Myter om Hiroshima avslöjas

”Hiroshimas Shadow”

Det är lätt att bli USA-kritisk när man talar om kärnvapen. I USA uppmärksammas kanske faran av kärnvapenkatastrofer mera än i Sverige, om man får tro de artiklar som Radio Tuffs man i Kalifornien, Bengt Svensson, har skickat oss. Flera nyutkomna amerikanska böcker har denna mänsklighetens ödesfråga som sitt ämne. 

Sålunda recenserar H. Jack Geiger i The Nation  två sådana böcker under rubriken ”The ”Mushrooming Cloud”. Om den ena, 584 sidor tjocka ”Hiroshima’s Shadow”, skriver Geiger, att den inte bara berättar om offrens lidanden utan främst fokuserar på de långvariga moraliska skadorna hos dem som valde att medvetet förinta hundratusentals civila liv i ett enda slag och sedan försökte rättfärdiga detta val. Vad som hände med japanerna är välkänt, påpekar författarna, men vad som hände med amerikanerna förtjänar granskning.

Boktiteln, Hiroshimas skugga, hänsyftar på den skugga av en människa, det enda som blev kvar av henne i den 5000-gradiga hettan, en skugga som brändes in i betongen. Men det är den mörka skugga som Hiroshima kastat över det följande halvseklet som är huvudämnet, ”detta monstrum med 70 000 huvuden”, som en vetenskapsman uttrycker det –så många kärnvapen fanns det faktiskt när kapprustningen nådde sin kulmen.

Den officiella beskrivningen av Hiroshima i USA har blivit en legend, som historiska forskare i stigande utsträckning har stuckit hål på, menar bokens redaktörer, Kai Bird och Lawrence Lifschultz. De smular med historiska sakargument sönder denna legends ”fyra trosartiklar” som de kallar dem.

Myt 1: ”Atombomberna räddade liv”

Den första trosartikeln, ständigt upprepad sen 1945, påstår att atombomberna räddade en halv miljon, ja en miljon amerikanska liv. Men de amerikanska militära planerarna kalkylerade faktiskt med förluster på mellan 20 000 och 46 000 soldater vid en eventuell invasion av Japan.

Myt 2: ”Japan kapitulerade tack vare atombomberna”

Och synar man nästa trosartikel, den att det var atombomberna som tvang Japan att kapitulera, så blir den officiella argumentationen ännu mera ohållbar. För att få det redan besegrade och även av Sovjetunionen angripna Japan att ge sig hade det räckt att USA mjukat upp sitt rigida krav på villkorslös kapitulation, så att den japanske kejsaren fick sitta i orubbat bo. Det gjorde USA-- men först efter Hiroshima och Nagasaki.

Myt 3: ”Hiroshima ett legitimt mål”

 Den tredje amerikanska trosartikeln säger att de båda japanska städerna var legitima militära mål, en myt som Truman lanserade redan vid sitt triumfatoriska radiotal om det nya vapnet, då han kallade Hiroshima för en militärbas. Alla vet vi ju att det var hundratusentals civila som dödades och faktum var att Hiroshima valdes som mål för att staden var en av de få som ännu var relativt oförstörda av de ständiga bombningarna av japanska städer. Bara under ett enda angrepp på Tokyo i mars 1945 dödades 83 000 civila.

Myt 4: ”Offren förvarnades ju”

Den fjärde trosartikeln hävdar att människorna i Hiroshima och Nagasaki hade blivit förvarnade om vad som skulle hända. Ja, det är riktigt att amerikanerna brukade kasta ner flygblad över japanska städer, innan man terrorbombade dem. Det gjorde man inte enbart av humanitet utan också för att sprida panik bland befolkningen. Man varnade ett dussintal städer för att sedan bomba 3-4 av dem för att tvinga fram evakueringar också ur de städer som inte skulle bombas just då. Men Hiroshima och Nagasaki varnades inte. Det var först efter det att dessa städer hade utplånats som man kostade på sig flygblad över dem.

Att sätta Sovjet på plats

I boken ”Hiroshima’s Shadow” citeras Churchill, Eisenhower och andra allierade ledare, som framhållit att atombomberna inte behövdes för att tvinga fram Japans kapitulation. Men också atombombsprojektets ledare, generalen Leslie Groves citeras: ”The real purpose of building the bomb was to subdue the Soviets” (Det verkliga syftet med att konstruera bomben var att sätta Sovjet på plats). Och om radioaktiv smitta sade faktiskt general Groves: ”It is a very pleasant way to die” (Det är ett mycket behagligt sätt att dö på).

Firande och hyllande av atombomben

I en artikel i tidningen Arbetet skrev civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”:

”I USA finns en rad museer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”

Så långt Folke Hagman. För att återgå till boken ”Hiroshima’s Shadow” så tar den också upp den kontrovers som inträffade, när man 1995 med pompa och retorik skulle fira 50-årsminnet av segern under andra världskriget. Först planerade USA ett frimärke som skulle hylla atombomberna, som sades ha förkortat kriget. Protesterna, inte minst från japansk sida, blev dock så häftiga att man drog in frimärket.

Värre tumult blev det om en utställning i the National Air and Space Museum. Det var den ledande amerikanska muséiinstitutionen Smithsonian, som ville påminna om krigsslutet. Men utställningen skulle inte bara innehålla ”Enola Gay”, flygplanet som släppte atombomben över Hiroshima utan också bilder på förstörelsen och diskussion om Trumans beslut att utplåna två japanska städer. Men de aktade historiker som hade varit utställningens rådgivare skulle snart utsättas för en trumeld av kritik från amerikanska veteranorganisationer och från den republikanska högern. Historikerna blev anklagade för att vara revisionister, ”ett brokigt slödder av akademiker och vänsterideologer”, för att ”hata sitt land”, ja de sades representera ”the prostitution of history”.

Kritikerna lyckades med vad författarna av boken kallar en ”historical cleansing”. Kvar i muséet blev det glänsande flygplan, Enola Gay, som hade släppt atombomben över Hiroshima, medan alla beskrivningarna av stadens och dess invånares öde försvann, liksom också varje tvivel på det berättigade i att använda atombomberna.

Kärnvapen svindyra

En annan bok som recenseras i The Nation är Stephen Schwartz ”Atomic Audit: the Cost an Consequences of U.S. Nuclear Weapons Since 1940” (Atombokslut: Kostnader och konsekvenser av amerikanska kärnvapen sedan 1940). Här beräknas kostnaden för det amerikanska kärnvapenprogrammet från 1940 till 1996 till det helt ofattbara beloppet av 5,5 biljoner dollar, alltså 5500 miljarder dollar eller så där en 40 000 miljarder kronor. Till det ska man då också lägga de 200 till 400 miljarder dollar som det beräknas kosta att städa upp efter allt farligt avfall och liknande.

Krigets rosenrasande rasism

När man funderar på och kanske förundras över att ett demokratiskt land som USA, när det dessutom redan hade vunnit kriget, släppte lös helvetet över två civila japanska städer är en bok omöjlig att komma förbi. Det är California-professorn John Dowers ”War Without Mercy”, som kom redan 1986 men som inte uppmärksammats i Sverige. Den handlar om kriget i Stilla havet med särskild tonvikt på de rasistiska inslagen. Att japanerna hade en rasistisk herrefolksideologi, som inte minst gick ut över deras asiatiska grannar såsom koreaner och kineser, har vi fått lära oss, och det ger professor Dower också många exempel på. Men att också de allierade under det obarmhärtiga krigandet förföll till grov rasism har aldrig Hollywood velat skildra.

Professor Dower citerar allierade ledares omdömen om japaner. De var ”gula bastarder”, korkade djur och gula apor, tyckte amiral Halsey,  ja de var ”produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar”. General Blamey eldade sina trupper med att ”vi måste utrota denna ohyra…förinta alla japaner”. Till och med den högdragne Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD talade om japanerna som ”bestialiska små apor” och ”gula dvärgliknande slavar”. Marinkårens tidning Leatherneck kallade japanerna för ”snedögda töntar” och ”gulsotaktiga babianer”. Andra uttryck som användes var löss, kackerlackor, galna hundar, råttor och djuriska undermänniskor.

Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.

1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades  över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.

------------------------------------------------

Texten är från Radio Tuff, www.tyresoradion.se  , augusti 1998