(För en dryg vecka sedan (17 mars) dog John Demjanjuk. Det konstiga är att medierna nu förtiger att han i hela fem år satt i israelisk dödscell efter att flera vittnen beljugit honom Dessa år borde med råge ha räckt för en åldring.)
---------------------------------------
I Aftonbladet fanns (12/5 2011) rubriken ”Dömdes för mord på 27 900 människor”. Dagen efter (13/5 2011) har Dagens Nyheter rubriken ”Lägervakt dömd för 28 000 mord”. Vad handlar det om för monster som begått sådana gräsligheter? Jo, Aftonbladet skriver: ”John Demjanjuk, 91, ligger bakom morden på 27 900 judar”. Han kallas i tidningen för ”exnazist.” Men vem var han egentligen denne förmente nazist som så grymt och flinkt ska ha hunnit med att mörda så många?
Demjanjuk är ukrainsk-amerikan. Som 22-åring stred han för Röda Armén i andra världskriget. Han tillfångatogs av tyskarna. I tyska fångläger för sovjetiska soldater dog fångarna som flugor liksom tyska krigsfångar i ryska läger eller i amerikanska och franska läger kring krigsslutet. Inte underligt, om den unge Demjanjuk valde att slippa fånglägren och i stället jobba för tyskarna. Att han skulle ha varit nazist förefaller obevisat.
NEDTYSTAT: FLERA ÅR OSKYLDIG I ISRAELISK DÖDSCELL
I Aftonbladet sägs faktiskt om Demjanjuk: ”Av flera överlevande har han pekats ut som ’Ivan the Terrible’ – en av Nazitysklands mest brutala fångväktare.” Det är lite magstarkt även i en vinklad artikel. Men för att få den tyska domstolens straff på 5 års fängelse för 91-åringen att verka rimligt gäller det att förtiga en tidigare rättegång.
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs Demjanjuk sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.
Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.
Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.
EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Man tar nog ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen nu surrar om att Demjanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.
HÄXJAKTEN FORTSATTE
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.
Häromåret fick beskäftiga tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. 2011 dömdes 91-åringen till fem års fängelse.
Demjanjuk ”dödade barn” står det i tidningen utan att några bevis för detta anges. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många kremerades levande av brand- eller fosforbomber.
Nog vore det fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade soldater för tre år sedan deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.
Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”. Eller som Allan Edvall sjöng:
”Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri”
---------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 1311, sänt på www.tyresoradion.se 25/3-8/4 2012
söndag, mars 25
lördag, mars 24
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1311) 25/3 -12 till ….
….till Tuffs årsmöte den 24 mars, då Sylvia Ljungdahl omvaldes till ordförande, Monica Schelin till vice ordförande och Margareta Svahn till sekreterare. Bland övriga ledamöter märks tre nya, nämligen Ulla Gribbe, Shahpoor Omidy och Fernando Quiroga.
….till Sylvia Ljungdahl som jobbat fint med att framställa Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2011. Den är på 16 A4-sidor och visar att Tuff också i fjol var mycket aktivt på olika områden. Finns att beställa på tuffmail@spray.se eller av Monica Schelin, tel 08-712 2581.
….till unge begåvade Shahpoor Omidy, som den 19 mars vid ett offentligt Tuff-möte berättade och visade film om sitt besök i sitt gamla hemland Afghanistan. Det var mycket uppskattat av mötesdeltagarna.
….till Föreningen Iraksolidaritets tidning Brännpunkt Irak nr VI, som belyser tortyren, korruptionen, förstörelsen av unika historiska platser och föremål, USA:s strategi i Mellanöstern, svensk krigsindustris och andra svenska företags agerande i Irak med mera. Också de genetiska skadorna av amerikansk användning av utarmat uran beskrivs så att läsaren ryser. Historikern Mathias Cederholm skriver bland annat: "Ockupationen har lämnat efter sig ett land i ruiner och med en korrumperad diktator i ledningen, som hålls under armarna av utländska intressenter" Inte minst Iraks rika oljefyndigheter lockar förstås västliga intressenter. Han sammanfattar så här: "Frågan är om inte USA:s samlade politik mot Irak under de senaste 21 åren med bland annat troligen över 2 miljoner döda som resultat, borde räknas som folkmord"
….till Tidningarna ETC (16/3) och Fria Tidningen (17/3) som båda har artiklar om att även svenska storbanker stöder kärnvapenindustrin, vilket också framkom redan på seminariet om kärnvapen i Tyresö den 10 mars. SEB, Nordea och Svenska Handelsbanken har alla lånat ut stora belopp till företag som bland annat tillverkar kärnvapenbestyckade ubåtar och missiler. Swedbank har aktier i ett företag som bland annat tillverkar kärnvapenstridsspetsar för engelska atomubåtar.
….till Nätverket OFOG som inför en demonstration den 24 mars på Södermalm skriver: "De senaste veckorna har det uppdagats att Sveriges regering i tystnad planerat att hjälpa Saudiarabien med att bygga en vapenfabrik. Något som klingar illa med bilden av Sverige som ett neutralt och fredsförespråkande land. Dessvärre så slutar inte Sveriges stöd till krig och förtryck där: Under 2011 sålde Sverige mer vapen än någonsin tidigare, och vi är idag världens största vapenexportör per capita. Hela 60% av exporten 2011 gick till diktaturer eller till länder som på annat sätt kränker mänskliga rättigheter. Vapenexporten legitimerar förtryckarregimer som förföljer demokratiaktivister. Sverige säljer vapen till länder i krig. Vi göder konflikter och bidrar aktivt till kapprustning världen över. Samtidigt som storvinsterna går till privata vapenföretag är det vi skattebetalare som betalar för utvecklingen av nya vapen och dess marknadsföring. Och vad får vi tillbaka? En välfärd finansierad av krig och förtryck."
….till Lars Forssells variant på Erich Kästners dikt "Kennst Du das Land wo die Kanonen blühn?" Forssells två första strofer:
Känner du landet där kanonen blommar
och sprider frömjöl över hela världen?
Befruktar krig så de slår ut i sårskorpor,
blödande kalkar över hela världen,
vallmo som granater?
Känner Du landet? Känner Du det landet?
Känner du landet där kanonen blommar
Det heter Sverige annars, ligger vid en insjö.
och speglar sig i avklätt skick i vattenytan
eller en kameralins. Det skryter gärna
med sin figur, den yppiga
och med sin välfärd
som grundar sig på odlade kanoner
som ympas i Bofors, från vilket sommarvinden
sprider sin ofärd över hela världen...
….till Jan Falk, som i Dagens Nyheter (20/3) hade nästan en hel sida om Åke Sandin med anledning av dennes 80-årsdag. Den handlade bland annat om Svenska Freds och Tuffs verksamhet och bistånd, bland annat till Indien. Rubriken var "Fredsaktivist med eget pris". Det syftar på" Åkes pris, som vartannat år sedan 1992 delats ut till föreningar eller enskilda för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete".
.….till en väldig massa generösa och solidariska människor, som till "Åkes pris" skickat in över 40 000 kr. Glädjande mycket!
….till två av de många som grattade Åke skrev verser. Att Bosse Almén i Västerhaninge är en gudabenådad berättare visste vi förut men att han också kunde rimma så bra var något nytt. Så här skrev han:
Så fyller då Åke åttio i dag
Han som glatt oss alla så mycke
Därför denna bukett av verbalare slag
Om än, ett lätt haltande stycke
Din knipsluga blick och raspiga röst
Ett signum jag bär i mitt minne
Därtill ett hjärta av guld i ditt bröst
Och ett ärligt och öppet sinne
Män åldras som cognac, är det ju sagt
Man blir bara bättre med åren
Även om tiden de bakom sig lagt
Har fått det att glesna bland håren
En tanke på alla de år som gått
Och en förväntan på alla som väntar
En önskan om lycka i stort som i smått
Ett mycket stort GRATTIS jag präntar
Och Tyresös rutinerade versmakare nummer ett, Sven Lionell, bidrog också:
Vem håller ständigt i mikrofonen
värnande folkrörelsetraditionen
speglar det lokala i Tyresös gränder
och det globala i fjärran länder
gräver gropar för mangoträd
sår tankar om rättvis fred
….till Sylvia Ljungdahl som jobbat fint med att framställa Tuffs omfattande verksamhetsberättelse för 2011. Den är på 16 A4-sidor och visar att Tuff också i fjol var mycket aktivt på olika områden. Finns att beställa på tuffmail@spray.se eller av Monica Schelin, tel 08-712 2581.
….till unge begåvade Shahpoor Omidy, som den 19 mars vid ett offentligt Tuff-möte berättade och visade film om sitt besök i sitt gamla hemland Afghanistan. Det var mycket uppskattat av mötesdeltagarna.
….till Föreningen Iraksolidaritets tidning Brännpunkt Irak nr VI, som belyser tortyren, korruptionen, förstörelsen av unika historiska platser och föremål, USA:s strategi i Mellanöstern, svensk krigsindustris och andra svenska företags agerande i Irak med mera. Också de genetiska skadorna av amerikansk användning av utarmat uran beskrivs så att läsaren ryser. Historikern Mathias Cederholm skriver bland annat: "Ockupationen har lämnat efter sig ett land i ruiner och med en korrumperad diktator i ledningen, som hålls under armarna av utländska intressenter" Inte minst Iraks rika oljefyndigheter lockar förstås västliga intressenter. Han sammanfattar så här: "Frågan är om inte USA:s samlade politik mot Irak under de senaste 21 åren med bland annat troligen över 2 miljoner döda som resultat, borde räknas som folkmord"
….till Tidningarna ETC (16/3) och Fria Tidningen (17/3) som båda har artiklar om att även svenska storbanker stöder kärnvapenindustrin, vilket också framkom redan på seminariet om kärnvapen i Tyresö den 10 mars. SEB, Nordea och Svenska Handelsbanken har alla lånat ut stora belopp till företag som bland annat tillverkar kärnvapenbestyckade ubåtar och missiler. Swedbank har aktier i ett företag som bland annat tillverkar kärnvapenstridsspetsar för engelska atomubåtar.
….till Nätverket OFOG som inför en demonstration den 24 mars på Södermalm skriver: "De senaste veckorna har det uppdagats att Sveriges regering i tystnad planerat att hjälpa Saudiarabien med att bygga en vapenfabrik. Något som klingar illa med bilden av Sverige som ett neutralt och fredsförespråkande land. Dessvärre så slutar inte Sveriges stöd till krig och förtryck där: Under 2011 sålde Sverige mer vapen än någonsin tidigare, och vi är idag världens största vapenexportör per capita. Hela 60% av exporten 2011 gick till diktaturer eller till länder som på annat sätt kränker mänskliga rättigheter. Vapenexporten legitimerar förtryckarregimer som förföljer demokratiaktivister. Sverige säljer vapen till länder i krig. Vi göder konflikter och bidrar aktivt till kapprustning världen över. Samtidigt som storvinsterna går till privata vapenföretag är det vi skattebetalare som betalar för utvecklingen av nya vapen och dess marknadsföring. Och vad får vi tillbaka? En välfärd finansierad av krig och förtryck."
….till Lars Forssells variant på Erich Kästners dikt "Kennst Du das Land wo die Kanonen blühn?" Forssells två första strofer:
Känner du landet där kanonen blommar
och sprider frömjöl över hela världen?
Befruktar krig så de slår ut i sårskorpor,
blödande kalkar över hela världen,
vallmo som granater?
Känner Du landet? Känner Du det landet?
Känner du landet där kanonen blommar
Det heter Sverige annars, ligger vid en insjö.
och speglar sig i avklätt skick i vattenytan
eller en kameralins. Det skryter gärna
med sin figur, den yppiga
och med sin välfärd
som grundar sig på odlade kanoner
som ympas i Bofors, från vilket sommarvinden
sprider sin ofärd över hela världen...
….till Jan Falk, som i Dagens Nyheter (20/3) hade nästan en hel sida om Åke Sandin med anledning av dennes 80-årsdag. Den handlade bland annat om Svenska Freds och Tuffs verksamhet och bistånd, bland annat till Indien. Rubriken var "Fredsaktivist med eget pris". Det syftar på" Åkes pris, som vartannat år sedan 1992 delats ut till föreningar eller enskilda för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete".
.….till en väldig massa generösa och solidariska människor, som till "Åkes pris" skickat in över 40 000 kr. Glädjande mycket!
….till två av de många som grattade Åke skrev verser. Att Bosse Almén i Västerhaninge är en gudabenådad berättare visste vi förut men att han också kunde rimma så bra var något nytt. Så här skrev han:
Så fyller då Åke åttio i dag
Han som glatt oss alla så mycke
Därför denna bukett av verbalare slag
Om än, ett lätt haltande stycke
Din knipsluga blick och raspiga röst
Ett signum jag bär i mitt minne
Därtill ett hjärta av guld i ditt bröst
Och ett ärligt och öppet sinne
Män åldras som cognac, är det ju sagt
Man blir bara bättre med åren
Även om tiden de bakom sig lagt
Har fått det att glesna bland håren
En tanke på alla de år som gått
Och en förväntan på alla som väntar
En önskan om lycka i stort som i smått
Ett mycket stort GRATTIS jag präntar
Och Tyresös rutinerade versmakare nummer ett, Sven Lionell, bidrog också:
Vem håller ständigt i mikrofonen
värnande folkrörelsetraditionen
speglar det lokala i Tyresös gränder
och det globala i fjärran länder
gräver gropar för mangoträd
sår tankar om rättvis fred
fredag, mars 23
REVISIONISTER BEHÖVS BÅDE OM UBÅTAR OCH KRIG
Minns du alla somrar, då tidningarna vecka efter vecka med braskande löpsedlar samt radio och TV med alarmistiska reportage berättade om alla sovjetiska ubåtar som sades vimla i våra vatten? Åratal senare har det framkommit att "ubåtarna" bland annat var undervattensskär, simmande sälar, minkar eller groggfarbröders syner från sommarverandan. Ända till hösten 2007 gällde en dittills hemlig ljudupptagning som "huvudbevis" på sovjetiska ubåtsmotorer vid ett lömskt intrång i Hårsfjärden 1982. Men då avslöjades att ljudet med all sannolikhet kom från den gamla galeasen Amalia, som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Svenska flottan gynnades genom att få ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet.
Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik tillhörde i början också förlorarna. Vi avfärdades, ja hånades, som Moskvalakejer. De senaste åren har våra dåtida vedersakare iakttagit en generad tystnad.
Efter att ha gjort minst 6000 intervjuer i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 (www.tyresoradion.se) blev jag själv nyligen intervjuad. Det handlade om krämpor, födelsedag, "Åkes pris", 27 års frivilligt radiojobb med mera. Men jag fick också den här frågan:
"Du kan i dina radiokrönikor bli kallad för lite motvinds, du kan till och med kallas för en sån där skum historierevisionist. Vad säger du om det?"
Nu hann jag inte berätta om mina åsikter om historierevisionismen. Den är numera nästan pestflaggad av västerländska medier, som vill att segrarnas bild av andra världskriget inte får nyanseras, inte ens beträffande rena propagandalögner. De som historiskt korrekt vågar påpeka detta blir genast anklagade för att "förneka Förintelsen". Ja, den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om andra av andra världskrigets förintelser inte förekom, faktiskt en radikal men osaklig revisionism av den otäcka verkligheten. Jag tror inte så illa om dessa trendnissar, att de anser att japaner, kineser, ryssar, tyskar med flera folk som förintades i tiotals miljoner ska nonchaleras bara för att de inte tillhörde de av medierna eller självaste Gud utvalda.
Jovisst, jag är gammal och kanske rentav gammalmodig. Det var länge sedan jag studerade historia vid universitetet. Då framhölls att historierevisionisterna faktiskt var nödvändiga, eftersom de källkritiskt granskade vedertagna sanningar, ibland skildrade av så kallade "hovhistoriker", som ville ställa sig in hos de mäktiga och därigenom skaffa sig ära och ryktbarhet. I dag skulle vi väl kalla dem för mediehistoriker eller politiskt korrekta akademiker, som inte vill äventyra sina forskningsanslag genom att ifrågasätta delar av allmänt omfattande och ständigt skildrade historiska händelser. Detta innebär förstås inte att revisionister inte kan överdriva eller ha fel. Men ibland kan de korrigera historiska "sanningar", även sådana som fått en nästan religiös status.
Först efter min tid som lärare insåg jag själv, att jag på en del punkter vilselett tusentals tonåringar. I god men okritisk tro hade jag liksom mina kollegor lärt ut en del propagandalögner. Våra elevers öron fladdrade av upphetsning när vi berättade, att tyskarna hade gjort tvål av sina dödade offer, vilket också beskrevs i ett ljudbildband som jag som skolans huvudlärare i historia köpte in. Det var gjort av den kände opinionsbildaren Ferenc Göndör. Men nu säger historikerna att detta var en skröna.
Jag undervisade om gaskamrarna som avrättningsmetod också i lägren Buchenwald och Dachau, för det stod i mina universitetsböcker. Men sedan har historikerna slagit fast att det fanns inga gaskamrar för människoavlivning i egentliga Tyskland. De fanns i ockuperade Polen.
Nu har historiker efter kommunismens fall till och med reviderat bilden av det otäckaste lägret: Auschwitz. Där fanns länge 22 minnesplattor på olika språk om att 4 miljoner dödades i lägret. Denna siffra använde jag och andra historielärare under många år i undervisningen. Men nu sägs att för Auschwitz fasor blev en dryg miljon offer (läskigt nog!), av vilka många dog av sjukdomar.
Vi lärde ut att massmorden på många tusen polska officerare i ryska Katyn hade utförts av tyska ockupationssoldater. Först i början av 1990-talet klarlades av ryska forskare att det var sovjetiska säkerhetstjänsten som begick dåden. Det finns flera sådana här exempel på politiskt korrekta historieförfalskningar som lärdes ut som sanningar inte bara av medierna utan till och med i skolorna.
I det förbannade andra världskriget dödades ca 40-50 miljoner människor, inte minst ryssar, tyskar, japaner och kineser. Tyskarna begick tillräckligt med grymheter och förbrytelser för att vi inte ska behöva hitta på nya gräsligheter. Men också mot tyskarna begicks det förbrytelser som var alldeles tillräckligt hemska för att vi inte ska fortsätta att förtiga dem. Jag förnekar alltså inte några förintelser utan tvärtom: nämner också de nedtystade.
Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin, alltså om de sovjetiska "ubåtarna". Det skulle kunna bli en och annan läsvärd, ja rolig, doktorsavhandling.
Och hur många avhandlingar skulle inte kunna skrivas om de historieförfalskningar som i decennier varit högsta "sanning" om andra världskriget. Men jag tvivlar på att någon skulle få forskningsanslag för detta.
-----------------------------
ÅKE SANDIN
Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Svenska flottan gynnades genom att få ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, etermedierna sina lyssnar- och tittarsiffror, vilket spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet.
Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik tillhörde i början också förlorarna. Vi avfärdades, ja hånades, som Moskvalakejer. De senaste åren har våra dåtida vedersakare iakttagit en generad tystnad.
Efter att ha gjort minst 6000 intervjuer i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 (www.tyresoradion.se) blev jag själv nyligen intervjuad. Det handlade om krämpor, födelsedag, "Åkes pris", 27 års frivilligt radiojobb med mera. Men jag fick också den här frågan:
"Du kan i dina radiokrönikor bli kallad för lite motvinds, du kan till och med kallas för en sån där skum historierevisionist. Vad säger du om det?"
Nu hann jag inte berätta om mina åsikter om historierevisionismen. Den är numera nästan pestflaggad av västerländska medier, som vill att segrarnas bild av andra världskriget inte får nyanseras, inte ens beträffande rena propagandalögner. De som historiskt korrekt vågar påpeka detta blir genast anklagade för att "förneka Förintelsen". Ja, den skrivs med stor bokstav och i bestämd form, som om andra av andra världskrigets förintelser inte förekom, faktiskt en radikal men osaklig revisionism av den otäcka verkligheten. Jag tror inte så illa om dessa trendnissar, att de anser att japaner, kineser, ryssar, tyskar med flera folk som förintades i tiotals miljoner ska nonchaleras bara för att de inte tillhörde de av medierna eller självaste Gud utvalda.
Jovisst, jag är gammal och kanske rentav gammalmodig. Det var länge sedan jag studerade historia vid universitetet. Då framhölls att historierevisionisterna faktiskt var nödvändiga, eftersom de källkritiskt granskade vedertagna sanningar, ibland skildrade av så kallade "hovhistoriker", som ville ställa sig in hos de mäktiga och därigenom skaffa sig ära och ryktbarhet. I dag skulle vi väl kalla dem för mediehistoriker eller politiskt korrekta akademiker, som inte vill äventyra sina forskningsanslag genom att ifrågasätta delar av allmänt omfattande och ständigt skildrade historiska händelser. Detta innebär förstås inte att revisionister inte kan överdriva eller ha fel. Men ibland kan de korrigera historiska "sanningar", även sådana som fått en nästan religiös status.
Först efter min tid som lärare insåg jag själv, att jag på en del punkter vilselett tusentals tonåringar. I god men okritisk tro hade jag liksom mina kollegor lärt ut en del propagandalögner. Våra elevers öron fladdrade av upphetsning när vi berättade, att tyskarna hade gjort tvål av sina dödade offer, vilket också beskrevs i ett ljudbildband som jag som skolans huvudlärare i historia köpte in. Det var gjort av den kände opinionsbildaren Ferenc Göndör. Men nu säger historikerna att detta var en skröna.
Jag undervisade om gaskamrarna som avrättningsmetod också i lägren Buchenwald och Dachau, för det stod i mina universitetsböcker. Men sedan har historikerna slagit fast att det fanns inga gaskamrar för människoavlivning i egentliga Tyskland. De fanns i ockuperade Polen.
Nu har historiker efter kommunismens fall till och med reviderat bilden av det otäckaste lägret: Auschwitz. Där fanns länge 22 minnesplattor på olika språk om att 4 miljoner dödades i lägret. Denna siffra använde jag och andra historielärare under många år i undervisningen. Men nu sägs att för Auschwitz fasor blev en dryg miljon offer (läskigt nog!), av vilka många dog av sjukdomar.
Vi lärde ut att massmorden på många tusen polska officerare i ryska Katyn hade utförts av tyska ockupationssoldater. Först i början av 1990-talet klarlades av ryska forskare att det var sovjetiska säkerhetstjänsten som begick dåden. Det finns flera sådana här exempel på politiskt korrekta historieförfalskningar som lärdes ut som sanningar inte bara av medierna utan till och med i skolorna.
I det förbannade andra världskriget dödades ca 40-50 miljoner människor, inte minst ryssar, tyskar, japaner och kineser. Tyskarna begick tillräckligt med grymheter och förbrytelser för att vi inte ska behöva hitta på nya gräsligheter. Men också mot tyskarna begicks det förbrytelser som var alldeles tillräckligt hemska för att vi inte ska fortsätta att förtiga dem. Jag förnekar alltså inte några förintelser utan tvärtom: nämner också de nedtystade.
Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i en av de största och mest lögnaktiga mediekampanjerna i Sverige någonsin, alltså om de sovjetiska "ubåtarna". Det skulle kunna bli en och annan läsvärd, ja rolig, doktorsavhandling.
Och hur många avhandlingar skulle inte kunna skrivas om de historieförfalskningar som i decennier varit högsta "sanning" om andra världskriget. Men jag tvivlar på att någon skulle få forskningsanslag för detta.
-----------------------------
ÅKE SANDIN
onsdag, mars 21
Freds- och radiolegendar fyllde 80
(I går den 20 mars fyllde den "förbannade pacifisten" Åke Sandin 80 år. Lyckönskningar har strömmat in i massor och i DN fanns i går en lång artikel om honom. Här kommer lite korta glimtar från hans liv:)
NORRLÄNDSK REKORDSTUDENT
Den 20 mars fyllde Åke Sandin 80 år. Han växte upp vid Höga kusten. Som 18-åring tog han studenten som privatist efter bara tre års studier efter 7-årig folkskola.
Han blev fil.mag och lärare i SO och matematik under 36 år. Hans gamla elever talar ännu om honom, ofta med omdömet: "Den bästa lärare jag haft"
VAPENVÄGRANDE ELITSOLDAT
Som 13-åring var han landsstormspojke, som 22-åring förde han befäl över 40 man vid en vintrig militärmanöver i Norrland. Som 26-åring vägrade han nästa rep-övning och dömdes till en månads fängelse. Det var under den tid i slutet av 50-talet när ledande svenska opinionsbildare agiterade för blågula atombomber.
OAVBRUTET AKTIV FREDSAKTIVIST
Sedan 1959 har han varit mycket aktiv i freds- och solidaritetsrörelsen. Först i Kampanjen mot atomvapen och sedan i Svenska Freds, där han i många år var styrelseledamot, och 1977-79 föreningens ordförande. 1967 grundade han Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), vars första ordförande han var. Det är en lokalförening som inte minst tack vare Åke ännu är intensivt aktiv med över 400 betalande medlemmar och med ett omfattande bistånd, främst till Indiens fattiga.
ENORM FRIVILLIG RADIOPRODUKTION
Åke är på frivilligbasis programledare i Radio Tuff, som hörts varenda vecka sedan 1985. I söndags sände han Radio Tuff nr 1310!! Programmet hörs också på webben www.tyresoradion.se På samma kanal har han helt oavlönad sedan 1995 gjort fyra nya halvtimmesprogram i veckan, sammanlagt 3400 radioprogram på Succékanalen 91,4. Det har varit med olika slags människor, unga och gamla, kändisar men mestadels "vanliga", folk födda i olika svenska landskap och invandrare från ca 80 olika länder.
VASS SKRIBENT
För Radio Tuff har Åke skrivit en krönika till varje sändning. Många av dem finns samlade i hans blogg www.tuffsandin.blogspot.com . För fredstidningen Pax skrev han fram till 1997 över hundra krönikor. På 70- och 80-talen publicerades hans artiklar också i DN och AB. I lokalpressen skriver han fortfarande. Två böcker av honom har utkommit: "Goda krigare --och andra militaristiska myter" (1989) och "Förbannad pacifist" (1992). Han har varit medförfattare till flera andra böcker.
---------------------------------
Uppgiftslämnare: Monica Schelin, vice ordförande i TUFF
NORRLÄNDSK REKORDSTUDENT
Den 20 mars fyllde Åke Sandin 80 år. Han växte upp vid Höga kusten. Som 18-åring tog han studenten som privatist efter bara tre års studier efter 7-årig folkskola.
Han blev fil.mag och lärare i SO och matematik under 36 år. Hans gamla elever talar ännu om honom, ofta med omdömet: "Den bästa lärare jag haft"
VAPENVÄGRANDE ELITSOLDAT
Som 13-åring var han landsstormspojke, som 22-åring förde han befäl över 40 man vid en vintrig militärmanöver i Norrland. Som 26-åring vägrade han nästa rep-övning och dömdes till en månads fängelse. Det var under den tid i slutet av 50-talet när ledande svenska opinionsbildare agiterade för blågula atombomber.
OAVBRUTET AKTIV FREDSAKTIVIST
Sedan 1959 har han varit mycket aktiv i freds- och solidaritetsrörelsen. Först i Kampanjen mot atomvapen och sedan i Svenska Freds, där han i många år var styrelseledamot, och 1977-79 föreningens ordförande. 1967 grundade han Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF), vars första ordförande han var. Det är en lokalförening som inte minst tack vare Åke ännu är intensivt aktiv med över 400 betalande medlemmar och med ett omfattande bistånd, främst till Indiens fattiga.
ENORM FRIVILLIG RADIOPRODUKTION
Åke är på frivilligbasis programledare i Radio Tuff, som hörts varenda vecka sedan 1985. I söndags sände han Radio Tuff nr 1310!! Programmet hörs också på webben www.tyresoradion.se På samma kanal har han helt oavlönad sedan 1995 gjort fyra nya halvtimmesprogram i veckan, sammanlagt 3400 radioprogram på Succékanalen 91,4. Det har varit med olika slags människor, unga och gamla, kändisar men mestadels "vanliga", folk födda i olika svenska landskap och invandrare från ca 80 olika länder.
VASS SKRIBENT
För Radio Tuff har Åke skrivit en krönika till varje sändning. Många av dem finns samlade i hans blogg www.tuffsandin.blogspot.com . För fredstidningen Pax skrev han fram till 1997 över hundra krönikor. På 70- och 80-talen publicerades hans artiklar också i DN och AB. I lokalpressen skriver han fortfarande. Två böcker av honom har utkommit: "Goda krigare --och andra militaristiska myter" (1989) och "Förbannad pacifist" (1992). Han har varit medförfattare till flera andra böcker.
---------------------------------
Uppgiftslämnare: Monica Schelin, vice ordförande i TUFF
lördag, mars 17
www.tyresoradion.se fortsätter med massor av program
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1310:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 11 mars och sedan 4 ggr per dygn till den 25 mars, när ett nytt Radio Tuff första gången sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på tidigare Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1310:
Veckans rosor delas ut till ett seminarium, två DN-skribenter, en amerikansk historiker, en svensk militärhistoriker, en indisk och serbisk partner, ett lockande Tuff-möte om Afghanistan samt till solidariska och generösa människor.
Hampus Eckerman kommenterar president Karzai, en skotsk kardinal, amerikansk nymoralism, flyktingkatastrof i Irak med mera.
Åke Sandin har kollat Irans moderna historia och funnit anledning att i sin krönika fråga "Är det Iran som är aggressivt?"
Från seminariet "För en kärnvapenfri värld" den 10 mars i Tyresö hör vi korta inslag av vad som sades av Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Dessutom hörs glimtar av vad den norska antikärnvapenaktivisten Anne Marte Skaland framhöll.
---------------------------------------------------------
Snart på 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se Just nu hörs:
4/3- 25/3:
Terje Engh på Teneriffa intervjuar i Svenska kyrkan den norska prästen Reidar Ådanes om rehabcentret Vintersol, kyrkans sociala, kulturella och andliga verksamhet bland skandinaver på Kanarieöarna, vars arbetslöshet, utslagning och afrikanska invandring också diskuteras
Monica Schelin intervjuar Tyresöradions programledare Åke Sandin (80 i mars)) om krämpor, släktingar, Tuff, historia och 27 års frivilligt radiojobb
Ebbe Björkman i del 3 om den finlandssvenska poeten Edith Södergran. Hennes turbulos och behandlingen och dess bieffekter. Hennes vård i bland annat Davos och hennes åsikter om Eros, den grymma kärleken.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff hörs nu på det 27:e året med sändning nr 1309-10 med ”rosor”, krönikor, intervjuer och argumentation för fred och solidaritet. Programledare: Monica Schelin och Åke Sandin.
11/3- 1/4:
Förre FN-ambassadören (mm) Pierre Schori i ett tal han nyligen höll i Tyresö om "arabisk vår", Syrien, Egypten, Libyen, dödandet av Gaddafi, Israel, Iran och behovet av en kärnvapenfri zon i Mellanöstern.
En repris med Björn Ranelid som 2001 besökte Åke Sandin inför sin bok "Krigaren", som handlade om amerikanska Vietnamdesertörer, som fanns i Tyresö. Lång monolog av Ranelid om främst författaren Stig Dagerman.
Åke Sandin om Dagermans "dagsedlar" och boken "Tysk höst" som handlar om sönderbombade tyska ruinstäder, främst Hamburg. Andra exempel på dessa terrorbombningar nämns.
Ann Sandin-Lindgren (s) och Christina Melzén (fp) sammanfattar Tyresö kommunfullmäktige 16 februari med kommentarer och massor av citat från ledamöternas inlägg i olika debatter.
18/3-8/4:
Terje Engh, Peter Dicke och Åke Mattsson glammar till med limerickar och historier, både rumsrena och andra.
Ulla-Carina Sellergren och Elsa Rahmqvist berättar om Kumla herrgårds långa och skiftande historia och hur herrgården genom folkliga insatser räddades från att förfalla och rivas på 60-talet.
Lela Nozadze och Khatuna Gusterman driver Kumla herrgårds restaurang i dag. De berättar om sitt forna hemland, Georgien, men också mat, vin, musikkvällar och att Stalin i sin georgiska ungdom var en hyfsad poet.
Helena Forsberg bor i Trollbäken och är präst i östra Tyresö. Hon berättar om sin uppväxt på Alnön, jobb i London men också om den annalkande påskens betydelse och olika kyrkliga evenemang under fastan och påsken.
PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1310:
Veckans rosor delas ut till ett seminarium, två DN-skribenter, en amerikansk historiker, en svensk militärhistoriker, en indisk och serbisk partner, ett lockande Tuff-möte om Afghanistan samt till solidariska och generösa människor.
Hampus Eckerman kommenterar president Karzai, en skotsk kardinal, amerikansk nymoralism, flyktingkatastrof i Irak med mera.
Åke Sandin har kollat Irans moderna historia och funnit anledning att i sin krönika fråga "Är det Iran som är aggressivt?"
Från seminariet "För en kärnvapenfri värld" den 10 mars i Tyresö hör vi korta inslag av vad som sades av Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Dessutom hörs glimtar av vad den norska antikärnvapenaktivisten Anne Marte Skaland framhöll.
---------------------------------------------------------
Snart på 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se Just nu hörs:
4/3- 25/3:
Terje Engh på Teneriffa intervjuar i Svenska kyrkan den norska prästen Reidar Ådanes om rehabcentret Vintersol, kyrkans sociala, kulturella och andliga verksamhet bland skandinaver på Kanarieöarna, vars arbetslöshet, utslagning och afrikanska invandring också diskuteras
Monica Schelin intervjuar Tyresöradions programledare Åke Sandin (80 i mars)) om krämpor, släktingar, Tuff, historia och 27 års frivilligt radiojobb
Ebbe Björkman i del 3 om den finlandssvenska poeten Edith Södergran. Hennes turbulos och behandlingen och dess bieffekter. Hennes vård i bland annat Davos och hennes åsikter om Eros, den grymma kärleken.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff hörs nu på det 27:e året med sändning nr 1309-10 med ”rosor”, krönikor, intervjuer och argumentation för fred och solidaritet. Programledare: Monica Schelin och Åke Sandin.
11/3- 1/4:
Förre FN-ambassadören (mm) Pierre Schori i ett tal han nyligen höll i Tyresö om "arabisk vår", Syrien, Egypten, Libyen, dödandet av Gaddafi, Israel, Iran och behovet av en kärnvapenfri zon i Mellanöstern.
En repris med Björn Ranelid som 2001 besökte Åke Sandin inför sin bok "Krigaren", som handlade om amerikanska Vietnamdesertörer, som fanns i Tyresö. Lång monolog av Ranelid om främst författaren Stig Dagerman.
Åke Sandin om Dagermans "dagsedlar" och boken "Tysk höst" som handlar om sönderbombade tyska ruinstäder, främst Hamburg. Andra exempel på dessa terrorbombningar nämns.
Ann Sandin-Lindgren (s) och Christina Melzén (fp) sammanfattar Tyresö kommunfullmäktige 16 februari med kommentarer och massor av citat från ledamöternas inlägg i olika debatter.
18/3-8/4:
Terje Engh, Peter Dicke och Åke Mattsson glammar till med limerickar och historier, både rumsrena och andra.
Ulla-Carina Sellergren och Elsa Rahmqvist berättar om Kumla herrgårds långa och skiftande historia och hur herrgården genom folkliga insatser räddades från att förfalla och rivas på 60-talet.
Lela Nozadze och Khatuna Gusterman driver Kumla herrgårds restaurang i dag. De berättar om sitt forna hemland, Georgien, men också mat, vin, musikkvällar och att Stalin i sin georgiska ungdom var en hyfsad poet.
Helena Forsberg bor i Trollbäken och är präst i östra Tyresö. Hon berättar om sin uppväxt på Alnön, jobb i London men också om den annalkande påskens betydelse och olika kyrkliga evenemang under fastan och påsken.
onsdag, mars 14
Tre texter om kärnvapen
NU ÅTERUPPLIVAS KÄRVAPENMOTSTÅNDET
De minnesgoda kommer nog ihåg 80-talet. Då ordnade Svenska Freds på Hiroshimadagen den 6 augusti heldags-manifestationer på Sergels torg, som kryllade av folk. Samtidigt deltog många tusen människor i protestdemonstrationer mot dessa förintelsevapen.
På den tiden hade fem stater kärnvapen, märkligt nog de fem hyllade segermakterna i andra världskriget. Sedan dess har fyra andra tillkommit: Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea, låt vara att det är lite tveksamt om det sistnämnda landet. Ändå har det i många år varit märkligt tyst om det här domedagshotet. Har vi liksom Dr Strangelove i filmen med samma namn slutat att ängslas och rentav lärt oss att älska atombomberna?
SVENSKA FREDS' KÄRNVAPENGRUPP
Nu finns det tecken som tyder på att kärnvapenmotståndet håller på att återupplivas. Härom året tog Börje Andersson i Svenska Freds Ulricehamn initiativet till att bilda en kärnvapengrupp. Den har bestått bland annat av fredsaktivister från Nässjö, Örebro, Tyresö och Ulricehamn. Den 10 mars anordnade den ett seminarium i Tyresö med den optimistiska men nödvändiga rubriken "För en kärnvapenfri värld". Där deltog som inledare Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Dessutom talade norskan Anne Marte Skaland från ICAN. Det är ett vitsigt namn på International Campaign to Abolish Nuclear weapons, men det betyder ju också "jag kan", dvs att jag tillsammans med andra aktiva kan hjälpas åt att avskaffa dessa vapen.
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN
Bara i Sverige har denna organisation glädjande nog ca 3000 medlemmar. På seminariet förklarade de båda läkarna att även deras yrkesgrupp skulle stå hjälplös vid ett kärnvapenkrig. Därför kräver läkaretiken att man förebygger en sådan katastrof, menade de. Leonore Wide är ordförande i det svenska Nätverket mot kärnvapen, där också Svenska Freds kärnvapengrupp ingår. Hennes kollega Meit Krakau framhöll att bara en åttondel av de årliga kostnader för kärnvapen (ca 700 miljarder kr) skulle kunna rädda de 350 000 kvinnor som dör varje år vid graviditet eller förlossningar. Nobels fredspris tilldelades 1985 den internationella organisationen läkare mot kärnvapen.
"BORGMÄSTARE FÖR FRED"
Meit Krakau berättade också om att Hiroshimas borgmästare vädjat till sina kollegor världen runt att de skulle bilda ett nätverk mot kärnvapen. Tusentals borgmästare har hörsammat kallelsen. Men i Sverige med nästan 300 kommuner var det bara 22 ordföranden i kommunfullmäktige som anslutit sig till uppropet. Å andra sidan hade våra tre största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö deltagit. Kanske är det en uppgift för Svenska Freds' lokalföreningar att förmå sina ledande kommunpolitiker att ansluta sig.
"SVENSKA BANKER INVESTERAR I KÄRNVAPEN"!
På seminariet berättade norskan Anne Marte Skaland från ICAN att skandinaviska banker köper aktier i de vinstgivande företag som tillverkar atombomber. De fyra svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank är inblandade, trots sina försäkringar att de styrs av etiska värderingar. De tar avstånd från klustervapen och landminor, vilka har förbjudits genom internationella konventioner. Men i fråga om kärnvapen finns ingen sådan bindande konvention. Ändå har Internationella domstolen i Haag 1996 förklarat att användning eller hot om kärnvapen strider mot folkrätten. Det är alltså bra om vi kan utöva påtryckningar också mot våra mäktiga banker.
--------------------------------------------------
EVA MOBERGS IRONI
I ett sommarpratarprogram i Sveriges Radio sa den i fjol bortgångna författaren och fredsaktivisten Eva Moberg många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon så här:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
-------------------------------------------------
LENA TOGS AV POLIS
På seminariet "För en kärnvapenfri värld" den 10 mars i Tyresö berättade en av huvudorganisatörerna, Tuff-aktivisten Lena Sandin Kroos, att hon en gång bötfälldes. Det var under den tid på 80-talet hon som Skandinaviens främsta tennisspelerska fladdrade runt världen på olika turneringar men ändå tog sig tid att vara aktiv i fredsrörelsen. Lena berättade:
"Inför Svenska Freds' Hiroshimadag på Sergels torg klistrade jag på Södermalm upp affischer. Plötsligt kände jag att någon knackade mig på ryggen: Det var en polis som tog ifrån mig klisterhinken och penseln och sedan dömdes jag till 300 kr i böter."
Ännu sämre gick det för Lenas pappa, Åke Sandin, delvis på grund av hans kärnvapenmotstånd. Efter att som 22-åring fört befäl över 40 man under en vintrig militärmanöver i Norrland inkallades han på nytt några år senare. Då krävde en majoritet i det svenska etablissemanget blågula atombomber. Åke vapenvägrade och dömdes till en månads fängelse.
De minnesgoda kommer nog ihåg 80-talet. Då ordnade Svenska Freds på Hiroshimadagen den 6 augusti heldags-manifestationer på Sergels torg, som kryllade av folk. Samtidigt deltog många tusen människor i protestdemonstrationer mot dessa förintelsevapen.
På den tiden hade fem stater kärnvapen, märkligt nog de fem hyllade segermakterna i andra världskriget. Sedan dess har fyra andra tillkommit: Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea, låt vara att det är lite tveksamt om det sistnämnda landet. Ändå har det i många år varit märkligt tyst om det här domedagshotet. Har vi liksom Dr Strangelove i filmen med samma namn slutat att ängslas och rentav lärt oss att älska atombomberna?
SVENSKA FREDS' KÄRNVAPENGRUPP
Nu finns det tecken som tyder på att kärnvapenmotståndet håller på att återupplivas. Härom året tog Börje Andersson i Svenska Freds Ulricehamn initiativet till att bilda en kärnvapengrupp. Den har bestått bland annat av fredsaktivister från Nässjö, Örebro, Tyresö och Ulricehamn. Den 10 mars anordnade den ett seminarium i Tyresö med den optimistiska men nödvändiga rubriken "För en kärnvapenfri värld". Där deltog som inledare Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen. Dessutom talade norskan Anne Marte Skaland från ICAN. Det är ett vitsigt namn på International Campaign to Abolish Nuclear weapons, men det betyder ju också "jag kan", dvs att jag tillsammans med andra aktiva kan hjälpas åt att avskaffa dessa vapen.
LÄKARE MOT KÄRNVAPEN
Bara i Sverige har denna organisation glädjande nog ca 3000 medlemmar. På seminariet förklarade de båda läkarna att även deras yrkesgrupp skulle stå hjälplös vid ett kärnvapenkrig. Därför kräver läkaretiken att man förebygger en sådan katastrof, menade de. Leonore Wide är ordförande i det svenska Nätverket mot kärnvapen, där också Svenska Freds kärnvapengrupp ingår. Hennes kollega Meit Krakau framhöll att bara en åttondel av de årliga kostnader för kärnvapen (ca 700 miljarder kr) skulle kunna rädda de 350 000 kvinnor som dör varje år vid graviditet eller förlossningar. Nobels fredspris tilldelades 1985 den internationella organisationen läkare mot kärnvapen.
"BORGMÄSTARE FÖR FRED"
Meit Krakau berättade också om att Hiroshimas borgmästare vädjat till sina kollegor världen runt att de skulle bilda ett nätverk mot kärnvapen. Tusentals borgmästare har hörsammat kallelsen. Men i Sverige med nästan 300 kommuner var det bara 22 ordföranden i kommunfullmäktige som anslutit sig till uppropet. Å andra sidan hade våra tre största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö deltagit. Kanske är det en uppgift för Svenska Freds' lokalföreningar att förmå sina ledande kommunpolitiker att ansluta sig.
"SVENSKA BANKER INVESTERAR I KÄRNVAPEN"!
På seminariet berättade norskan Anne Marte Skaland från ICAN att skandinaviska banker köper aktier i de vinstgivande företag som tillverkar atombomber. De fyra svenska storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank är inblandade, trots sina försäkringar att de styrs av etiska värderingar. De tar avstånd från klustervapen och landminor, vilka har förbjudits genom internationella konventioner. Men i fråga om kärnvapen finns ingen sådan bindande konvention. Ändå har Internationella domstolen i Haag 1996 förklarat att användning eller hot om kärnvapen strider mot folkrätten. Det är alltså bra om vi kan utöva påtryckningar också mot våra mäktiga banker.
--------------------------------------------------
EVA MOBERGS IRONI
I ett sommarpratarprogram i Sveriges Radio sa den i fjol bortgångna författaren och fredsaktivisten Eva Moberg många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon så här:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
-------------------------------------------------
LENA TOGS AV POLIS
På seminariet "För en kärnvapenfri värld" den 10 mars i Tyresö berättade en av huvudorganisatörerna, Tuff-aktivisten Lena Sandin Kroos, att hon en gång bötfälldes. Det var under den tid på 80-talet hon som Skandinaviens främsta tennisspelerska fladdrade runt världen på olika turneringar men ändå tog sig tid att vara aktiv i fredsrörelsen. Lena berättade:
"Inför Svenska Freds' Hiroshimadag på Sergels torg klistrade jag på Södermalm upp affischer. Plötsligt kände jag att någon knackade mig på ryggen: Det var en polis som tog ifrån mig klisterhinken och penseln och sedan dömdes jag till 300 kr i böter."
Ännu sämre gick det för Lenas pappa, Åke Sandin, delvis på grund av hans kärnvapenmotstånd. Efter att som 22-åring fört befäl över 40 man under en vintrig militärmanöver i Norrland inkallades han på nytt några år senare. Då krävde en majoritet i det svenska etablissemanget blågula atombomber. Åke vapenvägrade och dömdes till en månads fängelse.
söndag, mars 11
Är det Iran som är aggressivt?
Nu hotas Iran med vapenskrammel inte minst från republikanska amerikanska presidentkandidater och israeliska hökar. Men låt oss kolla om landets moderna historia tyder på aggressivitet?
Under andra världskriget anfölls och ockuperades Iran, som då kallades Persien, av England och Sovjetunionen. 1953, när landet fått Mohammed Mossadeq som folkvald premiärminister med ambitionen att förstatliga oljan, avsattes han i en kupp med hjälp av framför allt USA och England. 1980 angreps Iran av Saddam Husseins Irak, som då stöddes av västmakterna, främst USA. Det blev 1900-talets längsta krig (åtta år) med mycket dödande på båda sidor.
Under de senaste åren har Iran haft ockupationssoldater på andra sidan av både sin västra och östra gräns, det vill säga i grannländerna Irak och Afghanistan. Men det har ju inte varit iranska inkräktare utan västliga. Av grannländerna är väl bara Syrien någorlunda vänligt sinnad, men det stödet vacklar väl nu under inrikes oroligheter. Oljerika och välrustade Saudiarabien är bland annat på grund av religiösa olikheter snarast en motståndare. Och det är inte Iran utan just Saudiarabien som med militära insatser hjälpt regeringen i Bahrain att slå ner demokratiska protester. Och i Bahrain är det inte Iran utan USA som har skaffat sig en flottbas.
Visst, president Ahmadinejad är ingen ljusgestalt i fråga om mänskliga rättigheter. Han är minst sagt negativ mot Israel på grund av deras behandling av palestinierna. I många år har det sagts att Iran "snart har egna kärnvapen" och dessa misstankar har nu accelererat åtminstone bland mera militanta västliga bedömare. I förra Radio Tuff hörde vi Pierre Schori berätta att arabstaterna tyckte att larmen om framtida iranska kärnvapen var hyckleri, så länge man inte också varnade för Israels redan befintliga kärnvapen.
Schori tyckte att det skulle vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Detta förslag har legat på FN:s bord ända sedan 1974 och har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men aldrig gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto.
-----------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1310
Under andra världskriget anfölls och ockuperades Iran, som då kallades Persien, av England och Sovjetunionen. 1953, när landet fått Mohammed Mossadeq som folkvald premiärminister med ambitionen att förstatliga oljan, avsattes han i en kupp med hjälp av framför allt USA och England. 1980 angreps Iran av Saddam Husseins Irak, som då stöddes av västmakterna, främst USA. Det blev 1900-talets längsta krig (åtta år) med mycket dödande på båda sidor.
Under de senaste åren har Iran haft ockupationssoldater på andra sidan av både sin västra och östra gräns, det vill säga i grannländerna Irak och Afghanistan. Men det har ju inte varit iranska inkräktare utan västliga. Av grannländerna är väl bara Syrien någorlunda vänligt sinnad, men det stödet vacklar väl nu under inrikes oroligheter. Oljerika och välrustade Saudiarabien är bland annat på grund av religiösa olikheter snarast en motståndare. Och det är inte Iran utan just Saudiarabien som med militära insatser hjälpt regeringen i Bahrain att slå ner demokratiska protester. Och i Bahrain är det inte Iran utan USA som har skaffat sig en flottbas.
Visst, president Ahmadinejad är ingen ljusgestalt i fråga om mänskliga rättigheter. Han är minst sagt negativ mot Israel på grund av deras behandling av palestinierna. I många år har det sagts att Iran "snart har egna kärnvapen" och dessa misstankar har nu accelererat åtminstone bland mera militanta västliga bedömare. I förra Radio Tuff hörde vi Pierre Schori berätta att arabstaterna tyckte att larmen om framtida iranska kärnvapen var hyckleri, så länge man inte också varnade för Israels redan befintliga kärnvapen.
Schori tyckte att det skulle vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Detta förslag har legat på FN:s bord ända sedan 1974 och har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men aldrig gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto.
-----------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1310
lördag, mars 10
ROSOR från RADIO TUFF nr 1310 (11/3 2012) till….
…till seminariet "För en kärnvapenfri värld" i Tyresö den 10 mars, då Meit Krakau och Leonore Wide från Läkare mot kärnvapen samt den norska fredsaktivisten Anne Marte Skaland föreläste engagerat och intressant. Rosor också till Svenska Freds' Börje Andersson och Lena Sandin Kroos som tillhörde arrangörerna. (Mera om seminariet senare i detta Radio Tuff.)
….till Gunnar Jonsson, som på Dagens Nyheters ledarsida (29/2) skriver under rubriken "Miljarder gripna ur luften". Det handlar om Jas Gripen, som redan kostat 130 miljarder kr och nu med den modernisering som föreslås kommer att kosta ytterligare 50 miljarder. Jonsson skriver: "Försvaret kan därför få uppgiften att vara ett bihang till försvarsindustrin i stället för att beställa vad som faktiskt behövs" Ja, dags kanske att återuppliva öknamnet Jas Dyrgripen?
….till Lars Linder som i DN-Kultur (7/3) skriver apropå den senaste vapenexportskandalen: "Våra politiker pratar fred och demokrati men säljer krig och stöder diktaturer. Ett blocköverskridande elände som någon äntligen borde stoppa, förslagsvis alla vi generade medborgare"
….till den amerikanske historikern Adam Hochschild, tidigare bland annat känd för sin bok "Kung Leopolds vålnad". Den handlade om massdödandet av afrikaner i Belgiska Kongo. Nu har han skrivit boken "Aldrig mera krig. Lojalitat och motstånd 1914-18". Den handlar alltså om första världskriget, vars resultat var nio miljoner dödade och 21 miljoner sårade soldater och också miljoner dödade civila. Segrarnas tjusiga mål med detta krig var att det för alltid skulle göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin (safe for democracy). I stället ledde det till det ännu värre andra världskriget och bildandet av diktaturer i många av Europas länder. Hochschild menar, att de hårda fredsvillkoren mot Tyskland främjade nazismens uppkomst. Man minns den finländske krigsveteranen och författaren Henrik Tikkanens slutsats: " Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de" Om Hochschilds nya bok, se en läsvärd recension av Stefan Jonsson i DN (28/2), på nätet: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/adam-hochschild-aldrig-mera-krig-lojalitet-och-motstand-19141918
….till militärhistorikern Lennart Westberg, som i Föreningen för lärare i samhällskunskaps tidning skriver under rubriken "Ett nedtystat tabu". Det handlar om de två miljoner våldtäkter på tyska flickor, kvinnor och gummor som begicks av segrarna 1945-46. Av dessa dog ca 200 000 direkt till följd av övergreppen, medan många skändade begick självmord. 300 000 barn alstrades, varav 60 000 föddes (så kallade Russenkinder), och resten aborterades. Det är en väldigt otäck läsning, inte minst om de många småflickor som våldtogs. Westberg uppger att skådespelerskan Hildegard Knef i sina memoarer berättat, att hon förklädde sig till pojke för att undgå de segrande soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass. (Westbergs artikel finns på www.tuffsandin.blogspot.com )
…till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som nu berättar om hur fint Margaretha Square har blivit vid elevhemmet för fattiga indiska flickor i Bilpudi. Det är uppkallat efter den i höstas avlidna Tuff-aktivisten Margaretha Petersen, vars vänner till hennes minne finansierat projektet. Bhikhus text finns under rubriken "India reports" på www.tuff.fred.se.
….till vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som under de jugoslaviska krigen på 90-talet var bland de modiga "kvinnorna i svart" som protesterade mot kriget. Nu har hon tackat för de 10 000 kr Tuff i höstas skickade till henne. Hon berättar att de använts till medicin och andra basförnödenheter för några gamla fattiga flyktingar. En av dem fick av pengarna hjälp att laga sitt trasiga tak, vilket räddade henne från att förfrysa under den kalla vintern.
….till ett lockande Tuff-möte med rubriken "En annan syn på Afghanistan". Det är den unge Shahpoor Omidy som besökt sitt gamla hemland och berättar om intrycken, bl a, med hjälp av en kortfilm, som han gjort och visar. Alla hjärtligt välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 måndag den 19 mars kl 19. Som vanligt gratis och fika och gemyt ingår.
….till de solidariska och snälla människor som inför Åke Sandins 80-årsdag den 20 mars redan bidragit med ca 11 000 kr till "Åkes fond", som nu kan fortsätta att dela ut priser för "lokalt freds- och solidaritetsarbete"
….till Gunnar Jonsson, som på Dagens Nyheters ledarsida (29/2) skriver under rubriken "Miljarder gripna ur luften". Det handlar om Jas Gripen, som redan kostat 130 miljarder kr och nu med den modernisering som föreslås kommer att kosta ytterligare 50 miljarder. Jonsson skriver: "Försvaret kan därför få uppgiften att vara ett bihang till försvarsindustrin i stället för att beställa vad som faktiskt behövs" Ja, dags kanske att återuppliva öknamnet Jas Dyrgripen?
….till Lars Linder som i DN-Kultur (7/3) skriver apropå den senaste vapenexportskandalen: "Våra politiker pratar fred och demokrati men säljer krig och stöder diktaturer. Ett blocköverskridande elände som någon äntligen borde stoppa, förslagsvis alla vi generade medborgare"
….till den amerikanske historikern Adam Hochschild, tidigare bland annat känd för sin bok "Kung Leopolds vålnad". Den handlade om massdödandet av afrikaner i Belgiska Kongo. Nu har han skrivit boken "Aldrig mera krig. Lojalitat och motstånd 1914-18". Den handlar alltså om första världskriget, vars resultat var nio miljoner dödade och 21 miljoner sårade soldater och också miljoner dödade civila. Segrarnas tjusiga mål med detta krig var att det för alltid skulle göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin (safe for democracy). I stället ledde det till det ännu värre andra världskriget och bildandet av diktaturer i många av Europas länder. Hochschild menar, att de hårda fredsvillkoren mot Tyskland främjade nazismens uppkomst. Man minns den finländske krigsveteranen och författaren Henrik Tikkanens slutsats: " Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de" Om Hochschilds nya bok, se en läsvärd recension av Stefan Jonsson i DN (28/2), på nätet: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/adam-hochschild-aldrig-mera-krig-lojalitet-och-motstand-19141918
….till militärhistorikern Lennart Westberg, som i Föreningen för lärare i samhällskunskaps tidning skriver under rubriken "Ett nedtystat tabu". Det handlar om de två miljoner våldtäkter på tyska flickor, kvinnor och gummor som begicks av segrarna 1945-46. Av dessa dog ca 200 000 direkt till följd av övergreppen, medan många skändade begick självmord. 300 000 barn alstrades, varav 60 000 föddes (så kallade Russenkinder), och resten aborterades. Det är en väldigt otäck läsning, inte minst om de många småflickor som våldtogs. Westberg uppger att skådespelerskan Hildegard Knef i sina memoarer berättat, att hon förklädde sig till pojke för att undgå de segrande soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass. (Westbergs artikel finns på www.tuffsandin.blogspot.com )
…till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som nu berättar om hur fint Margaretha Square har blivit vid elevhemmet för fattiga indiska flickor i Bilpudi. Det är uppkallat efter den i höstas avlidna Tuff-aktivisten Margaretha Petersen, vars vänner till hennes minne finansierat projektet. Bhikhus text finns under rubriken "India reports" på www.tuff.fred.se.
….till vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som under de jugoslaviska krigen på 90-talet var bland de modiga "kvinnorna i svart" som protesterade mot kriget. Nu har hon tackat för de 10 000 kr Tuff i höstas skickade till henne. Hon berättar att de använts till medicin och andra basförnödenheter för några gamla fattiga flyktingar. En av dem fick av pengarna hjälp att laga sitt trasiga tak, vilket räddade henne från att förfrysa under den kalla vintern.
….till ett lockande Tuff-möte med rubriken "En annan syn på Afghanistan". Det är den unge Shahpoor Omidy som besökt sitt gamla hemland och berättar om intrycken, bl a, med hjälp av en kortfilm, som han gjort och visar. Alla hjärtligt välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 måndag den 19 mars kl 19. Som vanligt gratis och fika och gemyt ingår.
….till de solidariska och snälla människor som inför Åke Sandins 80-årsdag den 20 mars redan bidragit med ca 11 000 kr till "Åkes fond", som nu kan fortsätta att dela ut priser för "lokalt freds- och solidaritetsarbete"
torsdag, mars 8
Har kvinnokläder religiös betydelse?
(Skrivet på Internationella kvinnodagen den 8 mars)
Minns från min barndom i Norrland att vissa kristna grupper, t ex pingstvännerna, lät sina kvinnor ha en särskild frisyr, knut i nacken tror jag det var. Inte fick de gå på fotbollsmatcher heller eller på bio, även om filmerna var oskyldiga komedier. Biografer och idrottsplaner ansågs vara syndens nästen, ja, ett Satans påfund.
I dag finns tack och lov bland kristna i Sverige inte liknande förbud, som kanske är fromma men i alla fall väldigt konstiga. Däremot är ju kvinnornas kläder viktiga bland en dryg miljard muslimer. I vissa islamska riktningar räcker det inte med att kvinnor döljer sitt hår med slöja utan hos vissa extrema måste också ansiktena gömmas bakom burkhor och niqabs.
Detta lär grundas på en föreställning om att vi karlslokar blir alltför upphetsade, om vi ser håret på kvinnorna. I fjol besökte jag Turkiet och kvinnorna där var barhuvade eller bar slöja. Av dem som dolde sitt hår var det flera unga kvinnor som gick omkring med svängande höfter i trånga jeans och högklackade skor. Nog var det mera sexigt än om man hade sett deras hår. Religionsgrundaren Muhammed var gift med minst två kvinnor, så hur i hela fridens namn kunde han anse att kvinnornas hår var så förledande?
Jag har varit i många muslimska länder och har dessutom i Indien många kära muslimska vänner. Tre gånger har jag besökt Egypten, nu senast när jag gjorde flera halvtimmesprogram för www.tyresoradion.se . Bland annat intervjuade jag en ung kvinna, Sabina. Hon dolde inte sitt hår och i sin hemstad mobbades hon därför av långskäggiga gubbar för att vara "hora". När jag frågade denna modiga tjej om hon inte var troende muslim, så svarade hon.
--Jo, jag besöker moskén och jag ber till min Gud, men jag tror inte att Allah bryr sig om hur man är klädd utan ser till vad man gör och hur man behandlar sina medmänniskor.
Jag blev imponerad av det svaret, men å andra sidan vimlade det vid poolen i Sharm El Sheik av ryska tjejer, som inte hade mycket på sig. Stringtrosor var populära bland dem, när de nu långt efter kommunismens sammanbrott där hemma fick klä sig riktigt "västerländskt". Det påminner om ett av de inslag vi haft i Tyresöradions förskräckliga halvtimmar med historier och limerickar:
"Förr var man tvungen att sära på resårerna i tjejernas trosor för att se deras skinkor. Numera måste man ju sära på skinkorna för att se trosorna"!
Nej, det var faktiskt inte någon av oss gubbiga snusketörer som fällde de orden utan en relativt ung kvinna Eva R.
-----------------------------------
Åke Sandin, stor beundrare av kvinnor, hur ni än är klädda, så stort grattis i dag!
Minns från min barndom i Norrland att vissa kristna grupper, t ex pingstvännerna, lät sina kvinnor ha en särskild frisyr, knut i nacken tror jag det var. Inte fick de gå på fotbollsmatcher heller eller på bio, även om filmerna var oskyldiga komedier. Biografer och idrottsplaner ansågs vara syndens nästen, ja, ett Satans påfund.
I dag finns tack och lov bland kristna i Sverige inte liknande förbud, som kanske är fromma men i alla fall väldigt konstiga. Däremot är ju kvinnornas kläder viktiga bland en dryg miljard muslimer. I vissa islamska riktningar räcker det inte med att kvinnor döljer sitt hår med slöja utan hos vissa extrema måste också ansiktena gömmas bakom burkhor och niqabs.
Detta lär grundas på en föreställning om att vi karlslokar blir alltför upphetsade, om vi ser håret på kvinnorna. I fjol besökte jag Turkiet och kvinnorna där var barhuvade eller bar slöja. Av dem som dolde sitt hår var det flera unga kvinnor som gick omkring med svängande höfter i trånga jeans och högklackade skor. Nog var det mera sexigt än om man hade sett deras hår. Religionsgrundaren Muhammed var gift med minst två kvinnor, så hur i hela fridens namn kunde han anse att kvinnornas hår var så förledande?
Jag har varit i många muslimska länder och har dessutom i Indien många kära muslimska vänner. Tre gånger har jag besökt Egypten, nu senast när jag gjorde flera halvtimmesprogram för www.tyresoradion.se . Bland annat intervjuade jag en ung kvinna, Sabina. Hon dolde inte sitt hår och i sin hemstad mobbades hon därför av långskäggiga gubbar för att vara "hora". När jag frågade denna modiga tjej om hon inte var troende muslim, så svarade hon.
--Jo, jag besöker moskén och jag ber till min Gud, men jag tror inte att Allah bryr sig om hur man är klädd utan ser till vad man gör och hur man behandlar sina medmänniskor.
Jag blev imponerad av det svaret, men å andra sidan vimlade det vid poolen i Sharm El Sheik av ryska tjejer, som inte hade mycket på sig. Stringtrosor var populära bland dem, när de nu långt efter kommunismens sammanbrott där hemma fick klä sig riktigt "västerländskt". Det påminner om ett av de inslag vi haft i Tyresöradions förskräckliga halvtimmar med historier och limerickar:
"Förr var man tvungen att sära på resårerna i tjejernas trosor för att se deras skinkor. Numera måste man ju sära på skinkorna för att se trosorna"!
Nej, det var faktiskt inte någon av oss gubbiga snusketörer som fällde de orden utan en relativt ung kvinna Eva R.
-----------------------------------
Åke Sandin, stor beundrare av kvinnor, hur ni än är klädda, så stort grattis i dag!
måndag, mars 5
Ett nedtystat tabu
(Den här artikeln är skriven av Lennart Westberg, polisinspektör och militärhistorker. Den har underrubriken "De sovjetiska massvåldtäkterna i Tyskland 1945-46" För några år sedan hade jag förmånen att få intervjua Lennart under en halvtimme på www.tyresoradion.se Artikeln nedan publicerades i fls-aktuellt nr 4/2011, dvs i den tidskrift Föreningen lärare i samhällskunskap ger ut)
En tragedi med mänskliga, demografiska o politiska konsekvenser.
Väpnade konflikter i världshistorien har i alla tider ackompanjerats av skriken från våldtagna kvinnor. Fienden är aldrig lättare att besegra än genom sina kvinnor. Sällan har ett så brutalt massfenomen så effektivt förtigits och tabubelagts under ett halvt århundrade som när minst två miljoner tyska flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år våldtogs av den sovjetiska Röda armén i det ockuperade Tyska Riket 1945-46. Inga historiker eller kvinnorättsorganisationer brydde sig någonsin länge om dessa kvinnors öde. Av opportunistiska skäl drog man en slöja av tystnad över ämnet under mer än 50 år. Förutom det omätbara mänskliga lidandet fick massvåldtäkterna senare även demografiska och politiska konsekvenser.
Kalla siffror räcker för att illustrera brutaliteten och omfattningen av de sovjetiska massvåldtäkterna på tysk mark: av de totalt två miljonerna flickor och kvinnor dog 200 000 direkt som en följd av övergreppen. Antingen mördades de av soldaterna eller så avled de genom exempelvis inre blödningar. Minst 300 000 barn alstrades som en följd, varav 60 000 föddes och resten aborterades. Under våren 1945 passerade många tyska civilflyktingar från Tysklands östra provinser Berlin och i det berömda Charitésjukhusets journaler finns anteckningar liknande denna som rör en kvinna från Schneidemühl i Pommern: ”Från 27 januari till slutet på juni 1945: dagligen våldtagen av minst 30 ryssar…”
Massvåldtäkterna i Berlin 1945
Hitler och Goebbels hade i sin fanatism förbjudit civilbefolkningen att evakuera Berlin. Om inte en total seger för Tredje riket var möjlig så föredrog de en total undergång för det tyska folket vars öde var nazisterna likgiltigt. Enbart i Berlin våldtog Röda arméns soldater minst 100 000 flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år, mest intensivt under perioden 27 april till 5 maj 1945 då Röda armén hade staden i sitt våld innan de västallierade ryckte in i Berlin.
Enligt den tyska dokumentärfilmaren Helke Sander blev hälften av kvinnorna föremål för massvåldtäkter. Många offer kastades på en tegelhög och kunde våldtas 20, 50 eller 100 gånger av en rad sovjetsoldater som stod i kö. Mönstret var även i Berlin detsamma: minst 10 000 kvinnor och flickor dog direkt. Av de överlevande blev en fjärdedel gravida, aborterna i Berlin låg på 90 %. Enbart under april-maj 1945 begick 4 000 kvinnor i Berlin självmord. Till och med den kommunistiske författaren Bertolt Brecht betecknade Röda arméns inmarsch i Berlin som ett ”överfall” och inte som en ”befrielse”. Många av våldtäktsoffren var småflickor. Skådespelerskan Hildegard Knef berättar i sina memoarer att hon förklädde sig som pojke för att undgå de sovjetiska soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass i livet.
Flera medlemmar av den svenska diplomatgruppen från svenska beskickningen, som blev kvar i Berlin under slutstriden har efterlämnat anteckningar om sina upplevelser i staden från mitten av april till början på maj 1945. Men om den kvinnliga befolkningens öde i Berlin har dessa diplomater inte noterat något alls. Orsaken tycks ha varit självcensur (eller en senare påtvingad sådan genom svenska UD av hänsyn till den nya sovjetmakten). Så sent som i ett brev den 15 maj 1952 till ambassadör Gunnar Hägglöf, skrev ambassadören Hugo Ärnfast (som tillhörde diplomatgruppen i Berlin under slutstriden): ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag inte tycker man bör gå in på”.
I slutet av april 1945 befann sig ett hundratal amerikanska krigsfångar i ett läger utanför staden Neubrandenburg, norr om Berlin, när staden intogs av Röda armén. Den amerikanske arméprästen Francis Simpson beskrev senare de systematiska våldtäkterna av stadens kvinnliga befolkning. I sällskap med en fransk fältpräst gick Simpson in i Neubrandenburg:
"Vi ville se hur det gått för den tyska civilbefolkningen som inte hunnit fly. Även om vi var beredda på det värsta, blev vi så skakade av det vi bevittnade att det knappast går att beskriva i ord. Nära vårt krigsfångeläger stötte min franske prästkollega på en anblick som jag aldrig kommer att glömma tills jag dör: ett flertal tyska flickor hade här skändats och dödats efteråt. Några av dem hade man hängt upp i fötterna i träden och skurit upp underliven på. Jag hade hört liknande saker förut men aldrig velat tro på ryktena. Vi stannade och bad några böner i skogen…"
Efter kriget blev massvåldtäkterna en offentlig hemlighet. Historikerna nämnde möjligen fenomenet i en bisats i sina böcker. Eftersom de allra flesta krigshistoriker, oavsett om författaren tillhörde segrar- eller förlorarnationen, är män, och dessa inte tillhörde de drabbade, blev historieskrivningen om massvåldtäkterna könsrelaterad och därmed förtigen. Den västtyska kvinnorörelsen tog aldrig upp ämnet. I västtyskland marscherade kvinnorna in i 50-talets kök och en traditionell kvinnoroll. I DDR blev de våldtagna kvinnorna av politiska skäl dömda till tystnad. Vad som inte fick finnas, det fanns helt enkelt inte i Östtyskland.
De överlevande teg, många begick i efterhand självmord. En nationell skuldkänsla över de nazistiska massförbrytelserna bidrog även till en deformation av bearbetningen av massvåldtäkterna. Någon förståelse för kvinnornas situation fanns inte och någon juridisk ersättning prövades heller aldrig. De flickor som var i mycket ung ålder eller sexuellt oerfarna när övergreppen ägde rum 1945-46 förblev i många fall ogifta under sitt liv på grund av sina traumatiska upplevelser vid krigsslutet.
En speciellt deprimerande erfarenhet var i många fall de egna männens reaktion (i de fall våldtäktsoffren var gifta, förlovade eller hade en pojkvän): många män ansåg att kvinnorna var ”medskyldiga” till våldtäkterna och försköt dem medan vissa makar t o m uppmuntrade sina fruar att begå självmord ”av anständighetsskäl”. Extremt svår var situationen för de kvinnor som blev havande; dessa barn sattes ofta på barnhem eftersom maken inte ville ha en ”bastard” i hemmet. Av de 60 000 barn som föddes som resultat av våldtäkterna kunde filmaren Helke Sander bara förmå tre att ställa upp i sin dokumentärfilm. Det var mycket svårare för henne att tala med barnen än med deras mödrar. Barnen upplevde sin situation med dunkla skuldkänslor, tillbringade ofta sin barndom på barnhem som icke accepterade och fick veta sanningen först senare och under obehagliga omständigheter. Våldtäktsbarnens självmordsfrekvens var och är också högre än till och med mödrarnas.
En av de få registrerade kvinnoreaktionerna efter 1945 kan spåras i de första demokratiska efterkrigsvalen i hela Berlin 1946, då två tredjedelar av de röstberättigade var kvinnor. Deras vota riktades helt mot de sovjetiska gärningsmännen i gestalt av den sovjetiska ockupationsmakten: socialdemokraterna fick 48,7 procent medan det kommunistdominerade partiet SED fick endast 19,9 procent av de kvinnliga rösterna.
Lennart Westberg
Polisinspektör
En tragedi med mänskliga, demografiska o politiska konsekvenser.
Väpnade konflikter i världshistorien har i alla tider ackompanjerats av skriken från våldtagna kvinnor. Fienden är aldrig lättare att besegra än genom sina kvinnor. Sällan har ett så brutalt massfenomen så effektivt förtigits och tabubelagts under ett halvt århundrade som när minst två miljoner tyska flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år våldtogs av den sovjetiska Röda armén i det ockuperade Tyska Riket 1945-46. Inga historiker eller kvinnorättsorganisationer brydde sig någonsin länge om dessa kvinnors öde. Av opportunistiska skäl drog man en slöja av tystnad över ämnet under mer än 50 år. Förutom det omätbara mänskliga lidandet fick massvåldtäkterna senare även demografiska och politiska konsekvenser.
Kalla siffror räcker för att illustrera brutaliteten och omfattningen av de sovjetiska massvåldtäkterna på tysk mark: av de totalt två miljonerna flickor och kvinnor dog 200 000 direkt som en följd av övergreppen. Antingen mördades de av soldaterna eller så avled de genom exempelvis inre blödningar. Minst 300 000 barn alstrades som en följd, varav 60 000 föddes och resten aborterades. Under våren 1945 passerade många tyska civilflyktingar från Tysklands östra provinser Berlin och i det berömda Charitésjukhusets journaler finns anteckningar liknande denna som rör en kvinna från Schneidemühl i Pommern: ”Från 27 januari till slutet på juni 1945: dagligen våldtagen av minst 30 ryssar…”
Massvåldtäkterna i Berlin 1945
Hitler och Goebbels hade i sin fanatism förbjudit civilbefolkningen att evakuera Berlin. Om inte en total seger för Tredje riket var möjlig så föredrog de en total undergång för det tyska folket vars öde var nazisterna likgiltigt. Enbart i Berlin våldtog Röda arméns soldater minst 100 000 flickor och kvinnor mellan åtta och åttio år, mest intensivt under perioden 27 april till 5 maj 1945 då Röda armén hade staden i sitt våld innan de västallierade ryckte in i Berlin.
Enligt den tyska dokumentärfilmaren Helke Sander blev hälften av kvinnorna föremål för massvåldtäkter. Många offer kastades på en tegelhög och kunde våldtas 20, 50 eller 100 gånger av en rad sovjetsoldater som stod i kö. Mönstret var även i Berlin detsamma: minst 10 000 kvinnor och flickor dog direkt. Av de överlevande blev en fjärdedel gravida, aborterna i Berlin låg på 90 %. Enbart under april-maj 1945 begick 4 000 kvinnor i Berlin självmord. Till och med den kommunistiske författaren Bertolt Brecht betecknade Röda arméns inmarsch i Berlin som ett ”överfall” och inte som en ”befrielse”. Många av våldtäktsoffren var småflickor. Skådespelerskan Hildegard Knef berättar i sina memoarer att hon förklädde sig som pojke för att undgå de sovjetiska soldaterna och att hon efter den sovjetiska inmarschen i Berlin bara återsåg hälften av sin flickskoleklass i livet.
Flera medlemmar av den svenska diplomatgruppen från svenska beskickningen, som blev kvar i Berlin under slutstriden har efterlämnat anteckningar om sina upplevelser i staden från mitten av april till början på maj 1945. Men om den kvinnliga befolkningens öde i Berlin har dessa diplomater inte noterat något alls. Orsaken tycks ha varit självcensur (eller en senare påtvingad sådan genom svenska UD av hänsyn till den nya sovjetmakten). Så sent som i ett brev den 15 maj 1952 till ambassadör Gunnar Hägglöf, skrev ambassadören Hugo Ärnfast (som tillhörde diplomatgruppen i Berlin under slutstriden): ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag inte tycker man bör gå in på”.
I slutet av april 1945 befann sig ett hundratal amerikanska krigsfångar i ett läger utanför staden Neubrandenburg, norr om Berlin, när staden intogs av Röda armén. Den amerikanske arméprästen Francis Simpson beskrev senare de systematiska våldtäkterna av stadens kvinnliga befolkning. I sällskap med en fransk fältpräst gick Simpson in i Neubrandenburg:
"Vi ville se hur det gått för den tyska civilbefolkningen som inte hunnit fly. Även om vi var beredda på det värsta, blev vi så skakade av det vi bevittnade att det knappast går att beskriva i ord. Nära vårt krigsfångeläger stötte min franske prästkollega på en anblick som jag aldrig kommer att glömma tills jag dör: ett flertal tyska flickor hade här skändats och dödats efteråt. Några av dem hade man hängt upp i fötterna i träden och skurit upp underliven på. Jag hade hört liknande saker förut men aldrig velat tro på ryktena. Vi stannade och bad några böner i skogen…"
Efter kriget blev massvåldtäkterna en offentlig hemlighet. Historikerna nämnde möjligen fenomenet i en bisats i sina böcker. Eftersom de allra flesta krigshistoriker, oavsett om författaren tillhörde segrar- eller förlorarnationen, är män, och dessa inte tillhörde de drabbade, blev historieskrivningen om massvåldtäkterna könsrelaterad och därmed förtigen. Den västtyska kvinnorörelsen tog aldrig upp ämnet. I västtyskland marscherade kvinnorna in i 50-talets kök och en traditionell kvinnoroll. I DDR blev de våldtagna kvinnorna av politiska skäl dömda till tystnad. Vad som inte fick finnas, det fanns helt enkelt inte i Östtyskland.
De överlevande teg, många begick i efterhand självmord. En nationell skuldkänsla över de nazistiska massförbrytelserna bidrog även till en deformation av bearbetningen av massvåldtäkterna. Någon förståelse för kvinnornas situation fanns inte och någon juridisk ersättning prövades heller aldrig. De flickor som var i mycket ung ålder eller sexuellt oerfarna när övergreppen ägde rum 1945-46 förblev i många fall ogifta under sitt liv på grund av sina traumatiska upplevelser vid krigsslutet.
En speciellt deprimerande erfarenhet var i många fall de egna männens reaktion (i de fall våldtäktsoffren var gifta, förlovade eller hade en pojkvän): många män ansåg att kvinnorna var ”medskyldiga” till våldtäkterna och försköt dem medan vissa makar t o m uppmuntrade sina fruar att begå självmord ”av anständighetsskäl”. Extremt svår var situationen för de kvinnor som blev havande; dessa barn sattes ofta på barnhem eftersom maken inte ville ha en ”bastard” i hemmet. Av de 60 000 barn som föddes som resultat av våldtäkterna kunde filmaren Helke Sander bara förmå tre att ställa upp i sin dokumentärfilm. Det var mycket svårare för henne att tala med barnen än med deras mödrar. Barnen upplevde sin situation med dunkla skuldkänslor, tillbringade ofta sin barndom på barnhem som icke accepterade och fick veta sanningen först senare och under obehagliga omständigheter. Våldtäktsbarnens självmordsfrekvens var och är också högre än till och med mödrarnas.
En av de få registrerade kvinnoreaktionerna efter 1945 kan spåras i de första demokratiska efterkrigsvalen i hela Berlin 1946, då två tredjedelar av de röstberättigade var kvinnor. Deras vota riktades helt mot de sovjetiska gärningsmännen i gestalt av den sovjetiska ockupationsmakten: socialdemokraterna fick 48,7 procent medan det kommunistdominerade partiet SED fick endast 19,9 procent av de kvinnliga rösterna.
Lennart Westberg
Polisinspektör
lördag, mars 3
Margaretha Petersen Square!
Margaretha Petersen Square!
Avlidna Tuff-aktivisten och Indienvännen Magaretha Petersens vänner har donerat ca 7000 kr på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2 till ett "Margaretha Square", en slags friluftsaula för ungdomar vid ett elevhem i Bilpudi i fattiga indiska Dharampur.
I Radio Tuff 1309 fick vår partner Bhikhu Vyas en "veckans ros" för att detta square redan var konstruerat, Här kommer Bhikhus senaste brev mars 2012.
Thanks for one more ROSE!
It gives great feeling of joy and nice
smell; as this time the flower is connected with memory of the friend of Dharampur - dear Margaretha.
Actually, I am waiting for some skilful photographer, who could take
representative surface pictures from different angles that surround the Square. Hopefully, it would be done by a visitor from Bombay, shortly coming to see the on-going activities.
The open-air Square looks so beautiful, with colourfully designed blocks covering it. The area is about 23 m X 12 m.
It creates a wonderful and impressive view, amidst all the rooms on three sides of the Hostel, at Bilpudi.
The surface is so useful in various ways for the 58 girls, living in the Hostel. They have now a nice and large place to sit on, read & write. Formerly, it was uneven ground only.
It is still cold. But now onwards, those girls fond of sleeping in the open under the sky [common in the Tribal society] will utilize the Square that way and enjoy the cool breeze. The large surface is also useful for collection and distribution of goods, coming in a bulk for all the schools [for example vegetables, food stuff and many other items].
The place will be used for assemblies of the students and public meetings, as a
big and blocked ground. The decoration is on, on the plinth of thre rooms, around the Square. Then it will look still more attractive.
In short, it is sort of an ornament - very outstanding, in this complex. Of course, if not in near future, but hopefully some friends from Sweden will visit Bilpudi, after monsoon and provide Tuff people
& friends of Margaretha, a real picture of the Square.
The winter was late this year; but now it is rather strong and thousands of mango trees are full with flowers, giving hope for good mango crop. I will send you the photographs of big mango trees, with
so many mangoes, hanging on them.
Bhikhu
Avlidna Tuff-aktivisten och Indienvännen Magaretha Petersens vänner har donerat ca 7000 kr på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2 till ett "Margaretha Square", en slags friluftsaula för ungdomar vid ett elevhem i Bilpudi i fattiga indiska Dharampur.
I Radio Tuff 1309 fick vår partner Bhikhu Vyas en "veckans ros" för att detta square redan var konstruerat, Här kommer Bhikhus senaste brev mars 2012.
Thanks for one more ROSE!
It gives great feeling of joy and nice
smell; as this time the flower is connected with memory of the friend of Dharampur - dear Margaretha.
Actually, I am waiting for some skilful photographer, who could take
representative surface pictures from different angles that surround the Square. Hopefully, it would be done by a visitor from Bombay, shortly coming to see the on-going activities.
The open-air Square looks so beautiful, with colourfully designed blocks covering it. The area is about 23 m X 12 m.
It creates a wonderful and impressive view, amidst all the rooms on three sides of the Hostel, at Bilpudi.
The surface is so useful in various ways for the 58 girls, living in the Hostel. They have now a nice and large place to sit on, read & write. Formerly, it was uneven ground only.
It is still cold. But now onwards, those girls fond of sleeping in the open under the sky [common in the Tribal society] will utilize the Square that way and enjoy the cool breeze. The large surface is also useful for collection and distribution of goods, coming in a bulk for all the schools [for example vegetables, food stuff and many other items].
The place will be used for assemblies of the students and public meetings, as a
big and blocked ground. The decoration is on, on the plinth of thre rooms, around the Square. Then it will look still more attractive.
In short, it is sort of an ornament - very outstanding, in this complex. Of course, if not in near future, but hopefully some friends from Sweden will visit Bilpudi, after monsoon and provide Tuff people
& friends of Margaretha, a real picture of the Square.
The winter was late this year; but now it is rather strong and thousands of mango trees are full with flowers, giving hope for good mango crop. I will send you the photographs of big mango trees, with
so many mangoes, hanging on them.
Bhikhu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)