, som i sommarhettan städat radiostudion och till människor som förstår att Tuffs verksamhet trots allt frivilligt arbete ändå kostar pengar. Också Radio Tuff har i 20 år gjorts helt oavlönat men kostar bara i sändnings-avgifter drygt 10 000 kr per år. Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 är värt att stödja. Det kan man också använda vid medlemskap: 200 kr för enskild, 80 kr för annan på samma adress.
....till Tyresöbon och förre statsministern Ingvar Carlsson som hörs i ett av de femton sommarprogram som Åke Sandin har lagt in på ”Succékanalen 91,4” (Tyresöradion). Där tycker han bland annat att det är sorgligt att USA inte numera respekterar den FN-stadga som USA för 60 år sen var i spetsen för att utforma och att man nu ibland inte har betalat sina skulder till FN. USA respekterar inte heller principerna för säkerhetsrådet, trots att USA är en av medlemmarna där. Han nämner som exempel Irak:
”Den här utvecklingen i Irak är ju sorglig, för det visar sig ju att det var en väldigt ogenomtänkt operation. Man hade möjligen tänkt igenom hur man skulle starta kriget och hur man skulle ta sig till Bagdad, men det fanns ju ingen strategi för vad som skulle ske därefter.”
Ingvar Carlsson anser att FN måste spela en mycket större roll än i dag och måste ges mera finansiella resurser. På frågan om sitt förslag om FN:s reformering säger Carlsson:
”De nuvarande fem permanenta medlemmarna är ju andra världskrigets segrarmakter, och jag tycker att vi måste ha ett mycket mera representativt säkerhetsråd. Det är väldigt viktigt att man också får representanter från den fattigare delen av världen, till exempel Indien”
Ingvar Carlsson varnade 1999 för att det av FN inte godkända Nato-anfallet på Jugoslavien skulle kunna bli ett prejudikat. Och det blev det, konstaterar han dystert och nämner Afghanistan och Irak och tillägger:
”Nästa gång kanske det är Kina som vill angripa Taiwan och jag tycker att en stormakt på egen hand inte får ingripa utan godkännande av FN”.
Om USA:s vägran att godkänna den Internationella brottmålsdomstolen säger han:
”USA accepterar inte att deras invånare skall kunna ställas till ansvar inför den här domstolen. Däremot är de ju varma anhängare av att krigsförbrytare från Balkan forslas dit. Det blir ju väldigt konstigt, om man har en sån här domstol men vissa länders invånare ska inte lyda under den. Det är ungefär som om vi i Sverige skulle ha en högsta domstol, men invånarna på Östermalm skulle slippa att ställas till ansvar inför den. Det skulle vi nog inte acceptera”
....till Dagens Nyheters debattredaktör Mats Bergstrand, som (2/7) publicerade en mediekritisk text av engelsmannen John lloyd, som är redaktör för Financial Times Magazine och författare av boken ”What the Media Are Doing in Our Politics”. Bergstrand skriver: ”Lloyds huvudtes är att politikerna i dag är mediernas fångar och att journalisterna använder sin makt till att efter bästa förmåga spä på politikerföraktet. I förlängningen hotar därför medierna, mer än skyddar, demokratin”
....till sommarprataren i tisdags (5/7) i P1, Michael Azar, filosofie doktor i idéhistoria och med musikaliskt förflutet. Han talade bland annat om klyftorna i världen:
”Å ena sidan en värld där de 200 rikaste människorna äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, där världens två rikaste människor tillsammans har mera pengar än världens fattigaste 48 länder tillsammans.och där den rikaste femtedelen står för 75 % av all elkonsumtion. Å andra sidan en värld där en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, där omkring 800 miljoner lever i kronisk hunger, 1½ miljard människor lever utan el, där mer än tio miljoner människor årligen dör i det tysta krig som heter undernäring, vattenbrist, diaréer och olika sjukdomar som i princip utrotats i den rika världen och där aids, tbc och malaria varje dag skördar tiofalt fler människoliv än de som dog i World Trade Center den 11 september. Jag kan förstå varför vi håller tysta minuter för de cirka 3000 offren för 11 september. Men däremot blir jag förvånad när man sedan inte håller lika många tysta minuter för de tiotusentals civila offren för de amerikanska bombningarna av Afghanistan och Irak”.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som fortsätter att rapportera om följderna av översvämningskatastrofen i delstaten Gujarat häromveckan. 1800 byar och städer hamnade under vatten och över 150 människor dränktes. I Dharampur, där de många Tuff-projekten finns, var skadorna dock mindre än under fjolårets monsun. Alla sex ”Tuff-skolorna” är relativt oskadda och inga människoliv gick till spillo där. Men vägarna är illa skadade, jordras inträffade och jorderosionen måste hejdas..
....till Al Burke, numera svensk men uppvuxen i USA, som skickar oss många läsvärda artiklar och som sköter Nordic News Network, vars hemsida har adressen http://www.nnn.se Senare i dagens Radio Tuff intervjuas Al Burke.
....till Monica Schelin, som i sommarhettan städat radiostudion och till människor som förstår att Tuffs verksamhet trots allt frivilligt arbete ändå kostar pengar. Också Radio Tuff har i 20 år gjorts helt oavlönat men kostar bara i sändnings-avgifter drygt 10 000 kr per år. Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 är värt att stödja. Det kan man också använda vid medlemskap: 200 kr för enskild, 80 kr för annan på samma adress.
söndag, juli 3
28 JUNI—ETT ÖDESDIGERT DATUM
28 JUNI—ETT ÖDESDIGERT DATUM
28 juni 1389:
Slaget vid Trastfältet i nuvarande Kosovo. Turkarna besegrar serberna. Om jag minns rätt har denna dag (S:t Veitsdagen eller S:t Vitusdagen??) firats som någon slags serbisk nationaldag. Konstigt att fira ett gammalt nederlag men i alla fall mera sympatiskt än att fira en blodig seger.
28 juni 1914:
Den 20-årige serben Gavrilo Princip dödar det österrikiska tronföljarparet i Sarajevo. Det blir inledningen till första världskriget. Det förs av segermakterna för att "trygga världen åt demokratin" och för "att göra slut på alla krig". Det leder i stället till en epidemi av diktaturer i Europa och sedan fram till det ännu värre andra världskriget.
28 juni 1919:
Freden i Versailles undertecknas. Den är närmast ett diktat, eftersom förlorarna inte fått delta i förhandlingarna utan bara har att skriva under. "Nazismen föddes i Versailles", brukar det hävdas.
28 juni 2001:
Expresident Milosevic utlämnas till Haag. Både landets president och högsta domstol körs över. Dagen efter sammanträder "givarländerna", som ställt ca 13 miljarder kronor i utsikt till återuppbyggnad av Serbien. Men skadorna av Nato-bombningarna beräknas till mellan 300 och 600 miljarder kronor.
Till ironin hör också, att domstolen ligger vid Churchill Lane i Haag. Det var Churchill som var den högste ansvarige för att någon miljon tyska barn, kvinnor och obeväpnade män dödades eller skadades svårt av brittiska terrorbombningar. Han var också tillskyndare av den största etniska rensning som gjorts i Europa, den av 14 miljoner tyskar kring krigsslutet 1945. 2,2 miljoner av dem dog eller dödades vid fördrivningen. Men nu skall Milosevic dömas för bland annat etnisk rensning. Är det också han som är skyldig till att uppåt en miljon serber flytt eller rensats--bland annat från Kosovo-- till fattighuset Serbien?
I Nürnberg efter andra världskrigets slut hängdes den tyske utrikesministern von Ribbentrop för "brott mot freden", det vill säga anfallskrig. Så tursamt att Natoanfallet 1999 bara var en "humanitär intervention"!28 juni 2001:Sveriges Television visar ett avsnitt om "presidentens män". Kissinger spelar en huvudroll. Alldeles öppet redovisas, hur CIA stödde militärkuppen mot den folkvalde Allende i Chile den 11 september (sic) 1973 och därigenom förde generalen Pinochet till makten. Hur många miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier var det som amerikanska bomber dödade på den tiden? Men låt oss --för att inte komplicera ädelmodet i vårt västliga rättspatos-- kalla också detta gigantiska massmord på civila för humanitärt!
28 juni 2004:
USA:s ockupationsstyrkor lämnar formellt över makten till en irakisk regering, av kritiker kallad en Quislingregim. Dess ledande företrädare Iyad Allawi kallar det en vändpunkt i den våldsamma utvecklingen efter Saddam och han lovar att bara om några dagar kommer Irak att blomstra av stabilitet och säkerhet
28 juni 2005:
Patrick Cockburn skriver om Irak i den brittiska tiningen The Independent. Rubriken är betecknande: A BLOODY MESS. Han rapporterar om det eskalerande dödandet och om hur irakierna nu lider brist inte bara på säkerhet utan också på el, rent vatten och andra elementära förnödenheter. Som vanligt är det mycket lättare att vinna krig än att skapa en rättvis och mänsklig fred.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1035) 2005-07-03
-----------------------------------------------------------------------
28 juni 1389:
Slaget vid Trastfältet i nuvarande Kosovo. Turkarna besegrar serberna. Om jag minns rätt har denna dag (S:t Veitsdagen eller S:t Vitusdagen??) firats som någon slags serbisk nationaldag. Konstigt att fira ett gammalt nederlag men i alla fall mera sympatiskt än att fira en blodig seger.
28 juni 1914:
Den 20-årige serben Gavrilo Princip dödar det österrikiska tronföljarparet i Sarajevo. Det blir inledningen till första världskriget. Det förs av segermakterna för att "trygga världen åt demokratin" och för "att göra slut på alla krig". Det leder i stället till en epidemi av diktaturer i Europa och sedan fram till det ännu värre andra världskriget.
28 juni 1919:
Freden i Versailles undertecknas. Den är närmast ett diktat, eftersom förlorarna inte fått delta i förhandlingarna utan bara har att skriva under. "Nazismen föddes i Versailles", brukar det hävdas.
28 juni 2001:
Expresident Milosevic utlämnas till Haag. Både landets president och högsta domstol körs över. Dagen efter sammanträder "givarländerna", som ställt ca 13 miljarder kronor i utsikt till återuppbyggnad av Serbien. Men skadorna av Nato-bombningarna beräknas till mellan 300 och 600 miljarder kronor.
Till ironin hör också, att domstolen ligger vid Churchill Lane i Haag. Det var Churchill som var den högste ansvarige för att någon miljon tyska barn, kvinnor och obeväpnade män dödades eller skadades svårt av brittiska terrorbombningar. Han var också tillskyndare av den största etniska rensning som gjorts i Europa, den av 14 miljoner tyskar kring krigsslutet 1945. 2,2 miljoner av dem dog eller dödades vid fördrivningen. Men nu skall Milosevic dömas för bland annat etnisk rensning. Är det också han som är skyldig till att uppåt en miljon serber flytt eller rensats--bland annat från Kosovo-- till fattighuset Serbien?
I Nürnberg efter andra världskrigets slut hängdes den tyske utrikesministern von Ribbentrop för "brott mot freden", det vill säga anfallskrig. Så tursamt att Natoanfallet 1999 bara var en "humanitär intervention"!28 juni 2001:Sveriges Television visar ett avsnitt om "presidentens män". Kissinger spelar en huvudroll. Alldeles öppet redovisas, hur CIA stödde militärkuppen mot den folkvalde Allende i Chile den 11 september (sic) 1973 och därigenom förde generalen Pinochet till makten. Hur många miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier var det som amerikanska bomber dödade på den tiden? Men låt oss --för att inte komplicera ädelmodet i vårt västliga rättspatos-- kalla också detta gigantiska massmord på civila för humanitärt!
28 juni 2004:
USA:s ockupationsstyrkor lämnar formellt över makten till en irakisk regering, av kritiker kallad en Quislingregim. Dess ledande företrädare Iyad Allawi kallar det en vändpunkt i den våldsamma utvecklingen efter Saddam och han lovar att bara om några dagar kommer Irak att blomstra av stabilitet och säkerhet
28 juni 2005:
Patrick Cockburn skriver om Irak i den brittiska tiningen The Independent. Rubriken är betecknande: A BLOODY MESS. Han rapporterar om det eskalerande dödandet och om hur irakierna nu lider brist inte bara på säkerhet utan också på el, rent vatten och andra elementära förnödenheter. Som vanligt är det mycket lättare att vinna krig än att skapa en rättvis och mänsklig fred.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1035) 2005-07-03
-----------------------------------------------------------------------
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1035) 05-07-03 till ....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1035) 05-07-03 till ....
....till Aftonbladets Yrsa Stenius som (28/6) skriver under rubriken ”Primitiv reaktion efter tsunamin”. Hon jämför de svenska reaktionerna på flodvågskatastrofen med de finska: ”Finland har som ett land med livserfarenhet i sitt kollektiva undermedvetna reagerat på ett civiliserat sätt på en ohygglig naturkatastrof som är människorna övermäktig och som bör stämma till eftertanke och ödmjukhet, inte till agg. Annat ljud i skällan har det varit i Sverige. Här har oppositionspolitiker och journalister av alla de slag skrikit sig blåa av indignation över allt och ingenting i den svenska regeringens hantering av tsunamin, som naturligtvis inte hade drabbat så hårt om inte Laila Freivalds hade gått på teatern annandag jul.
Primitivt raseri ska vi kanske tala om. Svenskarnas kollektiva undermedvetna uppvisar drag av en rasande treåring, treåringen som vrålar av besvikelse när pappa inte kan ta ner månen”
....till Erni Friholt, en av de tusen kvinnorna som nominerats till Nobels fredspris. Erni ställer frågan vad vi i Sverige kan göra och svarar:
”Låta oss övertygas om att vapen inte skapar fred. Fredsforskarna har gett oss mängder med bevis. Vi, fotfolket ska sprida den kunskapen, vi ska inte bara sitta hemma på vår kammare och tycka och förfasa oss. Ut bland folket! Säga vad vi vet, bilda opinion, vara obekväm, demonstrera, anordna möten, seminarier. Folkbilda!
Mycket aktivt förändra de attityder som upprätthålls av patriarkatets våldskultur. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter! Visa i praktisk handling solidaritet med våldets offer, internationellt och här hemma. Acceptera inte tillvänjningen till våldet och våldsideologin!
Tillämpa en rättvis handel, i ord som i praktiken. Alla kan bojkotta Coca-Cola Alla kan köpa rättvisemärkta varor..
På vårt café serverar vi rättvisemärkt kaffe, te och choklad, tårtor och kakor med fina namn som Mahatma Gandhis drömmar, bakelsen Rosa Luxemburg, mandeltårtan Amandla Mandela, med mera.
Och så sjunger vi: fredssånger, kvinnosånger, kampsånger, kärlekssånger.
Fred med naturen och fred mellan könen.”
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i Dagens ETC (23/6) skriver under rubriken ”Gränslöst hyckleri i svensk vapenpolitik” Hon påminner om det ytterst spända läget 2002 mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan. Då avrådde svenska UD turister från att besöka Indien. Å andra sidan skickades svenska artilleriofficerare till Indien för att assistera när Boforskanonerna avfyrades vid pakistanska gränsen. Bofors hade fått vittring på en ny lukrativ kanonaffär. Sedan läget mellan Indien och Pakistan efter krisen 2002 normaliserats har vapenexporten till båda länderna ökat. Så här skriver Frida:
”Bofors är idag närmare en ny kanonaffär än någonsin. I Sverige har den tidigare restriktiva politiken gentemot Indien och Pakistan övergivits och helt nya vapenaffärer kan idag godkännas. Exporten har skjutit i höjden. De två senaste åren har Sverige sålt krigsmateriel till Indien och Pakistan för mer än 750 miljoner kronor. Hyckleriet tycks sakna gränser. Genom vapenexport till både Indien och Pakistan motverkar Sverige en fredlig lösning av konflikten och bidrar istället till att befästa de militära spänningarna mellan länderna. Sverige måste därför stoppa Bofors nya kanonaffär med Indien.”
...till Nyheterna i TV4, som i måndags hade ett inslag om tyskebarnen i Norge. 12000 barn föddes under den tyska ockupationen av Norge 1940-45 med tyska soldater som fäder. Trots att dessa barn förstås var helt oskyldiga trakasserades de grymt i den rasistiska anda som då rådde överallt. I TV4 intervjuades en norska, Sissel Oustedt, som hade våldtagits som tolvåring, därför att hennes far var tysk. Mera om detta i Radio Tuffs krönika ”Krig förråar -- även de bästa” den 11 mars 2001.
(Se bloggen www.vedebesegrade.blogspot.com )
....till Svenska Jugoslavienkommitténs Jan Hagberg, som i Skånska Dagbladet den 28 juni hade en annorlunda artikel om krigen i forna Jugoslavien. Där tog han bland annat upp den film som visar hur serbiska paramilitärer grymt avrättade muslimska fångar i trakten av Srebrenica. Den visades vid tribunalen i Haag och också av medier över hela världen. I ett tillägg till Radio Tuff skriver Hagberg bland annat om ett vittnesmål i Haag ”av den holländske generalen Thom Karremans, som tjänstgjorde i Srebrenica-området under de aktuella åren. Han bekräftade då i sitt vittnesmål att under åren 1992 - 1995, före serbernas Srebrenica-anfall, hade muslimerna bränt drygt 190 serbiska byar i området (från Vishegrad i söder till Zvornik i norr) och där mördat 2800 serber och svårt skadat ytterligare 6 000 serber. Om detta vittnesmål däremot inte ett pip i svenska medier”
Hagberg tillägger: ”Om fred och försoning ska kunna skapas i området, måste alla krigsbrott erkännas”
....till alla dem som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Över 400 människor gör det varje år genom att sätta in medlemsavgiften, 280 kr per år för två på samma adress. (200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem). Andra använder plusgirot till gåvor. Det var solidariska och generösa gåvor som i vintras räddade Tuff-lokalen och Radio Tuff.
....till (postumt) Bertolt Brecht och Louis Armstrong. Vi ska nu höra Armstrong tolka Brechts ”Mackie Messer” (Mack the Knife):
....till Aftonbladets Yrsa Stenius som (28/6) skriver under rubriken ”Primitiv reaktion efter tsunamin”. Hon jämför de svenska reaktionerna på flodvågskatastrofen med de finska: ”Finland har som ett land med livserfarenhet i sitt kollektiva undermedvetna reagerat på ett civiliserat sätt på en ohygglig naturkatastrof som är människorna övermäktig och som bör stämma till eftertanke och ödmjukhet, inte till agg. Annat ljud i skällan har det varit i Sverige. Här har oppositionspolitiker och journalister av alla de slag skrikit sig blåa av indignation över allt och ingenting i den svenska regeringens hantering av tsunamin, som naturligtvis inte hade drabbat så hårt om inte Laila Freivalds hade gått på teatern annandag jul.
Primitivt raseri ska vi kanske tala om. Svenskarnas kollektiva undermedvetna uppvisar drag av en rasande treåring, treåringen som vrålar av besvikelse när pappa inte kan ta ner månen”
....till Erni Friholt, en av de tusen kvinnorna som nominerats till Nobels fredspris. Erni ställer frågan vad vi i Sverige kan göra och svarar:
”Låta oss övertygas om att vapen inte skapar fred. Fredsforskarna har gett oss mängder med bevis. Vi, fotfolket ska sprida den kunskapen, vi ska inte bara sitta hemma på vår kammare och tycka och förfasa oss. Ut bland folket! Säga vad vi vet, bilda opinion, vara obekväm, demonstrera, anordna möten, seminarier. Folkbilda!
Mycket aktivt förändra de attityder som upprätthålls av patriarkatets våldskultur. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter! Visa i praktisk handling solidaritet med våldets offer, internationellt och här hemma. Acceptera inte tillvänjningen till våldet och våldsideologin!
Tillämpa en rättvis handel, i ord som i praktiken. Alla kan bojkotta Coca-Cola Alla kan köpa rättvisemärkta varor..
På vårt café serverar vi rättvisemärkt kaffe, te och choklad, tårtor och kakor med fina namn som Mahatma Gandhis drömmar, bakelsen Rosa Luxemburg, mandeltårtan Amandla Mandela, med mera.
Och så sjunger vi: fredssånger, kvinnosånger, kampsånger, kärlekssånger.
Fred med naturen och fred mellan könen.”
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i Dagens ETC (23/6) skriver under rubriken ”Gränslöst hyckleri i svensk vapenpolitik” Hon påminner om det ytterst spända läget 2002 mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan. Då avrådde svenska UD turister från att besöka Indien. Å andra sidan skickades svenska artilleriofficerare till Indien för att assistera när Boforskanonerna avfyrades vid pakistanska gränsen. Bofors hade fått vittring på en ny lukrativ kanonaffär. Sedan läget mellan Indien och Pakistan efter krisen 2002 normaliserats har vapenexporten till båda länderna ökat. Så här skriver Frida:
”Bofors är idag närmare en ny kanonaffär än någonsin. I Sverige har den tidigare restriktiva politiken gentemot Indien och Pakistan övergivits och helt nya vapenaffärer kan idag godkännas. Exporten har skjutit i höjden. De två senaste åren har Sverige sålt krigsmateriel till Indien och Pakistan för mer än 750 miljoner kronor. Hyckleriet tycks sakna gränser. Genom vapenexport till både Indien och Pakistan motverkar Sverige en fredlig lösning av konflikten och bidrar istället till att befästa de militära spänningarna mellan länderna. Sverige måste därför stoppa Bofors nya kanonaffär med Indien.”
...till Nyheterna i TV4, som i måndags hade ett inslag om tyskebarnen i Norge. 12000 barn föddes under den tyska ockupationen av Norge 1940-45 med tyska soldater som fäder. Trots att dessa barn förstås var helt oskyldiga trakasserades de grymt i den rasistiska anda som då rådde överallt. I TV4 intervjuades en norska, Sissel Oustedt, som hade våldtagits som tolvåring, därför att hennes far var tysk. Mera om detta i Radio Tuffs krönika ”Krig förråar -- även de bästa” den 11 mars 2001.
(Se bloggen www.vedebesegrade.blogspot.com )
....till Svenska Jugoslavienkommitténs Jan Hagberg, som i Skånska Dagbladet den 28 juni hade en annorlunda artikel om krigen i forna Jugoslavien. Där tog han bland annat upp den film som visar hur serbiska paramilitärer grymt avrättade muslimska fångar i trakten av Srebrenica. Den visades vid tribunalen i Haag och också av medier över hela världen. I ett tillägg till Radio Tuff skriver Hagberg bland annat om ett vittnesmål i Haag ”av den holländske generalen Thom Karremans, som tjänstgjorde i Srebrenica-området under de aktuella åren. Han bekräftade då i sitt vittnesmål att under åren 1992 - 1995, före serbernas Srebrenica-anfall, hade muslimerna bränt drygt 190 serbiska byar i området (från Vishegrad i söder till Zvornik i norr) och där mördat 2800 serber och svårt skadat ytterligare 6 000 serber. Om detta vittnesmål däremot inte ett pip i svenska medier”
Hagberg tillägger: ”Om fred och försoning ska kunna skapas i området, måste alla krigsbrott erkännas”
....till alla dem som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Över 400 människor gör det varje år genom att sätta in medlemsavgiften, 280 kr per år för två på samma adress. (200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem). Andra använder plusgirot till gåvor. Det var solidariska och generösa gåvor som i vintras räddade Tuff-lokalen och Radio Tuff.
....till (postumt) Bertolt Brecht och Louis Armstrong. Vi ska nu höra Armstrong tolka Brechts ”Mackie Messer” (Mack the Knife):
lördag, juli 2
ÖVERSVÄMNINGAR I GUJARAT
I 35 år har Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) finansierat hundratals projekt i Gujarat, delstaten i nordvästra Indien. Under 90-talet skickade Tuff ca en miljon kronor per år till Indien –inte illa av en lokalförening. De senaste åren har projekten främst varit i det bergiga och gudsförgätna Dharampur, bebott av tribals (stambefolkningen), av våra partners kallade ”de fattigaste av de fattiga”. Man kan tillägga att de också är bland de mest föraktade i det indiska klass- och kastsamhället.
I Dharampur har för Tuff-pengar bland annat sex skolor drivits med 750 elever, hundratals brunnar och små dammar konstruerats och 55 000 mangoträd planterats.
Tuffs främsta partner de senaste 26 åren har varit Bhikhu Vyas. I dag kom följande e-brev från honom
BHIKHUS RAPPORT 2005-07-03:
Livet har stannat av här i delstaten Gujarat. Vi har haft oavbrutna störtregn under de senaste åtta dagarna. Landsvägar, också huvudvägar och motorvägar, är stängda. Järnvägstrafiken mellan Bombay och Ahmedabad är stoppad liksom den i Saurashtra (sydvästra Guaja)t
Dharampur, där de många Tuff-projekten nu finns, är värst drabbat av störtskurarna. Där har det redan regnat 80 inches (över 2000 mm). Vi har just lyckats få kontakt med två av våra medarbetare i städerna Kaprada och Dharampur. De hade inga nyheter om förluster till liv och egendom. Skadorna på grödorna och åkrarna är uppenbara. Vi kommer att starta ett massivt program för att distribuera utsäde för återsådd, precis som vi gjorde förra året och som gav gott resultat. Vi har fått några erbjudanden om hjälp. Vi väntar nu på rapporter om dammarna, skolorna etc, nu när vädret börjar bli bättre. Nu kan våra lärare och medarbetare ringa till oss. Tills i går var vår telefon död.
Situationen i Gujarat är extremt allvarlig. Enligt de senaste rapporterna har 125 människor dränkts (inklusive fem polismän i tjänst), och det kan vara flera. 500 000 människor har fått flytta till säkrare platser i flyktingläger. Ett tåg från Ahmedabad står under vatten. Passagerarna fick ta sig upp på taket. Myndigheterna försöker förtvivlat att rädda dem. Militära helikoptrar har satts in. Militären hjälper den civila administrationen på många platser.
Den här monsunen är den värsta katastrofen efter jordbävningen i Gujarat 2001, då ca 20 000 människor dödades. Den var dock geografiskt begränsad, medan regnet och översvämningarna nu är vitt spridda med mycket större materiell ödeläggelse.
Inga dödsfall i Valod, även om också vi har haft häftiga regn alla dessa dagar.
----------------------------------------------------------------
(Extrainslag i Radio Tuff 2005-07-03)
I Dharampur har för Tuff-pengar bland annat sex skolor drivits med 750 elever, hundratals brunnar och små dammar konstruerats och 55 000 mangoträd planterats.
Tuffs främsta partner de senaste 26 åren har varit Bhikhu Vyas. I dag kom följande e-brev från honom
BHIKHUS RAPPORT 2005-07-03:
Livet har stannat av här i delstaten Gujarat. Vi har haft oavbrutna störtregn under de senaste åtta dagarna. Landsvägar, också huvudvägar och motorvägar, är stängda. Järnvägstrafiken mellan Bombay och Ahmedabad är stoppad liksom den i Saurashtra (sydvästra Guaja)t
Dharampur, där de många Tuff-projekten nu finns, är värst drabbat av störtskurarna. Där har det redan regnat 80 inches (över 2000 mm). Vi har just lyckats få kontakt med två av våra medarbetare i städerna Kaprada och Dharampur. De hade inga nyheter om förluster till liv och egendom. Skadorna på grödorna och åkrarna är uppenbara. Vi kommer att starta ett massivt program för att distribuera utsäde för återsådd, precis som vi gjorde förra året och som gav gott resultat. Vi har fått några erbjudanden om hjälp. Vi väntar nu på rapporter om dammarna, skolorna etc, nu när vädret börjar bli bättre. Nu kan våra lärare och medarbetare ringa till oss. Tills i går var vår telefon död.
Situationen i Gujarat är extremt allvarlig. Enligt de senaste rapporterna har 125 människor dränkts (inklusive fem polismän i tjänst), och det kan vara flera. 500 000 människor har fått flytta till säkrare platser i flyktingläger. Ett tåg från Ahmedabad står under vatten. Passagerarna fick ta sig upp på taket. Myndigheterna försöker förtvivlat att rädda dem. Militära helikoptrar har satts in. Militären hjälper den civila administrationen på många platser.
Den här monsunen är den värsta katastrofen efter jordbävningen i Gujarat 2001, då ca 20 000 människor dödades. Den var dock geografiskt begränsad, medan regnet och översvämningarna nu är vitt spridda med mycket större materiell ödeläggelse.
Inga dödsfall i Valod, även om också vi har haft häftiga regn alla dessa dagar.
----------------------------------------------------------------
(Extrainslag i Radio Tuff 2005-07-03)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)