Ska vissa fakta nedtystas?

Svenska Freds ordförande Anna Ek verkar uppskrämd. Vilka mediestarka krafter som nu gjort henne så ängslig har hon inte uppgivit. I tretton års tid skrev jag gratis 110 krönikor i Svenska Freds' tidning Pax. Många av dessa publicerades sedan tillsammans med mina artiklar i rikspressen i mina böcker "Goda krigare - och andra militaristiska myter" samt i boken "Förbannad pacifist".

I sitt skarpa avståndstagande från mig nyligen finner hon det också lämpligt att kritisera mig för mitt skrivande i Pax:

"Åke Sandin har inte stått oemotsagd inom föreningen. Åke Sandin slutade skriva krönikor i Pax 1996, efter att Svenska Freds dåvarande ordförande reagerat kraftigt på och skarpt kritiserat hans sätt att beskriva förintelsen."

Kritiken av mig då berodde inte på att jag som huvudlärare i historia till skolan hade köpt in ett ljudbildband som för upprörda elever berättade om att de otäcka tyskarna till och med gjort tvål av sina mördade offer. Ljudbildbandet hade gjorts av Ferenc Göndör, som jag flera år senare intervjuade. Han berättade då att han i Israel fått reda på att de ruskiga "människotvålarna" var en myt. Både han och jag hade dock varit i god tro, ty denna myt hade oavbrutet i många år berättats som sanning i våra medier och skolor.

När Svenska Freds dåvarande ordförande (1996) ringde mig och upprört befallde mig att "inte skriva sådant" mer gällde det min näst sista Pax-krönika. (Se nedan) Jag vill hoppfullt tro, att ordföranden inte tyckte illa om att jag där påminde om en skicklig propagandalögn, som hjälpte till att trigga i gång det första Gulf-kriget. Det var säkert mina beriktiganden om "människotvålarna", som upprörde människor, i åratal så indoktrinerade med denna myt.

Här kommer krönikan från 1996:

KRIGSPROPAGANDAN LURAR OSS!
Den 10 oktober 1990 framträdde inför den amerikanska kongressen en kuwaitisk tonårsflicka, Nayirah. Hennes vittnesmål upprörde hårdhudade journalister och politiker och skakade via TV om en hel värld. Mer än något annat bidrog det till att påverka opinionen för krig mot irakierna, Kuwaits ockupanter. Före konflikten hade många amerikaner inte ens hört talas om Kuwait -- och av dem som hade det trodde en del att det var ett oljebolag.

"Ögonvittnet" Nayirah berättade hjärtskärande om hur hon sett den irakiska soldatesken fara fram på Al Addan-sjukhuset i Kuwait. Tårögd vittnade hon om hur irakierna hade rövat bort även kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet..

Så småningom visade det sig att bakom den här effektiva historien låg en reklamfirma, Hill & Knowlton. Den hade från kuwaitiskt håll försetts med ca 80 miljoner kr för att förmå USA och FN att befria Kuwait, ett feodalt shejkdöme och förtryckarsamhälle, som nu började beskrivas som en supersympatisk men våldtagen demokrati. Med så mycket pengar kunde den låta ett hundratal anställda bearbeta opinionen, med allting från T-shirts till nationella bönedagar.

Pangnumret i kampanjen blev unga Nayirahs rörande vittnesbörd. Uppbackad av reklamfirman hade hon inför politiker och TV-kameror skickligt spelat sin propagandaroll. I verkligheten hade hon inte varit något frivilligt arbetande sjukvårdsbiträde i Kuwait utan hon var dotter till en av Kuwaits diplomater i Washington.

Men när succébluffen avslöjades hade redan uppåt 150 000 irakiska killar, ivägtvingade som soldater, dödats liksom tusentals civila i bombangrepp, som påstods vara "kliniskt rena". På den andra sidan dödades något hundratal, flera av dem offer för "friendly fire", missriktad eldgivning från de egna.

Efteråt har hundratusentals irakier blivit indirekta offer för Gulfkriget. Enligt en FAO-rapport har uppåt en halv miljon barn dött, främst till följd av sanktionerna. Och som vi sett löste kriget inte värst många av de andra problemen i området. Också med anledning av en aktuell debatt i Svenska Freds kan det därför vara värt att erinra om Henrik Tikkanens ord: "Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de."

Det finns krigspropaganda som inte avslöjas lika fort som kuvösbluffen utan som lever vidare i generationer. Det är nämligen lätt att falla för propagandan, särskilt den som ständigt och unisont upprepas och samtidigt passar ens politiska eller religiösa tro. Medialt och politiskt "korrekta" lögner blir långlivade "sanningar".

I somras (31/7) skrev en katolsk präst, universitetslektorn Anders Piltz, en lång artikel på DN:s kultursida. Den handlar om jungfru Maria och kvinnorna. Men Piltz kommer också in på andra världskriget och påvens vakthållning kring "den mänskliga kroppens värdighet". Han nämner dock inte de 40-50 miljoner som dödades på de grymmaste sätt: sprängdes sönder av bomber och granater, sköts, brändes ihjäl av brandbomber, våldtogs till döds, dränktes i fartygskatastrofer, avrättades, pinades ihjäl eller dog av svält och sjukdomar i koncentrations- och fångläger etc.

Detta duger tydligen inte som exempel på människoföraktet, kanske därför att inte heller Piltz' kyrka haft modet att radikalt ta avstånd från krigiskt massmördande som metod. I stället upprepar den fromme universitetslektorn --hittills oemotsagd på den punkten-- en av de smaskigaste propagandalögnerna från kriget: att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Ungefär samma skröna spreds om "hunnerna" av den skickliga brittiska propagandan under första världskriget. Den skulle dock hederligt dementeras redan 1925. Men tvål- och lampskärmshistorierna har mer än ett halvsekel berättats på tusen och åter tusen håll, inte bara av olika media utan också av oss historielärare. Till och med professorer i historia har tillhört kolportörerna och därvid ibland hänvisat till den som historisk källa överskattade Nürnbergrättegången.

I en artikel i Svenska Dagbladet (10/4 96) avfärdar dock historiedocenten Lennart Lundmark människotvålen som en myt. Han tillägger dock, att i koncentrationslägret Buchenwald garvade man människohud och använde den till lampskärmar. Men i Buchenwald är experter som doktorerna Knigge och Stein inte så säkra längre. Förra året lät man --efter 50 år! -- äntligen analysera "lampskärmen av människohud". Rättsmedicinarna vid Erfurts universitet fann att den var av djurskinn.

I sin bok med den vitsiga titeln "Det betvingade ordet" (1976) fastslår Jarl Torbacke, i dag historieprofessor, att "propagandalögner är ett svårutrotat ogräs". Ironiskt nog och helt oavsiktligt bevisar hans sitt påstående genom att i samma andetag tala om människotvålarna som en realitet.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Pax nr 5/96
------------------------------------------------

PS: Revisionism då och nu
I dag, när det osakliga drevet går, ångrar jag nästan att jag studerade historia på universitet. Det var för all del länge sedan, men på den tiden betonade professorerna värdet av att kolla vedertagna "sanningar" och ibland kanske revidera dem. Det talades föraktfullt om hovhistoriker, de som smörade makten och därmed skaffade sig personliga fördelar.

I dag finns inga "hovhistoriker" men kanske sådana man kan beteckna som "mediehistoriker", de som är ängsliga om sina forskningsanslag och därför noga med att inte avvika från den gängse medietrenden.
Ordet revisionist har alltså nu faktiskt blivit ett skällsord. Jag vill gärna tro att det ännu finns någon modig oberoende historiker, som objektivt vill granska mina skriverier, nu så ifrågasatta utan att några konkreta bevis mot dem framläggs.

Minns också hur jag kanske tack vare min källkritiska skepicism i tidningen Pax, rikspressen och framför allt i Radio Tuff uttryckte tvivel på mediernas ständiga larm i flera år om ryska ubåtar i svenska vatten. Det var ju en enorm hysteri. Vi som begärde bevis och avslöjade att larmen var medienoja, stämplades då som "Moskvalakejer", "kryptokommunister" och liknande. Vad alla dessa hjärntvättade nu säger när det efter många år har uppdagats att det var skrönor som svenska folket lurades med, har jag aldrig hört.