Om ubåtar och journalister

Som krönika i Radio Tuff nr 1418 används en 25 år gammal artikel i min bok Förbannad pacifist. Den tar upp ubåtshysterin på 80-talet. Den har blivit aktuell på nytt. I dagarna avslöjades att den främmande ubåt som på våren 2015 siktades i Stockholm södra skärgård inte var rysk utan en tysk Nato-ubåt.

Nyutgåvan av Mathias Mossbergs bok ”I mörka vatten. Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan” bör läsas av alla som vill veta mera om det som utnyttjats mest i den militaristiska propagandan. Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtskommission, så han är mycket initierad, Hans bok på 254 sidor kostar bara 50 kr och kan beställas av mig, Åke Sandin, tel 08-712 4463   

………………………………………………………….

Journalisternas förlorade heder

Det här skrivs den 27 oktober 1991, årsdagen av den ryska ubåten U 137:s  grundstötning. ”Tioårsljugileum”, som Friskytten i Dagens Nyheter uttryckte det i går.

Alltså har jag intervjuat våra tre främsta ubåtsdissidenter: Olle Alsén, Ingemar Myhrberg och Anders Hasselbohm. Medan hela bataljoner av andra journalister gnytt som svansviftande knähundar vid amiralernas fötter och ätit ur händerna på militärens informationsbyråkrater, har dessa tre försökt rådda sin yrkeskårs förlorade heder genom att kritiskt granska de häftiga  --och upplagehöjande—ubåtshistorierna.

Det vimlar av konstigheter i den beskrivning som medierna under tio år har hetsat oss med. Bland det märkligaste är att journalister som vunnit ära och pengar på att jaga makthavare med blåslampa i det här fallet har varit det militära etablissemangets värsta rövslickare.

Jag frågade Alsén, Myhrberg och Hasselbohm, om de blivit nedringda av andra journalister inför tioårsdagen av U 137. Bortsett från Radio Tuff hade ingen enda hört av sig.

Ibland blir jag av fackligt rättighetsfixerade idiotförklarad för att jag jobbar oavlönat för  Radio Tuff. Men detta är egentligen en förmån, som gör mig totalt oberoende.

Journalister är förstås minst lika prestigefyllda som andra makthavare, vilkas överdrivna prestige de ibland avslöjar. Därför är de paniskt förskräckta att tio års lögner, överdrifter, anpasslighet och bristande yrkeskurage skall avslöjas. Friskytten (läs: Olle Alsén) stavade prestige som ”press tige”.

                                                      ……..

Till och med inom fredsrörelsen har tystnaden om ubåtarna varit generande. Det kan tyvärr bero på att avvikelse från den enda rätta tron har varit mindre mediatillvänt och mindre lönsamt än att bekämpa militarismen på andra sidan jordklotet.

Därför hör jag också av utmärkta fredsaktivister förebråelser om att jag tjatar om ubåtar. Det tar jag lätt på. Herregud, det är ju alla dessa fejkade sensationer som givit militären en massa extra miljarder, betalade av oss grundlurade knegare. Vår nye statsminister (Carl Bildt), som blivit vald på att minska den offentliga sektorn, är på den här punkten flåshurtigt ivrig på ett öka den.

Tomas Magnusson. Som är en alltför erfaren och klok fredsaktivsit för att förtränga det uppenbara, skickade mig just ett pressklipp från sin hemstads Göteborgs-Posten (19/10 1991). Det är en alldeles sensationell helsida under rubriken: ”Ubåt 137 navigerade fel”.

Ännu märkligare är att den som citeras i rubriken är kommendören Karl Andersson.

Han är numera pensionerad och kan alltså tala fritt. För tio år sedan var han den som förhörde besättningen på U 137. Redan då var han lite tveksam till den officiella ”sanningen” att det var fråga om en spionubåt.

Han var med på presskonferensen, som massor av upphetsade journalister deltog i. Men ingen frågade honom om hans åsikt, så nu säger han tacksamt: ”Jag behövde inte dagtinga med mitt samvete

”När nu en hög och i ämnet mycket initierad marinofficer gör dessa avslöjanden, borde vi kunna förvänta oss att en hord av journalister kastar sig över detta. Men rikstäckande medier, såsom stockholmspressen och radio/TV, har tigit.

Press tige – prestige.

  

(Från en krönika i en av mina böcker, skriven 1991)