Många som vill vara moderna och trendiga prisar de ”sociala medierna”, det vill säga texterna på nätet. Visst är nätet en enorm tillgång för att genom e-post kommunicera med medmänniskorna eller på bloggar sprida sina åsikter. Och Facebook tycks ha varit användbart för att främja den arabiska våren.
Samtidigt är nätet ett tillhåll för en massa knäppskallar. Det har blivit en dyngspridare av enorma mått. Just nu har detta aktualiserats genom den norske massmördaren Breiviks användning av nätet.
Om det nu så populära Facebook har jag på radion sagt, att det inte kan konkurrera med ”face to face”, den gamla fina folkrörelsetraditionen att samlas till diskussioner om angelägna problem.
Det lilla jag har sett av Facebook är ibland lite gulligt men alltför ofta helt ointressant. Någon berättar vad han äter, en annan skryter om sina barn, en tredje berättar om sina resor osv. Ibland undrar jag om Facebook blivit så populärt genom att man får visa sig på bild. Själv gör jag sedan 26 år radio. Det är ett skonsamt medium för oss gubbar: Man slipper visa sig.
På Facebook framträder i alla fall människor med namn. Annars dräller det på nätet av fegisar, som har de mest bestämda åsikter eller konspirationsidéer men som inte vågar sätta ut sina namn. Dessa anonyma nättroll liknar de lägre organismer som trivs i slemmet under stenar men som tack vare nätet nu får en chans att kräla fram då och då och pipa till. På den här bloggen får jag varje år hundratals så kallade ”kommentarer”, som aldrig kommenterar vad jag skrivit utan som lämnar diverse länkar till någonting helt annat. Jag är varm anhängare av yttrandefriheten men anonyma fegisars inlägg fjärran från vad jag skrivit liknar alltför mycket gökägg. Alltså tar jag bort dem som skräppost.
Ibland är sociala medier inte bara asociala utan rentav en tummelplats för bedragare och kriminella. Förra veckan fick jag flera gånger på e-post uppmaningar att skyndsamt ändra mitt VISA-kort, eftersom det påstods att jag minst tre gånger på sistone hade uppgivit fel kodnummer. I går kom i tät följd 20 likadana meddelanden, där jag gång på gång uppmanades att ”skydda kreditkortet online” Det sas att mitt lösenord måste ändras på grund av många misslyckade inloggningar. Och inte nog med det: I dag kom tio likalydande meddelanden på e-post från något som kallade sig Western Union Europe. De kallade mig “dear member” och bad mig “click here to restore your account access.”
Ofta får jag också kommersiella erbjudanden att köpa, köpa och köpa produkter till ”helt fantastiska priser”. Innan jag skaffade spamfilter fick jag ofta reklam om att förlänga min penis. Hade jag nappat på alla dessa löften och om de skulle ha funkat, hade jag i dag haft en flera meter lång slang dinglande ut genom min gylf.
----------------------------------
PS: I morgon fredag den 29 juli kl 17 är det på Sergels torg en manifestation för de många mördade unga norska socialdemokraterna. Det blir tal av bl a Ingvar Carlsson och Jonas Gardell. Vi ses där face to face, eller hur?
torsdag, juli 28
måndag, juli 25
Socialdemokratiska mordoffer igen!
I Sverige har vi det senaste kvartsseklet drabbats av två uppskakande mord på ledande politiker. Vi minns alla morden på den socialdemokratiska statsministern Olof Palme och på den socialdemokratiska utrikesministern Anna Lindh.
Nu är den norske massmördaren Breivik på allas läppar. Han slog först till mot det socialdemokratiska regeringshögkvarteret i Oslo, där sju människor dödades. Sedan drog han iväg till Utöya. Där mördade han med en kuslig beslutsamhet uppåt 70 unga socialdemokrater och skadade mer eller mindre svårt ungefär lika många. Och enligt honom själv var ett huvudmål för hans mördande förra socialdemokratiska statsministern Gro Harlem Brundtland, som dock hann undan från Utöya, innan mördaren anlände.
Räcker det här för att skönja ett mönster? Det kan ju vara en tillfällighet att offren har samma politiska tillhörighet. Men samtidigt minns vi diskussionen om Palmemordet. Det talades då mycket om Palmehatet, enligt Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter rentav förekommande i det svenska samhällets ledande kretsar. Själv minns jag på anslagstavlan i min skola en otäck nidbild av statsministern. Palme hade av en moderat skolförening tecknats som ett mellanting mellan en djävul och en clown. Jag tog inte ned den utan hoppades att någon av mina borgerliga kollegor skulle ingripa, men nidbilden satt uppe under lång tid.
Det som gör den norska tragedin extra bedrövlig är att det var så många just politiskt engagerade ungdomar som dödades. Unga politiskt intresserade människor behövs för att demokratin ska bli levande och stark. Folk i min ålder brukar ibland lite nostalgiskt tala om det politiska engagemanget hos de unga på 60-och 70-talen. Det var innan vi översköljdes av västliga lyckobudskap om att satsa på sig själv, underförstått: skit i alla andra!
Det finns ett utbrett och onyanserat politikerförakt. Det är i bästa fall historielöst, i värsta fall fascistiskt. Många ondgör sig över att ”politikerna har så bra betalt och så höga pensioner”. Och visst har ledande politiker bra betalt, dock inte i jämförelse med höga tjänstemän för att inte tala om näringslivets toppar. De flesta politiker, det vill säga våra många fritidspolitiker, tjänar inte alls mycket. Politikerna kan vi dessutom rösta bort. Långt bättre betalda byråkrater riskerar inte detta.
Man kan bara spekulera om vad som kommer i kölvattnet från massakrerna i Norge. Blir det nu ännu svårare att engagera unga människor i det demokratiska arbetet? Eller kommer några av dem som nu uttrycker sin avsky över dåden att bestämma sig för att bli aktiva och därmed vara med och stärka demokratin i Skandinavien, så att det senaste så hemska angreppet på den bara kommer att stärka den. Eller kommer unga människor nu räddhågat huka sig och tänka på sin egen lycka och säkerhet?
Tyvärr finns det väl en risk att massmorden i Norge kommer att locka mentalt labila och antisocialistiska människor att göra något liknande. Och det kan väl också finnas en och annan våldsbenägen och testosteronstinn typ på politikens vänstra planhalva som fantiserar om att hämnas på oskyldiga människor inom borgerligheten. Då kan det bli väldigt otrevligt, så låt oss alla aktivera oss i den fredliga demokratiska traditionen.
Som gammal pacifist har jag förstås lagt märke till gärningsmannens förtjusning i uniformer och vapen.
--------------------------------------------
Åke Sandin den 25 juli 2011
Nu är den norske massmördaren Breivik på allas läppar. Han slog först till mot det socialdemokratiska regeringshögkvarteret i Oslo, där sju människor dödades. Sedan drog han iväg till Utöya. Där mördade han med en kuslig beslutsamhet uppåt 70 unga socialdemokrater och skadade mer eller mindre svårt ungefär lika många. Och enligt honom själv var ett huvudmål för hans mördande förra socialdemokratiska statsministern Gro Harlem Brundtland, som dock hann undan från Utöya, innan mördaren anlände.
Räcker det här för att skönja ett mönster? Det kan ju vara en tillfällighet att offren har samma politiska tillhörighet. Men samtidigt minns vi diskussionen om Palmemordet. Det talades då mycket om Palmehatet, enligt Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter rentav förekommande i det svenska samhällets ledande kretsar. Själv minns jag på anslagstavlan i min skola en otäck nidbild av statsministern. Palme hade av en moderat skolförening tecknats som ett mellanting mellan en djävul och en clown. Jag tog inte ned den utan hoppades att någon av mina borgerliga kollegor skulle ingripa, men nidbilden satt uppe under lång tid.
Det som gör den norska tragedin extra bedrövlig är att det var så många just politiskt engagerade ungdomar som dödades. Unga politiskt intresserade människor behövs för att demokratin ska bli levande och stark. Folk i min ålder brukar ibland lite nostalgiskt tala om det politiska engagemanget hos de unga på 60-och 70-talen. Det var innan vi översköljdes av västliga lyckobudskap om att satsa på sig själv, underförstått: skit i alla andra!
Det finns ett utbrett och onyanserat politikerförakt. Det är i bästa fall historielöst, i värsta fall fascistiskt. Många ondgör sig över att ”politikerna har så bra betalt och så höga pensioner”. Och visst har ledande politiker bra betalt, dock inte i jämförelse med höga tjänstemän för att inte tala om näringslivets toppar. De flesta politiker, det vill säga våra många fritidspolitiker, tjänar inte alls mycket. Politikerna kan vi dessutom rösta bort. Långt bättre betalda byråkrater riskerar inte detta.
Man kan bara spekulera om vad som kommer i kölvattnet från massakrerna i Norge. Blir det nu ännu svårare att engagera unga människor i det demokratiska arbetet? Eller kommer några av dem som nu uttrycker sin avsky över dåden att bestämma sig för att bli aktiva och därmed vara med och stärka demokratin i Skandinavien, så att det senaste så hemska angreppet på den bara kommer att stärka den. Eller kommer unga människor nu räddhågat huka sig och tänka på sin egen lycka och säkerhet?
Tyvärr finns det väl en risk att massmorden i Norge kommer att locka mentalt labila och antisocialistiska människor att göra något liknande. Och det kan väl också finnas en och annan våldsbenägen och testosteronstinn typ på politikens vänstra planhalva som fantiserar om att hämnas på oskyldiga människor inom borgerligheten. Då kan det bli väldigt otrevligt, så låt oss alla aktivera oss i den fredliga demokratiska traditionen.
Som gammal pacifist har jag förstås lagt märke till gärningsmannens förtjusning i uniformer och vapen.
--------------------------------------------
Åke Sandin den 25 juli 2011
torsdag, juli 21
”Ett jävla mellanting.....” döms till fängelse
Livkompaniet vid I 21, Kungliga Västernorrlands infanteriregemente, i Sollefteå ansågs innehålla eliten av unga män, de flesta av dem studenter. Hotell Apelberg är den mest anrika restaurangen i Sollefteå grundad redan 1882. Vid luciatid 1952 hade just Livkompaniet en tillställning där i närvaro av alla befäl från sergeanterna till bataljonschefen.
Bland annat framträdde vi befälselever med ljus i stålhjälmarna och med en annorlunda luciasång, där varje befäl fick en egen vers. Om vår fanjunkare sjöng vi ”lucior” så här på melodin Sankta Lucia:
Språkvård vi inte minns
inom staketet,
silar vi snacket finns
tjack i paketet.
Ingen dock svär så grant,
ingen mer elegant
än fan-, fanjunkarn
fan-, fan-, fanjunkarn.
Ja, vår fanjunkare var visserligen en hygglig gubbe, men han hade ett mustigt språk. Sex år senare hörde jag honom säga i telefon till regementschefen:
”Här är en kille, som är nåt slags jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad!”
Det ”jävla mellantinget” var värnpliktige sergeanten 285-21-52 Sandin. Hade inställt mig till min andra repmånad men förklarat att jag tänkte vapenvägra. Det ledde till att jag dömdes till en månads fängelse, som jag 1959 avtjänade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Vid denna tid var det inte så vanligt att bli dömd för ”grovt militärt lydnadsbrott”. På 1970-talet däremot dömdes uppåt tusen killar varje år för detta ”brott”. Nästan hälften av dessa ”ickevåldsverkare” hade fått avslag på sina ansökningar om att få göra vapenfri tjänst.
Min bakgrund som ung stridis gjorde att många blev förvånade över mitt avhopp från det militära. Redan som trettonåring hade jag med liv och lust varit landstormspojke, skjutit med karbin av 1800-talsmodell, legat i tält och marscherat i flera nummer för stor grötrock. Har ibland tänkt på den tiden, när jag hört upprörda skildringar om dagens barnsoldater lite varstans i världen.
Sedan hade jag gått ut som etta bland befälseleverna i pansarvärnsgruppen på I 21. Och som 22-åring förde jag befäl över 40 man under en vintrig repmånadsmanöver i Norrland.
Som fängelsekund kom jag att inta en negativ särställning bland mina många släktingar. En morbror påpekade ampert att jag faktiskt tillhörde en gammal fin skytteskäkt. Ändå hade han varit demonstrant i Ådalen 31, där militärens dödsskjutningar gjorde att soldater på permission inte vågade bära sin uniform. Och min mamma, som alltid brukade överse med mina fel och brister, sa besviket:
”Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform!”
Det fanns flera skäl för beslutet att vägra militärtjänst. Under historiestudierna hade jag lärt mig att i moderna krig var civila nästan i majoritet av dem som vi ”soldathjältar” dödade. Vid de många rättegångarna mot andra världskrigets förlorare hade de dömda inte kunnat skylla på att de bara hade lytt order. Och i slutet av 1950-talet fanns det ganska långt framskridna planer på att skaffa Sverige kärnvapen, de ultimata förintelseredskapen.
Något år efter fängelsevistelsen inkallades jag på nytt, nu till vapenfri tjänst. Jobbade i 80 dagar med att gräva diken på Stora Skuggan i Stockholm och på sågverk i Uppsalatrakten. På halvgamla dar inkallades jag till flera veckors utbildning i civilförsvar på Rosersberg. Upptäckte då att det var mycket svårare att lära sig rädda människor än att döda dem.
På sätt och vis har jag oavbrutet i ett halvsekel gjort frivillig värnplikt, först i Kampanjen mot atomvapen, sedan i Svenska Freds och Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), vars Radio Tuff jag varit programledare för och som hörts varenda vecka sedan 1985. Numera kan man förutom på 91,4 MHz också höra programmen på http://www.tyresoradion.se/
God fortsättning på sommaren önskas er alla av ake.sandin@tyresoradion.se
Bland annat framträdde vi befälselever med ljus i stålhjälmarna och med en annorlunda luciasång, där varje befäl fick en egen vers. Om vår fanjunkare sjöng vi ”lucior” så här på melodin Sankta Lucia:
Språkvård vi inte minns
inom staketet,
silar vi snacket finns
tjack i paketet.
Ingen dock svär så grant,
ingen mer elegant
än fan-, fanjunkarn
fan-, fan-, fanjunkarn.
Ja, vår fanjunkare var visserligen en hygglig gubbe, men han hade ett mustigt språk. Sex år senare hörde jag honom säga i telefon till regementschefen:
”Här är en kille, som är nåt slags jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad!”
Det ”jävla mellantinget” var värnpliktige sergeanten 285-21-52 Sandin. Hade inställt mig till min andra repmånad men förklarat att jag tänkte vapenvägra. Det ledde till att jag dömdes till en månads fängelse, som jag 1959 avtjänade på Bogesunds fångvårdsanstalt. Vid denna tid var det inte så vanligt att bli dömd för ”grovt militärt lydnadsbrott”. På 1970-talet däremot dömdes uppåt tusen killar varje år för detta ”brott”. Nästan hälften av dessa ”ickevåldsverkare” hade fått avslag på sina ansökningar om att få göra vapenfri tjänst.
Min bakgrund som ung stridis gjorde att många blev förvånade över mitt avhopp från det militära. Redan som trettonåring hade jag med liv och lust varit landstormspojke, skjutit med karbin av 1800-talsmodell, legat i tält och marscherat i flera nummer för stor grötrock. Har ibland tänkt på den tiden, när jag hört upprörda skildringar om dagens barnsoldater lite varstans i världen.
Sedan hade jag gått ut som etta bland befälseleverna i pansarvärnsgruppen på I 21. Och som 22-åring förde jag befäl över 40 man under en vintrig repmånadsmanöver i Norrland.
Som fängelsekund kom jag att inta en negativ särställning bland mina många släktingar. En morbror påpekade ampert att jag faktiskt tillhörde en gammal fin skytteskäkt. Ändå hade han varit demonstrant i Ådalen 31, där militärens dödsskjutningar gjorde att soldater på permission inte vågade bära sin uniform. Och min mamma, som alltid brukade överse med mina fel och brister, sa besviket:
”Åke, du som var så snygg i din sergeantuniform!”
Det fanns flera skäl för beslutet att vägra militärtjänst. Under historiestudierna hade jag lärt mig att i moderna krig var civila nästan i majoritet av dem som vi ”soldathjältar” dödade. Vid de många rättegångarna mot andra världskrigets förlorare hade de dömda inte kunnat skylla på att de bara hade lytt order. Och i slutet av 1950-talet fanns det ganska långt framskridna planer på att skaffa Sverige kärnvapen, de ultimata förintelseredskapen.
Något år efter fängelsevistelsen inkallades jag på nytt, nu till vapenfri tjänst. Jobbade i 80 dagar med att gräva diken på Stora Skuggan i Stockholm och på sågverk i Uppsalatrakten. På halvgamla dar inkallades jag till flera veckors utbildning i civilförsvar på Rosersberg. Upptäckte då att det var mycket svårare att lära sig rädda människor än att döda dem.
På sätt och vis har jag oavbrutet i ett halvsekel gjort frivillig värnplikt, först i Kampanjen mot atomvapen, sedan i Svenska Freds och Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), vars Radio Tuff jag varit programledare för och som hörts varenda vecka sedan 1985. Numera kan man förutom på 91,4 MHz också höra programmen på http://www.tyresoradion.se/
God fortsättning på sommaren önskas er alla av ake.sandin@tyresoradion.se
söndag, juli 17
Ironi, lögn och cynism om Hiroshimas förintelse
I maj avled Eva Moberg, författare, debattör och fredsaktivist. I ett sommarpratarprogram på Sveriges Radio sa hon för flera år sedan många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon ironiskt så här:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
Verkligheten är kanske ännu mera ironisk än Eva Moberg var. Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av någon så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar.
Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.
Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I pressmeddelandet påstod presidenten, att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.
Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem brändes till döds i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju sju andra länder sen dess har gjort.
Efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på 1980-talet skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare".
Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:
"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt".
Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:
"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."
Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde de inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.
I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:
"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?"
Men vid krigsslutet 1945 var stämningen en annan. Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.
1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.
Låt oss minnas Joe Hills gamla maning: "Don't mourn, organize!", deppa inte, organisera er! Och en paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:
BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !
-----------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1294, juli 2011
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
Verkligheten är kanske ännu mera ironisk än Eva Moberg var. Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av någon så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar.
Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.
Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I pressmeddelandet påstod presidenten, att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.
Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem brändes till döds i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju sju andra länder sen dess har gjort.
Efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på 1980-talet skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare".
Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:
"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt".
Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:
"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."
Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde de inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.
I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:
"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?"
Men vid krigsslutet 1945 var stämningen en annan. Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.
1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.
Låt oss minnas Joe Hills gamla maning: "Don't mourn, organize!", deppa inte, organisera er! Och en paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:
BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !
-----------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1294, juli 2011
lördag, juli 16
Radio Tuff tuffar på också i sommar
Hej och god fortsättning på sommaren!
Tuff kämpar vidare på det 45:e året. Vi har inga offfentliga bidrag, så vi är i den stolta folkrörelsetraditionen helt beroende av våra medlemmar. Å andra sidan får ingen i Tuff eller Radio Tuff betalt men vår belöning är att många fler blir medlemmar. Det blir man genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37-6 . Du är välkommen som medlem! Flera av er som läser det här har redan blivit medlemmar. Tack och heders!
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF tar ju sedan 1985 aldrig sommarlov. Den 1294:e sändningen hörs på 91,4 MHz från söndag 17 juli kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till den 7 augusti men kan när som helst avlyssnas på http://www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS RADIO TUFF nr 1294:
Veckans rosor delas ut till kvinnliga fredsaktivister, en människorättsorganisation, en ironisk författare, en deckarförfattare, en DN-kolumnist, en nedrustande stat, en kärnvapengrupp, en blogg, ”den perfekta presenten” och till flera nya Tuff-medlemmar.
Hampus Eckerman rapporterar som vanligt rappt och annorlunda med synpunkter på bl a Libyen, Israel och USA.
Inför den kommande Hiroshimadagen den 6 augusti har Åke Sandins krönika rubriken ”Ironi, lögn och cynism om Hiroshimas förintelse”
Monica Schelin om sitt besök som svensk delegat i Hiroshima 1989 och lilla Sadakos tragiska öde trots att hon vek så många papperstranor.
Tuff kämpar vidare på det 45:e året. Vi har inga offfentliga bidrag, så vi är i den stolta folkrörelsetraditionen helt beroende av våra medlemmar. Å andra sidan får ingen i Tuff eller Radio Tuff betalt men vår belöning är att många fler blir medlemmar. Det blir man genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37-6 . Du är välkommen som medlem! Flera av er som läser det här har redan blivit medlemmar. Tack och heders!
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF tar ju sedan 1985 aldrig sommarlov. Den 1294:e sändningen hörs på 91,4 MHz från söndag 17 juli kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till den 7 augusti men kan när som helst avlyssnas på http://www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS RADIO TUFF nr 1294:
Veckans rosor delas ut till kvinnliga fredsaktivister, en människorättsorganisation, en ironisk författare, en deckarförfattare, en DN-kolumnist, en nedrustande stat, en kärnvapengrupp, en blogg, ”den perfekta presenten” och till flera nya Tuff-medlemmar.
Hampus Eckerman rapporterar som vanligt rappt och annorlunda med synpunkter på bl a Libyen, Israel och USA.
Inför den kommande Hiroshimadagen den 6 augusti har Åke Sandins krönika rubriken ”Ironi, lögn och cynism om Hiroshimas förintelse”
Monica Schelin om sitt besök som svensk delegat i Hiroshima 1989 och lilla Sadakos tragiska öde trots att hon vek så många papperstranor.
fredag, juli 15
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1294) 17/7-7/8 till....
....till ”Kvinnor för fred”, som i ett uttalande under rubriken ”Bomber kan inte skapa fred i Libyen” tar avstånd från både Gadaffis och rebellernas våld. De menar att krisen måste lösas med fredliga medel och påpekar att Tyskland i motsats till Sverige har vägrat att deltaga militärt. I deras senaste nummer av sin tidning finns också minnesord om författaren och fredsaktivisten Eva Moberg, som dog den 22 maj.
....till människorättsorganisationen Human Rights Watch, som nu (13/7) skriver att Libyens rebeller gör sig skyldiga till ”plundring, mordbrand och övergrepp mot civila”.
....till författaren Carsten Palmaer, som på Aftonbladets kultursida (14/7) ironiserar över den märkliga uppfattningen att bomber ”skyddar civila”. Han skriver: ”Oansvariga kritiker brukar påstå att bomber också träffar civila, men eftersom Natos militära mål också innefattar tv-stationer, ambassader, industrier, sjukhus och skolor är det tveksamt om det överhuvudtaget kan existera några civila på fiendesidan. Eftersom Natos bombningar uttryckligen är till för att skydda civilbefolkningen verkar det direkt ologiskt att de döda i Tripoli skulle kunna vara annat än militär personal. Att några av de bombdödade bevisligen är mindre än tolv år gamla är bara ytterligare ett bevis på Gadaffi-regimens brutala cynism”
....till författaren Henning Mankell, som i Dagens Nyheter (4/7) polemiserar mot den ensidiga bild av Gaza som den israeliska Stockholms-ambassadören Benny Dagan gav i samma tidning (28/6). Mankell menar att Dagans förnekande av att det råder humanitär kris i Gaza ”är inget annat än en skam.”
....till Göran Rosenberg, som i en kolumn i DN (12/7) uttrycker pessimism om opinionen i Israel. Han skriver: ”Ju mer omvärlden reagerar och protesterar – mot ockupationen och bosättningarna och blockaden och utvecklingen mot en apartheidstat – desto starkare tycks den inhemska uppslutningen bli bakom en politik vars utgångspunkt är att Israel för alltid kommer att vara hotat och hatat av omvärlden, att Israel är offret i konflikten, inte förövaren, och att Israel därför har rätt att göra i princip vad som helst för att skydda sig. Därav de oproportionerliga och närmast hysteriska israeliska reaktionerna och åtgärderna mot Gazaflottiljen”.
Rosenberg undrar om inte det hade varit bra ”att medvetet anspela på den historiska händelse som fortfarande sitter djupt ingraverad i staten Israels kollektiva minne, den brittiska blockaden av överlastade båtar på väg mot Palestina med judiska överlevande från Hitlers Europa; ett huvudsakligen heroiskt minne av sänkta båtar och bordade båtar och internerade flyktingar och flyktingar återsända till läger i Tyskland.”
....till Ryssland, som enligt en källa i försvarsdepartementet nu minskar sina väpnade styrkor med 150 000 man de närmaste två åren. Enligt Stefan Lindgren i Ryska Posten kommer nedskärningarna när den ryska krigsmakten redan har dragits ned med 40 procent.
....till Svenska Freds, som nu lagom till Hiroshimadagen den 6 augusti har en aktiv kärnvapengrupp. Den består av flera erfarna fredsaktivister, bl a Börje Andersson i Ulricehamn, Farshid Ardabili-Farshi i Nässjö och Tuffs Lena Sandin Kroos. De har bland annat fixat en broschyr som alla kan använda, som i likhet med Tuff den 6 augusti vill påminna om Hiroshimadagen.
....till bloggen www.tuffsandin.blogspot.com där det finns uppåt 1000 texter från Radio Tuff, de senaste om bl a Hiroshima, Ship to Gaza och Libyen.
....till de glädjande många som i sommar utnyttjar ”den perfekta presenten”, dvs Tuffs mangogram, som finns i tre varianter: 1) För att gratulera, 2) I stället för blommor, 3) Till minne av.... Bara under fyra sommarveckor i år har till Tuffs insamlingskonto 79 36 36 – 2 för mangogram kommit in 4000 kr. Det innebär minst 800 nya mangoträd i indiska Dharampurs många fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica Schelin, tel 712 2581 eller på tuffmail@spray.se
....till de allt flera som blir Tuff-medlemmar genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till människorättsorganisationen Human Rights Watch, som nu (13/7) skriver att Libyens rebeller gör sig skyldiga till ”plundring, mordbrand och övergrepp mot civila”.
....till författaren Carsten Palmaer, som på Aftonbladets kultursida (14/7) ironiserar över den märkliga uppfattningen att bomber ”skyddar civila”. Han skriver: ”Oansvariga kritiker brukar påstå att bomber också träffar civila, men eftersom Natos militära mål också innefattar tv-stationer, ambassader, industrier, sjukhus och skolor är det tveksamt om det överhuvudtaget kan existera några civila på fiendesidan. Eftersom Natos bombningar uttryckligen är till för att skydda civilbefolkningen verkar det direkt ologiskt att de döda i Tripoli skulle kunna vara annat än militär personal. Att några av de bombdödade bevisligen är mindre än tolv år gamla är bara ytterligare ett bevis på Gadaffi-regimens brutala cynism”
....till författaren Henning Mankell, som i Dagens Nyheter (4/7) polemiserar mot den ensidiga bild av Gaza som den israeliska Stockholms-ambassadören Benny Dagan gav i samma tidning (28/6). Mankell menar att Dagans förnekande av att det råder humanitär kris i Gaza ”är inget annat än en skam.”
....till Göran Rosenberg, som i en kolumn i DN (12/7) uttrycker pessimism om opinionen i Israel. Han skriver: ”Ju mer omvärlden reagerar och protesterar – mot ockupationen och bosättningarna och blockaden och utvecklingen mot en apartheidstat – desto starkare tycks den inhemska uppslutningen bli bakom en politik vars utgångspunkt är att Israel för alltid kommer att vara hotat och hatat av omvärlden, att Israel är offret i konflikten, inte förövaren, och att Israel därför har rätt att göra i princip vad som helst för att skydda sig. Därav de oproportionerliga och närmast hysteriska israeliska reaktionerna och åtgärderna mot Gazaflottiljen”.
Rosenberg undrar om inte det hade varit bra ”att medvetet anspela på den historiska händelse som fortfarande sitter djupt ingraverad i staten Israels kollektiva minne, den brittiska blockaden av överlastade båtar på väg mot Palestina med judiska överlevande från Hitlers Europa; ett huvudsakligen heroiskt minne av sänkta båtar och bordade båtar och internerade flyktingar och flyktingar återsända till läger i Tyskland.”
....till Ryssland, som enligt en källa i försvarsdepartementet nu minskar sina väpnade styrkor med 150 000 man de närmaste två åren. Enligt Stefan Lindgren i Ryska Posten kommer nedskärningarna när den ryska krigsmakten redan har dragits ned med 40 procent.
....till Svenska Freds, som nu lagom till Hiroshimadagen den 6 augusti har en aktiv kärnvapengrupp. Den består av flera erfarna fredsaktivister, bl a Börje Andersson i Ulricehamn, Farshid Ardabili-Farshi i Nässjö och Tuffs Lena Sandin Kroos. De har bland annat fixat en broschyr som alla kan använda, som i likhet med Tuff den 6 augusti vill påminna om Hiroshimadagen.
....till bloggen www.tuffsandin.blogspot.com där det finns uppåt 1000 texter från Radio Tuff, de senaste om bl a Hiroshima, Ship to Gaza och Libyen.
....till de glädjande många som i sommar utnyttjar ”den perfekta presenten”, dvs Tuffs mangogram, som finns i tre varianter: 1) För att gratulera, 2) I stället för blommor, 3) Till minne av.... Bara under fyra sommarveckor i år har till Tuffs insamlingskonto 79 36 36 – 2 för mangogram kommit in 4000 kr. Det innebär minst 800 nya mangoträd i indiska Dharampurs många fattiga byar. Mangogram kan beställas av Monica Schelin, tel 712 2581 eller på tuffmail@spray.se
....till de allt flera som blir Tuff-medlemmar genom att sätta in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
onsdag, juli 13
A SPEECH BY MONICA SCHELIN IN HIROSHIMA 1989
It is, indeed, a fantastic experience to be here in Hiroshima. I am honoured and moved and I am very grateful to the Organization Committee of the World Conference against A and H bombs, whose kind and generous invitation gave me this opportunity.
I have several reasons for considering this occasion one of the most important in my life. For us peace activists Hiroshima is what Mecca is for Muslims, Jerusalem for Christians and Jews, Varanasi for Hindus and so forth, once a victim of militaristic insanity, has since that tragedy been teaching the world the necessity of peace in the nuclear age.
And so has Japan and the Japanese peace movement. Thus, Japan has shown to the world that a country which has not taken much active part in the armament race can compete the more successfully in peaceful production and achievements.
The Japanese peace movement has been a great source of inspiration for peace organizations in other countries. In my home country, Sweden, we have often had the privilege of recieving as our guests Japanese peace activists and surviving Hibakushas from Hiroshima and Nagasaki.
Also my local peace society, Tuff, outside Stockholm has cooperated closely with Japanese friends. Twenty years ago many young Americans lived in ous homes after having deserted from the American war in Vietnam. They had been helped by the Japanese peace movement to escape from Vietnam to Sweden.
More specifically I am representing the Swedish Peace and Arbitration Society, abbreviated SPAS. It was founded already in 1883 and is the oldest peace organization still existing in the world. SPAS is also the biggest independent peace organization in Scandinavia.
Also in non-allied Sweden the government spends 30 000 times more on military forces than on the independent peace movement. So peace work is a tough job. In spite of that we have been able to count some notable achievements. One was a hundred years ago when SPAS launched the idea that Sweden should be neutral among the powers of Europe. This suggestion was at that time mocked and ridiculed by the establishment. Today, though, no political party dares to challenge it.
Another victory was the issue of Swedish nuclear weapons. Thirty years ago most of our politicians were in favour of atomic bombs of our own. Then the peace movement started to agitate and after a few years the opinion polls showed that an overwhelming majority of Swedes now had turned against nuclear arms. Today it is politically unthinkable in my home country to advocate för nuclear weapons.
On the other side, though, we now and then have nuclear weapons in our territory. A month ago the USS Ticonderoga, a 175 metres long American warship, arrived at Stockholm harbour. The Americans refused to tell if they had nuclear weapons on board. So their ship was surrounded by a lot of small boats from SPAS and Green Peace with posters saying “Friendship – not Warship”. Next day this so-called sea battle was front page news in all our papers.
As a matter of fact one of the hottest political issues in Sweden recently has been that nuclear powers refuse to tell if their visiting ships carry nuclear weapons or not. SPAS and other peace organizations are campaigning for making the Baltic Sea nuclear free. We do admire New Zealand and other countries that bravely have forbidden such ships to enter their waters.
Peace is, indeed, an international or transnational matter and therefore I am glad to see representatives from many countries gathered here today. I am happy to tell you that SPAS has joined your so-called Peace Wave rolling round the world today. At different places in Sweden Hiroshima Days are arranged, in my home town by an International Peace Camp of young people from Norway, Poland, Belgium, Hungary, India and Sweden. Later today I will report by telephone to Radio Sweden and to Radio Tuff, a special peace movemnet broadcast in the Stockholm area.
I am finishing with a verse that better than long speeches reflects the ideology of peace work all over the world. It is really internationel, because the words come from a Chinese fable, was sent to Sweden by our Indian partners and I am now reading it in English in a Japanese city:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world.
------------------------------
MONICA SCHELIN 1989
(In 1989 Monica was vice president of the Swedish Peace and Arbitration Society –SPAS and also chair-lady of its local branch Tyresö Society for Peace and Developing Countries – Tuff. She is still very active in Tuff and in Radio Tuff.)
I have several reasons for considering this occasion one of the most important in my life. For us peace activists Hiroshima is what Mecca is for Muslims, Jerusalem for Christians and Jews, Varanasi for Hindus and so forth, once a victim of militaristic insanity, has since that tragedy been teaching the world the necessity of peace in the nuclear age.
And so has Japan and the Japanese peace movement. Thus, Japan has shown to the world that a country which has not taken much active part in the armament race can compete the more successfully in peaceful production and achievements.
The Japanese peace movement has been a great source of inspiration for peace organizations in other countries. In my home country, Sweden, we have often had the privilege of recieving as our guests Japanese peace activists and surviving Hibakushas from Hiroshima and Nagasaki.
Also my local peace society, Tuff, outside Stockholm has cooperated closely with Japanese friends. Twenty years ago many young Americans lived in ous homes after having deserted from the American war in Vietnam. They had been helped by the Japanese peace movement to escape from Vietnam to Sweden.
More specifically I am representing the Swedish Peace and Arbitration Society, abbreviated SPAS. It was founded already in 1883 and is the oldest peace organization still existing in the world. SPAS is also the biggest independent peace organization in Scandinavia.
Also in non-allied Sweden the government spends 30 000 times more on military forces than on the independent peace movement. So peace work is a tough job. In spite of that we have been able to count some notable achievements. One was a hundred years ago when SPAS launched the idea that Sweden should be neutral among the powers of Europe. This suggestion was at that time mocked and ridiculed by the establishment. Today, though, no political party dares to challenge it.
Another victory was the issue of Swedish nuclear weapons. Thirty years ago most of our politicians were in favour of atomic bombs of our own. Then the peace movement started to agitate and after a few years the opinion polls showed that an overwhelming majority of Swedes now had turned against nuclear arms. Today it is politically unthinkable in my home country to advocate för nuclear weapons.
On the other side, though, we now and then have nuclear weapons in our territory. A month ago the USS Ticonderoga, a 175 metres long American warship, arrived at Stockholm harbour. The Americans refused to tell if they had nuclear weapons on board. So their ship was surrounded by a lot of small boats from SPAS and Green Peace with posters saying “Friendship – not Warship”. Next day this so-called sea battle was front page news in all our papers.
As a matter of fact one of the hottest political issues in Sweden recently has been that nuclear powers refuse to tell if their visiting ships carry nuclear weapons or not. SPAS and other peace organizations are campaigning for making the Baltic Sea nuclear free. We do admire New Zealand and other countries that bravely have forbidden such ships to enter their waters.
Peace is, indeed, an international or transnational matter and therefore I am glad to see representatives from many countries gathered here today. I am happy to tell you that SPAS has joined your so-called Peace Wave rolling round the world today. At different places in Sweden Hiroshima Days are arranged, in my home town by an International Peace Camp of young people from Norway, Poland, Belgium, Hungary, India and Sweden. Later today I will report by telephone to Radio Sweden and to Radio Tuff, a special peace movemnet broadcast in the Stockholm area.
I am finishing with a verse that better than long speeches reflects the ideology of peace work all over the world. It is really internationel, because the words come from a Chinese fable, was sent to Sweden by our Indian partners and I am now reading it in English in a Japanese city:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world.
------------------------------
MONICA SCHELIN 1989
(In 1989 Monica was vice president of the Swedish Peace and Arbitration Society –SPAS and also chair-lady of its local branch Tyresö Society for Peace and Developing Countries – Tuff. She is still very active in Tuff and in Radio Tuff.)
tisdag, juli 12
STORA HYCKLARDAGEN: DEN 8 AUG. 1945
(Snart är det den 6 augusti, Hiroshimadagen. På 80-talet uppmärksammades den stort inte bara av fredsrörelsen. I dag är det knappast någon som bryr sig om att åtta länder håller sig med kärnvapen, som kan utplåna allt mänskligt liv. Dessa länder anses ju inte vara några "skurkstater". Det finns därför anledning att publicera en text jag skrev härom året. Se nedan!)
Den 8 augusti 1945 fastställde andra världskrigets segrarmakter statuterna för Nürnberg-rättegångarna. USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen enades då i London om ett antal artiklar, efter vilka krigsförbrytare på den förlorande sidan skulle dömas.
Många bedömare i USA och England kritiserade rättegången, inte minst för att den ensidigt riktade sig mot förlorarna och att segrarna var både åklagare och domare. Några påminde om att segermakterna själva skulle ha kunnat bli anklagade för mycket av det som mängder av tyskar och japaner skulle komma att hängas för.
URSKILLNINGSLÖSA ANGREPP PÅ CIVILA
En annan artikel i Nürnbergstatuterna stadgas att våld, övergrepp och urskillningslösa angrepp på civila var en krigsförbrytelse. Två dagar innan Londonuppgörelsen, alltså den 6 augusti 1945, fällde amerikanerna atombomben över Hiroshima. Visserligen kallade president Truman staden för en militärbas, men i dag vet alla att han ljög och att uppåt ca 70 000 civila ögonblickligen dödades -- och många skulle fortsätta att dö åratal efter kriget.
Dagen efter uppgörelsen om att masslakt på civila var en ohygglig krigsförbrytelse fick den en närmast ironisk hederssalut genom atombombsanfallet på Nagasaki den 9 augusti 1945.
ANFALLSKRIG
Nürnbergstatuterna fastslog, att anfallskrig var den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom det leder till alla andra brott under det påföljande kriget. Just den 8 augusti 1945, då segrarmakterna enades i London om att förlorarna skulle dömas för bland annat anfallskrig, gick Sovjetunionen till anfall mot Japan. Det skedde med de allierades samtycke, även om USA hade blivit alltmer kallsinnig till Sovjets inblandning i Asien, dock inte av några etiska skäl utan rent maktpolitiska. Sovjetunionen bröt därmed den icke-angreppspakt man hade ingått med Japan. Som belöning för detta sena inhopp genom anfallskrig fick Sovjetunionen de japanska Kurilerna och södra delen av ön Sachalin. Brott inte bara tolereras utan lönar sig --för segrare.
Vem har hört talas om att ryssar, amerikaner, britter eller fransmän dömdes för krigsför-brytelser under och efter andra världskriget? Antingen begick de aldrig krigsförbrytelser eller......
Den 8 augusti 1945 fastställde andra världskrigets segrarmakter statuterna för Nürnberg-rättegångarna. USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen enades då i London om ett antal artiklar, efter vilka krigsförbrytare på den förlorande sidan skulle dömas.
Många bedömare i USA och England kritiserade rättegången, inte minst för att den ensidigt riktade sig mot förlorarna och att segrarna var både åklagare och domare. Några påminde om att segermakterna själva skulle ha kunnat bli anklagade för mycket av det som mängder av tyskar och japaner skulle komma att hängas för.
URSKILLNINGSLÖSA ANGREPP PÅ CIVILA
En annan artikel i Nürnbergstatuterna stadgas att våld, övergrepp och urskillningslösa angrepp på civila var en krigsförbrytelse. Två dagar innan Londonuppgörelsen, alltså den 6 augusti 1945, fällde amerikanerna atombomben över Hiroshima. Visserligen kallade president Truman staden för en militärbas, men i dag vet alla att han ljög och att uppåt ca 70 000 civila ögonblickligen dödades -- och många skulle fortsätta att dö åratal efter kriget.
Dagen efter uppgörelsen om att masslakt på civila var en ohygglig krigsförbrytelse fick den en närmast ironisk hederssalut genom atombombsanfallet på Nagasaki den 9 augusti 1945.
ANFALLSKRIG
Nürnbergstatuterna fastslog, att anfallskrig var den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom det leder till alla andra brott under det påföljande kriget. Just den 8 augusti 1945, då segrarmakterna enades i London om att förlorarna skulle dömas för bland annat anfallskrig, gick Sovjetunionen till anfall mot Japan. Det skedde med de allierades samtycke, även om USA hade blivit alltmer kallsinnig till Sovjets inblandning i Asien, dock inte av några etiska skäl utan rent maktpolitiska. Sovjetunionen bröt därmed den icke-angreppspakt man hade ingått med Japan. Som belöning för detta sena inhopp genom anfallskrig fick Sovjetunionen de japanska Kurilerna och södra delen av ön Sachalin. Brott inte bara tolereras utan lönar sig --för segrare.
Vem har hört talas om att ryssar, amerikaner, britter eller fransmän dömdes för krigsför-brytelser under och efter andra världskriget? Antingen begick de aldrig krigsförbrytelser eller......
lördag, juli 9
Radio Tuff 1293 i korthet
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF tar inte heller i år sommarlov. Den 1293:e sändningen hörs på 91,4 MHz från söndag 3 juli kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till den 17 juli men kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till två solidariska skolor, en indisk partner, en fredsorganisation, en fd ärkebiskop, en konstnär, en radiokanal, en hjälpsam ung man och till några av dem som försvarar Ship to Gaza.
En krönika med rubriken ”Sanningen, ett av krigets typiska offer” innehåller bland annat propagandans obevisade beskyllningar.
Hampus Eckerman rapporterar om Grekland, Gaza, Israel, CIA, Obama och USA:s väldiga krigskostnader.
Åke Sandin kommer med ett inlägg med rubriken ”Konstig kritik av Ship to Gaza”, varvid bland andra Thomas Bodström citeras.
”Vad gör vi sommaren kamrater?” är en bra fråga och Elisabet Hermodsson sjunger sin låt med samma namn.
(Många texter från Radio Tuff finns i denna blogg. Se nedan)
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till två solidariska skolor, en indisk partner, en fredsorganisation, en fd ärkebiskop, en konstnär, en radiokanal, en hjälpsam ung man och till några av dem som försvarar Ship to Gaza.
En krönika med rubriken ”Sanningen, ett av krigets typiska offer” innehåller bland annat propagandans obevisade beskyllningar.
Hampus Eckerman rapporterar om Grekland, Gaza, Israel, CIA, Obama och USA:s väldiga krigskostnader.
Åke Sandin kommer med ett inlägg med rubriken ”Konstig kritik av Ship to Gaza”, varvid bland andra Thomas Bodström citeras.
”Vad gör vi sommaren kamrater?” är en bra fråga och Elisabet Hermodsson sjunger sin låt med samma namn.
(Många texter från Radio Tuff finns i denna blogg. Se nedan)
torsdag, juli 7
Fyra röster om Ship to Gaza
I Radio Tuff nr 1293 (3-17 juli) på www.tyresoradion.se finns en krönika (se nedan) med rubriken ”Konstig kritik av Ship to Gaza”. Sedan dess har det blivit ännu konstigare, när nu Grekland förbjuder fartyg med destination Gaza att lämna grekiska hamnar. Därför citerar jag här fyra röster i ämnet:
1. PIERRE SCHORI: ”STOR SKANDAL!”
(I Sveriges Radios program ”Uddén i P1” 4 juli deltog också Pierre Schori, diplomat, politiker och f d FN-ambassadör. På tal om all propaganda mot Ship to Gaza sa han bland annat):
För det första vill jag säga att hela situationen i Gaza är en världspolitisk skandal, ett stort blödande sår, tala om hyckleri! Här håller man människor instängda och även de 'lyckiga’ palestinierna på Västbanken.
Jag har en kompis som besökte ett sjukhus som drivs av belgiska läkare, där traumatiserade barn till hör de ’lyckliga’ palestinierna på Västbanken behandlas och när man frågade dom vad dom vill bli och hur dom ser på sin framtid, så ville 40 procent bli självmordsbombare, därför dom såg ingen framtid och dom upplevde förödmjukelser och dom har upplevt hur släktingar har fängslats olagligt och har dödats och så vidare. Så ’lyckan’ är inte total och i Gaza är den stora olyckan.
Ship to Gaza är ett försök från medborgare att visa att dom gör nånting när inte regeringarna och FN gör nånting. I stället pågår en så kallad fredsprocess i årtionden och det händer ingenting annat än att Israel bygger mer och mer olagliga bosättningar på palestinsk mark. Tacka katten för att någon vill göra någonting och jag tycker vi ska hylla dom som försöker göra nånting.
De civila obeväpnade utsätter fartygen för inspektion, internationell inspektion. Det som nu har skett är också en skandal, därför man använder precis dom metoder som man använde mot judar efter andra världskriget, när dom försökte komma till Palestina, då den brittiska kolonialmakten stoppade fartygen också i franska hamnar genom att tala om att de inte var sjösäkra.
Jag har en bok här som handlar om just den första stora expedtionen av 800 judiska kvinnor, som kom från koncentrationslägrena och dom kom till Trelleborg och där sattes en båt i gång som skulle gå till Ship to Haifa. Hela vägen stoppades dom av hamnmyndigheter som hade direktiv från England att säga att det var ett sjöovärdigt fartyg. När dom väl kom fram bordades dom av beväpnade kommandosoldater, som sköt och sårade dom som bara ville komma fram till sitt land.
Det är precis samma sak som händer nu med Ship to Gaza och med Gazaborna och det här en stor, stor skandal. Jag hoppas, att Sveriges regering påtalar det olagliga i detta, det förkastliga i detta och att man i september bifaller palestiniernas egen önskan om en stat, när det kommer till omröstning i FN:s generalförsamling.
(Pierre Schori i Sveriges Radio den 4 juli )
------------------------------------------
2. MIKAEL LÖFGREN: ”ISRAELISK KRIGSPROPAGANDA”
(På Aftonbladets kultursida den 3 juli skrev Mikael Löfgren bland annat):
Mare nostrum, vårt hav, kallade romarna Medelhavet. Har staten Israel liknande anspråk? Den grekiske säkerhetsministerns beslut att förbjuda alla fartyg med destination Gaza att lämna grekisk hamn, samt att övervaka hela östra Medelhavet på jakt efter sådana fartyg, måste tolkas som att den israeliska regeringen nu lyckats ’outsourca’ en del av ansvaret för sin blockadpolitik till Grekland och därmed till Europeiska unionen.
Skulle det visa sig att Europas regeringar och EU var införstådda med och stöder det grekiska beslutet, sätts det internationella samfundets dubbelmoral visavi Gaza och det palestinska folket i blixtbelysning: Man kritiserar blockaden i ord men bidrar i handling eller brist på handling till att upprätthålla den.
Oavsett vilka medel som användes för att tvinga den hårt pressade och skuldtyngda grekiska regeringen till denna förödmjukande eftergift, lär protesterna mot förvandlingen av östra Medelhavet till den israeliska blockadpolitikens territorialvatten inte tystna i första taget. Beslutet är också en krigsförklaring mot hela det globala civilsamhälle som i fredlig handling vill bistå och visa sin solidaritet med den i Gaza instängda befolkningen.
Åtgärden är i linje med det budskap som den israeliska regeringen och dess megafoner trumpetat ut över världen de senaste veckorna. Det är ett budskap som alltmer antagit den kusliga och igenkännbara formen av krigspropaganda. Omvärlden målas i svartvitt, mänskligheten delas in i vänner och fiender. De sistnämnda karikeras som terrorister och antisemiter. Budskapet är förfärande förenklat och brutalt: alla som är kritiska till den israeliska blockad- och ockupationspolitiken strävar innerst inne efter staten Israels utplåning och det judiska folkets förintelse.
Krigspropagandans effektivaste vapen är demonisering. Motståndarlägret ska i möjligaste mån avhumaniseras, berövas mänskliga egenskaper, tankeförmåga och goda avsikter. Kan ”fienden” framställas som en ansiktslös massa onda extremister ökar acceptansen för den egna våldsanvändningen.
Åtminstone enligt den allt desperatare israeliska regimens hypotes. Den har utprovats under decennier av ockupationspolitik. Ingen kan neka till att den varit framgångsrik. Hela världen känner till den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit – men hur många känner namnet på en enda av de tusentals palestinier som är politiska fångar i israeliska fängelser.
(Mikael Löfgren i AB 3 juli 2011)
------------------------------
3. Jan Guillou: ”BETEENDET ÄR ETT TECKEN PÅ DESPERATION”
(Jan Guillou på en helsida i Aftonbladet den 3 juli):
I förra årets Ship to Gaza-aktion dödades nio turkiska aktivister av israelisk militär i samband med bordningen av fartyget Mavi Marmara. Snart avseglar förhoppningsvis den andra frihetsflottan Ship to Gaza och den svenska Israellobbyn skriker ut sitt hat i högan sky. Det är på sätt och vis ett gott tecken, för det visar att Israel tillmäter blockadbrytarna stor betydelse.
Ship to Gaza påverkar opinionen och undergräver Israels förtryck gentemot den palestinska befolkningen. Aktionen är dessutom helt fredlig och genomförs med icke-våld.
Detta är alldeles utmärkt och just därför uppstår raseri och besinningslöshet bland alla Israels notoriska advokater. Deras argumentation följer tre huvudargument:
Aktionen är antisemitisk. Fredsaktivisterna består enligt Folkpartiets utrikespolitiske talesman Fredrik Malm av ”islamister, antisemiter och våldsamma vänsterextremister”.
Aktivisterna borde ägna sig åt viktigare saker, som frihetskampen i Libyen, Syrien och Jemen, där regimerna är betydligt värre än den israeliska.
Gaza är inte i behov av någon hjälp, Israel pysslar om Gazas 1,6 miljoner palestinska befolkning föredömligt.
Den sista argumentationen är den mest komiskt groteska. Svenska Dagbladets ledarsida redogör indignerat för hur ”två lyxhotell” är på väg att öppna i Gaza och att ”Israel släppt igenom det mesta, utom cement och annat byggnadsmaterial som man menar att Hamas kan använda för bunkrar och bomber” (29 juni).
Det ter sig gåtfullt hur man kan bygga ”lyxhotell” utan byggnadsmaterial, och mysteriöst vilka tänkta gäster som skulle ta in på ”lyxhotell” i just Gaza. Man kan också fråga sig hur cement kan förvandlas till bomber.
Under sitt krig mot Gaza 2008-09, ”Operation gjutet bly”, bombade israelerna ut 18 skolor, 1 200 bostäder och flera sjukhus och FN-byggnader. Och har sedan dess hållit strikta restriktioner mot införsel av byggnadsmaterial och medicin.
Sådant som Ship to Gaza skall försöka leverera.
(Jan Guillou)
------------------------------------------
4. ANDERS LINDBERG: ”BILDT SVIKER SIN UPPGIFT”
(På Afonbladets ledaresida den 5 juli skriver Anders Lindberg):
Den grekiska regeringen förvägrar just nu skeppen i Ship to Gaza att lämna Grekland och färdas ut till internationellt vatten. De kvarhålls mot sin vilja. De har en påhittad juridisk förklaring om att de vill värna resenärernas säkerhet. Men det verkliga skälet är naturligtvis israeliska påtryckningar.
Även den så kallade kvartetten, FN, EU, Ryssland och USA, uppmanade i ett uttalande 2 juli alla stater att använda sitt inflytande för att hindra Ship to Gaza att nå fram.
Någonting riktigt obehagligt verkar hålla på att hända med våra grundläggande rättigheter. Rätten att bilda opinion för vad man vill är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle.
Påhittade byråkratiska och juridiska hinder mot politisk aktivitet är vi vana att se från Vitryssland eller Zimbabwe. Inte från ett av EU:s medlemsstater. Dessutom med en socialdemokratisk regering. Det är fruktansvärt pinsamt.
Politiker i Grekland eller andra stater kan naturligtvis tycka att Ship to Gaza har fel. Att de borde låta bli att resa. Det är en debatt de i så fall får ta. De är fria att bilda opinion för detta. Men när de använder statliga tvångsmedel för att fysiskt hindra Ship to Gaza har de gått för långt. Då blir de själva en del av den israeliska blockaden av Gaza.
Ombord på Ship to Gaza samlas många nationaliteter. Däribland ett ansenligt antal svenskar. Det är deras demokratiska rättigheter den grekiska staten nu kränker. Peter Hultqvist (S), ordförande i Försvarsutskottet, har frågat utrikesminister Carl Bildt (M) vad han tänker göra åt saken. Ingenting, verkar svaret vara. Än så länge har Bildt varit tyst. Trots att det faktiskt är ett av utrikesministerns viktigaste uppgifter att hjälpa svenskar utomlands.
På andra sidan Medelhavet pågår den arabiska våren. En ny generation kämpar för att vinna precis de demokratiska rättigheter den grekiska regeringen nu kränker.
Det kanske skulle behövas en grekisk vår också.
(Anders Lindberg i AB 5 juli)
1. PIERRE SCHORI: ”STOR SKANDAL!”
(I Sveriges Radios program ”Uddén i P1” 4 juli deltog också Pierre Schori, diplomat, politiker och f d FN-ambassadör. På tal om all propaganda mot Ship to Gaza sa han bland annat):
För det första vill jag säga att hela situationen i Gaza är en världspolitisk skandal, ett stort blödande sår, tala om hyckleri! Här håller man människor instängda och även de 'lyckiga’ palestinierna på Västbanken.
Jag har en kompis som besökte ett sjukhus som drivs av belgiska läkare, där traumatiserade barn till hör de ’lyckliga’ palestinierna på Västbanken behandlas och när man frågade dom vad dom vill bli och hur dom ser på sin framtid, så ville 40 procent bli självmordsbombare, därför dom såg ingen framtid och dom upplevde förödmjukelser och dom har upplevt hur släktingar har fängslats olagligt och har dödats och så vidare. Så ’lyckan’ är inte total och i Gaza är den stora olyckan.
Ship to Gaza är ett försök från medborgare att visa att dom gör nånting när inte regeringarna och FN gör nånting. I stället pågår en så kallad fredsprocess i årtionden och det händer ingenting annat än att Israel bygger mer och mer olagliga bosättningar på palestinsk mark. Tacka katten för att någon vill göra någonting och jag tycker vi ska hylla dom som försöker göra nånting.
De civila obeväpnade utsätter fartygen för inspektion, internationell inspektion. Det som nu har skett är också en skandal, därför man använder precis dom metoder som man använde mot judar efter andra världskriget, när dom försökte komma till Palestina, då den brittiska kolonialmakten stoppade fartygen också i franska hamnar genom att tala om att de inte var sjösäkra.
Jag har en bok här som handlar om just den första stora expedtionen av 800 judiska kvinnor, som kom från koncentrationslägrena och dom kom till Trelleborg och där sattes en båt i gång som skulle gå till Ship to Haifa. Hela vägen stoppades dom av hamnmyndigheter som hade direktiv från England att säga att det var ett sjöovärdigt fartyg. När dom väl kom fram bordades dom av beväpnade kommandosoldater, som sköt och sårade dom som bara ville komma fram till sitt land.
Det är precis samma sak som händer nu med Ship to Gaza och med Gazaborna och det här en stor, stor skandal. Jag hoppas, att Sveriges regering påtalar det olagliga i detta, det förkastliga i detta och att man i september bifaller palestiniernas egen önskan om en stat, när det kommer till omröstning i FN:s generalförsamling.
(Pierre Schori i Sveriges Radio den 4 juli )
------------------------------------------
2. MIKAEL LÖFGREN: ”ISRAELISK KRIGSPROPAGANDA”
(På Aftonbladets kultursida den 3 juli skrev Mikael Löfgren bland annat):
Mare nostrum, vårt hav, kallade romarna Medelhavet. Har staten Israel liknande anspråk? Den grekiske säkerhetsministerns beslut att förbjuda alla fartyg med destination Gaza att lämna grekisk hamn, samt att övervaka hela östra Medelhavet på jakt efter sådana fartyg, måste tolkas som att den israeliska regeringen nu lyckats ’outsourca’ en del av ansvaret för sin blockadpolitik till Grekland och därmed till Europeiska unionen.
Skulle det visa sig att Europas regeringar och EU var införstådda med och stöder det grekiska beslutet, sätts det internationella samfundets dubbelmoral visavi Gaza och det palestinska folket i blixtbelysning: Man kritiserar blockaden i ord men bidrar i handling eller brist på handling till att upprätthålla den.
Oavsett vilka medel som användes för att tvinga den hårt pressade och skuldtyngda grekiska regeringen till denna förödmjukande eftergift, lär protesterna mot förvandlingen av östra Medelhavet till den israeliska blockadpolitikens territorialvatten inte tystna i första taget. Beslutet är också en krigsförklaring mot hela det globala civilsamhälle som i fredlig handling vill bistå och visa sin solidaritet med den i Gaza instängda befolkningen.
Åtgärden är i linje med det budskap som den israeliska regeringen och dess megafoner trumpetat ut över världen de senaste veckorna. Det är ett budskap som alltmer antagit den kusliga och igenkännbara formen av krigspropaganda. Omvärlden målas i svartvitt, mänskligheten delas in i vänner och fiender. De sistnämnda karikeras som terrorister och antisemiter. Budskapet är förfärande förenklat och brutalt: alla som är kritiska till den israeliska blockad- och ockupationspolitiken strävar innerst inne efter staten Israels utplåning och det judiska folkets förintelse.
Krigspropagandans effektivaste vapen är demonisering. Motståndarlägret ska i möjligaste mån avhumaniseras, berövas mänskliga egenskaper, tankeförmåga och goda avsikter. Kan ”fienden” framställas som en ansiktslös massa onda extremister ökar acceptansen för den egna våldsanvändningen.
Åtminstone enligt den allt desperatare israeliska regimens hypotes. Den har utprovats under decennier av ockupationspolitik. Ingen kan neka till att den varit framgångsrik. Hela världen känner till den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit – men hur många känner namnet på en enda av de tusentals palestinier som är politiska fångar i israeliska fängelser.
(Mikael Löfgren i AB 3 juli 2011)
------------------------------
3. Jan Guillou: ”BETEENDET ÄR ETT TECKEN PÅ DESPERATION”
(Jan Guillou på en helsida i Aftonbladet den 3 juli):
I förra årets Ship to Gaza-aktion dödades nio turkiska aktivister av israelisk militär i samband med bordningen av fartyget Mavi Marmara. Snart avseglar förhoppningsvis den andra frihetsflottan Ship to Gaza och den svenska Israellobbyn skriker ut sitt hat i högan sky. Det är på sätt och vis ett gott tecken, för det visar att Israel tillmäter blockadbrytarna stor betydelse.
Ship to Gaza påverkar opinionen och undergräver Israels förtryck gentemot den palestinska befolkningen. Aktionen är dessutom helt fredlig och genomförs med icke-våld.
Detta är alldeles utmärkt och just därför uppstår raseri och besinningslöshet bland alla Israels notoriska advokater. Deras argumentation följer tre huvudargument:
Aktionen är antisemitisk. Fredsaktivisterna består enligt Folkpartiets utrikespolitiske talesman Fredrik Malm av ”islamister, antisemiter och våldsamma vänsterextremister”.
Aktivisterna borde ägna sig åt viktigare saker, som frihetskampen i Libyen, Syrien och Jemen, där regimerna är betydligt värre än den israeliska.
Gaza är inte i behov av någon hjälp, Israel pysslar om Gazas 1,6 miljoner palestinska befolkning föredömligt.
Den sista argumentationen är den mest komiskt groteska. Svenska Dagbladets ledarsida redogör indignerat för hur ”två lyxhotell” är på väg att öppna i Gaza och att ”Israel släppt igenom det mesta, utom cement och annat byggnadsmaterial som man menar att Hamas kan använda för bunkrar och bomber” (29 juni).
Det ter sig gåtfullt hur man kan bygga ”lyxhotell” utan byggnadsmaterial, och mysteriöst vilka tänkta gäster som skulle ta in på ”lyxhotell” i just Gaza. Man kan också fråga sig hur cement kan förvandlas till bomber.
Under sitt krig mot Gaza 2008-09, ”Operation gjutet bly”, bombade israelerna ut 18 skolor, 1 200 bostäder och flera sjukhus och FN-byggnader. Och har sedan dess hållit strikta restriktioner mot införsel av byggnadsmaterial och medicin.
Sådant som Ship to Gaza skall försöka leverera.
(Jan Guillou)
------------------------------------------
4. ANDERS LINDBERG: ”BILDT SVIKER SIN UPPGIFT”
(På Afonbladets ledaresida den 5 juli skriver Anders Lindberg):
Den grekiska regeringen förvägrar just nu skeppen i Ship to Gaza att lämna Grekland och färdas ut till internationellt vatten. De kvarhålls mot sin vilja. De har en påhittad juridisk förklaring om att de vill värna resenärernas säkerhet. Men det verkliga skälet är naturligtvis israeliska påtryckningar.
Även den så kallade kvartetten, FN, EU, Ryssland och USA, uppmanade i ett uttalande 2 juli alla stater att använda sitt inflytande för att hindra Ship to Gaza att nå fram.
Någonting riktigt obehagligt verkar hålla på att hända med våra grundläggande rättigheter. Rätten att bilda opinion för vad man vill är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle.
Påhittade byråkratiska och juridiska hinder mot politisk aktivitet är vi vana att se från Vitryssland eller Zimbabwe. Inte från ett av EU:s medlemsstater. Dessutom med en socialdemokratisk regering. Det är fruktansvärt pinsamt.
Politiker i Grekland eller andra stater kan naturligtvis tycka att Ship to Gaza har fel. Att de borde låta bli att resa. Det är en debatt de i så fall får ta. De är fria att bilda opinion för detta. Men när de använder statliga tvångsmedel för att fysiskt hindra Ship to Gaza har de gått för långt. Då blir de själva en del av den israeliska blockaden av Gaza.
Ombord på Ship to Gaza samlas många nationaliteter. Däribland ett ansenligt antal svenskar. Det är deras demokratiska rättigheter den grekiska staten nu kränker. Peter Hultqvist (S), ordförande i Försvarsutskottet, har frågat utrikesminister Carl Bildt (M) vad han tänker göra åt saken. Ingenting, verkar svaret vara. Än så länge har Bildt varit tyst. Trots att det faktiskt är ett av utrikesministerns viktigaste uppgifter att hjälpa svenskar utomlands.
På andra sidan Medelhavet pågår den arabiska våren. En ny generation kämpar för att vinna precis de demokratiska rättigheter den grekiska regeringen nu kränker.
Det kanske skulle behövas en grekisk vår också.
(Anders Lindberg i AB 5 juli)
måndag, juli 4
Hannelore Kohl och andra tyska våldtäktsoffer
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1292) juni 2011 gavs en av ”rosorna” till den tyska TV-kanalen ZDF, som (15/6) hade en intervju med historikern Heribert Schwan, som skrivit en biografi över Hannelore Kohl (1933-2001), gift med förre förbundskanslern Helmut Kohl. Schwan berättar om hur Hannelore som tolvårig tös flera gånger blev brutalt våldtagen av de hyllade segrarmakternas soldater, ett öde hon hade gemensamt med miljontals andra tyska flickor och kvinnor. Tragiskt många av dem dödades vid våldtäkterna eller blev så skändade att de valde att begå självmord. Kanske var det barndomstraumat som orsakade de smärtor och den så kallade ljusallergi Hannelore led av på gamla dar och som bidrog till hennes självmord 2001.
Nu rapporteras om att Schwan i tysk debatt kritiserats gör att ha avslöjat för mycket och på något sätt missbrukat Hannelore Kohls förtroende. Men hennes öde som flicka har tidigare skildrats, bland annat av den brittiske historikern Antony Beevor. Här kommer en krönika från Radio Tuff sommaren 2002:
SEGRARNAS VÅLDTÄKTER I BRITTISK BOK
I en artikel i The Observer från den 23 juni 2002 skriver Kate Connolly om en ny bok av engelsmannen Antony Beevor. Dess titel är "Berlin: The Downfall 1945", ungefär "Berlin: undergången 1945".
Den handlar om de gruppvåldtäkter som Röda armén 1945-1949 begick mot två miljoner tyska kvinnor, från barn till åldriga gummor. Bland offren fanns till exempel Hannelore Kohl, sedermera maka till förbundskansler Helmut Kohl. Hon våldtogs vid 12 års ålder tillsammans med sin mor, när de inte hann med ett tåg till Dresden.
Beevor skriver om alla dessa kvinnors trauma, om hur många begick självmord medan andra dödades i samband med våldtäkterna. 10 000 av de cirka hundratusen våldtagna berlinskorna beräknas ha dött, alltså tio procent. Andelen döda bland den dryga miljonen kvinnliga offer i Ostpreussen, Pommern och Schlesien tros vara ännu högre.
Enligt vissa rapporter blev nittio procent av Berlins kvinnor smittade med könssjukdomar.
De flesta som blev med barn av dessa våldtagna tyska kvinnor gjorde abort. Av dem som födde adopterade många bort sitt "Russenkind", ryssbarn. Den vänsteraktiva Helke Sander som 1992 gjorde en studie om våldtagna tyska kvinnor skrev:
"Det finns kvinnor som aldrig har kunnat tala om det och vilkas makar förbjöd det. Där är deras barn som för första gången upptäcker att de är produkten av en våldtäkt och det finns de som förgäves letar efter sina fäder"
I sin recension påpekar Kate Connolly, att många tyska kvinnor, boende i England, har hört av sig till författaren av den här boken, som betecknas som en bestseller. De berättar, att de aldrig vågat berätta om sina grymma öden, bland annat därför att ingen skulle ha trott dem eller att de skulle ha avfärdats som självömkande.
Det där stämmer med mina egna erfarenheter, när jag intervjuat tyskfödda Tyresökvinnor. Min granne Eva Onegård, som vid 15-årsåldern hade ett års helvete i Hinterpommern, sa bland annat:
"Jag såg min mamma våldtas och hon såg mig våldtas….Man hade inget värde, och man återfick heller inte något värde, eftersom det är ingen som pratar om oss heller"
Erika Alpsten berättade på Tyresöradion hur hon som tioåring i Sassnitz lekt hemma hos en jämnårig flicka. Ett par soldater trängde sig in och hotade att skjuta barnen och så våldtog de mamman inför barnen. Mamman blev mentalsjuk på kuppen.
Edeltraut Lindkvist från Vendelsö berättade om helvetet i Ostpreussen 1945, hur en nioåring blev våldtagen och hur en ung flicka kom tillbaka efter en våldtäktsnatt alldeles sönderslagen och sedan gick ut i snön för att dö.
Landstingspolitikern och Trollbäckenbon Sunhild Dietrich-Larsson berättade på http://www.tyresoradion.se/ hur hennes modiga tyska mamma tyckte det var värst när unga ryska soldater, inte äldre än hennes egen son, våldtog henne. Pappan ville att de skulle begå självmord men det gick inte familjen med på.
Om massvisa självmord, som våldtagna tyska kvinnor begick, har jag berättat, exempelvis när jag skildrade staden Demmins öde vid krigsslutet. Staden har faktiskt varit svensk för den ligger bara 6-7 mil från Stralsund och Rostock i norra Tyskland, i tidigare svenska Pommern alltså. Ett tusental kvinnor, som våldtagits, begick där självmord, ibland tillsammans med sina barn.
Rubriken på Kate Conollys recension i The Observer är GERMAN RAPE VICTIMS FIND A VOICE AT LAST (Tyska våldtäktsoffer har äntligen fått en röst) Det är med förlov sagt lite överdrivet. Det är verkligen inte bara Tyresöradion som skildrat det här. Den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred Maurice de Zayas har i 25 år skrivit böcker om segrarnas många krigsförbrytelser. Om ryssarna i Tyskland under efterkrigsåren finns bland annat Stanford-professorn Norman Naimarks bok från 1995: THE RUSSIANS IN GERMANY.
Han berättar bland annat om hur kommunistiska kvinnoföreningar vände sig till den sovjetiska ockupationsmakten och klagade över att deras medlemmar inte vågade gå på partimöten kvällstid på grund av risken för att bli våldtagna. Och många tyska böcker finns numera i samma ämne. Men sådana här böcker uppmärksammas aldrig i stora svenska medier.
Problemet är att vi från Hollywood till Moskva är så indoktrinerade med att tyskarna alltid var grymma bödlar och aldrig offer och segrarna alltid ädla befriare eller ömkansvärda offer. Det gör att sådana här böcker och skildringar inte har passat in i vår bekvämt svart-vita bild av historien.
Att jag själv ibland lyft fram en motbild beror på min övertygelse att de gängse ensidiga skildringarna av krigen får dessa att framstå som bra och rättfärdiga. Så länge vi tystar ner förlorarnas alla lidanden kommer krigen att fortsätta för de verkar ju då så välmotiverade.
Det finns ett annat problem med en bok av den här typen. Det är att den är skriven av en engelsman och handlar om ryssars många övergrepp. För även de västallierade begick grymheter, och då tänker jag inte bara på terrorbombningarna, de värsta i historien. Vid krigsslutet påstods till exempel 6000 tyska kvinnor ha blivit våldtagna enbart i Stuttgart. Amerikanerna anklagades och lät göra en undersökning. Den bekräftade att många tusen kvinnor i staden hade blivit offer men man skyllde på fransmännen.
Det amerikanska kommandot sände ut föreskrifter om att USA-soldaterna i Frankrike skulle iaktta bättre manstukt, därför att många fransmän ansåg att de amerikanska befriarna uppförde sig mycket sämre, inte minst mot kvinnor, än de tidigare tyska ockupanterna.
1995 besökte Hampus Eckerman och jag de tyska byarna Eberstetten och Lippach. Där hade amerikanerna inte bara misshandlat och dödat ett 30-tal tyska krigsfångar utan också passat på att våldta ett 20-tal kvinnor. Exemplen kan mångfaldigas.
Att också nämna segrarnas förbrytelser innebär nu inte att man vill förringa förlorarnas. Eller som Norbert Buske, teologie doktor och författare av en liten bok om kvinnors hemska öde i den lilla tyska staden Demmin, slår fast:
"Skuld och elände låter sig inte kvittas mot varandra, för övergreppen adderar sig, de hopar sig…..Den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga, har inte förstått så mycket av krigets egentliga elände"
----------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff 2002-07-21
Nu rapporteras om att Schwan i tysk debatt kritiserats gör att ha avslöjat för mycket och på något sätt missbrukat Hannelore Kohls förtroende. Men hennes öde som flicka har tidigare skildrats, bland annat av den brittiske historikern Antony Beevor. Här kommer en krönika från Radio Tuff sommaren 2002:
SEGRARNAS VÅLDTÄKTER I BRITTISK BOK
I en artikel i The Observer från den 23 juni 2002 skriver Kate Connolly om en ny bok av engelsmannen Antony Beevor. Dess titel är "Berlin: The Downfall 1945", ungefär "Berlin: undergången 1945".
Den handlar om de gruppvåldtäkter som Röda armén 1945-1949 begick mot två miljoner tyska kvinnor, från barn till åldriga gummor. Bland offren fanns till exempel Hannelore Kohl, sedermera maka till förbundskansler Helmut Kohl. Hon våldtogs vid 12 års ålder tillsammans med sin mor, när de inte hann med ett tåg till Dresden.
Beevor skriver om alla dessa kvinnors trauma, om hur många begick självmord medan andra dödades i samband med våldtäkterna. 10 000 av de cirka hundratusen våldtagna berlinskorna beräknas ha dött, alltså tio procent. Andelen döda bland den dryga miljonen kvinnliga offer i Ostpreussen, Pommern och Schlesien tros vara ännu högre.
Enligt vissa rapporter blev nittio procent av Berlins kvinnor smittade med könssjukdomar.
De flesta som blev med barn av dessa våldtagna tyska kvinnor gjorde abort. Av dem som födde adopterade många bort sitt "Russenkind", ryssbarn. Den vänsteraktiva Helke Sander som 1992 gjorde en studie om våldtagna tyska kvinnor skrev:
"Det finns kvinnor som aldrig har kunnat tala om det och vilkas makar förbjöd det. Där är deras barn som för första gången upptäcker att de är produkten av en våldtäkt och det finns de som förgäves letar efter sina fäder"
I sin recension påpekar Kate Connolly, att många tyska kvinnor, boende i England, har hört av sig till författaren av den här boken, som betecknas som en bestseller. De berättar, att de aldrig vågat berätta om sina grymma öden, bland annat därför att ingen skulle ha trott dem eller att de skulle ha avfärdats som självömkande.
Det där stämmer med mina egna erfarenheter, när jag intervjuat tyskfödda Tyresökvinnor. Min granne Eva Onegård, som vid 15-årsåldern hade ett års helvete i Hinterpommern, sa bland annat:
"Jag såg min mamma våldtas och hon såg mig våldtas….Man hade inget värde, och man återfick heller inte något värde, eftersom det är ingen som pratar om oss heller"
Erika Alpsten berättade på Tyresöradion hur hon som tioåring i Sassnitz lekt hemma hos en jämnårig flicka. Ett par soldater trängde sig in och hotade att skjuta barnen och så våldtog de mamman inför barnen. Mamman blev mentalsjuk på kuppen.
Edeltraut Lindkvist från Vendelsö berättade om helvetet i Ostpreussen 1945, hur en nioåring blev våldtagen och hur en ung flicka kom tillbaka efter en våldtäktsnatt alldeles sönderslagen och sedan gick ut i snön för att dö.
Landstingspolitikern och Trollbäckenbon Sunhild Dietrich-Larsson berättade på http://www.tyresoradion.se/ hur hennes modiga tyska mamma tyckte det var värst när unga ryska soldater, inte äldre än hennes egen son, våldtog henne. Pappan ville att de skulle begå självmord men det gick inte familjen med på.
Om massvisa självmord, som våldtagna tyska kvinnor begick, har jag berättat, exempelvis när jag skildrade staden Demmins öde vid krigsslutet. Staden har faktiskt varit svensk för den ligger bara 6-7 mil från Stralsund och Rostock i norra Tyskland, i tidigare svenska Pommern alltså. Ett tusental kvinnor, som våldtagits, begick där självmord, ibland tillsammans med sina barn.
Rubriken på Kate Conollys recension i The Observer är GERMAN RAPE VICTIMS FIND A VOICE AT LAST (Tyska våldtäktsoffer har äntligen fått en röst) Det är med förlov sagt lite överdrivet. Det är verkligen inte bara Tyresöradion som skildrat det här. Den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred Maurice de Zayas har i 25 år skrivit böcker om segrarnas många krigsförbrytelser. Om ryssarna i Tyskland under efterkrigsåren finns bland annat Stanford-professorn Norman Naimarks bok från 1995: THE RUSSIANS IN GERMANY.
Han berättar bland annat om hur kommunistiska kvinnoföreningar vände sig till den sovjetiska ockupationsmakten och klagade över att deras medlemmar inte vågade gå på partimöten kvällstid på grund av risken för att bli våldtagna. Och många tyska böcker finns numera i samma ämne. Men sådana här böcker uppmärksammas aldrig i stora svenska medier.
Problemet är att vi från Hollywood till Moskva är så indoktrinerade med att tyskarna alltid var grymma bödlar och aldrig offer och segrarna alltid ädla befriare eller ömkansvärda offer. Det gör att sådana här böcker och skildringar inte har passat in i vår bekvämt svart-vita bild av historien.
Att jag själv ibland lyft fram en motbild beror på min övertygelse att de gängse ensidiga skildringarna av krigen får dessa att framstå som bra och rättfärdiga. Så länge vi tystar ner förlorarnas alla lidanden kommer krigen att fortsätta för de verkar ju då så välmotiverade.
Det finns ett annat problem med en bok av den här typen. Det är att den är skriven av en engelsman och handlar om ryssars många övergrepp. För även de västallierade begick grymheter, och då tänker jag inte bara på terrorbombningarna, de värsta i historien. Vid krigsslutet påstods till exempel 6000 tyska kvinnor ha blivit våldtagna enbart i Stuttgart. Amerikanerna anklagades och lät göra en undersökning. Den bekräftade att många tusen kvinnor i staden hade blivit offer men man skyllde på fransmännen.
Det amerikanska kommandot sände ut föreskrifter om att USA-soldaterna i Frankrike skulle iaktta bättre manstukt, därför att många fransmän ansåg att de amerikanska befriarna uppförde sig mycket sämre, inte minst mot kvinnor, än de tidigare tyska ockupanterna.
1995 besökte Hampus Eckerman och jag de tyska byarna Eberstetten och Lippach. Där hade amerikanerna inte bara misshandlat och dödat ett 30-tal tyska krigsfångar utan också passat på att våldta ett 20-tal kvinnor. Exemplen kan mångfaldigas.
Att också nämna segrarnas förbrytelser innebär nu inte att man vill förringa förlorarnas. Eller som Norbert Buske, teologie doktor och författare av en liten bok om kvinnors hemska öde i den lilla tyska staden Demmin, slår fast:
"Skuld och elände låter sig inte kvittas mot varandra, för övergreppen adderar sig, de hopar sig…..Den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga, har inte förstått så mycket av krigets egentliga elände"
----------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff 2002-07-21
söndag, juli 3
Konstig kritik av Ship to Gaza
I Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) har vi i fyra decennier finansierat massor av utmärkta projekt för de fattigaste av de fattiga i Indien. Vi har dessutom då och då givit bistånd till andra länder, såsom Bolivia, Ecuador, Guatemala, Eritrea, Mauritius och forna Jugoslavien. Eftersom ingen i Tuff eller Radio Tuff får ett öre i betalning har vi kunnat skicka varje insamlad krona oavkortat till ändamålet.
Några som tror sig veta mest kommer ändå med konstiga frågor: Bror Duktig, till exempel, undrade varför vi inte hjälpte Bangla Desh i stället. Syster Trendlisa frågade varför vi aldrig har finansierat projekt i Israel, det land som i förhållande till sin folkmängd får det största biståndet av alla länder. Morbror Besserwisser tyckte att vi borde hjälpa kvinnorna i Kongo. Och Faster Svenskdotter menade att vi glömmer bort alla svenskar som har det svårt. Andra exempel att förtiga.
Visst, det finns många länder, där våra medmänniskor har det svårt. Men Tuff är en lokal förening, som inte kan ägna sig åt bistånd till alla världens missgynnade. De 15-20 miljoner kr vi har kunnat skicka till alldeles utmärkta projekt kan i ett globalt perspektiv liknas vid droppar. Men havet består av droppar. Och många kritiker vill inte själva göra ett skvatt för andra, så de måste hitta på invändningar mot oss i Tuff, som sedan 44 år jobbar vidare mot våld och för internationell solidaritet.
I diskussionen om Ship to Gaza är Bror Duktig och Syster Trendlisa i farten igen. Ledamoten av riksdagens utrikesutskott Fredrik Malm (fp) har i radions Studio Ett och i Aktuellt på TV förebrått deltagarna i Ship to Gaza att ägna sig åt Gaza i stället för åt Syrien, Bahrain och andra oroliga arabländer. Detta konstiga försök till argumentation låter trist välbekant. Ann Ighe på Aftonbladets kultursida (24/6) frågar i en rubrik ”Vad gör du för Gaza, Malm?” Hon hade dessutom kunnat fråga vad han egentligen konkret gör för Syrien och Bahrain -- mer än pratar.
I TV-debatten (27/6) med Fredrik Malm sa förre justitieministern Thomas Bodström (s) bland annat: ”Jag tycker att det är mycket märkligt om man ställer problem mot varandra. Det finns ju alltid saker som är viktigare runtom kring. Vi skulle aldrig kunna ha en diskussion i Sverige, för det finns alltid saker som bör diskuteras i andra länder. Och dom människor som nu aktiveras i Libyen och tidigare i Egypten och nu i Syrien, dom tror jag knappast är kritiska mot Ship to Gaza” Bodström menade, att olika solidaritetshandlingar inte ska ställas mot varandra och tillade: ”Det finns en fredlig aktion, det finns en olaglig blockad och då tycker jag det är mycket märkligt att man är kritisk mot den fredliga aktionen i stället för att vara kritisk mot den blockad som faktiskt FN har kritiserat, som EU och den svenska regeringen har kritiserat.”
Bodströms ord verkar sakliga och rimliga i jämförelse med Israelvännernas desperata utgjutelser och tillvitanden. Jackie Jakubowski (DN 21/6) kallar Ship to Gaza för ett ”mediejippo” och menar att deltagarna av projektet är Israelfixerade, en beteckning som blir lite ironisk av att användas just av honom. Men Jakubowski stämplar i alla fall inte deltagarna som extremister. Det gör Israels ambassadör Benny Dagan (DN 28/6), som kallar Ship to Gazas världsbild för ”extremistisk och ofattbart enögd”. Det är ändå bara en blek avbild av vad hans uppdragsgivare i Israel säger:
”Flottan är en farlig provokation som organiseras av västerländska och islamiska extremistiska element för att stödja Hamas”.
Hoppsan, men man undrar om inte Israels propaganda skjuter sig själv i foten när de därmed som ”extremistiska element” betecknar professorerna Johan Galtung, Ulf Bjereld, Jan Hjärpe och Sven-Eric Liedman, biskoparna Demund Toto, Eva Brunne och Martin Lind, förre ärkebiskopen KG Hammar, skribenterna Göran Greider, Arne Ruth och Helle Klein, politikerna Thomas Bodström och Gustaf Fridolin, folkrörelseledarna Svenska Freds’ Anna Ek och Diakonias Bo G Forsberg med flera kända och aktade personer.
Likadant var det i fjol, efter det att israeliska militärer på internationellt vatten i ”självförsvar” hade angripit Ship to Gaza och dödat nio deltagare. Bror Duktigast den gången var Moderata Ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman. Han stämplade oss, som då stödde Ship to Gaza, som "nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare".
-------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff 1293 på http://www.tyresoradion.se/
PS: Se också http://www.shiptogaza.se/Pressrum/Pressmeddelanden/följ-desmond-tutus-exempel-skriv-under-uppropet-för-gazas-folk
Några som tror sig veta mest kommer ändå med konstiga frågor: Bror Duktig, till exempel, undrade varför vi inte hjälpte Bangla Desh i stället. Syster Trendlisa frågade varför vi aldrig har finansierat projekt i Israel, det land som i förhållande till sin folkmängd får det största biståndet av alla länder. Morbror Besserwisser tyckte att vi borde hjälpa kvinnorna i Kongo. Och Faster Svenskdotter menade att vi glömmer bort alla svenskar som har det svårt. Andra exempel att förtiga.
Visst, det finns många länder, där våra medmänniskor har det svårt. Men Tuff är en lokal förening, som inte kan ägna sig åt bistånd till alla världens missgynnade. De 15-20 miljoner kr vi har kunnat skicka till alldeles utmärkta projekt kan i ett globalt perspektiv liknas vid droppar. Men havet består av droppar. Och många kritiker vill inte själva göra ett skvatt för andra, så de måste hitta på invändningar mot oss i Tuff, som sedan 44 år jobbar vidare mot våld och för internationell solidaritet.
I diskussionen om Ship to Gaza är Bror Duktig och Syster Trendlisa i farten igen. Ledamoten av riksdagens utrikesutskott Fredrik Malm (fp) har i radions Studio Ett och i Aktuellt på TV förebrått deltagarna i Ship to Gaza att ägna sig åt Gaza i stället för åt Syrien, Bahrain och andra oroliga arabländer. Detta konstiga försök till argumentation låter trist välbekant. Ann Ighe på Aftonbladets kultursida (24/6) frågar i en rubrik ”Vad gör du för Gaza, Malm?” Hon hade dessutom kunnat fråga vad han egentligen konkret gör för Syrien och Bahrain -- mer än pratar.
I TV-debatten (27/6) med Fredrik Malm sa förre justitieministern Thomas Bodström (s) bland annat: ”Jag tycker att det är mycket märkligt om man ställer problem mot varandra. Det finns ju alltid saker som är viktigare runtom kring. Vi skulle aldrig kunna ha en diskussion i Sverige, för det finns alltid saker som bör diskuteras i andra länder. Och dom människor som nu aktiveras i Libyen och tidigare i Egypten och nu i Syrien, dom tror jag knappast är kritiska mot Ship to Gaza” Bodström menade, att olika solidaritetshandlingar inte ska ställas mot varandra och tillade: ”Det finns en fredlig aktion, det finns en olaglig blockad och då tycker jag det är mycket märkligt att man är kritisk mot den fredliga aktionen i stället för att vara kritisk mot den blockad som faktiskt FN har kritiserat, som EU och den svenska regeringen har kritiserat.”
Bodströms ord verkar sakliga och rimliga i jämförelse med Israelvännernas desperata utgjutelser och tillvitanden. Jackie Jakubowski (DN 21/6) kallar Ship to Gaza för ett ”mediejippo” och menar att deltagarna av projektet är Israelfixerade, en beteckning som blir lite ironisk av att användas just av honom. Men Jakubowski stämplar i alla fall inte deltagarna som extremister. Det gör Israels ambassadör Benny Dagan (DN 28/6), som kallar Ship to Gazas världsbild för ”extremistisk och ofattbart enögd”. Det är ändå bara en blek avbild av vad hans uppdragsgivare i Israel säger:
”Flottan är en farlig provokation som organiseras av västerländska och islamiska extremistiska element för att stödja Hamas”.
Hoppsan, men man undrar om inte Israels propaganda skjuter sig själv i foten när de därmed som ”extremistiska element” betecknar professorerna Johan Galtung, Ulf Bjereld, Jan Hjärpe och Sven-Eric Liedman, biskoparna Demund Toto, Eva Brunne och Martin Lind, förre ärkebiskopen KG Hammar, skribenterna Göran Greider, Arne Ruth och Helle Klein, politikerna Thomas Bodström och Gustaf Fridolin, folkrörelseledarna Svenska Freds’ Anna Ek och Diakonias Bo G Forsberg med flera kända och aktade personer.
Likadant var det i fjol, efter det att israeliska militärer på internationellt vatten i ”självförsvar” hade angripit Ship to Gaza och dödat nio deltagare. Bror Duktigast den gången var Moderata Ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman. Han stämplade oss, som då stödde Ship to Gaza, som "nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare".
-------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff 1293 på http://www.tyresoradion.se/
PS: Se också http://www.shiptogaza.se/Pressrum/Pressmeddelanden/följ-desmond-tutus-exempel-skriv-under-uppropet-för-gazas-folk
lördag, juli 2
Radio Tuff tar inte sommarlov!
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF tar inte heller i år sommarlov. Den 1293:e (!) sändningen hörs på 91,4 MHz från söndag 3 juli kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till den 17 juli men kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till två solidariska skolor, en indisk partner, en fredsorganisation, en fd ärkebiskop, en konstnär, en radiokanal, en hjälpsam ung man och till några av dem som försvarar Ship to Gaza.
En krönika med rubriken ”Sanningen, ett av krigets typiska offer” innehåller bland annat propagandans obevisade beskyllningar.
Hampus Eckerman rapporterar om Grekland, Gaza, Israel, CIA, Obama och USA:s väldiga krigskostnader.
Åke Sandin kommer med ett inlägg med rubriken ”Konstig kritik av Ship to Gaza”, varvid bland andra Thomas Bodström citeras.
”Vad gör vi sommaren kamrater?” är en bra fråga och Elisabet Hermodsson sjunger sin låt med samma namn
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till två solidariska skolor, en indisk partner, en fredsorganisation, en fd ärkebiskop, en konstnär, en radiokanal, en hjälpsam ung man och till några av dem som försvarar Ship to Gaza.
En krönika med rubriken ”Sanningen, ett av krigets typiska offer” innehåller bland annat propagandans obevisade beskyllningar.
Hampus Eckerman rapporterar om Grekland, Gaza, Israel, CIA, Obama och USA:s väldiga krigskostnader.
Åke Sandin kommer med ett inlägg med rubriken ”Konstig kritik av Ship to Gaza”, varvid bland andra Thomas Bodström citeras.
”Vad gör vi sommaren kamrater?” är en bra fråga och Elisabet Hermodsson sjunger sin låt med samma namn
fredag, juli 1
Vad gör vi med sommaren, kamrater?
Visst är det en bra fråga nu i juli när Sverige ”stänger”. Radio Tuff hörs i alla fall hela sommaren precis som tidigare år alltsedan 1985 (Puh!). I Tuff har vi självfallet inga offentliga möten under juli, men den 6 augusti infaller ju Hiroshimadagen och då finns tuffarna i Tyresö centrum. Det finns ännu många tusen kärnvapen i vår i detta avseende galna och människoföraktande värld.
Det var länge sedan poeten Elisabet Hermodsson sjöng sina låtar om sommaren. Nu hörs hon i alla fall i Radio Tuff. Den mest kända låten ställer frågan, vad vi gör med sommaren. De första raderna lyder:
Vad gör vi med sommaren, kamrater?
Ved gör vi med sommarljusets land,
när krigets och penningens magnater
oss hotar med våldets kalla hand?
Vad gör vi med sommaren, den ljusa,
som leker med oss sin ljuva lek
och smeker en strand och vågor krusa
men glöms över orätt och allt svek?
En god gärning alla kan göra i sommar är att bli medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), som inte har några offentliga bidrag utan är helt beroende av sina medlemmar. Se gärna hemsidan http://www.tuff.fred.se/ och lyssna på Radio Tuff genom att klicka på http://www.tyresoradion.se/ . Snart kommer Radio Tuff nr 1293. De ni!
Så gör slag i den goda saken och sätt in medlemsavgiften 200 kr och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Välkommen som medlem! Du behövs.
Trevlig sommar kamrater, önskar
Åke ( ake.sandin@tyresoradion.se )
Det var länge sedan poeten Elisabet Hermodsson sjöng sina låtar om sommaren. Nu hörs hon i alla fall i Radio Tuff. Den mest kända låten ställer frågan, vad vi gör med sommaren. De första raderna lyder:
Vad gör vi med sommaren, kamrater?
Ved gör vi med sommarljusets land,
när krigets och penningens magnater
oss hotar med våldets kalla hand?
Vad gör vi med sommaren, den ljusa,
som leker med oss sin ljuva lek
och smeker en strand och vågor krusa
men glöms över orätt och allt svek?
En god gärning alla kan göra i sommar är att bli medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), som inte har några offentliga bidrag utan är helt beroende av sina medlemmar. Se gärna hemsidan http://www.tuff.fred.se/ och lyssna på Radio Tuff genom att klicka på http://www.tyresoradion.se/ . Snart kommer Radio Tuff nr 1293. De ni!
Så gör slag i den goda saken och sätt in medlemsavgiften 200 kr och 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Välkommen som medlem! Du behövs.
Trevlig sommar kamrater, önskar
Åke ( ake.sandin@tyresoradion.se )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)