I mina kaxigaste stunder för 35 år sedan kallade jag mig för svensk mästare i femkamp, det vill säga i delgrenarna med att göra flygblad: författa, layouta, stencilera, vika, och springa ut med dem.
På den tiden var dessa flygblad viktiga för Tuffs verksamhet genom de många medlemmar vi fick. Men alltmer fylldes brevlådor och brevinkast med massor av reklammakulatur. Så när Tyresö Närradio startade 1985 var Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) på hugget. Närradion kallades för "eterns stencileringsmaskin". Sedan dess under 27 år har Radio Tuff faktiskt hörts varenda vecka. Just nu sänds program nr 1313!
För 20-25 år sedan var det många föreningar som utnyttjade radion, bland andra de flesta politiska partierna, Pingstkyrkan och många andra aktiva på olika håll i den för demokratin så viktiga folkrörelsen. Men i mitten av 90-talet hördes det inte så mycket längre på 91,4 MHz. Bara två-tre föreningar orkade sända. Vi låg som små öar i den annars kompakta radiotystnaden. Då beslöt min ovärderlige radiokompis och tekniker, Perufödde Edmundo Arróspide, att vi från 1995 skulle göra en bandad slinga som hördes dygnet runt. Det har vi faktiskt gjort med ständigt fyra eller fem nya program per vecka, även om hedersmannen Edmundo tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Sammanlagt har det blivit ca 3400 halvtimmar.
Främst har det varit Tyresöbor av alla olika sorter som givits en röst: Unga och gamla, folk i olika yrken, kommunpolitiker från vänster till höger, religiösa och icke-troende etc. Inte minst har det varit så kallade vanliga människor, som är helt unika och fascinerande om man sätter sig ner och samtalar med dem en halvtimme. Jo, kändisar förekommer också ibland, till exempel idrottsstjärnor, partiledare och kommunpampar av olika sorter, kända journalister och författare och andra kulturarbetare etc.
Tyresöradion är lokalpatriotisk. Älta omtalas som "vår näraste och käraste förort", Stockholm som "vår största förort", Men samtidigt är ju Tyresö en typisk invandrarkommun med invånare födda i alla svenska landskap, vilka därför har skildrats. Och uppåt 300 program har gjorts med Tyresöbor, uppvuxna i ca 80 andra länder. Under resor till Finland, Polen, Tyskland, Spanien, Grekland, Turkiet, Jordanien, Egypten, Tunisien och inte minst Indien har jag passat på att göra en massa program. Tyresöradion jobbar alltså lokalt men ibland helt globalt.
Prioriterat i programutbudet har varit de som jag ibland kallar för "demokratins grundbultar". Det är de många frivilligt arbetande aktivisterna, vilkas hundratals olika föreningar jag peppat för i en massa program. Att just de skulle få ett forum var ju också tanken när närradion på 80-talet infördes.
Grannlaga är det ibland att välja ut politiskt aktiva personer. Själv har jag inget till övers för det tilltagande politikerföraktet, egentligen en fara för den demokrati vi alla bekänner oss till. Men när jag släpper fram någon från oppositionen brukar jag också göra en halvtimme med en representant från den styrande majoriteten -- och vice versa. Men när jag inför närradioföreningens årsmöte nyligen kollade politikers medverkan på 91,4 under 2011 upptäckte jag, att jag nog hade missgynnat det näst största Tyresöpartiet, socialdemokraterna. Tre tunga moderater hördes i fjol på Tyresöradion: Moderata kommunalrådet Andreas Jonsson fick en halvtimme liksom den moderate ordföranden i Kultur- och fritidsnämnden Dick Bengtsson. Dessutom hade kommunalrådet Fredrik Saweståhl under en halvtimme fått berätta om planerna för östra Tyresö. Inget tungt socialdemokratiskt namn finns bland de 200 programmen i fjol. Och inte heller de mindre partierna hördes nämnvärt men de är välkomna att kontakta mig så ställer jag gärna upp.
Om något parti skall framhållas före de andra är det nog Folkpartiet. De höll ut längst med egna sändningar. För några år sedan var Anna Steele (FP), då kommunalråd, med i närradioföreningens styrelse. Hon gjorde där ett utmärkt jobb, bland annat med att fixa vägskyltarna om 91,4. Och hon tog hit flera ledande politiker, så att jag fick intervjua bland andra Bengt Westerberg. Nu är hon upptagen riksdagskvinna, men hon hör tack och lov av sig om vår radio ibland.
Jo, socialdemokraterna har också utnyttjat radion. Härom året sände deras tidning Tyresö Nyheter några korta program, som de fick betala för till närradioföreningen. Vid varje sådant tillfälle var jag noga med att välkomna andra tidningar, till exempel moderata Vi i Tyresö, att göra liknande inslag. Väldigt positivt är att Tyresö Nyheter ännu regelbundet publicerar artiklar om radion. I flera år försåg jag också gratis den moderata tidningen med manus och foton om radion, men sedan länge har detta inte efterfrågats.
Moderaterna är tillsammans med Sverigedemokraterna det enda parti i Tyresö som i fjol inte betalade den ynka medlemsavgiften på 300 kr till närradioföreningen. Medan andra kommuner slår vakt om sin närradio har Tyresö i alla fall årligen stött verksamheten med 50 000 kr, tacknämligt, fast mindre än andra kommuner. Men 2011 betalades inte detta belopp ut. Och de låga avgifterna för direktsändningarna av kommunfullmäktige betalades inte heller 2011. Det var tydligen därför som närradioföreningen beslöt att kommunfullmäktige den 19 april inte skulle sändas.
Den nya moderata kommunledningens behandling av närradion förbryllar. Man saknar den tidigare moderata ledningen med Berit Assarsson, Mats Fält och andra. De uppskattade och stödde radion och begrep att den är viktig för närdemokratin och folkrörelserna i medieskuggans Tyresö.
En del tror att radio är ett förlegat medium. Det är en smaksak om man tycker att radio är ett komplement till Internet eller om det är tvärtom. I varje fall håller sig Tyresöradion väl framme på nätet. Sedan flera år kan man lyssna på den om man knappar in www.tyresöradion.se och där till och med lyssna på senaste årets hundratals program. Där finns också fliken "Sagt om 91,4", där ett tusental lyssnare redan lämnat sina (oftast positiva) omdömen om vår radio. En andra hemsida som också uppdateras varje vecka är www.slingan.info.se och där kan man se bilder på dem som intervjuas på radion. Och på www.tuffsandin.blogspot.com finns det ca 1000 texter från Radio Tuff.
Så måtte Tyresöradion leva vidare hoppas
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1313 (22/4-6/5 2012)
söndag, april 22
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1313) 22/4 2012 till….
….till offentliga möten i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. De präglas av gemyt, fika och diskussionslusta. Redan måndag 23 april kl 19 inleder Stefan Lindgren ett möte om Ryssland. Torsdag den 3 maj kl 19 är det ett möte om afrikanska Malawi med fem gymnasister från Globala gymnasiet som inledare och bildvisare.
….till Kumla skola (Tyresö), som nu den 9 maj gör ett dagsverke för Tuff-projekten för de fattigaste av de fattiga i Indien. Det är faktiskt 42:a året i följd, så Kumla gör skäl för hedersnamnet "svensk skolmästare i internationell solidaritet". Redan 1975 resulterade Tuffs finansiering av projekten i en stor skolbyggnad i den indiska delstaten Gujerat. Den bär ännu namnet Kumla Wing. Stöd alltså Kumlas beundransvärda elever och personal!
….till signaturen "Pirjo", som i tidningen Mitt i Tyresö tackar TUFF för "att ge en framtid åt Indiens barn och frivilliga tuffare för att göra världen bättre."
….till författaren och före detta gymnasieläraren Gunnel Wahlström som till Svenska Dagbladets recensent Håkan Arvidsson skrivit med anledning av hans beröm av "Israels dynamiska utveckling". Hon nämner (ironiskt?) som exempel på denna dynamiska utveckling att Tyskland levererar sex ubåtar till Israel, båtar som är byggda för att förses med kärnvapen. En tredjedel av kostnaderna betalas av tyska skattebetalare, en tredjedel av Israel och sista tredjedelen har tyskarna lovat köpa israeliska varor för.
….till nobelpristagaren Günter Grass, som publicerat en omdiskuterad dikt i tyska tidningar. Han har fått massor av glåpord för den, eftersom han också varnade för israeliska kärnvapen. Men må det vara tillåtet att i drevet mot honom ge en ros för att han också skrev, att Irans folk hade "förtryckts och förletts till arrangerat jubel av en pratmakare för att man inom hans maktsfär förmodas bygga en atombomb"
….till tre insändare i fredstidningen Pax, som ingår i medlemsavgiften till Tuff. Den första har rubriken "Fredsrörelsen bör agera mot Irankrig". Där skriver Jakob Dencker bland annat: "Den iranska regimen är mycket osympatisk, men konflikten om Irans kärnprogram måste lösas genom mer förhandlingar och mer samarbete, inte genom militär konfrontation. Det råder delade meningar om huruvida Iran har som mål att skaffa kärnvapen, och dessutom hur lång tid det i så fall skulle ta för Iran att skaffa sig den kapaciteten….Naturligtvis är det enda rimliga att avskaffa alla kärnvapen i hela världen. Men varför ska Israel och USA kunna ha kärnvapen om inte Iran får ha det? Jag är dessutom ganska övertygad om att det som nu händer i Syrien ska ses i ljuset av konfrontationen med Iran."
….till en andra insändare i Pax, som är skriven av Torben Staehr: Han citerar Johan Schück i DN som skriver: "Ekonomipristagaren Joseph Steglitz har uppskattat kostnaden för Irakkriget till mellan 3000 och 5000 miljarder dollar": Jämfört med det är de ca 30 miljarder som behövs för att avskaffa hungern i världen inte mycket. Och skribenten påpekar: "Sanningen är att ca en miljard människor är udernärda och att ca 36 miljoner människor dör årligen av undernäring, det villsäga 58 % av alla dödsfall"
….till den tredje insändarskribenten i Pax, Henning Lindegren: Han skriver kort men gott: "Jag tycker att personalen i det svenska försvaret ska ombildas till poliser och biståndsarbetare. Polisen sätter fast skurkarna och biståndsarbetarna bygger upp landet. Jag tycker att militären är förlegad"
….till de solidariska människor som i stort sett håller med oss i vårt rosenutdelande och därför blir Tuff-medlemmar genom att betala 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37-6
….till Kumla skola (Tyresö), som nu den 9 maj gör ett dagsverke för Tuff-projekten för de fattigaste av de fattiga i Indien. Det är faktiskt 42:a året i följd, så Kumla gör skäl för hedersnamnet "svensk skolmästare i internationell solidaritet". Redan 1975 resulterade Tuffs finansiering av projekten i en stor skolbyggnad i den indiska delstaten Gujerat. Den bär ännu namnet Kumla Wing. Stöd alltså Kumlas beundransvärda elever och personal!
….till signaturen "Pirjo", som i tidningen Mitt i Tyresö tackar TUFF för "att ge en framtid åt Indiens barn och frivilliga tuffare för att göra världen bättre."
….till författaren och före detta gymnasieläraren Gunnel Wahlström som till Svenska Dagbladets recensent Håkan Arvidsson skrivit med anledning av hans beröm av "Israels dynamiska utveckling". Hon nämner (ironiskt?) som exempel på denna dynamiska utveckling att Tyskland levererar sex ubåtar till Israel, båtar som är byggda för att förses med kärnvapen. En tredjedel av kostnaderna betalas av tyska skattebetalare, en tredjedel av Israel och sista tredjedelen har tyskarna lovat köpa israeliska varor för.
….till nobelpristagaren Günter Grass, som publicerat en omdiskuterad dikt i tyska tidningar. Han har fått massor av glåpord för den, eftersom han också varnade för israeliska kärnvapen. Men må det vara tillåtet att i drevet mot honom ge en ros för att han också skrev, att Irans folk hade "förtryckts och förletts till arrangerat jubel av en pratmakare för att man inom hans maktsfär förmodas bygga en atombomb"
….till tre insändare i fredstidningen Pax, som ingår i medlemsavgiften till Tuff. Den första har rubriken "Fredsrörelsen bör agera mot Irankrig". Där skriver Jakob Dencker bland annat: "Den iranska regimen är mycket osympatisk, men konflikten om Irans kärnprogram måste lösas genom mer förhandlingar och mer samarbete, inte genom militär konfrontation. Det råder delade meningar om huruvida Iran har som mål att skaffa kärnvapen, och dessutom hur lång tid det i så fall skulle ta för Iran att skaffa sig den kapaciteten….Naturligtvis är det enda rimliga att avskaffa alla kärnvapen i hela världen. Men varför ska Israel och USA kunna ha kärnvapen om inte Iran får ha det? Jag är dessutom ganska övertygad om att det som nu händer i Syrien ska ses i ljuset av konfrontationen med Iran."
….till en andra insändare i Pax, som är skriven av Torben Staehr: Han citerar Johan Schück i DN som skriver: "Ekonomipristagaren Joseph Steglitz har uppskattat kostnaden för Irakkriget till mellan 3000 och 5000 miljarder dollar": Jämfört med det är de ca 30 miljarder som behövs för att avskaffa hungern i världen inte mycket. Och skribenten påpekar: "Sanningen är att ca en miljard människor är udernärda och att ca 36 miljoner människor dör årligen av undernäring, det villsäga 58 % av alla dödsfall"
….till den tredje insändarskribenten i Pax, Henning Lindegren: Han skriver kort men gott: "Jag tycker att personalen i det svenska försvaret ska ombildas till poliser och biståndsarbetare. Polisen sätter fast skurkarna och biståndsarbetarna bygger upp landet. Jag tycker att militären är förlegad"
….till de solidariska människor som i stort sett håller med oss i vårt rosenutdelande och därför blir Tuff-medlemmar genom att betala 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37-6
onsdag, april 18
Grass, Reepalu, Wiesenthal och sanningen
GÜNTER GRASS
Oj,oj,oj, vilka glåpord som haglat över nobelpristagaren Günter Grass för att han skrev en slags dikt som har publicerats i tyska tidningar. Västerländska mediers många överstepräster har tävlat i glåpord över den gamle vänsterförfattaren. Det var inte för att han skrev att Irans folk hade "förtryckts och förletts till arrangerat jubel av en pratmakare för att man inom hans maktsfär förmodas bygga en atombomb".
Nej, det var för att han varnade för Israels kärnvapen. Nog kände han väl till att den modiga israelen Mordechai Vanunu dömdes till 18 års fängelse i sitt hemland för att ha avslöjat Israels kärnvapenproduktion? Det vanligaste invektivet mot Grass är nu att han är antisemit, sedan många år den mest frekventa politiska beskyllningen av alla, sannolikt också den mest missbrukade.
I Dagens Nyheter (12/4 2012) skriver Grass själv om att han nu av den israeliska regeringen har portats från inresa i landet. Då kommer han ihåg att han också hade inreseförbud till det kommunistiska DDR och till diktaturens Burma. Inte utan ironi hoppas han nu på den alltmera demokratiska utvecklingen i Burma.
INGMAR REEPALU
Liksom Günter Grass är Ingmar Reepalu socialdemokrat, "Malmös starke man", som han kallas. Gång på gång har han kritiserats för att inte tillräckligt ha tillvaratagit Malmöjudarnas intressen. Nu avhånas han för att ha använt en "antisemitisk retorik", och våra medier har inställsamt varit snabba med att som sanning vidarebeordra uppgiften.
2010 utfärdade det mäktiga Wiesenthalcentret i Los Angeles en varning för alla judar att besöka Reepalus Malmö. Minns att han bland annat svarade:
-- I deras hemstad Los Angeles mördas det fyra gånger flera människor än i Malmö.
I Aftonbladet läste jag (18/3 2011) en text under rubriken ”Nya anklagelser mot Reepalu”. Det sades, att konflikten mellan honom och Simon Wiesenthalcentret nu dras ett varv till sedan organisationen utmålat Reepalu som en konspirationsteoretiker. I ett brev efter möte i Malmö skriver Simon Wiesenthalcentret, att ett av kommunalrådets uttalanden "andas konspirationsteorier mot judar på 1930-talet". Hoppsan!
– Man tar sig för pannan, säger Ilmar Reepalu till Sydsvenskan.
Reepalu vidhöll att han tyckte att det var ett givande möte som han hade med centrets utsända. Enligt honom fick gästerna då upp ögonen för att inte bara judar är utsatta för hatbrott i Malmö, utan även bland andra muslimer och romer. Han kunde ha tillagt att unga idioter inte bara ibland mobbar judar, muslimer och andra utomlandsfödda utan också svenskfödda genom att kalla blondiner för ”svennehoror” och svenska killar för lättlurade svennar.
Om den kritik han fått i brevet från Wiesenthalcentret efteråt, säger Reepalu:
– De lever i tron att jag som "borgmästare" kan beordra vad polisen gör och inte gör. De vill inte acceptera att jag inte har den makten.
2009 spelades i Malmö en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel. I en krönika i Radio Tuff tog jag då avstånd från att unga israeliska tennisspelare i ilskna demonstrationer gjordes ansvariga för vad dess regim just hade ställt till med i Gaza. Det vore i min mening att tillämpa den förbannade kollektivskulden, som under andra världskriget så grymt och orättvist drabbade massor av judar, men efteråt också miljoner tyskar och senare även serber, irakier och andra.
I Gaza dödade den överlägsna israeliska krigsmakten kring årsskiftet 2008-2009 ca 1400 palestinier, därav uppåt 400 barn. Det var ett svar på att Hamasraketer hade dödat 13 israeler. Här gällde inte ens Gamla Testamentets otäcka vedergällningsprincip ”öga för öga”, om vilken Gandhi påpekat, att om vi följde den skulle snart alla människor vara blinda. Här var det fråga om minst hundra palestinska ögon för ett israeliskt öga.
Liksom de flesta bedömare utanför den mediestarka kretsen kring Israellobbyn kritiserade Reepalu den israeliska politiken och våldsanvändningen.
– Deras utgångspunkt är ungefär att jag får överhuvud taget inte uttala mig med någon kritik mot staten Israel, för då importerar jag en internationell konflikt till Malmö. Det kan jag självfallet aldrig acceptera, säger han.
För många år sedan skrev jag texter om Simon Wiesenthal och det mäktiga och etnocentriska center som bär hans namn. Jag var noga med att främst använda judiska källor för att undvika den ständigt och slarvigt använda spottloskan ”antisemitism”, som tillgrips när de sakliga argumenten tryter. Här nedan kommer några av dessa texter:
"NAZIJÄGAREN" WIESENTHAL
I den strida flod av skildringar av tyskarnas grymheter för ett drygt halvsekel sedan som svenska medier varje månad svämmar över av, kom också två kvällar i rad (11-12/1 1997) på TVs kanal 6 "The Simon Wiesenthal Story" från 1989. Där är Wiesenthal hjälte och spelas av den kände Gandhitolkaren Ben Kingsley.
En annan TV-film, som ännu inte knappast väckt någon uppmärksamhet i svenska medier --om den någonsin kommer att göra det-- är den halvtimme om Simon Wiesenthal som tysk TV visade. Där kläs den världsberömde nazistjägaren helt av på ett förödande, ja nästan brutalt sätt. Först räknas alla hans många internationella ärebetygelser upp, allt av hederstecken och prispengar man kan tänka sig utom Nobelpriset. Man får se förbundskansler Helmut Kohl ge honom Tysklands finaste utmärkelse. Andra av världens stora som översvallande prisat Wiesenthal är presidenterna Jimmy Carter och Ronald Reagan. Men sedan petas han utan pardon ned från sin sockel och av glorian blir knappast en ljusglimt kvar.
Det tyska TV-programmet går så långt, att det gång på gång i berättelsen visar en inspelning från 1991, där Simon Wiesenthal med eftertryck säger: "Es gibt keine Kompromisse mit der Wahrheit!" [Det finns inga kompromisser med sanningen]. Detta är elakaste satir, närmast ett skamgrepp, för hela programmet går ut på att avslöja Wiesenthals många misstag, överdrifter och rena påhitt, alltså hans otaliga kompromisser med just sanningen.
Det här vore omöjligt att visa i Tyskland, där folk flinkt döms till fängelse för mindre uppseendeväckande historiska hädelser än den här, om inte programmet nästan helt hade stött sig på judiska kritiker av Wiesenthal. De som kommer till tals är främst företrädare för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, för amerikanska justitiedepartementets avdelning för nazistförbrytelser och för den judiska världskongressen.
JAKTEN PÅ ADOLF EICHMANN
Eli Rosenbaum, chef för amerikanska justitiedepartementets speciella avdelning för nazistärenden och också författare av den mot Wiesenthal kritiska boken "Betrayal" ["Svek" eller "Förräderi"] säger på tysk TV:
"I alla stora nazistjakter under efterkrigstiden, Bormann, Barbie, Mengele och Eichmann, har han misslyckats och vävt legender om sin egen roll i dessa fall. I de här fallen var hans roll nästan ingen alls."
Wiesenthal brukar själv hävda, att han avslöjat över ett tusen nazister, men Rosenbaum tvivlar på att det ens är tio. Rosenbaum dömer ut Wiesenthal som "patetiskt ineffektiv" och påstår, att hans karriär har präglats av "inkompetens och arrogans"
Det snällaste Rosenbaum säger om Wiesenthal i den här filmen är:
"Han har gjort en del bra saker men han har också gjort en ofantlig massa skada"
En av Wiesenthals böcker om sina egna bedrifter har kapitelrubriken: "Hur jag sökte och fann Eichmann", I den i Sveriges Television under två kvällar nu visade filmen betonas också Wiesenthals avgörande roll i jakten på Adolf Eichmann, som 1960 kidnappades i Argentina av israelerna till en rättegång i Jerusalem, där han något år senare hängdes. Men dåvarande chefen för Mossad, Isser Harel, hävdar att Wiesenthals påståenden var falska, att det är "komplett lögn" att han tipsat Mossad om Argentina och att han snarast spelade en negativ roll i jakten på Eichmann.
Och den operative chefen för den israeliska kidnappningen av Eichmann, Rafi Eitan, påstår att Wiesenthal aldrig nämnde Argentina som uppehållsort för Eichmann utan i stället åren 1958-60 trodde att han uppehöll sig i ett arabland. Det var inte heller något foto från Wiesenthal som ledde israelerna på rätt spår, vilket hävdas i filmen "The Simon Wiesenthal Story". Fotot hade den hessiske juristen Fritz Bauer skaffat fram. De israeliska kritikerna menar, att Wiesenthal snarast var besviken över att fasttagandet av Eichmann lyckades, men att han i sin bok om jakten lyckades vinkla det därhän, att hans världsrykte som oförtröttlig spårhund därmed grundlades.
JAKTEN PÅ BORMANN OCH MENGELE
Länge gick det vilda rykten om att en av Hitlers närmaste män, Martin Bormann, 1945 hade undkommit från slutstriden om Berlin och befann sig gömd utomlands. Det fanns i många media olika uppgifter om Bormanns vistelseort. En av dem som redaktionerna gärna lyssnade på var den världsberömde och hyllade nazistjägaren Simon Wiesenthal. 1967 hävdade denne, att Bormann gömde sig i södra Brasilien, i ett område med många tyska kolonister. Bormann skulle vara mycket väl bevakad. Till sin tjänst skulle han ha haft välbeväpnade livvakter, "gorillor".
Wiesenthal talade gärna om mäktiga nazistiska nätverk och hävdade också att Bormann och andra gamla nazister levde som multimiljonärer.
1972 fann man i Berlin ett skelett. Det kunde fastslås, att det var Bormanns, och att han 1945 hade stupat eller begått självmord.
En annan tysk, som fått massor av publicitet, var Josef Mengele, under kriget läkare i Auschwitz. Wiesenthal påstod gång på gång och citerades som vanligt okritiskt av media, att han var Mengele tätt i hälarna. I sin bok "Doch die Mörder leben" (1967), säger han att Mengele 1960 med knapp nöd lyckades smita från den grekiska ön Kithnos, just innan Wiesenthals utsände anlände till ön. Men den utskickade, journalisten Ottmar Katz, hävdar i dokumentärfilmen med bestämdhet, att han inte hittade ett spår av Mengele på den grekiska ön. De munkar som Wiesenthal i sin bok uppgav skulle ha identifierat Mengele, existerade inte enligt Katz.
Enligt Wiesenthal var Mengele mycket rörlig. Han fanns än här, än där. Bland vistelseorterna nämndes Santa Cruz i Bolivia och Rio Negro i Uruguay.
1978 hävdade Wiesenthal, att Mengele levde i Paraguay. Där skulle denne till och med ha kunnat smörja kråset på de finaste restaurangerna i huvudstaden Asuncion, omgiven av en hord av livvakter och med en svart Mercedes till sitt förfogande.
I filmen säger den dåvarande israeliska ambassadören i Paraguay, Benjamin Weiser Varon, lite ironiskt, att Wiesenthal bedrev "den största nazistjakt, som inte förekommit".
I mitten av 1980-talet kunde det fastställas att Josef Mengele hade omkommit i en drunkningsolycka 1979 i Brasilien. Där hade han levt ensam och utfattig, fjärran från livvakter, lyxbilar och innekrogar. Året efter Mengeles död kunde Wiesenthal ändå få den ansedda nyhetsbyrån Reuter att till världspressen kabla ut meddelandet:
"Nazistjägaren Simon Wiesenthal sade i går att han var närmare än någonsin att fånga den förre Auschwitzdoktorn Josef Mengele"
WIESENTHAL UNDER KRIGET?
Den världsberömde "nazistjägaren" Simon Wiesenthals förehavanden under andra världskriget förbryllar genom hans egna motstridiga uppgifter. Det framgår om man jämför tre redogörelser som han själv lämnat, nämligen i ett vittnesmål till en amerikansk krigsförbrytarkommission 1948, vid en ansökan till Internationella flyktingkommittén 1949 och i sin självbiografi 1967.
Den märkligaste diskrepansen i hans olika berättelser gäller 1943-1944. I de redogörelser han lämnade 1948 och 1949 är han hösten-vintern 1943-44 i ett Sovjetstött partisanförband, först med löjtnants och sedan med majors rang. Men 1967 i sin självbiografi nämner han ingenting om dessa krigiska dåd utan påstår att han från 2/10 1943 tills att han greps av tyskarna den 13 juni 1944 hade varit gömd hemma hos olika vänner.
WIESENTHAL CONTRA KREISKY
Wiesenthals verksamhet under andra världskriget skulle i mitten av 1970-talet komma att ifrågasättas av ingen mindre än Bruno Kreisky, Österrikes förbundskansler 1970-1983. Själv jude och socialdemokrat hade Kreisky förhörts av Gestapo, innan han lyckades fly och tillbringa andra världskriget i Sverige. 1975 råkade Wiesenthal och Kreisky ordentligt i luven på varandra. Kreisky skrädde inte orden i sitt fördömande av Wiesenthal och det var nära att grälet utvecklades till en ärekränkningsprocess.
Kreisky antydde överraskande öppet, att Wiesenthal skulle ha varit agent åt tyskarna, åtminstone tidvis under andra världskriget. Han hänvisade till hemliga rapporter om Wiesenthal och de var "dåliga, riktigt otrevliga". Kreisky tillade:
"En sådan här man har inte rätt att framträda som en moralisk auktoritet"
Betydligt lättare tycks Wiesenthal ha haft att komma överens med en annan prominent politiker i sitt hemland, Österrike. Det gäller Kurt Waldheim, FN:s generalsekreterare 1972-82. Innan han sedan blev vald till Österrikes president 1986 kritiserades Waldheim starkt för vad han skulle ha varit inblandad i som tysk officer på Balkan. Han blev därför utfrusen av många länder och statsöverhuvuden. USA införde till och med inreseförbud för den österrikiske presidenten och före detta generalsekreteraren för FN.
Simon Wiesenthal gick däremot i god för Waldheim och skrev, att denne varken hade varit nazist eller krigsförbrytare. Detta ståndspunktstagande kan möjligen förklara en del av de senaste årens bistra kritik av Wiesenthal från israeliskt och amerikanskt-judiskt håll.
WIESENTHAL OCH "RIF-TVÅLARNA"
1946 publicerade Wiesenthal i den österrikiska tidningen DER NEUE WEG (nr 17/18, s. 4-5) en artikel under rubriken RIF. Redan inledningen avslöjar hans agitatoriska begåvning:
"I sista veckan av mars spred den rumänska pressen en egenartad nyhet: I den lilla rumänska staden Folticeni har man i största högtidlighet och med sedvanliga begravningsceremonier fört tjugo lådor tvål till graven på den judiska begravningsplatsen. Den här tvålen hittades nyligen i en tidigare tysk armédepå. På lådorna stod beteckningen 'RIF--Rein Jüdisches Fett. Dessa lådor hade varit avsedda för Waffen-SS och på packnotorna stod med fullständigt cynisk saklighet, att den här tvålen hade framställts från judiska kroppar. Överraskande nog hade den tyska grundligheten glömt att på lådorna närmare ange om fettet utvunnits från barn, från flickor, från män eller åldringar."
Det som är sant är att det fanns tyska kristidstvålar under kriget, märkta med RIF. Det som möjligen också kan vara sant är att man i Rumänien faktiskt kunde ha begravt tvålar i tron att de innehöll resterna av mördade judar. Det finns uppgifter från andra håll i världen, bl a i Haifa och Atlanta, att man där förrättat liknande makabra begravningar av tvål.
Resten är en med lämpliga doser wiesenthalsk ironi blandad historieförfalskning. RIF betydde inte alls rent judefett utan "Reichsstelle für industrielle Fettversorgung" [Rikscentralen för industriell fettförsörjning]. Att det hade stått på lådorna eller tvålarna att det var fråga om "rent judefett" är en skröna. Det är märkligt att så många i decennier verkligen trodde på att tyskarna var så öppna och cyniska, att de hade velat stoltsera med sitt förmenta och sällsynt hemska brott.
Ingen seriös historiker hävdar i dag, att de tyska "människotvålarna" någonsin existerade. Anspelningen på Waffen-SS kan vara ett led i diaboliseringen av dessa tyska elitstyrkor, en slags motsvarighet till amerikanska marinkåren. Det var helt andra SS-enheter som till exempel bevakade koncentrationslägren.
Simon Wiesenthal visste också redan 1946, var tyskarna hade tillverkat alla dessa tvålar. I samma artikel skriver han:
"Det var i generalguvernementet [del av Polen] och fabriken låg i Galizien, i Belsetz [Belzec]. Från april 1942 till maj 1943 användes i denna fabrik 900 000 judar som råvara".
Ingen påstår i dag, att det skall ha funnits någon fabrik i Belzec, så det är liksom antalet dödade där en fantasiprodukt. Men Wiesenthal ansåg sig till och med veta, hur tyskarna hade njutit av dessa tvålar -- låt vara att de inte existerat:
"För den civiliserade världen är det kanske obegripligt med vilken förtjusning nazisterna och deras fruar i Generalguvernementet betraktade dessa tvålar. I varje stycke tvål såg de en jude som man hade trollat in i den och därigenom förhindrat att låta en ny Freud, Ehrlich eller Einstein att växa upp"
Här briljerar Wiesenthal med sin demagogiska förmåga. Redan i nästa nummer av DER NEUE WEG (19/20--1946, s.14-15) återkommer han med hänvisning till att hans föregående artikel väckt ett sådant eko, nu under rubriken "Tvålfabriken Belsetz". Där berättar han om hur människorna avrättades i det Belzec han kallar för Belsetz:
"Sammanpackade jagades människorna av SS, letter och ukrainare springande in genom den öppna dörren till 'badet'. 500 personer kunde det ta varje gång. Golvet i 'badrummet' var av metall och från taket hängde duschar. När rummet var fullt slog SS på starkström, 5000 volt, i metallplattan. Samtidigt sprutade duscharna vatten. Ett kort skrik och avrättningen var över."
Självfallet anser ingen i historiker av i dag, att tyskarna avrättade folk med dessa science fiction-metoder. Men sådana och liknande berättelser spreds åren efter kriget hejvilt, till och med i den så beundrade krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Många av dem lever kvar hos allmänheten, bland annat för att de aldrig dementeras, eftersom den historiska sanningen på den här punkten är obekväm, ja på många håll anses farlig.
Ingen har offentligt förebrått Wiesenthal för att ha varit en extrem historieförfalskare. I stället har förbundskanslern för det folk han så grovt beljugit, Helmut Kohl, kallat honom en av vårt sekels stora och förlänat honom Tysklands finaste utmärkelse.
Wiesenthal har alltså varit så berömvärt politiskt korrekt, att hans häpnadsväckande historieförfalskningar tystats ned.
MAUTHAUSENS "4 MILJONER GASADE"
Kreisky kunde inte ha menat, att Wiesenthal under hela kriget var tyskarnas handgångne. De sista månaderna av kriget tillbringade han som fånge i koncentrationslägret Mauthausen, ansett som ett av de värsta lägren.
Redan året efter befrielsen 1945 utkom Wiesenthal med en liten bok på ett 80-tal sidor. Den hette "KZ Mauthausen" och innehåller många av hans teckningar om Mauthausens fasor. Revisionister brukar visa en teckning som enligt Wiesenthal föreställer tre fångar bundna vid stolpar och avrättade. De kan med lätthet visa, att teckningen har gjorts efter ett foto i den amerikanska tidningen Life, som föreställer tre av amerikanerna avrättade tyskar.
I denna bok citerar också Wiesenthal kommendanten i Mauthausen, Franz Ziereis. Denne hade på dödsbädden efter att ha skjutits med tre skott och misshandlats av amerikanerna erkänt mycket. Enligt denna "bekännelse", troligen tillkommen efter tortyr, skall i Mauthausen-Hartheim med koloxid ha gasats fyra miljoner människor, i varje fall uppger Wiesenthal det. Den mera officielle Mauthausenbiografen, Hans Marsalek, anger att kommendant Ziereis skulle ha bekänt 1½ --2 miljoner gasade. Det är samma siffror som den amerikanske majoren Eugene S. Cohen nämnde i Nürnbergrättegången.
I dag är antalet gasade i Mauthausen drastiskt reducerat av historikerna. Vår egen Peter Englund har rentav påstått, att ingen historiker av facket någonsin hävdat att gasningar förekommit i Mauthausen och andra läger utanför det av tyskarna ockuperade Polen. Professor Yehuda Bauer, Israels främste expert på nazisttiden, anger 2 980 gasade i Mauthausen, inte ens en promille av Wiesenthals fyra miljoner. Och Bauer anser att ingen av de ihjälgasade var judar och att det inte var koloxid utan Cyklon B som användes.
DET MÄKTIGA WISENTHAL-CENTRET
En av världens effektivaste påtryckningscentraler finns i Los Angeles. Det heter Simon Wiesenthal Center. Det lär betala en ansenlig årlig summa till Wiesenthal för att få använda hans namn.
Det var till exempel Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-centret i Los Angeles som påpassligt utnyttjade avslöjandet att Ikeas Ingvar Kamprad hade haft kontakter i Nysvenska rörelsen under sin gröna --eller kanske lite bruna--ungdom. Cooper var inte alls nöjd med Kamprads ursäkter:
"Nu måste han bevisa i handling att han menar vad han säger. Det kan och bör han göra genom att skapa en fond för nazismens offer."
Tyvärr brydde sig inte någon av de många journalister om att efter sina många skriverier om Kamprads förflutna ta reda på om och hur mycket Ikea fick betala till Wiesenthal-centret. Dess medarbetare gör ofta utspel som otäckt liknar utpressning.
En kuslig maktdemonstration som krossade en japansk tidning utförde samma center 1995. Då hade månadsmagasinet Marco Polo publicerat en artikel som ifrågasatte gaskammarna och kallade dem "efterkrigstidens största tabu". Det visade det sig också vara, för efter några veckor tvingades tidningen läggas ned och det ansedda tidningsförlagets styrelseordförande avgick. Det som hade hänt var att Wiesenthal-centret lyckats skrämma bort de största annonsörerna, inte bara från Marco Polo utan från förlagets alla andra tidningar.
Åke Sandin
----------------------------------
PS: DN_kultur 30/8 2006 citerar Simon Wiesenthal-centrets kommentar om Günther Grass: ”Vi uppmanar herr Grass, att så snart som möjligt redovisa detaljer om det eller de förband han tillhörde och om alla uppdrag och hans roll under denna tid”. Centret har bland annat kritiserat Göran Persson för att tillåta "antisemitism" i samband med konstbråket på Historiska museet, då israeliska ambassadören sabbade den israeliska invandraren Dror Feilers konstverk. Vidare anklagade det Venezuelas president Hugo Chávez för att vara en antisemit i januari 2006. Kritiken tillbakavisades dock av Venezuelas judiska samfund.
posted by Åke Sandin @ onsdag, april 18, 2012
Oj,oj,oj, vilka glåpord som haglat över nobelpristagaren Günter Grass för att han skrev en slags dikt som har publicerats i tyska tidningar. Västerländska mediers många överstepräster har tävlat i glåpord över den gamle vänsterförfattaren. Det var inte för att han skrev att Irans folk hade "förtryckts och förletts till arrangerat jubel av en pratmakare för att man inom hans maktsfär förmodas bygga en atombomb".
Nej, det var för att han varnade för Israels kärnvapen. Nog kände han väl till att den modiga israelen Mordechai Vanunu dömdes till 18 års fängelse i sitt hemland för att ha avslöjat Israels kärnvapenproduktion? Det vanligaste invektivet mot Grass är nu att han är antisemit, sedan många år den mest frekventa politiska beskyllningen av alla, sannolikt också den mest missbrukade.
I Dagens Nyheter (12/4 2012) skriver Grass själv om att han nu av den israeliska regeringen har portats från inresa i landet. Då kommer han ihåg att han också hade inreseförbud till det kommunistiska DDR och till diktaturens Burma. Inte utan ironi hoppas han nu på den alltmera demokratiska utvecklingen i Burma.
INGMAR REEPALU
Liksom Günter Grass är Ingmar Reepalu socialdemokrat, "Malmös starke man", som han kallas. Gång på gång har han kritiserats för att inte tillräckligt ha tillvaratagit Malmöjudarnas intressen. Nu avhånas han för att ha använt en "antisemitisk retorik", och våra medier har inställsamt varit snabba med att som sanning vidarebeordra uppgiften.
2010 utfärdade det mäktiga Wiesenthalcentret i Los Angeles en varning för alla judar att besöka Reepalus Malmö. Minns att han bland annat svarade:
-- I deras hemstad Los Angeles mördas det fyra gånger flera människor än i Malmö.
I Aftonbladet läste jag (18/3 2011) en text under rubriken ”Nya anklagelser mot Reepalu”. Det sades, att konflikten mellan honom och Simon Wiesenthalcentret nu dras ett varv till sedan organisationen utmålat Reepalu som en konspirationsteoretiker. I ett brev efter möte i Malmö skriver Simon Wiesenthalcentret, att ett av kommunalrådets uttalanden "andas konspirationsteorier mot judar på 1930-talet". Hoppsan!
– Man tar sig för pannan, säger Ilmar Reepalu till Sydsvenskan.
Reepalu vidhöll att han tyckte att det var ett givande möte som han hade med centrets utsända. Enligt honom fick gästerna då upp ögonen för att inte bara judar är utsatta för hatbrott i Malmö, utan även bland andra muslimer och romer. Han kunde ha tillagt att unga idioter inte bara ibland mobbar judar, muslimer och andra utomlandsfödda utan också svenskfödda genom att kalla blondiner för ”svennehoror” och svenska killar för lättlurade svennar.
Om den kritik han fått i brevet från Wiesenthalcentret efteråt, säger Reepalu:
– De lever i tron att jag som "borgmästare" kan beordra vad polisen gör och inte gör. De vill inte acceptera att jag inte har den makten.
2009 spelades i Malmö en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel. I en krönika i Radio Tuff tog jag då avstånd från att unga israeliska tennisspelare i ilskna demonstrationer gjordes ansvariga för vad dess regim just hade ställt till med i Gaza. Det vore i min mening att tillämpa den förbannade kollektivskulden, som under andra världskriget så grymt och orättvist drabbade massor av judar, men efteråt också miljoner tyskar och senare även serber, irakier och andra.
I Gaza dödade den överlägsna israeliska krigsmakten kring årsskiftet 2008-2009 ca 1400 palestinier, därav uppåt 400 barn. Det var ett svar på att Hamasraketer hade dödat 13 israeler. Här gällde inte ens Gamla Testamentets otäcka vedergällningsprincip ”öga för öga”, om vilken Gandhi påpekat, att om vi följde den skulle snart alla människor vara blinda. Här var det fråga om minst hundra palestinska ögon för ett israeliskt öga.
Liksom de flesta bedömare utanför den mediestarka kretsen kring Israellobbyn kritiserade Reepalu den israeliska politiken och våldsanvändningen.
– Deras utgångspunkt är ungefär att jag får överhuvud taget inte uttala mig med någon kritik mot staten Israel, för då importerar jag en internationell konflikt till Malmö. Det kan jag självfallet aldrig acceptera, säger han.
För många år sedan skrev jag texter om Simon Wiesenthal och det mäktiga och etnocentriska center som bär hans namn. Jag var noga med att främst använda judiska källor för att undvika den ständigt och slarvigt använda spottloskan ”antisemitism”, som tillgrips när de sakliga argumenten tryter. Här nedan kommer några av dessa texter:
"NAZIJÄGAREN" WIESENTHAL
I den strida flod av skildringar av tyskarnas grymheter för ett drygt halvsekel sedan som svenska medier varje månad svämmar över av, kom också två kvällar i rad (11-12/1 1997) på TVs kanal 6 "The Simon Wiesenthal Story" från 1989. Där är Wiesenthal hjälte och spelas av den kände Gandhitolkaren Ben Kingsley.
En annan TV-film, som ännu inte knappast väckt någon uppmärksamhet i svenska medier --om den någonsin kommer att göra det-- är den halvtimme om Simon Wiesenthal som tysk TV visade. Där kläs den världsberömde nazistjägaren helt av på ett förödande, ja nästan brutalt sätt. Först räknas alla hans många internationella ärebetygelser upp, allt av hederstecken och prispengar man kan tänka sig utom Nobelpriset. Man får se förbundskansler Helmut Kohl ge honom Tysklands finaste utmärkelse. Andra av världens stora som översvallande prisat Wiesenthal är presidenterna Jimmy Carter och Ronald Reagan. Men sedan petas han utan pardon ned från sin sockel och av glorian blir knappast en ljusglimt kvar.
Det tyska TV-programmet går så långt, att det gång på gång i berättelsen visar en inspelning från 1991, där Simon Wiesenthal med eftertryck säger: "Es gibt keine Kompromisse mit der Wahrheit!" [Det finns inga kompromisser med sanningen]. Detta är elakaste satir, närmast ett skamgrepp, för hela programmet går ut på att avslöja Wiesenthals många misstag, överdrifter och rena påhitt, alltså hans otaliga kompromisser med just sanningen.
Det här vore omöjligt att visa i Tyskland, där folk flinkt döms till fängelse för mindre uppseendeväckande historiska hädelser än den här, om inte programmet nästan helt hade stött sig på judiska kritiker av Wiesenthal. De som kommer till tals är främst företrädare för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, för amerikanska justitiedepartementets avdelning för nazistförbrytelser och för den judiska världskongressen.
JAKTEN PÅ ADOLF EICHMANN
Eli Rosenbaum, chef för amerikanska justitiedepartementets speciella avdelning för nazistärenden och också författare av den mot Wiesenthal kritiska boken "Betrayal" ["Svek" eller "Förräderi"] säger på tysk TV:
"I alla stora nazistjakter under efterkrigstiden, Bormann, Barbie, Mengele och Eichmann, har han misslyckats och vävt legender om sin egen roll i dessa fall. I de här fallen var hans roll nästan ingen alls."
Wiesenthal brukar själv hävda, att han avslöjat över ett tusen nazister, men Rosenbaum tvivlar på att det ens är tio. Rosenbaum dömer ut Wiesenthal som "patetiskt ineffektiv" och påstår, att hans karriär har präglats av "inkompetens och arrogans"
Det snällaste Rosenbaum säger om Wiesenthal i den här filmen är:
"Han har gjort en del bra saker men han har också gjort en ofantlig massa skada"
En av Wiesenthals böcker om sina egna bedrifter har kapitelrubriken: "Hur jag sökte och fann Eichmann", I den i Sveriges Television under två kvällar nu visade filmen betonas också Wiesenthals avgörande roll i jakten på Adolf Eichmann, som 1960 kidnappades i Argentina av israelerna till en rättegång i Jerusalem, där han något år senare hängdes. Men dåvarande chefen för Mossad, Isser Harel, hävdar att Wiesenthals påståenden var falska, att det är "komplett lögn" att han tipsat Mossad om Argentina och att han snarast spelade en negativ roll i jakten på Eichmann.
Och den operative chefen för den israeliska kidnappningen av Eichmann, Rafi Eitan, påstår att Wiesenthal aldrig nämnde Argentina som uppehållsort för Eichmann utan i stället åren 1958-60 trodde att han uppehöll sig i ett arabland. Det var inte heller något foto från Wiesenthal som ledde israelerna på rätt spår, vilket hävdas i filmen "The Simon Wiesenthal Story". Fotot hade den hessiske juristen Fritz Bauer skaffat fram. De israeliska kritikerna menar, att Wiesenthal snarast var besviken över att fasttagandet av Eichmann lyckades, men att han i sin bok om jakten lyckades vinkla det därhän, att hans världsrykte som oförtröttlig spårhund därmed grundlades.
JAKTEN PÅ BORMANN OCH MENGELE
Länge gick det vilda rykten om att en av Hitlers närmaste män, Martin Bormann, 1945 hade undkommit från slutstriden om Berlin och befann sig gömd utomlands. Det fanns i många media olika uppgifter om Bormanns vistelseort. En av dem som redaktionerna gärna lyssnade på var den världsberömde och hyllade nazistjägaren Simon Wiesenthal. 1967 hävdade denne, att Bormann gömde sig i södra Brasilien, i ett område med många tyska kolonister. Bormann skulle vara mycket väl bevakad. Till sin tjänst skulle han ha haft välbeväpnade livvakter, "gorillor".
Wiesenthal talade gärna om mäktiga nazistiska nätverk och hävdade också att Bormann och andra gamla nazister levde som multimiljonärer.
1972 fann man i Berlin ett skelett. Det kunde fastslås, att det var Bormanns, och att han 1945 hade stupat eller begått självmord.
En annan tysk, som fått massor av publicitet, var Josef Mengele, under kriget läkare i Auschwitz. Wiesenthal påstod gång på gång och citerades som vanligt okritiskt av media, att han var Mengele tätt i hälarna. I sin bok "Doch die Mörder leben" (1967), säger han att Mengele 1960 med knapp nöd lyckades smita från den grekiska ön Kithnos, just innan Wiesenthals utsände anlände till ön. Men den utskickade, journalisten Ottmar Katz, hävdar i dokumentärfilmen med bestämdhet, att han inte hittade ett spår av Mengele på den grekiska ön. De munkar som Wiesenthal i sin bok uppgav skulle ha identifierat Mengele, existerade inte enligt Katz.
Enligt Wiesenthal var Mengele mycket rörlig. Han fanns än här, än där. Bland vistelseorterna nämndes Santa Cruz i Bolivia och Rio Negro i Uruguay.
1978 hävdade Wiesenthal, att Mengele levde i Paraguay. Där skulle denne till och med ha kunnat smörja kråset på de finaste restaurangerna i huvudstaden Asuncion, omgiven av en hord av livvakter och med en svart Mercedes till sitt förfogande.
I filmen säger den dåvarande israeliska ambassadören i Paraguay, Benjamin Weiser Varon, lite ironiskt, att Wiesenthal bedrev "den största nazistjakt, som inte förekommit".
I mitten av 1980-talet kunde det fastställas att Josef Mengele hade omkommit i en drunkningsolycka 1979 i Brasilien. Där hade han levt ensam och utfattig, fjärran från livvakter, lyxbilar och innekrogar. Året efter Mengeles död kunde Wiesenthal ändå få den ansedda nyhetsbyrån Reuter att till världspressen kabla ut meddelandet:
"Nazistjägaren Simon Wiesenthal sade i går att han var närmare än någonsin att fånga den förre Auschwitzdoktorn Josef Mengele"
WIESENTHAL UNDER KRIGET?
Den världsberömde "nazistjägaren" Simon Wiesenthals förehavanden under andra världskriget förbryllar genom hans egna motstridiga uppgifter. Det framgår om man jämför tre redogörelser som han själv lämnat, nämligen i ett vittnesmål till en amerikansk krigsförbrytarkommission 1948, vid en ansökan till Internationella flyktingkommittén 1949 och i sin självbiografi 1967.
Den märkligaste diskrepansen i hans olika berättelser gäller 1943-1944. I de redogörelser han lämnade 1948 och 1949 är han hösten-vintern 1943-44 i ett Sovjetstött partisanförband, först med löjtnants och sedan med majors rang. Men 1967 i sin självbiografi nämner han ingenting om dessa krigiska dåd utan påstår att han från 2/10 1943 tills att han greps av tyskarna den 13 juni 1944 hade varit gömd hemma hos olika vänner.
WIESENTHAL CONTRA KREISKY
Wiesenthals verksamhet under andra världskriget skulle i mitten av 1970-talet komma att ifrågasättas av ingen mindre än Bruno Kreisky, Österrikes förbundskansler 1970-1983. Själv jude och socialdemokrat hade Kreisky förhörts av Gestapo, innan han lyckades fly och tillbringa andra världskriget i Sverige. 1975 råkade Wiesenthal och Kreisky ordentligt i luven på varandra. Kreisky skrädde inte orden i sitt fördömande av Wiesenthal och det var nära att grälet utvecklades till en ärekränkningsprocess.
Kreisky antydde överraskande öppet, att Wiesenthal skulle ha varit agent åt tyskarna, åtminstone tidvis under andra världskriget. Han hänvisade till hemliga rapporter om Wiesenthal och de var "dåliga, riktigt otrevliga". Kreisky tillade:
"En sådan här man har inte rätt att framträda som en moralisk auktoritet"
Betydligt lättare tycks Wiesenthal ha haft att komma överens med en annan prominent politiker i sitt hemland, Österrike. Det gäller Kurt Waldheim, FN:s generalsekreterare 1972-82. Innan han sedan blev vald till Österrikes president 1986 kritiserades Waldheim starkt för vad han skulle ha varit inblandad i som tysk officer på Balkan. Han blev därför utfrusen av många länder och statsöverhuvuden. USA införde till och med inreseförbud för den österrikiske presidenten och före detta generalsekreteraren för FN.
Simon Wiesenthal gick däremot i god för Waldheim och skrev, att denne varken hade varit nazist eller krigsförbrytare. Detta ståndspunktstagande kan möjligen förklara en del av de senaste årens bistra kritik av Wiesenthal från israeliskt och amerikanskt-judiskt håll.
WIESENTHAL OCH "RIF-TVÅLARNA"
1946 publicerade Wiesenthal i den österrikiska tidningen DER NEUE WEG (nr 17/18, s. 4-5) en artikel under rubriken RIF. Redan inledningen avslöjar hans agitatoriska begåvning:
"I sista veckan av mars spred den rumänska pressen en egenartad nyhet: I den lilla rumänska staden Folticeni har man i största högtidlighet och med sedvanliga begravningsceremonier fört tjugo lådor tvål till graven på den judiska begravningsplatsen. Den här tvålen hittades nyligen i en tidigare tysk armédepå. På lådorna stod beteckningen 'RIF--Rein Jüdisches Fett. Dessa lådor hade varit avsedda för Waffen-SS och på packnotorna stod med fullständigt cynisk saklighet, att den här tvålen hade framställts från judiska kroppar. Överraskande nog hade den tyska grundligheten glömt att på lådorna närmare ange om fettet utvunnits från barn, från flickor, från män eller åldringar."
Det som är sant är att det fanns tyska kristidstvålar under kriget, märkta med RIF. Det som möjligen också kan vara sant är att man i Rumänien faktiskt kunde ha begravt tvålar i tron att de innehöll resterna av mördade judar. Det finns uppgifter från andra håll i världen, bl a i Haifa och Atlanta, att man där förrättat liknande makabra begravningar av tvål.
Resten är en med lämpliga doser wiesenthalsk ironi blandad historieförfalskning. RIF betydde inte alls rent judefett utan "Reichsstelle für industrielle Fettversorgung" [Rikscentralen för industriell fettförsörjning]. Att det hade stått på lådorna eller tvålarna att det var fråga om "rent judefett" är en skröna. Det är märkligt att så många i decennier verkligen trodde på att tyskarna var så öppna och cyniska, att de hade velat stoltsera med sitt förmenta och sällsynt hemska brott.
Ingen seriös historiker hävdar i dag, att de tyska "människotvålarna" någonsin existerade. Anspelningen på Waffen-SS kan vara ett led i diaboliseringen av dessa tyska elitstyrkor, en slags motsvarighet till amerikanska marinkåren. Det var helt andra SS-enheter som till exempel bevakade koncentrationslägren.
Simon Wiesenthal visste också redan 1946, var tyskarna hade tillverkat alla dessa tvålar. I samma artikel skriver han:
"Det var i generalguvernementet [del av Polen] och fabriken låg i Galizien, i Belsetz [Belzec]. Från april 1942 till maj 1943 användes i denna fabrik 900 000 judar som råvara".
Ingen påstår i dag, att det skall ha funnits någon fabrik i Belzec, så det är liksom antalet dödade där en fantasiprodukt. Men Wiesenthal ansåg sig till och med veta, hur tyskarna hade njutit av dessa tvålar -- låt vara att de inte existerat:
"För den civiliserade världen är det kanske obegripligt med vilken förtjusning nazisterna och deras fruar i Generalguvernementet betraktade dessa tvålar. I varje stycke tvål såg de en jude som man hade trollat in i den och därigenom förhindrat att låta en ny Freud, Ehrlich eller Einstein att växa upp"
Här briljerar Wiesenthal med sin demagogiska förmåga. Redan i nästa nummer av DER NEUE WEG (19/20--1946, s.14-15) återkommer han med hänvisning till att hans föregående artikel väckt ett sådant eko, nu under rubriken "Tvålfabriken Belsetz". Där berättar han om hur människorna avrättades i det Belzec han kallar för Belsetz:
"Sammanpackade jagades människorna av SS, letter och ukrainare springande in genom den öppna dörren till 'badet'. 500 personer kunde det ta varje gång. Golvet i 'badrummet' var av metall och från taket hängde duschar. När rummet var fullt slog SS på starkström, 5000 volt, i metallplattan. Samtidigt sprutade duscharna vatten. Ett kort skrik och avrättningen var över."
Självfallet anser ingen i historiker av i dag, att tyskarna avrättade folk med dessa science fiction-metoder. Men sådana och liknande berättelser spreds åren efter kriget hejvilt, till och med i den så beundrade krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Många av dem lever kvar hos allmänheten, bland annat för att de aldrig dementeras, eftersom den historiska sanningen på den här punkten är obekväm, ja på många håll anses farlig.
Ingen har offentligt förebrått Wiesenthal för att ha varit en extrem historieförfalskare. I stället har förbundskanslern för det folk han så grovt beljugit, Helmut Kohl, kallat honom en av vårt sekels stora och förlänat honom Tysklands finaste utmärkelse.
Wiesenthal har alltså varit så berömvärt politiskt korrekt, att hans häpnadsväckande historieförfalskningar tystats ned.
MAUTHAUSENS "4 MILJONER GASADE"
Kreisky kunde inte ha menat, att Wiesenthal under hela kriget var tyskarnas handgångne. De sista månaderna av kriget tillbringade han som fånge i koncentrationslägret Mauthausen, ansett som ett av de värsta lägren.
Redan året efter befrielsen 1945 utkom Wiesenthal med en liten bok på ett 80-tal sidor. Den hette "KZ Mauthausen" och innehåller många av hans teckningar om Mauthausens fasor. Revisionister brukar visa en teckning som enligt Wiesenthal föreställer tre fångar bundna vid stolpar och avrättade. De kan med lätthet visa, att teckningen har gjorts efter ett foto i den amerikanska tidningen Life, som föreställer tre av amerikanerna avrättade tyskar.
I denna bok citerar också Wiesenthal kommendanten i Mauthausen, Franz Ziereis. Denne hade på dödsbädden efter att ha skjutits med tre skott och misshandlats av amerikanerna erkänt mycket. Enligt denna "bekännelse", troligen tillkommen efter tortyr, skall i Mauthausen-Hartheim med koloxid ha gasats fyra miljoner människor, i varje fall uppger Wiesenthal det. Den mera officielle Mauthausenbiografen, Hans Marsalek, anger att kommendant Ziereis skulle ha bekänt 1½ --2 miljoner gasade. Det är samma siffror som den amerikanske majoren Eugene S. Cohen nämnde i Nürnbergrättegången.
I dag är antalet gasade i Mauthausen drastiskt reducerat av historikerna. Vår egen Peter Englund har rentav påstått, att ingen historiker av facket någonsin hävdat att gasningar förekommit i Mauthausen och andra läger utanför det av tyskarna ockuperade Polen. Professor Yehuda Bauer, Israels främste expert på nazisttiden, anger 2 980 gasade i Mauthausen, inte ens en promille av Wiesenthals fyra miljoner. Och Bauer anser att ingen av de ihjälgasade var judar och att det inte var koloxid utan Cyklon B som användes.
DET MÄKTIGA WISENTHAL-CENTRET
En av världens effektivaste påtryckningscentraler finns i Los Angeles. Det heter Simon Wiesenthal Center. Det lär betala en ansenlig årlig summa till Wiesenthal för att få använda hans namn.
Det var till exempel Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-centret i Los Angeles som påpassligt utnyttjade avslöjandet att Ikeas Ingvar Kamprad hade haft kontakter i Nysvenska rörelsen under sin gröna --eller kanske lite bruna--ungdom. Cooper var inte alls nöjd med Kamprads ursäkter:
"Nu måste han bevisa i handling att han menar vad han säger. Det kan och bör han göra genom att skapa en fond för nazismens offer."
Tyvärr brydde sig inte någon av de många journalister om att efter sina många skriverier om Kamprads förflutna ta reda på om och hur mycket Ikea fick betala till Wiesenthal-centret. Dess medarbetare gör ofta utspel som otäckt liknar utpressning.
En kuslig maktdemonstration som krossade en japansk tidning utförde samma center 1995. Då hade månadsmagasinet Marco Polo publicerat en artikel som ifrågasatte gaskammarna och kallade dem "efterkrigstidens största tabu". Det visade det sig också vara, för efter några veckor tvingades tidningen läggas ned och det ansedda tidningsförlagets styrelseordförande avgick. Det som hade hänt var att Wiesenthal-centret lyckats skrämma bort de största annonsörerna, inte bara från Marco Polo utan från förlagets alla andra tidningar.
Åke Sandin
----------------------------------
PS: DN_kultur 30/8 2006 citerar Simon Wiesenthal-centrets kommentar om Günther Grass: ”Vi uppmanar herr Grass, att så snart som möjligt redovisa detaljer om det eller de förband han tillhörde och om alla uppdrag och hans roll under denna tid”. Centret har bland annat kritiserat Göran Persson för att tillåta "antisemitism" i samband med konstbråket på Historiska museet, då israeliska ambassadören sabbade den israeliska invandraren Dror Feilers konstverk. Vidare anklagade det Venezuelas president Hugo Chávez för att vara en antisemit i januari 2006. Kritiken tillbakavisades dock av Venezuelas judiska samfund.
posted by Åke Sandin @ onsdag, april 18, 2012
lördag, april 14
www.tyresoradion.se fortsätter med massor av program
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1312:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 8 april och sedan 4 ggr per dygn till den 22 april, när ett nytt Radio Tuff första gången sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på tidigare Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1312:
Veckans rosor delas ut till en artikel i GP, en bloggare, en TV-dokumentär, en DN-recensent och till solidariska och generösa människor.
Bengt Svenssons ironiserande om vapenexport och Saudiarabien läses upp
Redaktören för veckobulletinen "Ryska Posten", Stefan Lindgren, intervjuas om Ryssland av i dag
Åke Sandins krönika har rubriken "Folkmord och förnekelse". Den tar bland annat upp bombkrigets urskillningslösa massdödande.
Hampus Eckerman påpekar att vissa terrorister sponsras även av USA, att legosoldater ignorerade gifter i Irak, att det ljögs om Iraks påstådda kärnvapen och att poliser verkar i amerikanska skolor.
----------------------------------------------
Snart på 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se Just nu hörs:
25/3-15/4:
Sex deltagare i Kjell Anderssons diskussionscirkel pratar visioner, politik, religion och andra samhällsfrågor.
Gunnel Agrell Lundgren och Carl-Olof Strand om SeniorNets verksamhet med kampanjen Get Online den 26-30 mars. De berättar också bland annat om Café Ventilen.
James Walsh och Anette Edling intervjuas om sina jobb på "Mobila teamet" som ägnar sig åt barn i samarbete med skola och föräldrar.
Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1310-11) nu på 27:e året:”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman
1/4-22/4:
Skådespelerskan och berättaren Marina Granlund intervjuar Tyresö Naturskyddsförenings ordförande Solveig Dahl ,som bland annat berättar om "Moster Mossa", träd och andra av Tyresö naturtillgångar.
26-åriga Sanna Lindström intervjuas om sin tid på Forellskolan och Tyresö gymnasiums omdiskuterade estetlinje, hur hon i unga år började spela cello, om sin musikaliska morfar, sina nuvarande studier i juridik. Och hon sjunger tre egna låtar.
Jörgen Thullberg och Louise Backman arbetar i Tyresö på den ganska okända Återvändarskolan. De ägnar sig åt "hemmasittande" elever som av olika anledningar kan vara borta från skolan i månader. De redovisar problem och resultat.
Ebbe Björkman fortsätter i del 4 sin berättelse om den finlandssvenska poeten Edith Södergrans första diktsamling, hennes fria vers och modernismen i hennes diktning, olika recensioner och påverkan av Almkvists "Tintomara". (Repris)
8/4-29/4:
Lars Bergström bor på Karpstigen i Bollmora i det hus som tidigare var Ebbe Björkmans. Tillsammans med Mats Lundqvist har Lars skrivit boken "Vandra i Tyresta". Den är full av fina färgbilder och författarna intervjuas om Tyresönaturen, djur- och växtliv i Tyresta och den stora branden där.
Terje Engh intervjuar billegendaren Lennart Andersson, som ägde "Lelles Bilskrot", om raggare, filmmedverkan, spårvagnar och ödet att fylla år just den 11 september.
Musikern Stephan Lindstein presenterar Jumping Jacks med Anders Linder, ett dixie/swingband, som har rötterna långt nere i 50-talets skoljazz i Stockholm. Husgudarna var från början Eddie Condon och Louis Prima och på den vägen är det fortfarande.
Stephan Lindstein fortsätter att presentera Jumping Jacks med glad, svängig och dansant musik, blandat med blues, Beatles och annat i repertoaren.
15/4-6/5:
Fårdalabon Carl-Olof Strand är bördig från Piteå, har jobbat på Posten i Stockholm, är ansluten till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, vars historia och kyrkor han berättar om. Aktiv i KD och SeniorNet, intresserad och nyfiken på Muhammed och Paulus,
Tyresöprästen Dan Bekking samtalar med Stockholmsbiskopen Eva Brunne utifrån människan, kvinnan och prästen. Visitationen på Södertörn och Tyresö Församling berörs liksom möjligheter och utmaningar för Svenska Kyrkan.
Arne Söderbom föddes i USA men familjen tvangs att flytta tillbaka till Sverige under det svåre 30-talet. Som pojke och engelsktalande skolkade han från den svenska skolan, men studerade sedan på Hermods och blev el-ingenjör på ASEA.
Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1312-13) nu på 27:e året:”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1312:
Veckans rosor delas ut till en artikel i GP, en bloggare, en TV-dokumentär, en DN-recensent och till solidariska och generösa människor.
Bengt Svenssons ironiserande om vapenexport och Saudiarabien läses upp
Redaktören för veckobulletinen "Ryska Posten", Stefan Lindgren, intervjuas om Ryssland av i dag
Åke Sandins krönika har rubriken "Folkmord och förnekelse". Den tar bland annat upp bombkrigets urskillningslösa massdödande.
Hampus Eckerman påpekar att vissa terrorister sponsras även av USA, att legosoldater ignorerade gifter i Irak, att det ljögs om Iraks påstådda kärnvapen och att poliser verkar i amerikanska skolor.
----------------------------------------------
Snart på 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se Just nu hörs:
25/3-15/4:
Sex deltagare i Kjell Anderssons diskussionscirkel pratar visioner, politik, religion och andra samhällsfrågor.
Gunnel Agrell Lundgren och Carl-Olof Strand om SeniorNets verksamhet med kampanjen Get Online den 26-30 mars. De berättar också bland annat om Café Ventilen.
James Walsh och Anette Edling intervjuas om sina jobb på "Mobila teamet" som ägnar sig åt barn i samarbete med skola och föräldrar.
Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1310-11) nu på 27:e året:”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman
1/4-22/4:
Skådespelerskan och berättaren Marina Granlund intervjuar Tyresö Naturskyddsförenings ordförande Solveig Dahl ,som bland annat berättar om "Moster Mossa", träd och andra av Tyresö naturtillgångar.
26-åriga Sanna Lindström intervjuas om sin tid på Forellskolan och Tyresö gymnasiums omdiskuterade estetlinje, hur hon i unga år började spela cello, om sin musikaliska morfar, sina nuvarande studier i juridik. Och hon sjunger tre egna låtar.
Jörgen Thullberg och Louise Backman arbetar i Tyresö på den ganska okända Återvändarskolan. De ägnar sig åt "hemmasittande" elever som av olika anledningar kan vara borta från skolan i månader. De redovisar problem och resultat.
Ebbe Björkman fortsätter i del 4 sin berättelse om den finlandssvenska poeten Edith Södergrans första diktsamling, hennes fria vers och modernismen i hennes diktning, olika recensioner och påverkan av Almkvists "Tintomara". (Repris)
8/4-29/4:
Lars Bergström bor på Karpstigen i Bollmora i det hus som tidigare var Ebbe Björkmans. Tillsammans med Mats Lundqvist har Lars skrivit boken "Vandra i Tyresta". Den är full av fina färgbilder och författarna intervjuas om Tyresönaturen, djur- och växtliv i Tyresta och den stora branden där.
Terje Engh intervjuar billegendaren Lennart Andersson, som ägde "Lelles Bilskrot", om raggare, filmmedverkan, spårvagnar och ödet att fylla år just den 11 september.
Musikern Stephan Lindstein presenterar Jumping Jacks med Anders Linder, ett dixie/swingband, som har rötterna långt nere i 50-talets skoljazz i Stockholm. Husgudarna var från början Eddie Condon och Louis Prima och på den vägen är det fortfarande.
Stephan Lindstein fortsätter att presentera Jumping Jacks med glad, svängig och dansant musik, blandat med blues, Beatles och annat i repertoaren.
15/4-6/5:
Fårdalabon Carl-Olof Strand är bördig från Piteå, har jobbat på Posten i Stockholm, är ansluten till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, vars historia och kyrkor han berättar om. Aktiv i KD och SeniorNet, intresserad och nyfiken på Muhammed och Paulus,
Tyresöprästen Dan Bekking samtalar med Stockholmsbiskopen Eva Brunne utifrån människan, kvinnan och prästen. Visitationen på Södertörn och Tyresö Församling berörs liksom möjligheter och utmaningar för Svenska Kyrkan.
Arne Söderbom föddes i USA men familjen tvangs att flytta tillbaka till Sverige under det svåre 30-talet. Som pojke och engelsktalande skolkade han från den svenska skolan, men studerade sedan på Hermods och blev el-ingenjör på ASEA.
Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1312-13) nu på 27:e året:”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman
onsdag, april 11
Tuff-bladet våren 2012
Sylvia omvald ordförande
Vid Tuffs 45:e årsmöte den 24 mars omvaldes Sylvia Ljungdahl till ordförande. Hon är också berömvärt nog ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjej-jour. Vid sin sida i Tuff har hon bland andra Monica Schelin som kassör och vice ordförande. Margareta Svahn är sekreterare. Bengt Citron fortsätter som ansvarig för hem- sidan www.tuff.fred.se
Tre nya i Tuff-styrelsen
I Tuffs styrelse på 16 personer är tre nyvalda: Ulla Gribbe, Fernando Quiroga (född i Bolivia) och unge Shahpoor Omidy (född i Afghanistan)
Ett tack från Lina i Belgrad
Sedan 90-talet har Tuff samarbetat med och stött olika fredsgrupper i forna Jugoslavien. Vi hjälpte med hundratusentals kr demokrati- och fredsgruppen Suncokret i Rijeka, Kroatien. De senaste åren har vi skickat mindre summor till Lina Vuskovic i Belgrad. Hon tillhörde på 90-talet de modiga "kvinnor i svart" som öppet tog avstånd från krigen. Nu har hon i många år hjälpt gamla fattiga flyktingkvinnor med livets nödtorft. Hon tackar Tuff för de 10 000 kr hon i höstas mottog. De har använts för varma kläder, mediciner och lagning av ett trasigt tak för de gamla.
Bild på senaste projektet
Mycket snabbt anlade våra indiska partners "Margaretha Square", kallad så för att hedra minnet av den i november avlidna Tuff-aktivisten och Indienvännen Margaretha Petersen. Det är en slags friluftsaula för flickor vid elevhemmet i Bilpudi, Det är bekostat av de pengar som Margrethas vänner satsade. Nu har Bhikhu Vyas skickat en bild som syns på
”Senaste från Bhikhu. Latest reports” på hemsidan www.tuff.fred.se
Succé för "Åkes pris"
I samband med Åke Sandins 80-årsdag sände 115 solidariska människor in totalt 42 500 kr för "Åkes pris" som sedan 1992 har utdelats för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete". Nu finns funderingar att i år dela ut tre priser till lokala fredsföreningar eller lokalt aktiva. De senaste pristagarna har varit tre Tyresöskolor, som berömvärt arbetat för Tuffs Indienprojekt.
Aktivt mot kärnvapen
Tuff är aktivt för att återuppliva kampanjerna mot kärnvapen. Den 10 mars var Tuff värd för seminariet "För en kärnvapenfri värld". Inledare var Meit Krakau o Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen samt norskan Anne Marte Skaland från ICAN, Det är förkortning för International Campaign for Abolishing Nuclear weapons, men vitsigt nog också "I can". Att seminariet förlades till Tyresö berodde på att Tuffaktivisten Lena Sandin Kroos är så aktiv i Svenska Freds kärnvapengrupp. Inslag från seminariet fanns i Radio Tuff nr 1310, som kan
höras i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se
Solidariska Tyresöskolor
Också i år gör två skolor dagsverken för sina sämre lottade indiska jämnåriga. Kumla skola har sitt traditionella dagsverke onsdag den 9 maj. Stöd personal och elever genom att leja en ung dagsverkare! Ring Kumla, tel 57827100 Och den 8 juni har Tyresö skola ett dagsverke för samma ändamål, tel 5782 9790. Man kan ju också stödja skolornas insatser genom att på Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 sätta in en slant. Märk talongen med skolornas namn.
Tuff-blad via e-post?
Några medlemmar får redan utskick från Tuff på e-post. Vill du också ha kalendariet och TUFF-bladet via e-post, meddela oss, t ex på tuffmail@spray.se eller ring 712 4463.
Möten: "Face to face"
Facebook i alla ära men ännu bättre är väl att mötas face to face, dvs, på möten där vi kan träffas och diskutera. Välkommen alltså på de möten om Ryssland, Malawi o vapenexporten, som du kan se på Tuff-kalendariet
Citat om vapenexporten
Rolf Lindahl, som inleder ett Tuff-möte om vapenexporten och Saudiaffären den 22 maj säger i senaste numret av fredstidningen Pax:
"Det är ett enormt hyckleri från Sveriges sida. Regeringen spelar ett dubbelspel när man säger sig vilja främja mänskliga rättigheter men samtidigt agerar i det fördolda och godkänner att en statlig myndighet bygger upp vapenfabriker i en av världens mest brutala diktaturer"
-------------------------
Redaktör: Åke Sandin
Vid Tuffs 45:e årsmöte den 24 mars omvaldes Sylvia Ljungdahl till ordförande. Hon är också berömvärt nog ordförande i Tyresö Kvinno- och Tjej-jour. Vid sin sida i Tuff har hon bland andra Monica Schelin som kassör och vice ordförande. Margareta Svahn är sekreterare. Bengt Citron fortsätter som ansvarig för hem- sidan www.tuff.fred.se
Tre nya i Tuff-styrelsen
I Tuffs styrelse på 16 personer är tre nyvalda: Ulla Gribbe, Fernando Quiroga (född i Bolivia) och unge Shahpoor Omidy (född i Afghanistan)
Ett tack från Lina i Belgrad
Sedan 90-talet har Tuff samarbetat med och stött olika fredsgrupper i forna Jugoslavien. Vi hjälpte med hundratusentals kr demokrati- och fredsgruppen Suncokret i Rijeka, Kroatien. De senaste åren har vi skickat mindre summor till Lina Vuskovic i Belgrad. Hon tillhörde på 90-talet de modiga "kvinnor i svart" som öppet tog avstånd från krigen. Nu har hon i många år hjälpt gamla fattiga flyktingkvinnor med livets nödtorft. Hon tackar Tuff för de 10 000 kr hon i höstas mottog. De har använts för varma kläder, mediciner och lagning av ett trasigt tak för de gamla.
Bild på senaste projektet
Mycket snabbt anlade våra indiska partners "Margaretha Square", kallad så för att hedra minnet av den i november avlidna Tuff-aktivisten och Indienvännen Margaretha Petersen. Det är en slags friluftsaula för flickor vid elevhemmet i Bilpudi, Det är bekostat av de pengar som Margrethas vänner satsade. Nu har Bhikhu Vyas skickat en bild som syns på
”Senaste från Bhikhu. Latest reports” på hemsidan www.tuff.fred.se
Succé för "Åkes pris"
I samband med Åke Sandins 80-årsdag sände 115 solidariska människor in totalt 42 500 kr för "Åkes pris" som sedan 1992 har utdelats för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete". Nu finns funderingar att i år dela ut tre priser till lokala fredsföreningar eller lokalt aktiva. De senaste pristagarna har varit tre Tyresöskolor, som berömvärt arbetat för Tuffs Indienprojekt.
Aktivt mot kärnvapen
Tuff är aktivt för att återuppliva kampanjerna mot kärnvapen. Den 10 mars var Tuff värd för seminariet "För en kärnvapenfri värld". Inledare var Meit Krakau o Leonore Wide från Svenska läkare mot kärnvapen samt norskan Anne Marte Skaland från ICAN, Det är förkortning för International Campaign for Abolishing Nuclear weapons, men vitsigt nog också "I can". Att seminariet förlades till Tyresö berodde på att Tuffaktivisten Lena Sandin Kroos är så aktiv i Svenska Freds kärnvapengrupp. Inslag från seminariet fanns i Radio Tuff nr 1310, som kan
höras i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se
Solidariska Tyresöskolor
Också i år gör två skolor dagsverken för sina sämre lottade indiska jämnåriga. Kumla skola har sitt traditionella dagsverke onsdag den 9 maj. Stöd personal och elever genom att leja en ung dagsverkare! Ring Kumla, tel 57827100 Och den 8 juni har Tyresö skola ett dagsverke för samma ändamål, tel 5782 9790. Man kan ju också stödja skolornas insatser genom att på Tuffs insamlingskonto, pg 793636-2 sätta in en slant. Märk talongen med skolornas namn.
Tuff-blad via e-post?
Några medlemmar får redan utskick från Tuff på e-post. Vill du också ha kalendariet och TUFF-bladet via e-post, meddela oss, t ex på tuffmail@spray.se eller ring 712 4463.
Möten: "Face to face"
Facebook i alla ära men ännu bättre är väl att mötas face to face, dvs, på möten där vi kan träffas och diskutera. Välkommen alltså på de möten om Ryssland, Malawi o vapenexporten, som du kan se på Tuff-kalendariet
Citat om vapenexporten
Rolf Lindahl, som inleder ett Tuff-möte om vapenexporten och Saudiaffären den 22 maj säger i senaste numret av fredstidningen Pax:
"Det är ett enormt hyckleri från Sveriges sida. Regeringen spelar ett dubbelspel när man säger sig vilja främja mänskliga rättigheter men samtidigt agerar i det fördolda och godkänner att en statlig myndighet bygger upp vapenfabriker i en av världens mest brutala diktaturer"
-------------------------
Redaktör: Åke Sandin
söndag, april 8
"FOLKMORD" och "FÖRNEKELSE"
Stefan Lindgren slår vakt om det fria ordet i sin blogg www.8dagar.blogspot.se Han kritiserar att Granskningsnämnden har fällt den TV-dokumentär som vågade nyansera bilden av massmorden i Srebrenica 1995, men påpekar att nämnden medger att TV-programmet inte i sin helhet kan beskyllas för folkmordsförnekelse.
Detta uttryck är enligt Lindgren ett oerhört populärt tillmäle bland dem, "som aldrig skulle använda begreppet folkmord på miljontals döda för USA:s krigföring i t. ex Vietnam, Kambodja, Irak och Afghanistan."
Ja, nog finns det stora folkmordsliknande inslag i många moderna krig, särskilt genom de massiva flygbombningarna, som ju urskillningslöst dödar. Enklast kan väl folkmord definieras som att man dödar inte bara något fiendefolks soldater utan också deras kvinnor, barn och obeväpnade män. Därför vet bombdrabbade vietnameser en del om vad folkmord är liksom gamla japaner och tyskar, men deras lidanden och död skall vi inte bry sig om. Då riskerar vi att förtörna de många trendiga opinionsbildare, som annars nästan kan tungomålstala om alla människors lika värde.
Man tar dock ingen risk om man påpekar överdrifter i förlorarnas lidanden. Sedan Berlinmuren föll upptäckte tjänstemän i Dresden en gammal polisrapport om att över 200 000 människor dödades vid terrorbombningen 1945 av staden. Så småningom visade det sig vara ett tryckfel. Inte heller blir man förebrådd om man påstår att den siffra på ca 130 000 dödade Dresdenbor, som länge gällde som sanning, var överdriven. Ingen anklagas då för att "förneka" eller "förringa" människors lidanden. Tvärtom, den historiska revisionismen prisas då för sitt framgångsrika sanningssökande.
Nu finns det folkmord, som fått en nästan religiös status. De som vågar nyansera den gängse bilden av dem eller rentav reducera antalet offer blir genast anklagade för att vara "förnekare", faktiskt straffbart i flera länder i yttrande- och forskningsfrihetens Europa. Det påminner om den medeltida jakten på kättare. Om man bara i någon detalj vågade ifrågasätta den enda rätta katolska läran, riskerade man då att brännas på bål.
Egentligen är moderna krig just folkmord. Eftersom de gång på gång aggressivt bedrivs av våra västländer genom det vanliga bombkriget, skall vi i stället barnatro på att det görs för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, även om den grundläggande mänskliga rätten till liv därvid åsidosätts.
Den ungersk-amerikanske nobelpristagaren Albert Szent Györgyi skrev under Vietnamkriget i sin bok "The Crazy Ape" bland annat:
"Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?"
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr (1312) 8-22 april 2012
Detta uttryck är enligt Lindgren ett oerhört populärt tillmäle bland dem, "som aldrig skulle använda begreppet folkmord på miljontals döda för USA:s krigföring i t. ex Vietnam, Kambodja, Irak och Afghanistan."
Ja, nog finns det stora folkmordsliknande inslag i många moderna krig, särskilt genom de massiva flygbombningarna, som ju urskillningslöst dödar. Enklast kan väl folkmord definieras som att man dödar inte bara något fiendefolks soldater utan också deras kvinnor, barn och obeväpnade män. Därför vet bombdrabbade vietnameser en del om vad folkmord är liksom gamla japaner och tyskar, men deras lidanden och död skall vi inte bry sig om. Då riskerar vi att förtörna de många trendiga opinionsbildare, som annars nästan kan tungomålstala om alla människors lika värde.
Man tar dock ingen risk om man påpekar överdrifter i förlorarnas lidanden. Sedan Berlinmuren föll upptäckte tjänstemän i Dresden en gammal polisrapport om att över 200 000 människor dödades vid terrorbombningen 1945 av staden. Så småningom visade det sig vara ett tryckfel. Inte heller blir man förebrådd om man påstår att den siffra på ca 130 000 dödade Dresdenbor, som länge gällde som sanning, var överdriven. Ingen anklagas då för att "förneka" eller "förringa" människors lidanden. Tvärtom, den historiska revisionismen prisas då för sitt framgångsrika sanningssökande.
Nu finns det folkmord, som fått en nästan religiös status. De som vågar nyansera den gängse bilden av dem eller rentav reducera antalet offer blir genast anklagade för att vara "förnekare", faktiskt straffbart i flera länder i yttrande- och forskningsfrihetens Europa. Det påminner om den medeltida jakten på kättare. Om man bara i någon detalj vågade ifrågasätta den enda rätta katolska läran, riskerade man då att brännas på bål.
Egentligen är moderna krig just folkmord. Eftersom de gång på gång aggressivt bedrivs av våra västländer genom det vanliga bombkriget, skall vi i stället barnatro på att det görs för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, även om den grundläggande mänskliga rätten till liv därvid åsidosätts.
Den ungersk-amerikanske nobelpristagaren Albert Szent Györgyi skrev under Vietnamkriget i sin bok "The Crazy Ape" bland annat:
"Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?"
-------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr (1312) 8-22 april 2012
lördag, april 7
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1312) 8-22/3 -12 till….
….till Göteborgs-Posten, som (3/4) publicerar en artikel skriven av författaren Sören Sommelius, fredsforskaren Jan Öberg, historieprofessorn Lennart Palm och Lars-Gunnar Liljestrand från Afghanistansolidaritet. De skriver bland annat: "Det är hög tid att en oberoende kommission tillsätts för att granska Sveriges hela deltagande i kriget i Afghanistan. Vapenaffären med Saudiarabien är viktig att granska men Afghanistankriget är av vida större betydelse för Sverige.". De påpekar att professor Gunnar Åselius avfärdar talet om att insatsen görs för demokrati, kvinnors rättigheter eller skolor. Sverige är i Afghanistan för att kvalificera sig för framtida militära insatser som partner till USA/Nato, menar han.
….till Ryska Postens redaktör Stefan Lindgren, som på sin blogg www.8dagar.blogspot.se har ett inlägg under rubriken "Hets mot det fria ordet" och bland annat skriver: "Granskningsnämnden fäller SvT för visningen av dokumentären 'Staden som offrades' Något annat var kanske inte att vänta efter den formidabla hetsen mot programmet och mot den modiga SvT-chefen Ewa Hamilton som stått upp för yttrandefriheten, trots osedvanliga påtryckningar från bl.a. den särskilda kängurudomstolen för Jugoslavien IFTY." Det gäller den norska dokumentären från i höstas, som försökte nyansera bilden av massmördandet i Srebrenica. Granskningsnämnden friar på en punkt programmet därför (som den skriver) det "i sin helhet inte kan anses framföra budskapet att massakrerna i Srebrenica inte var ett folkmord", dvs. det rör sig inte om folkmordsförnekelse, ett uttryck som Lindgren kallar ett "oerhört populärt tillmäle." (Stefan Lindgren, vars inlägg finns i sin helhet på www.8dagar.blogspot.se inleder den 23 april ett offentligt möte om Ryssland i Tuff-lokalen.)
....till Sveriges Televisions "Dokument utifrån", som (1/4) visade ett avsnitt av den franska dokumentserien "Krig i Guds namn". Det tar sin början vid Berlinmurens fall 1989 och förhoppningarna om avspänning, när motsättningarna väst-öst försvann. I stället ersattes denna konflikt av religiösa motsättningar. På muslimskt håll talade man om heliga krig mot en aggressiv kristen västvärld. George W Bush kontrade med "korståg" eller kriget mot terrorismen. Även de mest aggressiva i den långvariga konflikten om Palestina använder på ömse håll religiösa slagord.
….till Göran Burén, vars bok "Mordet på Folke Bernadotte nyligen utkom. I Dagens Nyheter (28/3) recenserar Lars Linder boken och skriver bland annat: "På officiell nivå ville länge de flesta, inte bara i Israel utan också i Sverige, glömma svensken som mördats under ett medlingsuppdrag i Palestina 1948. Gärningsmännen var judiska terrorister, men de israeliska ledarna kunde misstänkas för att ha blundat. Bernadottes medlarroll var djupt impopulär, och trots att han var tydligt hotad gjordes inget för att skydda honom, efteråt inte heller mycket för att klara upp mordet." Linder jämför eftermälena för Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte: "Medan Wallenberg fått internationell hjältegloria och monument har Bernadotte delvis blivit kvar i glömskan och rent av smutskastats med antydningar om antisemitism" Djupt orättvist, hävdar författaren Göran Burén och Lars Linder tillägger: "I efterhand har Israel hedrat attentatsmännen mer än Sverige hedrat offret. Terrorligans ledare Yitzhak Shamir blev sedermera premiärminister medan mördaren själv med åren blev bästa vän med David Ben-Gurion, som vid tiden för dådet var premiärminister (och då högljutt fördömde det)". Lars Linder nämner också Bernadottes räddningsaktioner i slutet av andra världskriget: "De vita bussarna förde under svåra omständigheter omkring 20 000 fångar i säkerhet. I Palestina förhandlade han faktiskt fram en vapenvila – och någon slutgiltig fred är som bekant inte i sikte ännu 64 år efter att han röjdes ur vägen."
….till de solidariska människor som nu på löpande band betalar in medlemsavgiften till Tuff genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ett särskilt tack till de glädjande många som på samma plusgiro sätter in gåvor till föreningen
….till Ryska Postens redaktör Stefan Lindgren, som på sin blogg www.8dagar.blogspot.se har ett inlägg under rubriken "Hets mot det fria ordet" och bland annat skriver: "Granskningsnämnden fäller SvT för visningen av dokumentären 'Staden som offrades' Något annat var kanske inte att vänta efter den formidabla hetsen mot programmet och mot den modiga SvT-chefen Ewa Hamilton som stått upp för yttrandefriheten, trots osedvanliga påtryckningar från bl.a. den särskilda kängurudomstolen för Jugoslavien IFTY." Det gäller den norska dokumentären från i höstas, som försökte nyansera bilden av massmördandet i Srebrenica. Granskningsnämnden friar på en punkt programmet därför (som den skriver) det "i sin helhet inte kan anses framföra budskapet att massakrerna i Srebrenica inte var ett folkmord", dvs. det rör sig inte om folkmordsförnekelse, ett uttryck som Lindgren kallar ett "oerhört populärt tillmäle." (Stefan Lindgren, vars inlägg finns i sin helhet på www.8dagar.blogspot.se inleder den 23 april ett offentligt möte om Ryssland i Tuff-lokalen.)
....till Sveriges Televisions "Dokument utifrån", som (1/4) visade ett avsnitt av den franska dokumentserien "Krig i Guds namn". Det tar sin början vid Berlinmurens fall 1989 och förhoppningarna om avspänning, när motsättningarna väst-öst försvann. I stället ersattes denna konflikt av religiösa motsättningar. På muslimskt håll talade man om heliga krig mot en aggressiv kristen västvärld. George W Bush kontrade med "korståg" eller kriget mot terrorismen. Även de mest aggressiva i den långvariga konflikten om Palestina använder på ömse håll religiösa slagord.
….till Göran Burén, vars bok "Mordet på Folke Bernadotte nyligen utkom. I Dagens Nyheter (28/3) recenserar Lars Linder boken och skriver bland annat: "På officiell nivå ville länge de flesta, inte bara i Israel utan också i Sverige, glömma svensken som mördats under ett medlingsuppdrag i Palestina 1948. Gärningsmännen var judiska terrorister, men de israeliska ledarna kunde misstänkas för att ha blundat. Bernadottes medlarroll var djupt impopulär, och trots att han var tydligt hotad gjordes inget för att skydda honom, efteråt inte heller mycket för att klara upp mordet." Linder jämför eftermälena för Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte: "Medan Wallenberg fått internationell hjältegloria och monument har Bernadotte delvis blivit kvar i glömskan och rent av smutskastats med antydningar om antisemitism" Djupt orättvist, hävdar författaren Göran Burén och Lars Linder tillägger: "I efterhand har Israel hedrat attentatsmännen mer än Sverige hedrat offret. Terrorligans ledare Yitzhak Shamir blev sedermera premiärminister medan mördaren själv med åren blev bästa vän med David Ben-Gurion, som vid tiden för dådet var premiärminister (och då högljutt fördömde det)". Lars Linder nämner också Bernadottes räddningsaktioner i slutet av andra världskriget: "De vita bussarna förde under svåra omständigheter omkring 20 000 fångar i säkerhet. I Palestina förhandlade han faktiskt fram en vapenvila – och någon slutgiltig fred är som bekant inte i sikte ännu 64 år efter att han röjdes ur vägen."
….till de solidariska människor som nu på löpande band betalar in medlemsavgiften till Tuff genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Ett särskilt tack till de glädjande många som på samma plusgiro sätter in gåvor till föreningen
fredag, april 6
Bengt Svensson: "Bulvanföretag", "Vapenexport".
Hej alla lyssnare på Radio Tuff.
Ibland utlyses omröstningar om vilket ord som är vackrast i svenska språket. Vinnaren brukar vara något i stil med "sommaräng". Själv skulle jag vilja ha en omröstning om det fulaste svenska ordet. Mitt förslag är "bulvanföretag". Men det finns säkert andra. Vad sägs om "vapenexport"?
Inte nog med att Sverige säljer vapen till Saudiarabien. Regeringen ville också bygga en vapenfabrik där med hjälp av ett bulvanföretag, som Försvarets Forskningsinstitut hade forskat fram med hjälp av pengar, som lånats från den militära underrättelsetjänsten. Är det någon som hänger med?
Såvitt jag vet är dock inte den colombianska maffian inblandad.
Nu är det väl risk att det inte blir någon vapenfabrik efter allt ståhej, Och då måste vi förstås hålla kungen - den saudiarabiske alltså - på gott humör genom någon form av kompensation. Det lär stå en föga använd giljotin på ett museum i Stockholm och samla damm. Jag tycker vi ska skicka ner den till Rijad som tecken på att vi önskar fortsatta vänskapliga relationer. Saudiarabien är nämligen tillsammans med Iran, Irak och Kina det land som genomför flest avrättningar i världen, så deras giljotin börjar säkert bli slö. Får de en bila av svenskt kvalitetsstål, så blir ju halshuggningarna dessutom humanare.
Det kunde bli ännu en svensk humanitär intervention, som vi svenskar kunde vara stolta över.
---------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i Harvaremåla. (Hörs från den 8 april på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se)
Ibland utlyses omröstningar om vilket ord som är vackrast i svenska språket. Vinnaren brukar vara något i stil med "sommaräng". Själv skulle jag vilja ha en omröstning om det fulaste svenska ordet. Mitt förslag är "bulvanföretag". Men det finns säkert andra. Vad sägs om "vapenexport"?
Inte nog med att Sverige säljer vapen till Saudiarabien. Regeringen ville också bygga en vapenfabrik där med hjälp av ett bulvanföretag, som Försvarets Forskningsinstitut hade forskat fram med hjälp av pengar, som lånats från den militära underrättelsetjänsten. Är det någon som hänger med?
Såvitt jag vet är dock inte den colombianska maffian inblandad.
Nu är det väl risk att det inte blir någon vapenfabrik efter allt ståhej, Och då måste vi förstås hålla kungen - den saudiarabiske alltså - på gott humör genom någon form av kompensation. Det lär stå en föga använd giljotin på ett museum i Stockholm och samla damm. Jag tycker vi ska skicka ner den till Rijad som tecken på att vi önskar fortsatta vänskapliga relationer. Saudiarabien är nämligen tillsammans med Iran, Irak och Kina det land som genomför flest avrättningar i världen, så deras giljotin börjar säkert bli slö. Får de en bila av svenskt kvalitetsstål, så blir ju halshuggningarna dessutom humanare.
Det kunde bli ännu en svensk humanitär intervention, som vi svenskar kunde vara stolta över.
---------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i Harvaremåla. (Hörs från den 8 april på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se)
torsdag, april 5
Roland Schütts verser och "svengelska".
Att bli gammal är både positivt och negativt. Man har ju tur som har överlevt en massa vintrar. Men talesättet "att gubbar blir som fin cognac, bara bättre med åren" är en smula tvivelaktigt. Bland det värsta som händer på gamla dar är att så många av ens vänner redan emigrerat vertikalt.
UPPFINNARE, SUCCÉFÖRFATTARE
En av dessa kamrater, som jag saknar, är Roland Schütt (1913-2005). En sommar för nästan 25 år sedan intervjuade jag honom ett par gånger i Radio Tuff (www.tyresoradion.se) . Han berättade ömsint om sin judiska mamma Zipa och sin atletiske tyskättade pappa Fritjof men också om sin barndoms uppfinningar. De var "ballonger med knopp" och kådisbellor, tillverkade av kondomer, som han snodde ur sin mammas tobaksaffär.
Att han på gamla dar blev författare av succéboken Kådisbellan förklarade han för journalisterna så här:
--Jag blev intervjuad och efteråt sa den där Åke till mig att jag för fan skulle gå hem och skriva en bok om det jag hade berättat, och då gjorde jag det.
HUNDAR I LIMERICKAR
Roland var verbalt och humoristiskt begåvad. Massor av gånger under ett par decennier hade jag förmånen att ha med honom i Radio Tuff eller på Tyrersöradion. Han berättade många historier och läste limerickar, som han skrev själv. Han hade en hund, vars långa tjusiga namn också fanns på hans brevlåda: "Equito Lirio de los Valles". Hundarnas besvärliga kärleksliv dokumenterade han i ett par limerickar:
En vinthund i Hanviken
stack iväg för en vittring från tiken.
Han upptäckte strax
att tiken var tax.
Den hunden blev väldigt besviken.
Hanviken är en del av Tyresö, men Tyresö har kust också vid Erstaviken. Också där hade jyckarna problem, för enligt Roland:
En grabbtax vid Erstaviken
fick vittring från schäfertiken.
När han kom i läge
han skaffade en stege
på så vis han klara tekniken.
ROLANDS SVENGELSKA
En av de många gånger jag till lyssnarnas förtjusning intervjuade honom på radion berättade han om ett besök i Tyresö centrum. Han blev fikasugen men hittade bara konstiga skyltar på engelska: Seattlee Coffee Factory, Lucky House, Sale osv. Då gick han till ICA för att köpa en tårta.
--Gick det bra? frågade jag honom.
--Jo, jag hittade en stor jävla tårta, men det stod nåt konstigt på den.
--Vaddå för konstigt?
--Det stod Kingsisse!
--Vad gjorde du då?
--Jag gick fram till tjejen i kassan och frågade, vad fan det här va. Då svarade hon:
--Det är King Size, kungsstorlek, extra stor.
--Var du nöjd då?
--Nä, jag frågade va fan det var som var så jävla stort på kungen och då viskade hon
--Det får du fråga Silvia om.
Nej, Roland tyckte som jag att fjäsket för engelska, supermaktsspråket, var larvigt.
ÅLDERDOM OCH TRO
Vid sina besök i Tyresö centrum gick Roland stödd på en tom kundvagn. När någon frågade honom varför han inte använde en bekväm rullator svarade 90-åringen:
--Aldrig i livet. Då kan ju folk för fan tro att jag är gammal!
Om att bli gammal skrev han följande vers:
Man blir gammal och skrynklig i skinnet,
kan ändå vara ung i sinnet.
Men det händer nåt konstigt med kroppen:
Näsan blir längre - och mindre blir snoppen.
Året före hans död intervjuade jag honom en halvtimme för Tyresöradion. Han var lika rolig och snabb i repliken som vanligt. Vi kom in på religion och han sa att han för länge sen, strax efter konfirmationen i Tyska kyrkan, hade förlorat sin barnatro.
--Men vad tror du då på? frågade jag.
--Jag tror på Tuff (Tyresö Ulands- och FredsFörening), alltså på icke-våld och internationell solidaritet.
---------------------------------------
Åke Sandin
UPPFINNARE, SUCCÉFÖRFATTARE
En av dessa kamrater, som jag saknar, är Roland Schütt (1913-2005). En sommar för nästan 25 år sedan intervjuade jag honom ett par gånger i Radio Tuff (www.tyresoradion.se) . Han berättade ömsint om sin judiska mamma Zipa och sin atletiske tyskättade pappa Fritjof men också om sin barndoms uppfinningar. De var "ballonger med knopp" och kådisbellor, tillverkade av kondomer, som han snodde ur sin mammas tobaksaffär.
Att han på gamla dar blev författare av succéboken Kådisbellan förklarade han för journalisterna så här:
--Jag blev intervjuad och efteråt sa den där Åke till mig att jag för fan skulle gå hem och skriva en bok om det jag hade berättat, och då gjorde jag det.
HUNDAR I LIMERICKAR
Roland var verbalt och humoristiskt begåvad. Massor av gånger under ett par decennier hade jag förmånen att ha med honom i Radio Tuff eller på Tyrersöradion. Han berättade många historier och läste limerickar, som han skrev själv. Han hade en hund, vars långa tjusiga namn också fanns på hans brevlåda: "Equito Lirio de los Valles". Hundarnas besvärliga kärleksliv dokumenterade han i ett par limerickar:
En vinthund i Hanviken
stack iväg för en vittring från tiken.
Han upptäckte strax
att tiken var tax.
Den hunden blev väldigt besviken.
Hanviken är en del av Tyresö, men Tyresö har kust också vid Erstaviken. Också där hade jyckarna problem, för enligt Roland:
En grabbtax vid Erstaviken
fick vittring från schäfertiken.
När han kom i läge
han skaffade en stege
på så vis han klara tekniken.
ROLANDS SVENGELSKA
En av de många gånger jag till lyssnarnas förtjusning intervjuade honom på radion berättade han om ett besök i Tyresö centrum. Han blev fikasugen men hittade bara konstiga skyltar på engelska: Seattlee Coffee Factory, Lucky House, Sale osv. Då gick han till ICA för att köpa en tårta.
--Gick det bra? frågade jag honom.
--Jo, jag hittade en stor jävla tårta, men det stod nåt konstigt på den.
--Vaddå för konstigt?
--Det stod Kingsisse!
--Vad gjorde du då?
--Jag gick fram till tjejen i kassan och frågade, vad fan det här va. Då svarade hon:
--Det är King Size, kungsstorlek, extra stor.
--Var du nöjd då?
--Nä, jag frågade va fan det var som var så jävla stort på kungen och då viskade hon
--Det får du fråga Silvia om.
Nej, Roland tyckte som jag att fjäsket för engelska, supermaktsspråket, var larvigt.
ÅLDERDOM OCH TRO
Vid sina besök i Tyresö centrum gick Roland stödd på en tom kundvagn. När någon frågade honom varför han inte använde en bekväm rullator svarade 90-åringen:
--Aldrig i livet. Då kan ju folk för fan tro att jag är gammal!
Om att bli gammal skrev han följande vers:
Man blir gammal och skrynklig i skinnet,
kan ändå vara ung i sinnet.
Men det händer nåt konstigt med kroppen:
Näsan blir längre - och mindre blir snoppen.
Året före hans död intervjuade jag honom en halvtimme för Tyresöradion. Han var lika rolig och snabb i repliken som vanligt. Vi kom in på religion och han sa att han för länge sen, strax efter konfirmationen i Tyska kyrkan, hade förlorat sin barnatro.
--Men vad tror du då på? frågade jag.
--Jag tror på Tuff (Tyresö Ulands- och FredsFörening), alltså på icke-våld och internationell solidaritet.
---------------------------------------
Åke Sandin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)