I dag har medierna larmat igen om det "informationskrig" som främst ryssarna påstås ägna sig åt. Lektorer från Försvarshögskolan har skrämt oss, hjälpta av radions vinklade Moskva-korre Maria Persson Löfgren.
För två dagar (25/7) sedan skrev Matin Aagård i AB ironiskt om denna svenska paranoia:
Invasionen som aldrig inträffade
Martin Aagård om det ryska hybridkriget och medierna som
hetsade fram paniken
När jag avslutat denna
text ska jag aldrig mer använda ordet ”informationskrig”.
Det är en fråga om
rent självförsvar.
Låt mig förklara.
Kommer ni ihåg
när Ryssland invaderade
oss den där fredagen i slutet på maj?
Det började med att
de sågade ner ett par radiomaster. Sen stoppade de flygtrafiken på Arlanda och
gjorde så man inte kunde boka biljetter på SJ:s hemsida. Till slut hade det
ryska stresstestet av den svenska beredskapen gått så långt att regeringen,
länsstyrelserna, SÄPO och Räddningstjänsten kallades till krissammanträde.
Inte?
Men vi och alla andra
tidningar hade ju det på förstasidan? Våra bästa terrorexperter konstaterade
omedelbart att syftet var ”att visa Sveriges svaghet” och att det med stor
säkerhet var ett angrepp ”från öster”. När ryska ambassaden hävdade att de inte
hade något med saken att göra, kallades deras uttalande ett ”hån” av Dagens
Nyheter.
Nej, när den initiala
mast-skräcken lagt sig en smula insåg det flesta att det kanske inte var en
samordnad rysk attack mot det svenska samhället som pågick. På måndagen var
invasionen i alla fall bortglömd. Kanske skämdes alla inblandade, för ingen har
dristat sig till att granska vad den där totala hysterin egentligen berodde på.
Tills nu.
I dagarna utkommer
ett nummer av den journalistiskt högprofilerade tidskriften Filter som
troligen uppfattas som kontroversiellt av många försvarsvänner. Tidningens
chefredaktör Mattias Göransson granskar nämligen hur svenska
medier, framförallt Dagens Nyheter, lyckats blåsa upp en helt
orimlig skräck för en nära förestående rysk invasion.
Under den
provocerande rubriken ”Den svenska trollfabriken” går Göransson igenom hur
allmänheten lurats att tro att Sverige utsatts för metodiska ubåtskränkningar,
överflygningar och kärnvapenövningar, som vid en närmare granskning visat sig
vara, om inte rena fabrikationer, så i alla fall riktiga tidningsankor. Vissa
av historierna är närmast parodiskt illa underbyggda.
Men skräcken för den
ryska invasionen har fått många svenska journalister att helt tappa sin kritiska
hållning till försvaret. I DN:s fall till den grad att när själva
försvarsmakten säger att ingen ubåtskränkning inträffat så försöker tidningen
motbevisa dem. Och när kontraspionaget säger att hotbilden mot Sverige inte
ökat - då rapporterar de precis tvärtom.
Och alla som inte
håller med är på fiendens sida. På ledarplats har tidningen pekat ut den före
detta vapeninspektören Hans Blix som en del av ”Putins svenska
brigad” för att han förhöll sig en smula kritiskt till tron på ett nära
förestående angreppskrig.
Hur har det blivit så
här?
Hur har vi hamnat i
en situation där en elallergisk new age-tomte kan sätta skräck i hela samhället
genom att ställa ut en plastpyramid vid en radiomast? Att ett litet trassel på
SJ:s hemsida tolkas som ett ryskt invasionsförsök? Och att en av våra mest
erkända internationella diplomater plötsligt betraktas som en femtekolonnare?
Det torde vara ett
totalt underbetyg till det svenska psykologiska försvaret, men egentligen är
det värre än så. För ironiskt nog beror hysterin delvis på det psykologiska
försvarets senaste landvinningar.
En av orsakerna är
nämligen en helt ny syn på krigföring som blivit mäkta populär både bland
militärteoretiker och ledarskribenter.
När begreppet
”hybridkrig” lanserades för ungefär tio år sedan var det för att beskriva
Hizbollahs taktik mot Israel under Libanonkriget, då den terrorstämplade
organisationen varvade konventionella stridstekniker med terror och
gerillakrig. Men ganska snabbt fick ordet en annan, betydligt bredare
betydelse. Dataintrång, signalspaning, industrispionage, cyberattacker,
desinformation i sociala medier, lobbying, PR och regimtrogen journalistik -
alltihop kunde plötsligt betraktas som en del av det moderna hybridkriget.
Detta kära barn inom den samtida konfliktforskningen fick flera namn: ”diffused
war”, ”special war”, ”broadcast war”, ”arrested war”, ”icke-linjär krigföring”.
Det mest populära är så klart det mest etablerade - ”informationskrig”. Till
exempel publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap just en lunta
vid namn Ukraina och informationskriget, som behandlar
journalistikens roll i sammanhanget.
Det geniala med
hybridkriget, enligt teoretikerna, är att det är så mycket billigare än pansarvagnar.
Att sprida skräck, desinformation och missuppfattningar kräver lite logistik
eftersom det mesta kan ske via internet.
Därmed blev
hybridkriget det perfekta kriget för skrivbordsgeneralerna. Äntligen utkämpades
det inte på något avlägset slagfält. Skyttegraven gick rakt över skärmen.
Striderna böljade fram och tillbaka med varje liten twitterkommentar. Ärans väg
låg plötsligt öppen för varenda militärt överintresserad person beväpnad med en
smartphone.
Att ryssarna har
en ny syn på krig är dock inte helt taget ur luften.
Anledningen till att
begreppet fått så stort genomslag är en artikel som 2013 skrevs av den ryska
generalstabschefen Valerij Gerasimov, där han utifrån den arabiska
våren drog slutsatser om hur ett modernt krig förs med såväl politik, ekonomi
och information, vilket fick världens militärbloggare att börja prata om
”Gerasimov-doktrinen”.
Kriget i Ukraina gav
debatten förnyad fart då verklighetsbeskrivningarna av vad som hänt gick
kraftigt isär. Båda sidor har haft starka hejaklackar som utgett sig för att ge
den enda och sanna bilden av konflikten.
I grunden är inget av
det här heller något nytt. Propaganda har varit en del av alla krig sedan Homeros skrev Iliaden för
att rättfärdiga den mycenska kontrollen av Bosporen. Om folk ska dö frivilligt
för din sak måste du anstränga dig för att vinna deras hjärtan.
Så det hela hade
kanske inte varit något att bekymra sig särskilt mycket om utanför
Försvarshögskolan om inte hybridkriget börjat utgöra ett alllvarligt hot mot
civilbefolkningen.
Och den svenska masthysterin
är bara ett exempel. Hybridkriget har blivit ett sorts Pokémon Go för
försvarsvänner. Ett verklighetsfilter som får hot mot nationen att dyka upp
nästan varsomhelst.
Men allt fler har
börjat ifrågasätta hela konceptet. Inte minst i USA, som ligger i startgroparna
för att starta en ny myndighet - Centre for Information analysis and response -
vars syfte är att motverka rysk propaganda på amerikansk mark.
Hotet är dock
överdrivet, anser nu många.
Enligt en artikel
i The American interest (kanske hörs på namnet vartåt den
lutar rent utrikespolitiskt) av Karina Orlova, från oberoende ryska
radiokanalen Echo Moskvy, har de ryska propagandaorgan som
framställs som de största hybridhoten (tv-kanalen RT och
nyhetsbyrånSputnik) begränsad genomslagskraft. RT:s inflytande i USA är
ytterst marginellt, menar hon. Kanalen överdriver sina tittarsiffror grovt och
består egentligen bara till en procent av politiskt innehåll.
Hon citerar en annan
skarp kritiker av hybridkrigsteorin, journalistenLeonid Bersjidskij:
”Det är bara dålig, tendentiös journalistik som bäst bemöts med sanningsenlig
journalistik, inte med motpropaganda”.
Enligt en rapport från
Kennan institute - ett amerikansk forskningsinstitut med fokus på Ryssland -
finns ingen rysk militär hybridkrigsdoktrin, tvärtom är ordet mest en trendig
men ganska meningslös catchphrase för allt Ryssland gör.
Karina Orlova har
dock en ännu viktigare poäng.
I vår iver att
bekämpa den ryska propagandan här hemma ignorerar vi nämligen dess främsta
offer - ryssarna.
För nu ska ni få
höra. Vad tror ni att rysk militär och ryska regimtrogna medier säger om väst?
Jo, att Nato utkämpar ett hybridkrig, ett raffinerat informationskrig mot deras
egen befolkning. En uppfattning som existerat betydligt längre i Ryssland än i
väst. Där målas bilden ständigt upp av att landet befinner sig under ideologisk
belägring. Till exempel har ordföranden i Ryska Undersökningskommittén, Alexander
Bastrykin, nyligen hävdat att såväl rubelns kräftgång, det låga oljepriset
som etniska konflikter i Ryssland i grunden beror på utländska agenters
inflytande. Och slutsatsen är så klart att införa mer repression och minskad
yttrandefrihet. Nyligen presenterades de så kallade ”Jarovajalagarna” för
Duman. Ett flertal repressiva lagar som kan användas mot alla som misstänks
vara en fiende till nationen.
Tack och lov finns
ett enkelt sätt att lösa det här problemet. På bägge sidor.
Använd aldrig ordet
”krig” när du pratar om propaganda.
Dels för att det är
rent felaktigt.
Krig innebär att
människor dör. Och människor dör inte av tweets - hur dåliga, otrevliga och
lögnaktiga de än är. Om så vore fallet hadeRebecca Uvell varit
historiens största massmördare.
När journalister och
opinionsbildare betraktas som delaktiga i ett krig blir det också lättare att
se dem som kombattanter. Det blir lättare att legitimera att de dödas, fängslas
och torteras. Något som blir allt vanligare. Enligt Committee to protect
journalists dödades bara i fjol 73 journalister på grund av sitt uppdrag.
Den ukrainska staten brännmärker
reportrar som arbetat i separatistområden. Ryska journalister lever under samma
press.Erdogans respons på det turkiska kuppförsöket blev att
förbjuda 45 medier. Enskilda journalister fängslas och attackeras. Aftonbladets
utsände Tomas Torén dödshotades i direktsändning av en mobb
som anklagade honom för att vara ”spion”.
Hybridkrig, någon?
Att kalla propaganda,
desinformation och tendentiös journalistik för krig blir ett sätt att efterlysa
extraordinära åtgärder. Ett argument för att begränsa yttrandefriheten. Det är
också ett ord som fått DN:s Mikael Holmström och Peter
Wolodarski att sätta på sig hjälmen och ställa sig i försvarets, i
stället för läsarnas, tjänst.
Och då har vi hamnat
riktigt snett.
För de kan väl
knappast tycka att poängen med det hela är att vi ska bli mer lika Ryssland?