Livkompaniet vid I 21, Kungliga Västernorrlands infanteriregemente, i Sollefteå ansågs innehålla eliten av unga män, de flesta av dem studenter. Hotell Apelberg är den mest anrika restaurangen i Sollefteå grundad redan 1882. Vid luciatid 1952 hade just Livkompaniet en tillställning där i närvaro av alla befäl från sergeanterna till bataljonschefen.
Bland annat framträdde vi befälselever med ljus i stålhjälmarna och med en annorlunda luciasång, där varje befäl fick en egen vers. Om vår fanjunkare sjöng vi ”lucior” så här på melodin Sankta Lucia:
Språkvård vi inte minns
inom staketet,
silar vi snacket finns
tjack i paketet.
Ingen dock svär så grant,
ingen mer elegant
än fan-, fanjunkarn
fan-, fan-, fanjunkarn.
Ja, vår fanjunkare var visserligen en hygglig gubbe, men han hade ett mustigt språk. Sex år senare hörde jag honom säga i telefon till regementschefen:
”Här är en kille, som är nåt slags jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad!”
Det ”jävla mellantinget” var värnpliktige sergeanten 285-21-52 Sandin. Hade inställt mig till min andra repmånad men förklarat att jag tänkte vapenvägra. Det ledde till att jag dömdes till en månads fängelse, som jag 1959 avtjänade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Vid denna tid var det inte så vanligt att bli dömd för ”grovt militärt lydnadsbrott”. På 1970-talet däremot dömdes uppåt tusen killar varje år för detta ”brott”. Nästan hälften av dessa ”ickevåldsverkare” hade fått avslag på sina ansökningar om att få göra vapenfri tjänst.
Min bakgrund som ung stridis gjorde att många blev förvånade över mitt avhopp från det militära. Redan som trettonåring hade jag med liv och lust varit landstormspojke, skjutit med karbin av 1800-talsmodell, legat i tält och marscherat i flera nummer för stor grötrock. Har ibland tänkt på den tiden, när jag hört upprörda skildringar om dagens barnsoldater lite varstans i världen.
Sedan hade jag gått ut som etta bland befälseleverna i pansarvärnsgruppen på I 21. Och som 22-åring förde jag befäl över 40 man under en vintrig repmånadsmanöver i Norrland.
Som fängelsekund kom jag att inta en negativ särställning bland mina många släktingar. En morbror påpekade ampert att jag faktiskt tillhörde en gammal fin skytteskäkt. Ändå hade han varit demonstrant i Ådalen 31, där militärens dödsskjutningar gjorde att soldater på permission inte vågade bära sin uniform. Och min mamma, som alltid brukade överse med mina fel och brister, sa besviket:
”Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform!”
Det fanns flera skäl för beslutet att vägra militärtjänst. Under historiestudierna hade jag lärt mig att i moderna krig var civila nästan i majoritet av dem som vi ”soldathjältar” dödade. Vid de många rättegångarna mot andra världskrigets förlorare hade de dömda inte kunnat skylla på att de bara hade lytt order. Och i slutet av 1950-talet fanns det ganska långt framskridna planer på att skaffa Sverige kärnvapen, de ultimata förintelseredskapen.
Något år efter fängelsevistelsen inkallades jag på nytt, nu till vapenfri tjänst. Jobbade i 80 dagar med att gräva diken på Stora Skuggan i Stockholm och på sågverk i Uppsalatrakten. På halvgamla dar inkallades jag till flera veckors utbildning i civilförsvar på Rosersberg. Upptäckte då att det var mycket svårare att lära sig rädda människor än att döda dem.
På sätt och vis har jag oavbrutet i ett halvsekel gjort frivillig värnplikt, först i Kampanjen mot atomvapen, sedan i Svenska Freds och Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), vars Radio Tuff jag varit programledare för och som hörts varenda vecka sedan 1985. Numera kan man förutom på 91,4 MHz också höra programmen på http://www.tyresoradion.se/
God fortsättning på sommaren önskas er alla av ake.sandin@tyresoradion.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar