(1996 skrev jag min 106:e
gratiskrönika i Svenska Freds' tidning PAX. Den hade rubriken "Krigspropagandan lurar oss".
Där tog jag upp kuvösbluffen, som hjälpte till att trigga i gång det första
Gulfkriget ("Operation Ökenstorm") i januari 1991. Dessutom nämnde
jag att de människotvålar tyskarna påstods ha gjort av sina offer var en myt,
trots att jag liksom andra historielärare hade lärt ut det till många årgångar
tonåringar. Det fanns inte något faktafel i denna krönika, men Svenska Freds'
dåvarande ordförande - okunnig eller alltför trendkänslig? - ansåg upprört, att jag inte fick skriva
"sådant" mera. Alltså skrev jag min sista krönika. Den kommer här")
-----------------------------------------------------------------------------
Ovanför
mitt skrivbord hänger en bild av Natalie
Nickerson. Den är ur den stora amerikanska veckotidningen Life från 1944.
Natalie är så söt och politiskt korrekt, att jag valt att tillägna henne denna
min sista krönika. Det är den 107:e i oavbruten följd, mina krönikor före 1983
oräknade.
Valet
var inte lätt. Jag tänkte förstås också på alla mina kamrater här i Tyresö
Ulands- och Fredsförening (Tuff). Deras ständiga slit har inneburit, att mer än
var tionde medlem i Svenska Freds kommer från Tuff. De har sett till att ett
tiotal miljoner kronor bara på 1990-talet har skickats från Tuff till skol- och
vattenprojekt i Indien, till gatubarnsprojekt i Ecuador, till indianfolket
Sirionó i Bolivia, till olika fredsgrupper i forna Jugoslavien samt till
Eritrea (100 000 läroböcker) och Kenya (bidrag till kvinnohus).
Sedan
ett par tre år tillbaka har några kvinnliga Tuff-aktivister varannan vecka
samlat tjogtals annars hemmabundna invandrarkvinnor från många olika länder
till träffar, där man syr, snackar, fikar och trivs. Verksamheterna skildras
varje vecka av Radio Tuff och ofta på Tyresöradions sex timmar långa bandade
slinga. Oavlönad tekniker för båda programmen är min främste arbetskamrat, Edmundo Arróspide, flykting från Peru. Allt det här och mycket, mycket annat sker
frivilligt och fjärran från landets
moraliska elit, som ofta inskränker sig till välbetalda verbala insatser.
Desutom
tänkte jag på alla de Pax-redaktörer jag under 14 års krönikeskrivande haft
förmånen att samarbeta med. Unga, skärpta och helschyssta.
x x x
I den
här krönikan har jag föresatt mig att inte i onödan utmana fördomar. Ändå vill
jag med tacksamhet nämna några motståndsmän. De är sedan länge döda, så de bör
inte provocera.
Den
förste är den liberale ledaren i början av seklet, Karl Staaff. Han kämpade mot kunga-, herre- och militärmakt, men
tvingades bort som statsminister 1914 och blev fram till sin död sedan skamligt
förtalad för att han föredrog sociala reformer framför pansarbåtar. Det vore
ingalunda politiskt korrekt att avslöja, vilken av hans nutida partivänner som
varit den ende som betett sig som en fascistliknande översittare bland de drygt
2000 jag intervjuat för radion.
Den
andre är Bertolt Brecht, vars
kortdikter jag kan utantill. Han var aldrig riktigt följsam. Efter
arbetarupproret i Östberlin 1953 ironiserade han över ledningens tal om att
"folket förverkat regeringens förtroende". Han föreslog, att "regeringen upplöste folket och valde
ett annat".
Den
tredje är Bertrand Russell
(1872-1970!). Under första världskriget hamnade han i fängelse för sin protest
mot kriget, medan andra intellektuella som vanligt blev "medvetenhetens
fnask" (Jan Myrdal) och skrev krigspropaganda, alltså rasistiskt. Efter
andra världskriget blev han förgrundsfiguren i kampen mot de kärnvapen som
segermakterna i totalt förakt för humanism och människovärde rustade upp med,
därmed i förintelseförmåga klart överträffande alla tidigare militarister --
fascister, nazister och andra.
Den
fjärde är inte så känd. Det är den radikale brittiske bokförläggaren Victor Gollancz, som gick motvinds
efter andra världskriget genom att ömka också förlorarna. Om kollektivskulden,
en av rasismens hörnpelare men lika aktuell nu som då, skrev han, att den var "en vanvettig, oliberal, antikristen
och beklagansvärt nazistisk tanke".
x x x
Egentligen
borde jag ha tillägnat Marie Neumann
denna sista krönika. Det hon genomled är det vidrigaste jag någonsin läst om,
fastän miljoner av hennes medsystrar hade nästan samma helvete vid andra
världskrigets slut. Men Maries etniska tillhörighet är så helt fel, att det kan
uppröra åsiktsetablissemanget, som i dag är ännu starkare och långt mera
uniformt än 1959, när jag av fredspolitiska skäl sattes i fängelse. Dess
fundamentalism döljs numera bland annat bakom skylten "oberoende
liberalism"-- hallelujah!-- och uttrycks i skadeglada utrop av typen: "Det kommer tack och lov att bli allt
svårare för honom att bedriva historieforskning.".
("DN-Kultur" 8/9 96)
Det är
därför jag valt en representant för segrarna, amerikanskan Natalie, vars
skönhet påminner om Grace Kellys. Hon plitar på ett tackbrev till "en lång och ståtlig marinlöjtnant". Tacket
gäller den dödskalle man ser på hennes skrivbord. På dess huvudsvål har hennes
löjtnant och tretton av hans kompisar skrivit sina autografer och tillagt: "Det här är en bra japan, en död
japan".
Jag är
lite förvånad över att krigets avhumanisering också drabbade de trygga
depåsvinen hemma på den ledande amerikanska veckotidningens redaktionen så
starkt, att de över en helsida lät publicera bilden av Natalie och hennes japan
som "Picture of the Week". Natalie själv hade ingen skuld som mottagare
till en av de många suvenirer, gjorda på dödade japaner, som soldater i det
obarmhärtiga kriget i Stilla havet skickade hem. Det var krigets fel, att också
många killar från ett demokratiskt och kristet land förråades.
Jag hoppas, att
Natalie ännu lever och att hon nu som 72-åring lyckats bevara lite av sin forna
skönhet. Kanske har hon sin japan på en nätt, liten virkad duk i sitt hem, så
att hon drömmande kan minnas sin ungdoms löjtnant.
ÅKE SANDIN i
fredstidningen Pax nr 6 / 1996
------------------------------------------------------------------------------------------------
(När
jag ser att två av de fyra jag "tacksamt nämner" är Brecht och Gollancz
(båda judar) tänker jag på några moderaters vilda fördömanden av mig för att på
www.tyresoradion.se ha släppt fram en
"mängd antisemitisk propaganda".
De har på tre månader inte kunna ge ett enda exempel på denna ärekränkande
beskyllning mot mig och lyssnarna på mina 4700 program verkar helt oförstående
för denna smutskastning.)
