Pilger om Obamas löfte att avskaffa kärnvapen

Barack Obama har inte långt kvar som president. Han är nu vad amerikanerna säger en lam anka, a lame duck.

Jämfört med hans två möjliga efterträdare, Trump eller Clinton, blir hans eftermäle positivt. De båda presidentkandidaterna tycks för många amerikaner erbjuda ett val mellan pest och kolera.

I ett mycket viktigt avseende har Obama dock misslyckats, Den världsberömde australiensiske journalisten John Pilger skriver nu:

”2009 stod president Obama inför en beundrande publik i Prag, i hjärtat av Europa. Han förband sig till att befria världen från kärnvapen. Folk jublade och några grät av lycka. En ström av plattityder fyllde medierna. Obama fick följaktligen Nobels fredspris.”

Men Pilger fastslår sedan att ”allt var bluff” och han påminner om vad som sedan har hänt:

”Obamaadministrationen har framställt mera kärnvapen, mera kärnstridsspetsar, mera avskjutningssystem, mera kärnvapenfabriker.  Enbart på stridsspetsar till kärnvapen spenderades det mera under Obamas tid än under någon amerikansk president. Kostnaden över 30 år är mera än en biljon dollar.”

(En biljon dollar motsvarar den svindlande summan av 8 500 000 000 000 kr).

Pilger varnar för upprustningen och det hot som kärnvapenmakten Ryssland måste känna:

”Under de senaste 18 månaderna har den största uppbyggnaden av militära styrkor skett sedan andra världskriget, ledda av USA, längs Rysslands västra gräns. Inte sedan Hitler invaderade Sovjetunionen har utländska trupper presenterat ett sådant demonstrativt hot mot Ryssland”

Pilger efterlyser de folkliga protesterna mot upprustning och kärnvapenhot och frågar som avslutning på sin artikel:

”Vad har hänt med traditionen av folkliga aktioner, obundna av partier? Var finns modet, den skapande fantasin och engagemanget som behövs för den långa resan mot en bättre, rättvis och en fredlig värld? Var finns dissidenterna inom konst, film, teater, litteratur?

Var finns de som vill bryta tystnaden? Eller måste vi vänta tills den första kärnvapenmissilen avlossas? ”

Den eländiga ryssskräcken

I dag har medierna larmat igen om det "informationskrig" som främst ryssarna påstås  ägna sig åt. Lektorer från Försvarshögskolan har skrämt oss, hjälpta av radions vinklade Moskva-korre Maria Persson Löfgren.
För två dagar (25/7) sedan skrev Matin Aagård i AB ironiskt om denna svenska paranoia:
Invasionen som aldrig inträffade

Martin Aagård om det ryska hybridkriget och medierna som hetsade fram paniken

När jag avslutat denna text ska jag aldrig mer använda ordet ”informationskrig”.

Det är en fråga om rent självförsvar.

Låt mig förklara.

Kommer ni ihåg när Ryssland invaderade oss den där fredagen i slutet på maj?

Det började med att de sågade ner ett par radiomaster. Sen stoppade de flygtrafiken på Arlanda och gjorde så man inte kunde boka biljetter på SJ:s hemsida. Till slut hade det ryska stresstestet av den svenska beredskapen gått så långt att regeringen, länsstyrelserna, SÄPO och Räddningstjänsten kallades till krissammanträde.

Inte?

Men vi och alla andra tidningar hade ju det på förstasidan? Våra bästa terrorexperter konstaterade omedelbart att syftet var ”att visa Sveriges svaghet” och att det med stor säkerhet var ett angrepp ”från öster”. När ryska ambassaden hävdade att de inte hade något med saken att göra, kallades deras uttalande ett ”hån” av Dagens Nyheter.

Nej, när den initiala mast-skräcken lagt sig en smula insåg det flesta att det kanske inte var en samordnad rysk attack mot det svenska samhället som pågick. På måndagen var invasionen i alla fall bortglömd. Kanske skämdes alla inblandade, för ingen har dristat sig till att granska vad den där totala hysterin egentligen berodde på.

Tills nu.

I dagarna utkommer ett nummer av den journalistiskt högprofilerade tidskriften Filter som troligen uppfattas som kontroversiellt av många försvarsvänner. Tidningens chefredaktör Mattias Göransson granskar nämligen hur svenska medier, framförallt Dagens Nyheter, lyckats blåsa upp en helt orimlig skräck för en nära förestående rysk invasion.

Under den provocerande rubriken ”Den svenska trollfabriken” går Göransson igenom hur allmänheten lurats att tro att Sverige utsatts för metodiska ubåtskränkningar, överflygningar och kärn­vapenövningar, som vid en närmare granskning visat sig vara, om inte rena fabrikationer, så i alla fall riktiga tidningsankor. Vissa av historierna är närmast parodiskt illa underbyggda.

Men skräcken för den ryska invasionen har fått många svenska journalister att helt tappa sin kritiska hållning till försvaret. I DN:s fall till den grad att när själva försvarsmakten säger att ingen ubåtskränkning inträffat så försöker tidningen motbevisa dem. Och när kontraspionaget säger att hotbilden mot Sverige inte ökat - då rapporterar de precis tvärtom.

Och alla som inte håller med är på fiendens sida. På ledarplats har tidningen pekat ut den före detta vapeninspektören Hans Blix som en del av ”Putins svenska brigad” för att han förhöll sig en smula kritiskt till tron på ett nära förestående angreppskrig.

Hur har det blivit så här?

Hur har vi hamnat i en situation där en elallergisk new age-tomte kan sätta skräck i hela samhället genom att ställa ut en plastpyramid vid en radiomast? Att ett litet trassel på SJ:s hemsida tolkas som ett ryskt invasionsförsök? Och att en av våra mest erkända internationella diplomater plötsligt betraktas som en femtekolonnare?

Det torde vara ett totalt underbetyg till det svenska psykologiska försvaret, men egentligen är det värre än så. För ironiskt nog beror hysterin delvis på det psykologiska försvarets senaste landvinningar.

En av orsakerna är nämligen en helt ny syn på krigföring som blivit mäkta populär både bland militärteoretiker och ­ledarskribenter.

När begreppet ”hybridkrig” lanserades för ungefär tio år sedan var det för att beskriva Hizbollahs taktik mot Israel under Libanonkriget, då den terrorstämplade organisationen varvade konventionella stridstekniker med terror och gerillakrig. Men ganska snabbt fick ordet en annan, betydligt bredare betydelse. Dataintrång, signalspaning, industrispionage, cyber­attacker, desinformation i sociala medier, lobbying, PR och regimtrogen journalistik - alltihop kunde plötsligt betraktas som en del av det moderna hybridkriget. Detta kära barn inom den samtida konfliktforskningen fick flera namn: ”diffused war”, ”special war”, ”broadcast war”, ”arrested war”, ”icke-linjär krigföring”. Det mest populära är så klart det mest etablerade - ”informationskrig”. Till exempel publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap just en lunta vid namn Ukraina och informationskriget, som behandlar journalistikens roll i sammanhanget.

Det geniala med hybridkriget, enligt teoretikerna, är att det är så mycket billigare än pansarvagnar. Att sprida skräck, desinformation och missuppfattningar kräver lite logistik eftersom det mesta kan ske via internet.

Därmed blev hybridkriget det perfekta kriget för skrivbordsgeneralerna. Äntligen utkämpades det inte på något avlägset slagfält. Skyttegraven gick rakt över skärmen. Striderna böljade fram och tillbaka med varje liten twitterkommentar. Ärans väg låg plötsligt öppen för varenda militärt överintresserad person beväpnad med en smartphone.

Att ryssarna har en ny syn på krig är dock inte helt taget ur luften.

Anledningen till att begreppet fått så stort genomslag är en artikel som 2013 skrevs av den ryska generalstabschefen Valerij Gerasimov, där han utifrån den arabiska våren drog slutsatser om hur ett modernt krig förs med såväl politik, ekonomi och information, vilket fick världens militärbloggare att börja prata om ”Gerasimov-doktrinen”.

Kriget i Ukraina gav debatten förnyad fart då verklighetsbeskrivningarna av vad som hänt gick kraftigt isär. Båda sidor har haft starka hejaklackar som utgett sig för att ge den enda och sanna bilden av konflikten.

I grunden är inget av det här heller något nytt. Propaganda har varit en del av alla krig sedan Homeros skrev Iliaden för att rättfärdiga den mycenska kontrollen av Bosporen. Om folk ska dö frivilligt för din sak måste du anstränga dig för att vinna deras hjärtan.

Så det hela hade kanske inte varit något att bekymra sig särskilt mycket om utanför Försvarshögskolan om inte hybridkriget börjat utgöra ett alllvarligt hot mot civilbefolkningen.

Och den svenska masthysterin är bara ett exempel. Hybridkriget har blivit ett sorts Pokémon Go för försvarsvänner. Ett verklighetsfilter som får hot mot nationen att dyka upp nästan varsomhelst.

Men allt fler har börjat ifrågasätta hela konceptet. Inte minst i USA, som ligger i startgroparna för att starta en ny myndighet - Centre for Information analysis and response - vars syfte är att motverka rysk propaganda på amerikansk mark.

Hotet är dock överdrivet, anser nu många.

Enligt en artikel i The American interest (kanske hörs på namnet vartåt den lutar rent utrikespolitiskt) av Karina Orlova, från oberoende ryska radiokanalen Echo Moskvy, har de ryska propagandaorgan som framställs som de största hybridhoten (tv-kanalen RT och nyhetsbyrånSputnik) begränsad genomslagskraft. RT:s inflytande i USA är ytterst marginellt, menar hon. Kanalen överdriver sina tittarsiffror grovt och består egentligen bara till en procent av politiskt innehåll.

Hon citerar en annan skarp kritiker av hybridkrigsteorin, journalistenLeonid Bersjidskij: ”Det är bara dålig, tenden­tiös journalistik som bäst bemöts med sanningsenlig journalistik, inte med motpropaganda”.

Enligt en rapport från Kennan institute - ett amerikansk forskningsinstitut med fokus på Ryssland - finns ingen rysk militär hybridkrigsdoktrin, tvärtom är ordet mest en trendig men ganska meningslös catchphrase för allt Ryssland gör.

Karina Orlova har dock en ännu viktigare poäng.

I vår iver att bekämpa den ryska propagandan här hemma ignorerar vi nämligen dess främsta offer - ryssarna.

För nu ska ni få höra. Vad tror ni att rysk militär och ryska regimtrogna medier säger om väst? Jo, att Nato utkämpar ett hybridkrig, ett raffinerat informationskrig mot deras egen befolkning. En uppfattning som existerat betydligt längre i Ryssland än i väst. Där målas bilden ständigt upp av att landet befinner sig under ideologisk belägring. Till exempel har ordföranden i Ryska Undersökningskommittén, Alexander Bastrykin, nyligen hävdat att såväl rubelns kräftgång, det låga oljepriset som etniska konflikter i Ryssland i grunden beror på utländska agenters inflytande. Och slutsatsen är så klart att införa mer repression och minskad yttrandefrihet. Nyligen presenterades de så kallade ”Jarovajalagarna” för Duman. Ett flertal repressiva lagar som kan användas mot alla som misstänks vara en fiende till nationen.

Tack och lov finns ett enkelt sätt att lösa det här problemet. På bägge sidor.

Använd aldrig ordet ”krig” när du pratar om propaganda.

Dels för att det är rent felaktigt.

Krig innebär att människor dör. Och människor dör inte av tweets - hur dåliga, otrevliga och lögnaktiga de än är. Om så vore fallet hadeRebecca Uvell varit historiens största massmördare.

När journalister och opinionsbildare betraktas som delaktiga i ett krig blir det också lättare att se dem som kombattanter. Det blir lättare att legitimera att de dödas, fängslas och torteras. Något som blir allt vanligare. Enligt Committee to protect journalists dödades bara i fjol 73 journalister på grund av sitt uppdrag.

Den ukrainska staten brännmärker reportrar som arbetat i separatistområden. Ryska journalister lever under samma press.Erdogans respons på det turkiska kuppförsöket blev att förbjuda 45 medier. Enskilda journalister fängslas och attackeras. Aftonbladets utsände Tomas Torén dödshotades i direktsändning av en mobb som anklagade honom för att vara ”spion”.

Hybridkrig, någon?

Att kalla propaganda, desinformation och tendentiös journalistik för krig blir ett sätt att efterlysa extraordinära åtgärder. Ett argument för att begränsa yttrandefriheten. Det är också ett ord som fått DN:s Mikael Holmström och Peter Wolodarski att sätta på sig hjälmen och ställa sig i försvarets, ­i stället för läsarnas, tjänst.

Och då har vi hamnat riktigt snett.

För de kan väl knappast tycka att poängen med det hela är att vi ska bli mer lika Ryssland?

Radio Tuff nr 1419

Den tuffa oberoende radion

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1419:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 24 juli, första gången kl 17 och sedan 2 ggr per dygn till söndagen den 7 augusti, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program.

Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.

PROGRAMMET I KORTHET

Till dem som gjort eller skrivit något bra delar Monica Schelin och Åke Sandin många verbala ”rosor”. Programmets huvudämne är kärnvapen inför Hiroshimadagen den 6 augusti. Krönikan har rubriken ”Ironi, lögn och cynism om Hiroshima” och lilla Sadakos hemska öde uppmärksammas. Sång av Jan Hammarlund och Ulla Sjöblom

IRONI, LÖGN OCH CYNISM OM KÄRNVAPEN

I ett sommarpratarprogram 2001 sa författaren och debattören Eva Moberg många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Att homo sapiens, alltså vi människor, ibland inte tänker särskilt intelligent sammanfattade hon så här:

"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"

Eva Moberg verkar kanske ironisk men verkligheten är mer ironisk än hon  Faktum är att kärnvapen  har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av nån så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar och militärt våld.

Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.

Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I ett triumfatoriskt tal påstod han att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben däremot mitt över den kristna Urakamikatedralen.

Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselöst. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem kremerades levande i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju alltför många länder sen dess har gjort.

Men efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet.  Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:

"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:

"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"

Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:

"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt  onödigt"

Och Englands premiärminister under andra världskriget, Winston Churchill, skrev i sitt stora verk om andra världskriget:

"Det skulle vara ett misstag att tro, att Japans öde bestämdes av atombomberna. Landets nederlag var säkrat redan innan den första atombomben fälldes".

Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:

"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."

Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde dom inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.

I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:

"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dess mest dödliga uttryck?"

Ensamma var och en för sig klarar vi inte mycket. Så även om det för tillfället är lite omodernt att i den gamla fina demokratiska traditionen ansluta sig till föreningar, så kan man gå med i fredsrörelsen. Gå med i TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening eller någon annan fredsförening. 

En paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:

 BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !

(Sänds i Radio Tuff nr 1419 på www.tyresoradion.se  och följs av Ulla Sjöblom som sjunger ”Jag står här på ett torg…” Klicka på https://www.youtube.com/watch?v=dv97DQk9I7E och lyssna!)