I Sverige har vi det senaste kvartsseklet drabbats av två uppskakande mord på ledande politiker. Vi minns alla morden på den socialdemokratiska statsministern Olof Palme och på den socialdemokratiska utrikesministern Anna Lindh.
Nu är den norske massmördaren Breivik på allas läppar. Han slog först till mot det socialdemokratiska regeringshögkvarteret i Oslo, där sju människor dödades. Sedan drog han iväg till Utöya. Där mördade han med en kuslig beslutsamhet uppåt 70 unga socialdemokrater och skadade mer eller mindre svårt ungefär lika många. Och enligt honom själv var ett huvudmål för hans mördande förra socialdemokratiska statsministern Gro Harlem Brundtland, som dock hann undan från Utöya, innan mördaren anlände.
Räcker det här för att skönja ett mönster? Det kan ju vara en tillfällighet att offren har samma politiska tillhörighet. Men samtidigt minns vi diskussionen om Palmemordet. Det talades då mycket om Palmehatet, enligt Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter rentav förekommande i det svenska samhällets ledande kretsar. Själv minns jag på anslagstavlan i min skola en otäck nidbild av statsministern. Palme hade av en moderat skolförening tecknats som ett mellanting mellan en djävul och en clown. Jag tog inte ned den utan hoppades att någon av mina borgerliga kollegor skulle ingripa, men nidbilden satt uppe under lång tid.
Det som gör den norska tragedin extra bedrövlig är att det var så många just politiskt engagerade ungdomar som dödades. Unga politiskt intresserade människor behövs för att demokratin ska bli levande och stark. Folk i min ålder brukar ibland lite nostalgiskt tala om det politiska engagemanget hos de unga på 60-och 70-talen. Det var innan vi översköljdes av västliga lyckobudskap om att satsa på sig själv, underförstått: skit i alla andra!
Det finns ett utbrett och onyanserat politikerförakt. Det är i bästa fall historielöst, i värsta fall fascistiskt. Många ondgör sig över att ”politikerna har så bra betalt och så höga pensioner”. Och visst har ledande politiker bra betalt, dock inte i jämförelse med höga tjänstemän för att inte tala om näringslivets toppar. De flesta politiker, det vill säga våra många fritidspolitiker, tjänar inte alls mycket. Politikerna kan vi dessutom rösta bort. Långt bättre betalda byråkrater riskerar inte detta.
Man kan bara spekulera om vad som kommer i kölvattnet från massakrerna i Norge. Blir det nu ännu svårare att engagera unga människor i det demokratiska arbetet? Eller kommer några av dem som nu uttrycker sin avsky över dåden att bestämma sig för att bli aktiva och därmed vara med och stärka demokratin i Skandinavien, så att det senaste så hemska angreppet på den bara kommer att stärka den. Eller kommer unga människor nu räddhågat huka sig och tänka på sin egen lycka och säkerhet?
Tyvärr finns det väl en risk att massmorden i Norge kommer att locka mentalt labila och antisocialistiska människor att göra något liknande. Och det kan väl också finnas en och annan våldsbenägen och testosteronstinn typ på politikens vänstra planhalva som fantiserar om att hämnas på oskyldiga människor inom borgerligheten. Då kan det bli väldigt otrevligt, så låt oss alla aktivera oss i den fredliga demokratiska traditionen.
Som gammal pacifist har jag förstås lagt märke till gärningsmannens förtjusning i uniformer och vapen.
--------------------------------------------
Åke Sandin den 25 juli 2011
En sak jag undrade var hur massmördaren finansierade sina aktiviteter. Förhoppningsvis kommer polisutredningen att offentliggöra det.
SvaraRaderaSå vitt jag vet är flickor/kvinnor överrepresenterade bland offren vid skolskjutningar och liknande. Hur var det denna gång?
Den "muslimska" kvinnosynen brukar ju dras fram som oförenlig med och ett hot mot "våra värden" och "vår" kultur. Den här norske terroristen verkar ha ungefär samma reaktionära kvinnosyn. Nästan alla hans offer tillhörde den kristna traditionen, så frågan är om det inte finns risk att Alqaida kommer att försöka frita honom. I vart fall måste ju dess ledare le förnöjt åt sin norske kollegas framgångsrika terrordåd.
Låt mig sluta med några rader ur ett mejl från min son:
"On a sadder note I knew one of the kids shot dead on that island. His name was Simon Säbö, he would have turned 19 Monday. We were at that camp in Petrozavodsk together for 3 days august a year ago."
(Petrozavodsk ligger vid Ladoga och hette Kexholm fram till andra världskriget.)
Låt oss få se namnen på fler av offren och några glimtar ur deras liv som motvikt till massmördaren, som säkert gläds över att ha blivit en världskändis!
Bengt Svensson.