Grass, Reepalu, Wiesenthal och sanningen

GÜNTER GRASS
Oj,oj,oj, vilka glåpord som haglat över nobelpristagaren Günter Grass för att han skrev en slags dikt som har publicerats i tyska tidningar. Västerländska mediers många överstepräster har tävlat i glåpord över den gamle vänsterförfattaren. Det var inte för att han skrev att Irans folk hade "förtryckts och förletts till arrangerat jubel av en pratmakare för att man inom hans maktsfär förmodas bygga en atombomb".

Nej, det var för att han varnade för Israels kärnvapen. Nog kände han väl till att den modiga israelen Mordechai Vanunu dömdes till 18 års fängelse i sitt hemland för att ha avslöjat Israels kärnvapenproduktion? Det vanligaste invektivet mot Grass är nu att han är antisemit, sedan många år den mest frekventa politiska beskyllningen av alla, sannolikt också den mest missbrukade.

I Dagens Nyheter (12/4 2012) skriver Grass själv om att han nu av den israeliska regeringen har portats från inresa i landet. Då kommer han ihåg att han också hade inreseförbud till det kommunistiska DDR och till diktaturens Burma. Inte utan ironi hoppas han nu på den alltmera demokratiska utvecklingen i Burma.

INGMAR REEPALU
Liksom Günter Grass är Ingmar Reepalu socialdemokrat, "Malmös starke man", som han kallas. Gång på gång har han kritiserats för att inte tillräckligt ha tillvaratagit Malmöjudarnas intressen. Nu avhånas han för att ha använt en "antisemitisk retorik", och våra medier har inställsamt varit snabba med att som sanning vidarebeordra uppgiften.

2010 utfärdade det mäktiga Wiesenthalcentret i Los Angeles en varning för alla judar att besöka Reepalus Malmö. Minns att han bland annat svarade:

-- I deras hemstad Los Angeles mördas det fyra gånger flera människor än i Malmö.

I Aftonbladet läste jag (18/3 2011) en text under rubriken ”Nya anklagelser mot Reepalu”. Det sades, att konflikten mellan honom och Simon Wiesenthalcentret nu dras ett varv till sedan organisationen utmålat Reepalu som en konspirationsteoretiker. I ett brev efter möte i Malmö skriver Simon Wiesenthalcentret, att ett av kommunalrådets uttalanden "andas konspirationsteorier mot judar på 1930-talet". Hoppsan!

– Man tar sig för pannan, säger Ilmar Reepalu till Sydsvenskan.

Reepalu vidhöll att han tyckte att det var ett givande möte som han hade med centrets utsända. Enligt honom fick gästerna då upp ögonen för att inte bara judar är utsatta för hatbrott i Malmö, utan även bland andra muslimer och romer. Han kunde ha tillagt att unga idioter inte bara ibland mobbar judar, muslimer och andra utomlandsfödda utan också svenskfödda genom att kalla blondiner för ”svennehoror” och svenska killar för lättlurade svennar.

Om den kritik han fått i brevet från Wiesenthalcentret efteråt, säger Reepalu:

– De lever i tron att jag som "borgmästare" kan beordra vad polisen gör och inte gör. De vill inte acceptera att jag inte har den makten.

2009 spelades i Malmö en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel. I en krönika i Radio Tuff tog jag då avstånd från att unga israeliska tennisspelare i ilskna demonstrationer gjordes ansvariga för vad dess regim just hade ställt till med i Gaza. Det vore i min mening att tillämpa den förbannade kollektivskulden, som under andra världskriget så grymt och orättvist drabbade massor av judar, men efteråt också miljoner tyskar och senare även serber, irakier och andra.

I Gaza dödade den överlägsna israeliska krigsmakten kring årsskiftet 2008-2009 ca 1400 palestinier, därav uppåt 400 barn. Det var ett svar på att Hamasraketer hade dödat 13 israeler. Här gällde inte ens Gamla Testamentets otäcka vedergällningsprincip ”öga för öga”, om vilken Gandhi påpekat, att om vi följde den skulle snart alla människor vara blinda. Här var det fråga om minst hundra palestinska ögon för ett israeliskt öga.

Liksom de flesta bedömare utanför den mediestarka kretsen kring Israellobbyn kritiserade Reepalu den israeliska politiken och våldsanvändningen.

– Deras utgångspunkt är ungefär att jag får överhuvud taget inte uttala mig med någon kritik mot staten Israel, för då importerar jag en internationell konflikt till Malmö. Det kan jag självfallet aldrig acceptera, säger han.

För många år sedan skrev jag texter om Simon Wiesenthal och det mäktiga och etnocentriska center som bär hans namn. Jag var noga med att främst använda judiska källor för att undvika den ständigt och slarvigt använda spottloskan ”antisemitism”, som tillgrips när de sakliga argumenten tryter. Här nedan kommer några av dessa texter:

"NAZIJÄGAREN" WIESENTHAL
I den strida flod av skildringar av tyskarnas grymheter för ett drygt halvsekel sedan som svenska medier varje månad svämmar över av, kom också två kvällar i rad (11-12/1 1997) på TVs kanal 6 "The Simon Wiesenthal Story" från 1989. Där är Wiesenthal hjälte och spelas av den kände Gandhitolkaren Ben Kingsley.

En annan TV-film, som ännu inte knappast väckt någon uppmärksamhet i svenska medier --om den någonsin kommer att göra det-- är den halvtimme om Simon Wiesenthal som tysk TV visade. Där kläs den världsberömde nazistjägaren helt av på ett förödande, ja nästan brutalt sätt. Först räknas alla hans många internationella ärebetygelser upp, allt av hederstecken och prispengar man kan tänka sig utom Nobelpriset. Man får se förbundskansler Helmut Kohl ge honom Tysklands finaste utmärkelse. Andra av världens stora som översvallande prisat Wiesenthal är presidenterna Jimmy Carter och Ronald Reagan. Men sedan petas han utan pardon ned från sin sockel och av glorian blir knappast en ljusglimt kvar.

Det tyska TV-programmet går så långt, att det gång på gång i berättelsen visar en inspelning från 1991, där Simon Wiesenthal med eftertryck säger: "Es gibt keine Kompromisse mit der Wahrheit!" [Det finns inga kompromisser med sanningen]. Detta är elakaste satir, närmast ett skamgrepp, för hela programmet går ut på att avslöja Wiesenthals många misstag, överdrifter och rena påhitt, alltså hans otaliga kompromisser med just sanningen.

Det här vore omöjligt att visa i Tyskland, där folk flinkt döms till fängelse för mindre uppseendeväckande historiska hädelser än den här, om inte programmet nästan helt hade stött sig på judiska kritiker av Wiesenthal. De som kommer till tals är främst företrädare för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, för amerikanska justitiedepartementets avdelning för nazistförbrytelser och för den judiska världskongressen.

JAKTEN PÅ ADOLF EICHMANN
Eli Rosenbaum, chef för amerikanska justitiedepartementets speciella avdelning för nazistärenden och också författare av den mot Wiesenthal kritiska boken "Betrayal" ["Svek" eller "Förräderi"] säger på tysk TV:

"I alla stora nazistjakter under efterkrigstiden, Bormann, Barbie, Mengele och Eichmann, har han misslyckats och vävt legender om sin egen roll i dessa fall. I de här fallen var hans roll nästan ingen alls."

Wiesenthal brukar själv hävda, att han avslöjat över ett tusen nazister, men Rosenbaum tvivlar på att det ens är tio. Rosenbaum dömer ut Wiesenthal som "patetiskt ineffektiv" och påstår, att hans karriär har präglats av "inkompetens och arrogans"

Det snällaste Rosenbaum säger om Wiesenthal i den här filmen är:

"Han har gjort en del bra saker men han har också gjort en ofantlig massa skada"

En av Wiesenthals böcker om sina egna bedrifter har kapitelrubriken: "Hur jag sökte och fann Eichmann", I den i Sveriges Television under två kvällar nu visade filmen betonas också Wiesenthals avgörande roll i jakten på Adolf Eichmann, som 1960 kidnappades i Argentina av israelerna till en rättegång i Jerusalem, där han något år senare hängdes. Men dåvarande chefen för Mossad, Isser Harel, hävdar att Wiesenthals påståenden var falska, att det är "komplett lögn" att han tipsat Mossad om Argentina och att han snarast spelade en negativ roll i jakten på Eichmann.

Och den operative chefen för den israeliska kidnappningen av Eichmann, Rafi Eitan, påstår att Wiesenthal aldrig nämnde Argentina som uppehållsort för Eichmann utan i stället åren 1958-60 trodde att han uppehöll sig i ett arabland. Det var inte heller något foto från Wiesenthal som ledde israelerna på rätt spår, vilket hävdas i filmen "The Simon Wiesenthal Story". Fotot hade den hessiske juristen Fritz Bauer skaffat fram. De israeliska kritikerna menar, att Wiesenthal snarast var besviken över att fasttagandet av Eichmann lyckades, men att han i sin bok om jakten lyckades vinkla det därhän, att hans världsrykte som oförtröttlig spårhund därmed grundlades.

JAKTEN PÅ BORMANN OCH MENGELE
Länge gick det vilda rykten om att en av Hitlers närmaste män, Martin Bormann, 1945 hade undkommit från slutstriden om Berlin och befann sig gömd utomlands. Det fanns i många media olika uppgifter om Bormanns vistelseort. En av dem som redaktionerna gärna lyssnade på var den världsberömde och hyllade nazistjägaren Simon Wiesenthal. 1967 hävdade denne, att Bormann gömde sig i södra Brasilien, i ett område med många tyska kolonister. Bormann skulle vara mycket väl bevakad. Till sin tjänst skulle han ha haft välbeväpnade livvakter, "gorillor".

Wiesenthal talade gärna om mäktiga nazistiska nätverk och hävdade också att Bormann och andra gamla nazister levde som multimiljonärer.

1972 fann man i Berlin ett skelett. Det kunde fastslås, att det var Bormanns, och att han 1945 hade stupat eller begått självmord.

En annan tysk, som fått massor av publicitet, var Josef Mengele, under kriget läkare i Auschwitz. Wiesenthal påstod gång på gång och citerades som vanligt okritiskt av media, att han var Mengele tätt i hälarna. I sin bok "Doch die Mörder leben" (1967), säger han att Mengele 1960 med knapp nöd lyckades smita från den grekiska ön Kithnos, just innan Wiesenthals utsände anlände till ön. Men den utskickade, journalisten Ottmar Katz, hävdar i dokumentärfilmen med bestämdhet, att han inte hittade ett spår av Mengele på den grekiska ön. De munkar som Wiesenthal i sin bok uppgav skulle ha identifierat Mengele, existerade inte enligt Katz.

Enligt Wiesenthal var Mengele mycket rörlig. Han fanns än här, än där. Bland vistelseorterna nämndes Santa Cruz i Bolivia och Rio Negro i Uruguay.

1978 hävdade Wiesenthal, att Mengele levde i Paraguay. Där skulle denne till och med ha kunnat smörja kråset på de finaste restaurangerna i huvudstaden Asuncion, omgiven av en hord av livvakter och med en svart Mercedes till sitt förfogande.

I filmen säger den dåvarande israeliska ambassadören i Paraguay, Benjamin Weiser Varon, lite ironiskt, att Wiesenthal bedrev "den största nazistjakt, som inte förekommit".

I mitten av 1980-talet kunde det fastställas att Josef Mengele hade omkommit i en drunkningsolycka 1979 i Brasilien. Där hade han levt ensam och utfattig, fjärran från livvakter, lyxbilar och innekrogar. Året efter Mengeles död kunde Wiesenthal ändå få den ansedda nyhetsbyrån Reuter att till världspressen kabla ut meddelandet:

"Nazistjägaren Simon Wiesenthal sade i går att han var närmare än någonsin att fånga den förre Auschwitzdoktorn Josef Mengele"

WIESENTHAL UNDER KRIGET?
Den världsberömde "nazistjägaren" Simon Wiesenthals förehavanden under andra världskriget förbryllar genom hans egna motstridiga uppgifter. Det framgår om man jämför tre redogörelser som han själv lämnat, nämligen i ett vittnesmål till en amerikansk krigsförbrytarkommission 1948, vid en ansökan till Internationella flyktingkommittén 1949 och i sin självbiografi 1967.

Den märkligaste diskrepansen i hans olika berättelser gäller 1943-1944. I de redogörelser han lämnade 1948 och 1949 är han hösten-vintern 1943-44 i ett Sovjetstött partisanförband, först med löjtnants och sedan med majors rang. Men 1967 i sin självbiografi nämner han ingenting om dessa krigiska dåd utan påstår att han från 2/10 1943 tills att han greps av tyskarna den 13 juni 1944 hade varit gömd hemma hos olika vänner.

WIESENTHAL CONTRA KREISKY
Wiesenthals verksamhet under andra världskriget skulle i mitten av 1970-talet komma att ifrågasättas av ingen mindre än Bruno Kreisky, Österrikes förbundskansler 1970-1983. Själv jude och socialdemokrat hade Kreisky förhörts av Gestapo, innan han lyckades fly och tillbringa andra världskriget i Sverige. 1975 råkade Wiesenthal och Kreisky ordentligt i luven på varandra. Kreisky skrädde inte orden i sitt fördömande av Wiesenthal och det var nära att grälet utvecklades till en ärekränkningsprocess.

Kreisky antydde överraskande öppet, att Wiesenthal skulle ha varit agent åt tyskarna, åtminstone tidvis under andra världskriget. Han hänvisade till hemliga rapporter om Wiesenthal och de var "dåliga, riktigt otrevliga". Kreisky tillade:

"En sådan här man har inte rätt att framträda som en moralisk auktoritet"

Betydligt lättare tycks Wiesenthal ha haft att komma överens med en annan prominent politiker i sitt hemland, Österrike. Det gäller Kurt Waldheim, FN:s generalsekreterare 1972-82. Innan han sedan blev vald till Österrikes president 1986 kritiserades Waldheim starkt för vad han skulle ha varit inblandad i som tysk officer på Balkan. Han blev därför utfrusen av många länder och statsöverhuvuden. USA införde till och med inreseförbud för den österrikiske presidenten och före detta generalsekreteraren för FN.
Simon Wiesenthal gick däremot i god för Waldheim och skrev, att denne varken hade varit nazist eller krigsförbrytare. Detta ståndspunktstagande kan möjligen förklara en del av de senaste årens bistra kritik av Wiesenthal från israeliskt och amerikanskt-judiskt håll.


WIESENTHAL OCH "RIF-TVÅLARNA"
1946 publicerade Wiesenthal i den österrikiska tidningen DER NEUE WEG (nr 17/18, s. 4-5) en artikel under rubriken RIF. Redan inledningen avslöjar hans agitatoriska begåvning:

"I sista veckan av mars spred den rumänska pressen en egenartad nyhet: I den lilla rumänska staden Folticeni har man i största högtidlighet och med sedvanliga begravningsceremonier fört tjugo lådor tvål till graven på den judiska begravningsplatsen. Den här tvålen hittades nyligen i en tidigare tysk armédepå. På lådorna stod beteckningen 'RIF--Rein Jüdisches Fett. Dessa lådor hade varit avsedda för Waffen-SS och på packnotorna stod med fullständigt cynisk saklighet, att den här tvålen hade framställts från judiska kroppar. Överraskande nog hade den tyska grundligheten glömt att på lådorna närmare ange om fettet utvunnits från barn, från flickor, från män eller åldringar."

Det som är sant är att det fanns tyska kristidstvålar under kriget, märkta med RIF. Det som möjligen också kan vara sant är att man i Rumänien faktiskt kunde ha begravt tvålar i tron att de innehöll resterna av mördade judar. Det finns uppgifter från andra håll i världen, bl a i Haifa och Atlanta, att man där förrättat liknande makabra begravningar av tvål.

Resten är en med lämpliga doser wiesenthalsk ironi blandad historieförfalskning. RIF betydde inte alls rent judefett utan "Reichsstelle für industrielle Fettversorgung" [Rikscentralen för industriell fettförsörjning]. Att det hade stått på lådorna eller tvålarna att det var fråga om "rent judefett" är en skröna. Det är märkligt att så många i decennier verkligen trodde på att tyskarna var så öppna och cyniska, att de hade velat stoltsera med sitt förmenta och sällsynt hemska brott.

Ingen seriös historiker hävdar i dag, att de tyska "människotvålarna" någonsin existerade. Anspelningen på Waffen-SS kan vara ett led i diaboliseringen av dessa tyska elitstyrkor, en slags motsvarighet till amerikanska marinkåren. Det var helt andra SS-enheter som till exempel bevakade koncentrationslägren.

Simon Wiesenthal visste också redan 1946, var tyskarna hade tillverkat alla dessa tvålar. I samma artikel skriver han:

"Det var i generalguvernementet [del av Polen] och fabriken låg i Galizien, i Belsetz [Belzec]. Från april 1942 till maj 1943 användes i denna fabrik 900 000 judar som råvara".

Ingen påstår i dag, att det skall ha funnits någon fabrik i Belzec, så det är liksom antalet dödade där en fantasiprodukt. Men Wiesenthal ansåg sig till och med veta, hur tyskarna hade njutit av dessa tvålar -- låt vara att de inte existerat:

"För den civiliserade världen är det kanske obegripligt med vilken förtjusning nazisterna och deras fruar i Generalguvernementet betraktade dessa tvålar. I varje stycke tvål såg de en jude som man hade trollat in i den och därigenom förhindrat att låta en ny Freud, Ehrlich eller Einstein att växa upp"

Här briljerar Wiesenthal med sin demagogiska förmåga. Redan i nästa nummer av DER NEUE WEG (19/20--1946, s.14-15) återkommer han med hänvisning till att hans föregående artikel väckt ett sådant eko, nu under rubriken "Tvålfabriken Belsetz". Där berättar han om hur människorna avrättades i det Belzec han kallar för Belsetz:

"Sammanpackade jagades människorna av SS, letter och ukrainare springande in genom den öppna dörren till 'badet'. 500 personer kunde det ta varje gång. Golvet i 'badrummet' var av metall och från taket hängde duschar. När rummet var fullt slog SS på starkström, 5000 volt, i metallplattan. Samtidigt sprutade duscharna vatten. Ett kort skrik och avrättningen var över."

Självfallet anser ingen i historiker av i dag, att tyskarna avrättade folk med dessa science fiction-metoder. Men sådana och liknande berättelser spreds åren efter kriget hejvilt, till och med i den så beundrade krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Många av dem lever kvar hos allmänheten, bland annat för att de aldrig dementeras, eftersom den historiska sanningen på den här punkten är obekväm, ja på många håll anses farlig.

Ingen har offentligt förebrått Wiesenthal för att ha varit en extrem historieförfalskare. I stället har förbundskanslern för det folk han så grovt beljugit, Helmut Kohl, kallat honom en av vårt sekels stora och förlänat honom Tysklands finaste utmärkelse.
Wiesenthal har alltså varit så berömvärt politiskt korrekt, att hans häpnadsväckande historieförfalskningar tystats ned.

MAUTHAUSENS "4 MILJONER GASADE"
Kreisky kunde inte ha menat, att Wiesenthal under hela kriget var tyskarnas handgångne. De sista månaderna av kriget tillbringade han som fånge i koncentrationslägret Mauthausen, ansett som ett av de värsta lägren.

Redan året efter befrielsen 1945 utkom Wiesenthal med en liten bok på ett 80-tal sidor. Den hette "KZ Mauthausen" och innehåller många av hans teckningar om Mauthausens fasor. Revisionister brukar visa en teckning som enligt Wiesenthal föreställer tre fångar bundna vid stolpar och avrättade. De kan med lätthet visa, att teckningen har gjorts efter ett foto i den amerikanska tidningen Life, som föreställer tre av amerikanerna avrättade tyskar.

I denna bok citerar också Wiesenthal kommendanten i Mauthausen, Franz Ziereis. Denne hade på dödsbädden efter att ha skjutits med tre skott och misshandlats av amerikanerna erkänt mycket. Enligt denna "bekännelse", troligen tillkommen efter tortyr, skall i Mauthausen-Hartheim med koloxid ha gasats fyra miljoner människor, i varje fall uppger Wiesenthal det. Den mera officielle Mauthausenbiografen, Hans Marsalek, anger att kommendant Ziereis skulle ha bekänt 1½ --2 miljoner gasade. Det är samma siffror som den amerikanske majoren Eugene S. Cohen nämnde i Nürnbergrättegången.

I dag är antalet gasade i Mauthausen drastiskt reducerat av historikerna. Vår egen Peter Englund har rentav påstått, att ingen historiker av facket någonsin hävdat att gasningar förekommit i Mauthausen och andra läger utanför det av tyskarna ockuperade Polen. Professor Yehuda Bauer, Israels främste expert på nazisttiden, anger 2 980 gasade i Mauthausen, inte ens en promille av Wiesenthals fyra miljoner. Och Bauer anser att ingen av de ihjälgasade var judar och att det inte var koloxid utan Cyklon B som användes.

DET MÄKTIGA WISENTHAL-CENTRET
En av världens effektivaste påtryckningscentraler finns i Los Angeles. Det heter Simon Wiesenthal Center. Det lär betala en ansenlig årlig summa till Wiesenthal för att få använda hans namn.

Det var till exempel Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-centret i Los Angeles som påpassligt utnyttjade avslöjandet att Ikeas Ingvar Kamprad hade haft kontakter i Nysvenska rörelsen under sin gröna --eller kanske lite bruna--ungdom. Cooper var inte alls nöjd med Kamprads ursäkter:

"Nu måste han bevisa i handling att han menar vad han säger. Det kan och bör han göra genom att skapa en fond för nazismens offer."

Tyvärr brydde sig inte någon av de många journalister om att efter sina många skriverier om Kamprads förflutna ta reda på om och hur mycket Ikea fick betala till Wiesenthal-centret. Dess medarbetare gör ofta utspel som otäckt liknar utpressning.

En kuslig maktdemonstration som krossade en japansk tidning utförde samma center 1995. Då hade månadsmagasinet Marco Polo publicerat en artikel som ifrågasatte gaskammarna och kallade dem "efterkrigstidens största tabu". Det visade det sig också vara, för efter några veckor tvingades tidningen läggas ned och det ansedda tidningsförlagets styrelseordförande avgick. Det som hade hänt var att Wiesenthal-centret lyckats skrämma bort de största annonsörerna, inte bara från Marco Polo utan från förlagets alla andra tidningar.

Åke Sandin
----------------------------------
PS: DN_kultur 30/8 2006 citerar Simon Wiesenthal-centrets kommentar om Günther Grass: ”Vi uppmanar herr Grass, att så snart som möjligt redovisa detaljer om det eller de förband han tillhörde och om alla uppdrag och hans roll under denna tid”. Centret har bland annat kritiserat Göran Persson för att tillåta "antisemitism" i samband med konstbråket på Historiska museet, då israeliska ambassadören sabbade den israeliska invandraren Dror Feilers konstverk. Vidare anklagade det Venezuelas president Hugo Chávez för att vara en antisemit i januari 2006. Kritiken tillbakavisades dock av Venezuelas judiska samfund.

posted by Åke Sandin @ onsdag, april 18, 2012