Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1292) juni 2011 gavs en av ”rosorna” till den tyska TV-kanalen ZDF, som (15/6) hade en intervju med historikern Heribert Schwan, som skrivit en biografi över Hannelore Kohl (1933-2001), gift med förre förbundskanslern Helmut Kohl. Schwan berättar om hur Hannelore som tolvårig tös flera gånger blev brutalt våldtagen av de hyllade segrarmakternas soldater, ett öde hon hade gemensamt med miljontals andra tyska flickor och kvinnor. Tragiskt många av dem dödades vid våldtäkterna eller blev så skändade att de valde att begå självmord. Kanske var det barndomstraumat som orsakade de smärtor och den så kallade ljusallergi Hannelore led av på gamla dar och som bidrog till hennes självmord 2001.
Nu rapporteras om att Schwan i tysk debatt kritiserats gör att ha avslöjat för mycket och på något sätt missbrukat Hannelore Kohls förtroende. Men hennes öde som flicka har tidigare skildrats, bland annat av den brittiske historikern Antony Beevor. Här kommer en krönika från Radio Tuff sommaren 2002:
SEGRARNAS VÅLDTÄKTER I BRITTISK BOK
I en artikel i The Observer från den 23 juni 2002 skriver Kate Connolly om en ny bok av engelsmannen Antony Beevor. Dess titel är "Berlin: The Downfall 1945", ungefär "Berlin: undergången 1945".
Den handlar om de gruppvåldtäkter som Röda armén 1945-1949 begick mot två miljoner tyska kvinnor, från barn till åldriga gummor. Bland offren fanns till exempel Hannelore Kohl, sedermera maka till förbundskansler Helmut Kohl. Hon våldtogs vid 12 års ålder tillsammans med sin mor, när de inte hann med ett tåg till Dresden.
Beevor skriver om alla dessa kvinnors trauma, om hur många begick självmord medan andra dödades i samband med våldtäkterna. 10 000 av de cirka hundratusen våldtagna berlinskorna beräknas ha dött, alltså tio procent. Andelen döda bland den dryga miljonen kvinnliga offer i Ostpreussen, Pommern och Schlesien tros vara ännu högre.
Enligt vissa rapporter blev nittio procent av Berlins kvinnor smittade med könssjukdomar.
De flesta som blev med barn av dessa våldtagna tyska kvinnor gjorde abort. Av dem som födde adopterade många bort sitt "Russenkind", ryssbarn. Den vänsteraktiva Helke Sander som 1992 gjorde en studie om våldtagna tyska kvinnor skrev:
"Det finns kvinnor som aldrig har kunnat tala om det och vilkas makar förbjöd det. Där är deras barn som för första gången upptäcker att de är produkten av en våldtäkt och det finns de som förgäves letar efter sina fäder"
I sin recension påpekar Kate Connolly, att många tyska kvinnor, boende i England, har hört av sig till författaren av den här boken, som betecknas som en bestseller. De berättar, att de aldrig vågat berätta om sina grymma öden, bland annat därför att ingen skulle ha trott dem eller att de skulle ha avfärdats som självömkande.
Det där stämmer med mina egna erfarenheter, när jag intervjuat tyskfödda Tyresökvinnor. Min granne Eva Onegård, som vid 15-årsåldern hade ett års helvete i Hinterpommern, sa bland annat:
"Jag såg min mamma våldtas och hon såg mig våldtas….Man hade inget värde, och man återfick heller inte något värde, eftersom det är ingen som pratar om oss heller"
Erika Alpsten berättade på Tyresöradion hur hon som tioåring i Sassnitz lekt hemma hos en jämnårig flicka. Ett par soldater trängde sig in och hotade att skjuta barnen och så våldtog de mamman inför barnen. Mamman blev mentalsjuk på kuppen.
Edeltraut Lindkvist från Vendelsö berättade om helvetet i Ostpreussen 1945, hur en nioåring blev våldtagen och hur en ung flicka kom tillbaka efter en våldtäktsnatt alldeles sönderslagen och sedan gick ut i snön för att dö.
Landstingspolitikern och Trollbäckenbon Sunhild Dietrich-Larsson berättade på http://www.tyresoradion.se/ hur hennes modiga tyska mamma tyckte det var värst när unga ryska soldater, inte äldre än hennes egen son, våldtog henne. Pappan ville att de skulle begå självmord men det gick inte familjen med på.
Om massvisa självmord, som våldtagna tyska kvinnor begick, har jag berättat, exempelvis när jag skildrade staden Demmins öde vid krigsslutet. Staden har faktiskt varit svensk för den ligger bara 6-7 mil från Stralsund och Rostock i norra Tyskland, i tidigare svenska Pommern alltså. Ett tusental kvinnor, som våldtagits, begick där självmord, ibland tillsammans med sina barn.
Rubriken på Kate Conollys recension i The Observer är GERMAN RAPE VICTIMS FIND A VOICE AT LAST (Tyska våldtäktsoffer har äntligen fått en röst) Det är med förlov sagt lite överdrivet. Det är verkligen inte bara Tyresöradion som skildrat det här. Den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred Maurice de Zayas har i 25 år skrivit böcker om segrarnas många krigsförbrytelser. Om ryssarna i Tyskland under efterkrigsåren finns bland annat Stanford-professorn Norman Naimarks bok från 1995: THE RUSSIANS IN GERMANY.
Han berättar bland annat om hur kommunistiska kvinnoföreningar vände sig till den sovjetiska ockupationsmakten och klagade över att deras medlemmar inte vågade gå på partimöten kvällstid på grund av risken för att bli våldtagna. Och många tyska böcker finns numera i samma ämne. Men sådana här böcker uppmärksammas aldrig i stora svenska medier.
Problemet är att vi från Hollywood till Moskva är så indoktrinerade med att tyskarna alltid var grymma bödlar och aldrig offer och segrarna alltid ädla befriare eller ömkansvärda offer. Det gör att sådana här böcker och skildringar inte har passat in i vår bekvämt svart-vita bild av historien.
Att jag själv ibland lyft fram en motbild beror på min övertygelse att de gängse ensidiga skildringarna av krigen får dessa att framstå som bra och rättfärdiga. Så länge vi tystar ner förlorarnas alla lidanden kommer krigen att fortsätta för de verkar ju då så välmotiverade.
Det finns ett annat problem med en bok av den här typen. Det är att den är skriven av en engelsman och handlar om ryssars många övergrepp. För även de västallierade begick grymheter, och då tänker jag inte bara på terrorbombningarna, de värsta i historien. Vid krigsslutet påstods till exempel 6000 tyska kvinnor ha blivit våldtagna enbart i Stuttgart. Amerikanerna anklagades och lät göra en undersökning. Den bekräftade att många tusen kvinnor i staden hade blivit offer men man skyllde på fransmännen.
Det amerikanska kommandot sände ut föreskrifter om att USA-soldaterna i Frankrike skulle iaktta bättre manstukt, därför att många fransmän ansåg att de amerikanska befriarna uppförde sig mycket sämre, inte minst mot kvinnor, än de tidigare tyska ockupanterna.
1995 besökte Hampus Eckerman och jag de tyska byarna Eberstetten och Lippach. Där hade amerikanerna inte bara misshandlat och dödat ett 30-tal tyska krigsfångar utan också passat på att våldta ett 20-tal kvinnor. Exemplen kan mångfaldigas.
Att också nämna segrarnas förbrytelser innebär nu inte att man vill förringa förlorarnas. Eller som Norbert Buske, teologie doktor och författare av en liten bok om kvinnors hemska öde i den lilla tyska staden Demmin, slår fast:
"Skuld och elände låter sig inte kvittas mot varandra, för övergreppen adderar sig, de hopar sig…..Den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga, har inte förstått så mycket av krigets egentliga elände"
----------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff 2002-07-21
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar