Håhåjaja. Åter ylar vargarna, våra dagars själutnämnda inkvisitorer. Förra gången drevet gick mot mig för fullt var 1997. Då publicerade Expressen en helsida om mig, full av politiskt korrekta lögner. Minns hur en judisk vän ringde och berättade att han då blivit kontaktad av medietemplens häxjägare, som ville ha komprometterande upplysningar om mig. Han varnade mig: ”Akta dej, dom där är blodhundar”. Och min gamle vän Roland Schütt (1913-2005), han som skrev så ömsint om sin judiska mamma Zipa i succéboken Kådisbellan, skrädde inte orden, när han i Radio Tuff fördömde Expressen.
Trodde att tidningen Expo, som påstår sig värna om det mångkulturella, skulle uppskatta att jag på frivilligbasis radiointervjuat många hundra utomlandsfödda från 70-80 länder. Eller att de skulle gilla att jag med mitt frivilliga arbete i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) tillsammans med mina kamrater bidragit till massor av utmärkta projekt i Indien och flera andra länder med människor av mörkare hudfärg än vår.
Ack nej! Nu är det en Jonathan Leman som i Expo (nr 3/2010) ondgör sig över mig, ja han använder Joe McCarthys gamla skamgrepp guilt by association, så att också Tuff och Svenska Freds drabbas. I ingressen finns med versaler det kvasireligiösa ordet FÖRNEKELSE. Jag sägs försvara ”förintelseförnekare”, eftersom jag i Radio Tuff för några år sedan betecknade Paul Rassinier som ”modig sanningssägare”. Men hur många vet vem Rassinier var? Leman aktar sig noga att för att berätta det, för det passar ju inte alls in i hans syften.
Medger att jag har lätt att identifiera mig med Paul Rassinier, som var pacifist, socialist och historiker. Han var under den tyska ockupationen av Frankrike aktiv i en motståndsrörelse, som bland annat smugglade judar till Schweiz. Han infångades av Gestapo och fick nästan två otäcka år i koncentrationslägren Buchenwald och Dora. Kom hem fysiskt bruten men hedrades som hjälte. Det förblev han inte så länge, för när han läste grova överdrifter i sina medfångars berättelser höll han inte käft. Påpekade bland annat att det i Buchenwald inte fanns några gaskamrar för massdödande av människor, något som militärdomstolen i Nürnberg efter falska vittnesmål fastslog, vilket också kom in i historieböckerna till och med på universitetsnivå. I dag hävdar historikerna att det var en historieförfalskning.
Under åren efter kriget blev Rassinier varg i veum hemma i Frankrike, nästan lika ofta åtalad som förtalad. Men till och med Leman måste väl hålla med om att han var en modig motståndsman? Och var han inte också modig, när han vågade gå emot strömmen och berätta sina sanningar om Buchenwald?
Jag förebrås nu också för att ha berättat om att Arno Mayer i en bok påstått att källorna till studiet av Auschwitz är både sällsynta och otillförtillitliga. Dessutom påstår han att flera i Auschwitz dog av ”naturliga orsaker” än av avrättningar. Mayer är av judisk börd och har faktiskt varit professor i det mycket ansedda Princeton-universitetet. Men självfallet kan också han liksom andra historiker ha fel.
I Expo kommer också historikern Lars M Andersson till tals. Men om återgivningen av hans ord är lika selektivt vinklade som mina avstår jag från att kommentera dem tills jag vet vad han egentligen har sagt.
Jonathan Leman strör lösryckta ord ur sitt sammanhang för att tvåla till mig, när han inte lockas att felcitera mig som när han påstår att jag sagt: ”Jag förnekar inga förintelser varken tvåmiljoner tyskar som fördrevs och etniskt rensades...”. Nej jag talade om att fjorton miljoner tyskar etniskt rensades och att uppåt två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.
Min svåraste synd tycks vara att jag också berättat om massmorden på ryssar, tyskar, kineser, japaner och andra, ja också om de ca tre miljoner bengaler som 1943 dog av svält under sina brittiska kolonialherrars krig. Men om vi tror på alla människors lika värde måste detta också få gälla om alla folk som hade ett helvete under det förödande andra världskriget. I ett sådant krig kan ingen grupp ta monopol på lidandet, som den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas har påpekat.
Judarnas öde var lika förfärligt som det är välkänt. Men det förekom andra förfärliga men långt mindre kända förintelser i det krig som kostade 40-50 miljoner människor livet. Går inte krig just ut på förintelse?
---------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1277) 21/11-5/12
söndag, november 21
Kollektivskuld, kolonialism. Prisceremoni 30/11
[Monica Schelin (M) frågar ut Åke Sandin (Å)]
M: Lyssnade nyss på din krönika, Åke. Den var lite annorlunda. Är det inte jobbigt att sticka ut huvet i motvind och då och då få på käften?
Å: Som jag berättat tidigare i Radio Tuff är jag sedan länge van att få skäll från olika håll men det är klart att det känns lite kymigt. Särskilt som häxjägare också passar på att göra hela Tuff medskyldigt
M: Är det något du vill tillägga i ämnet?
Å: Jag kan nog tala länge om det här. Men låt oss ta en märklig förebråelse mot mig i Expo-artikeln, den att jag har talat om ”förintelsen av Dresden”. Men det var ju inte smågodis eller blommor som regnade ner över den stan en natt i februari 1945. Då dödades på några få timmar flera människor –många i eldstormar—än de som dog i koncentrationslägret Buchenwald under 12-13 år. Men Dresdenborna var civila tyskar och dom och även deras barn gör vi gärna medskyldiga till Hitlers brott. Inte heller ska vi ömka de många miljoner stackars ryssar som dödades under andra världskriget, för dom stämplas som stalinister.
Senare lärde vi oss också att förtiga många serbers elände, eftersom västliga medier demoniserade deras ledare Milosevic. Det här är några exempel på samma förbannade rasistiska kollektivskuld, som drabbade så många judar så grymt under det förödande andra världskriget.
M: Har dina många intervjuer med utomlandsfödda påverkat dina åsikter?
Å: Säkert, inte minst intervjuerna med massor av finländare men också av tyskar, polacker, balter och andra. När min granne Eva Onegård berättade om de övergrepp och förödmjukelser som drabbade henne som 15-åring i slutet av kriget, sa en mycket förvånad lyssnare: ”Jag visste inte att Eva var judinna.” När jag berättade att Eva var tyska blev förvåningen ännu större, så effektiv har den ensidiga mediebilden av kriget varit. När jag i en Tyresöskola frågade vilka som med atombomber hade döddat ett par hundratusen japaner i Hiroshima och Nagasaki, så svarade flera elever att det var Hitler. Ja, en av dem chansade rentav på Saddam Hussein! Att det var av oss beundrade amerikaner kunde inte barna förstå.
M: Hur har dina mångåriga förbindelser med Indien påverkat dig?
Å: Det har givit mig ett mindre västcentrerat perspektiv på historien. Nyligen berättade jag om att Churhill yttrade sig märkligt rasistiskt om indier och har gjorts medskyldig till den svält som kostade ca 3 miljoner bengaler livet 1943. Och den amerikanske historikern Mike Davis’ påstår i sin bok ”Late Victorian Holocaust” (2001), att 29 miljoner indier dog av svält i slutet av 1800-talet, inte minst på grund av sina brittiska kolonialherrars åtgärder. Den siffran är säkert starkt överdriven i likhet med många dödssiffror från andra världskriget, men många indier dog, därför att britterna skeppade hem stora mängder spannmål från sin svältande koloni.
M: Men Åke, du får ju också massor av beröm, inte minst för dina radioprogram.
Å: Ja, tack alla snälla lyssnare som hör av er. Synpunkterna läggs in i fliken ”Sagt om 91,4” i www.tyresoradion.se , min livlina.
M: Nu tänkte jag närmast på att du tillsammans med andra har utsetts till någon slags ”ickevåldshjälte” och ska få pris från Ickevåldsfonden av självaste ärkebiskopen. Hur känns det?
Å: Lika överraskande som hedrande. Och det gläder mig särskilt att det sker i Storkyrkan. Under studenttiden var jag guide i Gamla stan och hade då förmånen att få visa denna fina kyrka för turister och skolklasser från landsorten.
M: Vi får hoppas att många kommer till Storkyrkan tisdag den 30 november kl 18. Där finns inte bara ärkebiskop Wejryd utan där sjunger Mikael Wiehe, där talar Alice Bah Kuhnke och Åke och andra pristagare håller korta anföranden. Välkomna!
M: Lyssnade nyss på din krönika, Åke. Den var lite annorlunda. Är det inte jobbigt att sticka ut huvet i motvind och då och då få på käften?
Å: Som jag berättat tidigare i Radio Tuff är jag sedan länge van att få skäll från olika håll men det är klart att det känns lite kymigt. Särskilt som häxjägare också passar på att göra hela Tuff medskyldigt
M: Är det något du vill tillägga i ämnet?
Å: Jag kan nog tala länge om det här. Men låt oss ta en märklig förebråelse mot mig i Expo-artikeln, den att jag har talat om ”förintelsen av Dresden”. Men det var ju inte smågodis eller blommor som regnade ner över den stan en natt i februari 1945. Då dödades på några få timmar flera människor –många i eldstormar—än de som dog i koncentrationslägret Buchenwald under 12-13 år. Men Dresdenborna var civila tyskar och dom och även deras barn gör vi gärna medskyldiga till Hitlers brott. Inte heller ska vi ömka de många miljoner stackars ryssar som dödades under andra världskriget, för dom stämplas som stalinister.
Senare lärde vi oss också att förtiga många serbers elände, eftersom västliga medier demoniserade deras ledare Milosevic. Det här är några exempel på samma förbannade rasistiska kollektivskuld, som drabbade så många judar så grymt under det förödande andra världskriget.
M: Har dina många intervjuer med utomlandsfödda påverkat dina åsikter?
Å: Säkert, inte minst intervjuerna med massor av finländare men också av tyskar, polacker, balter och andra. När min granne Eva Onegård berättade om de övergrepp och förödmjukelser som drabbade henne som 15-åring i slutet av kriget, sa en mycket förvånad lyssnare: ”Jag visste inte att Eva var judinna.” När jag berättade att Eva var tyska blev förvåningen ännu större, så effektiv har den ensidiga mediebilden av kriget varit. När jag i en Tyresöskola frågade vilka som med atombomber hade döddat ett par hundratusen japaner i Hiroshima och Nagasaki, så svarade flera elever att det var Hitler. Ja, en av dem chansade rentav på Saddam Hussein! Att det var av oss beundrade amerikaner kunde inte barna förstå.
M: Hur har dina mångåriga förbindelser med Indien påverkat dig?
Å: Det har givit mig ett mindre västcentrerat perspektiv på historien. Nyligen berättade jag om att Churhill yttrade sig märkligt rasistiskt om indier och har gjorts medskyldig till den svält som kostade ca 3 miljoner bengaler livet 1943. Och den amerikanske historikern Mike Davis’ påstår i sin bok ”Late Victorian Holocaust” (2001), att 29 miljoner indier dog av svält i slutet av 1800-talet, inte minst på grund av sina brittiska kolonialherrars åtgärder. Den siffran är säkert starkt överdriven i likhet med många dödssiffror från andra världskriget, men många indier dog, därför att britterna skeppade hem stora mängder spannmål från sin svältande koloni.
M: Men Åke, du får ju också massor av beröm, inte minst för dina radioprogram.
Å: Ja, tack alla snälla lyssnare som hör av er. Synpunkterna läggs in i fliken ”Sagt om 91,4” i www.tyresoradion.se , min livlina.
M: Nu tänkte jag närmast på att du tillsammans med andra har utsetts till någon slags ”ickevåldshjälte” och ska få pris från Ickevåldsfonden av självaste ärkebiskopen. Hur känns det?
Å: Lika överraskande som hedrande. Och det gläder mig särskilt att det sker i Storkyrkan. Under studenttiden var jag guide i Gamla stan och hade då förmånen att få visa denna fina kyrka för turister och skolklasser från landsorten.
M: Vi får hoppas att många kommer till Storkyrkan tisdag den 30 november kl 18. Där finns inte bara ärkebiskop Wejryd utan där sjunger Mikael Wiehe, där talar Alice Bah Kuhnke och Åke och andra pristagare håller korta anföranden. Välkomna!
Radio Tuff nr 1277
Kort om Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1277) söndag 21 november kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 5 december på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Välkommen du också med dina synpunkter! Ring mig på 08-712 4463 eller e- posta på ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till tidskriften Ryska Posten, en Tyresöpräst, en fredsaktivist i Uppsala, kvinnor som framställer Tuffs julmangogram, en lokaltidning, en fredsordförande och program på Sveriges Radio.
Marianne Stieger kåserar från Malmö om det värdefulla med att slå på trummor, bland annat för fred och internationell solidaritet.
Åke Sandin försvarar sig mot en artikel i tidningen Expo, där han med lösryckta citat har hängts ut och anklagats för att stödja ”förintelseförnekare”. Hans krönika har rubriken ”Expo exponerar sin demagogi”.
Monica Schelin frågar ut Åke om hur det känns att bli attackerad i trendiga medier. Han tar bl a upp den rasistiska kollektivskulden och kolonialismens härjningar. Monica nämner ceremonin i Storkyrkan den 30 november, då ickevåldspris delas ut.
Hampus Eckermans rappa rapporter handlar om Per Nuder, Natos arméchef om Afghanistan, Obama om barnsoldater, israelisk stads främlingsfientlighet, Jimmy Åkessons sekreterare och soldater som fråntogs nagelfilar
Välkommen du också med dina synpunkter! Ring mig på 08-712 4463 eller e- posta på ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till tidskriften Ryska Posten, en Tyresöpräst, en fredsaktivist i Uppsala, kvinnor som framställer Tuffs julmangogram, en lokaltidning, en fredsordförande och program på Sveriges Radio.
Marianne Stieger kåserar från Malmö om det värdefulla med att slå på trummor, bland annat för fred och internationell solidaritet.
Åke Sandin försvarar sig mot en artikel i tidningen Expo, där han med lösryckta citat har hängts ut och anklagats för att stödja ”förintelseförnekare”. Hans krönika har rubriken ”Expo exponerar sin demagogi”.
Monica Schelin frågar ut Åke om hur det känns att bli attackerad i trendiga medier. Han tar bl a upp den rasistiska kollektivskulden och kolonialismens härjningar. Monica nämner ceremonin i Storkyrkan den 30 november, då ickevåldspris delas ut.
Hampus Eckermans rappa rapporter handlar om Per Nuder, Natos arméchef om Afghanistan, Obama om barnsoldater, israelisk stads främlingsfientlighet, Jimmy Åkessons sekreterare och soldater som fråntogs nagelfilar
lördag, november 20
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1277) 21/11-5/12 till....
....till Ryska Posten (redaktör: Stefan Lindgren) som (15/11) har följande notis om en lukrativ bransch: ”Interpol har i Kosovo avslöjat ett internationellt nätverk för illegal försäljning av njurar, uppger BBC. Medlemmarna i det brottsliga nätverket (som omfattade medborgare i Kosovo, Israel och Turkiet) smugglade människor från Moldavien, Kazakstan och Ryssland för att ta deras njurar och sälja vidare för transplantation. Brottslingarnas offer blev människor i extrem fattigdom. I Kosovo erbjöds de 14 500 euro per njure. Organen såldes vidare över hela världen för 80 000 till 100 000 euro.” I samma nummer finns också en redogörelse över de märkligt många morden på ryska agenter.
....till Tyresöprästen Siv Källstigen, som om Robert Stiegers bok ”Tysk, men inte nazist” skriver: ”Välskriven, mycket intressant och upprörande, ja en fredspredikan” Roberts bok finns att beställa av Tuff på tuffmail@spray.se och 08- 712 4463. En mycket läsvärd och fin julklapp.
....till den kristne fredsaktivisten och förre skolledaren Rolf Bergling, som e-postar från Uppsala med värmande vänliga ord om Radio Tuff och Tyresöradion. De läggs in i Fliken ”Sagt om 91,4” i www.tyresoradion.se Här en tänkvärd dikt av Rolf Bergling med titeln E F T E R A P A N:
Apan kom före,
vi kom efter.
Efter apan
kom efterapan.
Vi efterapade apan
och blev ännu klokare
Så kloka,
att vi kunde tillverka vapen
och döda varandra.
När människan utrotat sig själv,
så finns ingen efterapa
att efterapa.
Då bryter freden ut.
....till unga Malin Castenfors, som för några år sedan besökte de många Tuff-projekten i Indien och i fjol framställde ett fint mangogram i färg med teckningar gjorda av indiska barn i Tuff-skolorna. Nu håller Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl på att trycka upp dessa kort, som kan användas som julkort eller som fina julklappar. Mangogrammen har bidragit till att över 100 000 mangoträd har kunnat planteras i indiska Dharampurs hundratals utfattiga byar. Köpare kan bestämma hur många träd, 5 kr/styck, de vill bidra till. Beställs genom tuffmail@spray.se eller på 08-712 4463.
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret har en notis med rubriken ”Lärare från Tyresö besöker Indien”. Där berättas att två lärare i Tyresö skola besöker de många Tuff-projekten i Indien till julen tillsammans med en före detta elev, 17åriga Sofia Quiroga. Det sägs att de kommer att få bo i Tuff Friendship House och att de ska kolla de många Tuff-projekten.
....till Sveriges Radios P 1, som morgonen den 18 november lät Svenska Freds’ ordförande Anna Ek klokt kommentera avslöjandena om att svenska vapen via USA hamnat hos irakiska militärer. Samma morgon kunde vi höra Farshid Ardabili-Farshi från Nässjö i programmet Ring P 1. Han har erfarenheter från kriget Iran-Irak och vände sig mot det sjuåriga militära fiaskot i Irak.
....till Tyresöprästen Siv Källstigen, som om Robert Stiegers bok ”Tysk, men inte nazist” skriver: ”Välskriven, mycket intressant och upprörande, ja en fredspredikan” Roberts bok finns att beställa av Tuff på tuffmail@spray.se och 08- 712 4463. En mycket läsvärd och fin julklapp.
....till den kristne fredsaktivisten och förre skolledaren Rolf Bergling, som e-postar från Uppsala med värmande vänliga ord om Radio Tuff och Tyresöradion. De läggs in i Fliken ”Sagt om 91,4” i www.tyresoradion.se Här en tänkvärd dikt av Rolf Bergling med titeln E F T E R A P A N:
Apan kom före,
vi kom efter.
Efter apan
kom efterapan.
Vi efterapade apan
och blev ännu klokare
Så kloka,
att vi kunde tillverka vapen
och döda varandra.
När människan utrotat sig själv,
så finns ingen efterapa
att efterapa.
Då bryter freden ut.
....till unga Malin Castenfors, som för några år sedan besökte de många Tuff-projekten i Indien och i fjol framställde ett fint mangogram i färg med teckningar gjorda av indiska barn i Tuff-skolorna. Nu håller Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl på att trycka upp dessa kort, som kan användas som julkort eller som fina julklappar. Mangogrammen har bidragit till att över 100 000 mangoträd har kunnat planteras i indiska Dharampurs hundratals utfattiga byar. Köpare kan bestämma hur många träd, 5 kr/styck, de vill bidra till. Beställs genom tuffmail@spray.se eller på 08-712 4463.
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret har en notis med rubriken ”Lärare från Tyresö besöker Indien”. Där berättas att två lärare i Tyresö skola besöker de många Tuff-projekten i Indien till julen tillsammans med en före detta elev, 17åriga Sofia Quiroga. Det sägs att de kommer att få bo i Tuff Friendship House och att de ska kolla de många Tuff-projekten.
....till Sveriges Radios P 1, som morgonen den 18 november lät Svenska Freds’ ordförande Anna Ek klokt kommentera avslöjandena om att svenska vapen via USA hamnat hos irakiska militärer. Samma morgon kunde vi höra Farshid Ardabili-Farshi från Nässjö i programmet Ring P 1. Han har erfarenheter från kriget Iran-Irak och vände sig mot det sjuåriga militära fiaskot i Irak.
fredag, november 19
Marianne Stieger: Att slå på trummor
Kära lyssnare,
Att slå på trumman för något är ett talesätt vi har hört många gånger. Men nu har en skola här i Skåne gjort allvar av talesättet. På Slättängsskolan i Kristianstad får eleverna spela trumma på musiklektionerna. På frågan om trummor botar aggressioner, svarar Anna-Carin Fogelqvist, projektledare och initiativtagare: ”Det är jag helt övertygad om.” Så berättar hon vidare, hur hon efter en olycklig kärlekshistoria spelade trummor för första gången. All ilska och all frustration bara rann av henne, berättar hon vidare. Och rektorn på skolan berättar att stämningen har blivit bättre. Eleverna vill spela trummor hela iden.
Så underbart, kära lyssnare.! Tänk er en hel armé av trumspelande soldater. FN köper in hundratusentals trummor och sänder dem till Afghanistan. Alla soldater marscherar fram till talibanerna, spelande på sina trummor. Talibanerna vet inte till sig av glädje och börjar ävenledes spela på trummor. Månne alla börjar dansa av ren glädje? Och förbrödringen blir total! Men vad säger Bofors om sina sjunkande inkomster för vapen?
Själv ska jag ta mig ett ordentligt snack med polis och politiker här i Malmö. Jag ska uppmana dem att låta hela Malmö börja slå på trummor – och simsalabim vi blir av med allt våld på gatorna. Varför har ingen tänkt den tanken förut? Jag vill ändå, trots allt våld som ständigt frodas på gatorna, slå ett slag, möjligen på en trumma, för Malmö. Här är vi ju både förgyllda och klädda med diamanter. MFF har vunnit SM-guldet i fotboll och burit hem den eftertraktade bucklan – och det samma år som MFF firar sitt 200-årsjubileum. Snacka om fest på Gustav Adolfs torg förra måndagen med 20 000 åskådare! Och så har Malmös guldpojke Zlatan fått ta emot en guldboll. Men han slår förstås inte på trummor. Han slår klacksparkar, och det gör han tydligen rätt så bra, med tanke på att det är hans femte guldboll. Och som om det inte räckte, fick damerna i fotbollsklubben LDB Malmö ta emot Sydsvenskans pris Diamantbollen för sin guldplacering. Tala om en förgylld stad – trots allt. Men inte sjutton firades dessa damer med en guldfest på torget i Malmö. Det är trots allt skillnad på guld och guld – tycker tydligen det manliga fotbollsfolket.
Förgylld har Köpenhamn återigen blivit. Efter månader av saknad och tomhet har den lilla sjöjungfrun återförts till den danska huvudstaden. Platsen där hon alltid suttit på sin sten ute i vattnet vid Langelinie, bara två kilometer fån Nyhavn, har varit upptagen av en kopia i flera månader, allt medan originalet har förgyllt den danska paviljongen vid världsutställningen i Shanghai. Över fem miljoner besökare har beundrat den lilla jungfrun på andra sidan av vårt jordklot. Många, många fler miljoner har alldeles säkert läst den vackra, men ack så sorgliga sagan av Hans Christian Andersen, med vilken han har förgyllt tiden för oss sagoälskare.
I Storbritannien slås det på trumman för ett nytt kärlekspar. Efter flera hundra år får engelsmännen nu en prinsessa av ickeadlig börd. Prins William, prins Charles och prinsessan Dianas son, har förlovat sig med en kvinna av folket. Det sägs att the queen is amused. Bröllopet lär väl inte gå spårlöst förbi. Och detta i ett Storbritannien som ekonomiskt går på knäa. Folket får väl , som vanligt, betala även detta kalas, precis som vi gjorde i somras, när vår kronprinsessa gifte sig med sin son av folket.
Nu är det bara så att i Storbritannien avkrävs folket stora uppoffringar för att få finanserna att gå ihop. Detta begärs av ministrarna, av vilka arton är mångmiljonärer. Det är klart, besparingarna drabbar inte dem – i ett land med minimala bolagsskatter. Det drabbar som vanligt de svagaste i samhället. Men glans och gloria över det brittiska samhället! Devisen låter: Låt oss förgylla tillvaron på bekostnad av skattebetalarna.
Kära lyssnare, jag vill slå på trumman för egenskaper som broderskap, jämlikhet och solidaritet. Tänk på det nu inför den stundande julen. Får jag slå på trumman för TUFF:s mangogram som kommer många fattiga i Indien till del? Vet ni inte vad ni ska skänka, skänk en slant till TUFF:s projekt i Indien. Köp ett mangogram, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1277
Att slå på trumman för något är ett talesätt vi har hört många gånger. Men nu har en skola här i Skåne gjort allvar av talesättet. På Slättängsskolan i Kristianstad får eleverna spela trumma på musiklektionerna. På frågan om trummor botar aggressioner, svarar Anna-Carin Fogelqvist, projektledare och initiativtagare: ”Det är jag helt övertygad om.” Så berättar hon vidare, hur hon efter en olycklig kärlekshistoria spelade trummor för första gången. All ilska och all frustration bara rann av henne, berättar hon vidare. Och rektorn på skolan berättar att stämningen har blivit bättre. Eleverna vill spela trummor hela iden.
Så underbart, kära lyssnare.! Tänk er en hel armé av trumspelande soldater. FN köper in hundratusentals trummor och sänder dem till Afghanistan. Alla soldater marscherar fram till talibanerna, spelande på sina trummor. Talibanerna vet inte till sig av glädje och börjar ävenledes spela på trummor. Månne alla börjar dansa av ren glädje? Och förbrödringen blir total! Men vad säger Bofors om sina sjunkande inkomster för vapen?
Själv ska jag ta mig ett ordentligt snack med polis och politiker här i Malmö. Jag ska uppmana dem att låta hela Malmö börja slå på trummor – och simsalabim vi blir av med allt våld på gatorna. Varför har ingen tänkt den tanken förut? Jag vill ändå, trots allt våld som ständigt frodas på gatorna, slå ett slag, möjligen på en trumma, för Malmö. Här är vi ju både förgyllda och klädda med diamanter. MFF har vunnit SM-guldet i fotboll och burit hem den eftertraktade bucklan – och det samma år som MFF firar sitt 200-årsjubileum. Snacka om fest på Gustav Adolfs torg förra måndagen med 20 000 åskådare! Och så har Malmös guldpojke Zlatan fått ta emot en guldboll. Men han slår förstås inte på trummor. Han slår klacksparkar, och det gör han tydligen rätt så bra, med tanke på att det är hans femte guldboll. Och som om det inte räckte, fick damerna i fotbollsklubben LDB Malmö ta emot Sydsvenskans pris Diamantbollen för sin guldplacering. Tala om en förgylld stad – trots allt. Men inte sjutton firades dessa damer med en guldfest på torget i Malmö. Det är trots allt skillnad på guld och guld – tycker tydligen det manliga fotbollsfolket.
Förgylld har Köpenhamn återigen blivit. Efter månader av saknad och tomhet har den lilla sjöjungfrun återförts till den danska huvudstaden. Platsen där hon alltid suttit på sin sten ute i vattnet vid Langelinie, bara två kilometer fån Nyhavn, har varit upptagen av en kopia i flera månader, allt medan originalet har förgyllt den danska paviljongen vid världsutställningen i Shanghai. Över fem miljoner besökare har beundrat den lilla jungfrun på andra sidan av vårt jordklot. Många, många fler miljoner har alldeles säkert läst den vackra, men ack så sorgliga sagan av Hans Christian Andersen, med vilken han har förgyllt tiden för oss sagoälskare.
I Storbritannien slås det på trumman för ett nytt kärlekspar. Efter flera hundra år får engelsmännen nu en prinsessa av ickeadlig börd. Prins William, prins Charles och prinsessan Dianas son, har förlovat sig med en kvinna av folket. Det sägs att the queen is amused. Bröllopet lär väl inte gå spårlöst förbi. Och detta i ett Storbritannien som ekonomiskt går på knäa. Folket får väl , som vanligt, betala även detta kalas, precis som vi gjorde i somras, när vår kronprinsessa gifte sig med sin son av folket.
Nu är det bara så att i Storbritannien avkrävs folket stora uppoffringar för att få finanserna att gå ihop. Detta begärs av ministrarna, av vilka arton är mångmiljonärer. Det är klart, besparingarna drabbar inte dem – i ett land med minimala bolagsskatter. Det drabbar som vanligt de svagaste i samhället. Men glans och gloria över det brittiska samhället! Devisen låter: Låt oss förgylla tillvaron på bekostnad av skattebetalarna.
Kära lyssnare, jag vill slå på trumman för egenskaper som broderskap, jämlikhet och solidaritet. Tänk på det nu inför den stundande julen. Får jag slå på trumman för TUFF:s mangogram som kommer många fattiga i Indien till del? Vet ni inte vad ni ska skänka, skänk en slant till TUFF:s projekt i Indien. Köp ett mangogram, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1277
lördag, november 13
”Tysk, men inte nazist”
Robert Stieger var en av Svenska Freds mest aktiva medlemmar. Tillhörde Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) i många år och framträdde ofta i skolor och argumenterade för fred genom att berätta om sina erfarenheter av krig och krigsfångenskap, vilket gjort honom till en inbiten krigsmotståndare och pacifist. Strax före sin död 2004 kom hans bok ”Drei gestohlene Jahre” [Tre stulna år] ut på ett tyskt förlag.
Nu har Marianne Stieger, regelbunden medarbetare i Radio Tuff, översatt boken med titeln ”Tysk, men inte nazist” (Instant Book 2010). Där berättar Robert om sin uppväxt i en vänsterfamilj i München. Som 17-årig konststuderande tvangs han ut i kriget, först mot partisaner i Frankrike och sedan mot amerikaner i Italien Här en bild av den verklighet han upplevde:
”Tio meter framför mig högg en fullträff tag i tre av mina kamrater. Söndertrasade kroppsdelar var allt som blev kvar. Luftrycket från explosionen kastade mig i diket med en fruktansvärd kraft. Ryggsäcken måste ha räddat mitt liv eftersom den var översållad av hål efter splitter, och i ansiktet hade jag mina kamraters blod och köttslamsor.”
Robert hamnade i amerikansk krigsfångenskap i Italien. Inte förrän två efter kriget kunde han som 21-åring återförenas med sina föräldrar. Att behålla krigsfångar efter krigets upphörande var ett brott mot Genèvekonventionen, men amerikanerna kringgick dessa krigslagar genom att kalla fångarna för ”Disarmed Enemy Forces” (Avväpnade fiendestyrkor).
Ändå kom Robert Stieger lindrigare undan än många andra tyska fångar. Den kanadensiske journalisten och historikern James Bacque har bland annat i boken ”Other losses” skildrat amerikanska friluftsläger för tyska fångar längs Rhenstranden. Oskyddade mot regn och kyla var dödligheten så hög att de kallades ”Eisenhowers dödsläger”. Och i sin bok ”Vallmobadet” har Ernst Brunner berättat om de ännu värre fånglägren i Frankrike efter kriget. Allra värst hade tyska fångar det i Sovjetunionen. Många dog och de sista överlevande kom hem som utmärglade skuggor först tio år efter kriget.
Prästen Siv Källstigen säger på Tyresöradion om Robert Stiegers bok: ”Välskriven, mycket intressant och upprörande, ja en fredspredikan”
-------------------------------------------
Åke Sandin
(Boken finns att beställa av Tuff på tuffmail@spray.se och 08- 712 4463)
Nu har Marianne Stieger, regelbunden medarbetare i Radio Tuff, översatt boken med titeln ”Tysk, men inte nazist” (Instant Book 2010). Där berättar Robert om sin uppväxt i en vänsterfamilj i München. Som 17-årig konststuderande tvangs han ut i kriget, först mot partisaner i Frankrike och sedan mot amerikaner i Italien Här en bild av den verklighet han upplevde:
”Tio meter framför mig högg en fullträff tag i tre av mina kamrater. Söndertrasade kroppsdelar var allt som blev kvar. Luftrycket från explosionen kastade mig i diket med en fruktansvärd kraft. Ryggsäcken måste ha räddat mitt liv eftersom den var översållad av hål efter splitter, och i ansiktet hade jag mina kamraters blod och köttslamsor.”
Robert hamnade i amerikansk krigsfångenskap i Italien. Inte förrän två efter kriget kunde han som 21-åring återförenas med sina föräldrar. Att behålla krigsfångar efter krigets upphörande var ett brott mot Genèvekonventionen, men amerikanerna kringgick dessa krigslagar genom att kalla fångarna för ”Disarmed Enemy Forces” (Avväpnade fiendestyrkor).
Ändå kom Robert Stieger lindrigare undan än många andra tyska fångar. Den kanadensiske journalisten och historikern James Bacque har bland annat i boken ”Other losses” skildrat amerikanska friluftsläger för tyska fångar längs Rhenstranden. Oskyddade mot regn och kyla var dödligheten så hög att de kallades ”Eisenhowers dödsläger”. Och i sin bok ”Vallmobadet” har Ernst Brunner berättat om de ännu värre fånglägren i Frankrike efter kriget. Allra värst hade tyska fångar det i Sovjetunionen. Många dog och de sista överlevande kom hem som utmärglade skuggor först tio år efter kriget.
Prästen Siv Källstigen säger på Tyresöradion om Robert Stiegers bok: ”Välskriven, mycket intressant och upprörande, ja en fredspredikan”
-------------------------------------------
Åke Sandin
(Boken finns att beställa av Tuff på tuffmail@spray.se och 08- 712 4463)
söndag, november 7
VÅRA BARNBARNS DOM ÖVER OSS !?
Nu börjar jag bli så gammal –en verklig ”gamgubbe” som man sa i min ångermanländska barndom—att jag blivit släktens stamhövding. Inte alltid behandlar mina kära anförvanter mig med den respekt som denna ställning borde medföra. För några år sedan var vi barnvakter här hemma för mina två yngsta barnbarn. De skulle sova gosande i min säng bredvid min kära kvinna. När jag bäddade på golvet i vardagsrummet åt mig själv vände jag mig självömkande till sjuårige dottersonen Jacke och sa förebrående:
--När dina kusiner Theodor och Sofia var små fick de ligga på golvet i mitt datarum!
Då vände sig den lille krabaten med ett försmädligt leende emot mig och sa:
--Det är andra tider nu, Åke!
Denna replik har sedan tyvärr blivit ett elakt talesätt bland mina släktingar. Kom att tänka på det när jag för någon vecka sedan lade in texten ”Churchills gloria flagnar” på min blogg www.tuffsandin.blogspot.com . Som källor använde jag tre ansedda brittiska medier, The Independent, BBC och The Guardian. De var fulla av komprometterande citat från ”den störste statsmannen under 1900-talet”, som Churchill kallats.
Churchill bidrog inte bara genom sin aversion mot indiska befrielsesträvanden till att ca tre miljoner bengaler svalt ihjäl 1943. Hans rasistiska ord om Gandhi och andra indier är trista att nämna liksom hans förakt för färgade människor i allmänhet, ja han hoppades att ”arierna” skulle triumfera. Han tyckte det var bra att britterna på 1920-talet med gas dödade irakier, ”ociviliserade stammar”, som han kallade dem. Och han varnade för mångkulturella samhällen och förordade etnisk rensning, i varje fall av tyskar. Så här sa han i brittiska parlamentet 1944:
”Fördrivning är metoden, som såvitt jag kan se, kommer att bli högst tillfredsställande och varaktig. Inte längre kommer det att vara någon folkblandning, som kan orsaka ändlösa svårigheter. (....) En total rensning kommer att göras. Jag är inte oroad av dessa stora folkförflyttningar, som under nutida förhållanden är möjligare att utföra än någonsin”
Tillsammans med vapenbrodern Stalin beslöt därför Churchill att etniskt rensa 14 miljoner tyskar från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och kring nedre Donau, där deras förfäder bott i århundraden. Över två miljoner civila dog på kuppen, en nedtystad förintelse.
Churchill, som föddes 1874, var ett barn av sin tid och dess fördomar. Men vi är själva barn av vår tid -- och kanske av våra förvillelser. Kommer våra barnbarn om 40 år att förfasa sig över
att vi som självgoda och giriga konsumister låter många miljoner barn dö i onödan varje år i vår värld,
att de miljarder vi satsar på mat till våra husdjur med 4 miljarder dollar överstiger de anslag vi ger till mat och hälsa för världens över en miljard fattiga,
att vi satsar mera på kosmetika än på att bekämpa analfabetismen,
att vi under julfirandet till minne av ett gossebarns födelse i ett fattigt stall helt grunkfrälst och hysteriskt vräker ut enorma summor på materiella ting,
att vi stillatigande accepterar att tusentals kärnvapen finns (snacka om förintelse!),
att de fem segrarmakterna från 1945 nästan har monopol på dessa förintelsevapen och att de har en gräddfil i världssamfundet sedan 65 år genom sitt permanenta medlemskap i FN:s säkerhetsråd,
att vi trots vårt –hycklande?-- tal om alla människors lika värde tystar ner alla förintelser av folk som inte passar in i våra västliga mediers krigsskildringar?
Barnbarnen kommer att få mycket att undra över, så det återstår bara att citera slutraderna i Bertolt Brechts dikt ”Till kommande släkten”:
”Ack vi, som ville jämna marken för vänlighet kunde själva inte vara vänliga. Men ni, när tiden har kommit då människan hjälper sin medmänniska, tänk på oss med överseende!”
Så kära barnbarn, pissa inte på våra gravar utan tänk på oss med överseende!
-------------------------------------------------
Åke Sandin med en text som inte fick plats i Radio Tuff nr 1276
--När dina kusiner Theodor och Sofia var små fick de ligga på golvet i mitt datarum!
Då vände sig den lille krabaten med ett försmädligt leende emot mig och sa:
--Det är andra tider nu, Åke!
Denna replik har sedan tyvärr blivit ett elakt talesätt bland mina släktingar. Kom att tänka på det när jag för någon vecka sedan lade in texten ”Churchills gloria flagnar” på min blogg www.tuffsandin.blogspot.com . Som källor använde jag tre ansedda brittiska medier, The Independent, BBC och The Guardian. De var fulla av komprometterande citat från ”den störste statsmannen under 1900-talet”, som Churchill kallats.
Churchill bidrog inte bara genom sin aversion mot indiska befrielsesträvanden till att ca tre miljoner bengaler svalt ihjäl 1943. Hans rasistiska ord om Gandhi och andra indier är trista att nämna liksom hans förakt för färgade människor i allmänhet, ja han hoppades att ”arierna” skulle triumfera. Han tyckte det var bra att britterna på 1920-talet med gas dödade irakier, ”ociviliserade stammar”, som han kallade dem. Och han varnade för mångkulturella samhällen och förordade etnisk rensning, i varje fall av tyskar. Så här sa han i brittiska parlamentet 1944:
”Fördrivning är metoden, som såvitt jag kan se, kommer att bli högst tillfredsställande och varaktig. Inte längre kommer det att vara någon folkblandning, som kan orsaka ändlösa svårigheter. (....) En total rensning kommer att göras. Jag är inte oroad av dessa stora folkförflyttningar, som under nutida förhållanden är möjligare att utföra än någonsin”
Tillsammans med vapenbrodern Stalin beslöt därför Churchill att etniskt rensa 14 miljoner tyskar från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och kring nedre Donau, där deras förfäder bott i århundraden. Över två miljoner civila dog på kuppen, en nedtystad förintelse.
Churchill, som föddes 1874, var ett barn av sin tid och dess fördomar. Men vi är själva barn av vår tid -- och kanske av våra förvillelser. Kommer våra barnbarn om 40 år att förfasa sig över
att vi som självgoda och giriga konsumister låter många miljoner barn dö i onödan varje år i vår värld,
att de miljarder vi satsar på mat till våra husdjur med 4 miljarder dollar överstiger de anslag vi ger till mat och hälsa för världens över en miljard fattiga,
att vi satsar mera på kosmetika än på att bekämpa analfabetismen,
att vi under julfirandet till minne av ett gossebarns födelse i ett fattigt stall helt grunkfrälst och hysteriskt vräker ut enorma summor på materiella ting,
att vi stillatigande accepterar att tusentals kärnvapen finns (snacka om förintelse!),
att de fem segrarmakterna från 1945 nästan har monopol på dessa förintelsevapen och att de har en gräddfil i världssamfundet sedan 65 år genom sitt permanenta medlemskap i FN:s säkerhetsråd,
att vi trots vårt –hycklande?-- tal om alla människors lika värde tystar ner alla förintelser av folk som inte passar in i våra västliga mediers krigsskildringar?
Barnbarnen kommer att få mycket att undra över, så det återstår bara att citera slutraderna i Bertolt Brechts dikt ”Till kommande släkten”:
”Ack vi, som ville jämna marken för vänlighet kunde själva inte vara vänliga. Men ni, när tiden har kommit då människan hjälper sin medmänniska, tänk på oss med överseende!”
Så kära barnbarn, pissa inte på våra gravar utan tänk på oss med överseende!
-------------------------------------------------
Åke Sandin med en text som inte fick plats i Radio Tuff nr 1276
lördag, november 6
Påannons av Radio Tuff nr 1276
Kortfattat om Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1276) söndag 7 november kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 21 november på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Välkommen du också med dina synpunkter! Ring mig på 08-712 4463 eller e-posta till ake.sandin@tyresoradion.se .
PÅANNONS:
”Veckans rosor” till en solidarisk skola, en insändare i DN, en artikel i Svenska Dagbladet om Afghanistan, en recension av en Palestinabok, två brittiska journalister om Churchill och fina gåvotips i TUFF-bladet.
Maj-Britt Theorin, tidigare under många år riksdagsledamot, nedrustningsambassadör m m, om sin syn på den svenska militära insatsen i Afghanistan, påpekar ordvrängeri och varnar för att Sverige blir en Natovasall.
Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson kommenterar det dåliga valdeltagandet i USA, ger en känga till norska nobelkommittén och den amerikanska ”friheten” att bära vapen.
Marianne Stiegers inslag har rubriken ”Att vara del av statistik”, handlar om vårdköerna och det myckna talet att de har kortats.
Hampus Eckerman rapporterar om ”Forum för levande historia, Tony Blair, olika bomb- och terroristhot i Sverige och England samt Carl Bildt om Afghanistan.
(Åke Sandins krönika ”Våra barnbarns dom över oss?!” fick inte plats i denna sändning av Radio Tuff, men finns att läsa på www.tuffsandin.blogspot.com )
Välkommen du också med dina synpunkter! Ring mig på 08-712 4463 eller e-posta till ake.sandin@tyresoradion.se .
PÅANNONS:
”Veckans rosor” till en solidarisk skola, en insändare i DN, en artikel i Svenska Dagbladet om Afghanistan, en recension av en Palestinabok, två brittiska journalister om Churchill och fina gåvotips i TUFF-bladet.
Maj-Britt Theorin, tidigare under många år riksdagsledamot, nedrustningsambassadör m m, om sin syn på den svenska militära insatsen i Afghanistan, påpekar ordvrängeri och varnar för att Sverige blir en Natovasall.
Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson kommenterar det dåliga valdeltagandet i USA, ger en känga till norska nobelkommittén och den amerikanska ”friheten” att bära vapen.
Marianne Stiegers inslag har rubriken ”Att vara del av statistik”, handlar om vårdköerna och det myckna talet att de har kortats.
Hampus Eckerman rapporterar om ”Forum för levande historia, Tony Blair, olika bomb- och terroristhot i Sverige och England samt Carl Bildt om Afghanistan.
(Åke Sandins krönika ”Våra barnbarns dom över oss?!” fick inte plats i denna sändning av Radio Tuff, men finns att läsa på www.tuffsandin.blogspot.com )
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1276) 7-21 nov till ....
....till personal och elever vid Strandskolan i Tyresö, som den 14 oktober hade sitt traditionella ”Öppet hus” med massor av olika aktiviteter för att få in pengar till Tuffs projekt i Indien för många tusen fattiga barn. På bara ett par tre timmar lyckades man få in ca 37 000 kr, verkligen beundransvärt jobbat och ett nytt rekord för skolan. Vår indiske partner Bhikhu Vyas har redan e-postat: “Please congratulate Strandskolan for their wonderful and record - breaking performance. I will write to them shortly”
....till insändarskribenten Alf Bengtsson som (DN 26/10) skriver under rubriken ”Afghanistan kan inte besegras militärt”. Han påminner om att afghanerna för länge sedan stod emot tre brittiska invasionsförsök, att de på 1980-talet också motstod Sovjetunionens försök att härska över dem och att amerikanska och andra västliga soldater under hela nio år inte lyckats värst bra. Han påpekar en märklig felprioritering i de senaste årens utländska närvaro i landet: ”Av kostnaderna för de internationella insatserna i Afghanistan går maximalt 5 procent till bistånd, resterande 95 procent läggs på kulor och krut”. Och han menar, att när det förmenta hotet mot Sverige genom Warszawapaktens upplösning försvann blev internationell tjänstgöring halmstrået som svensk krigsmakt klamrade sig fast vid för att motivera sin existens.
....till Svenska Dagbladet, som (3/11) på sin debattsida Brännpunkt tog in en artikel av bland andra Maj-Britt Theorin, Eva Moberg och Gunnar Fredriksson med rubriken ”Bildt smyger in Sverige i Nato” Den handlar om det svenska engagemanget i Afghanistan och finns att läsa på http://www.svd.se/opi nion/brannpunkt/bildt-smyger-in-sverige-i-nato_5613081.svd
....till Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri, som i sin recension (DN 28/10) av Lotta Schüllerqvists Palestinabok ”Marnas hemlighet” berättar om det palestinska pojklag i fotboll som härom året för första gången deltog i Gothia Cup i Göreborg. Hon citerar dess lagledare, som påpekade, att det var enklare för dem att komma till Sverige än till byn bredvid hemma på Västbanken. Och Rakel Chukri tillägger: ”Att färdas från en palestinsk by till en annan kan ta fyra timmar eller fyra dygn. Vägarna är kantade av förnedrande gränskontroller där palestinier konsekvent behandlas som potentiella förbrytare. I Gaza är situationen ännu mer helvetisk. Sedan Hamas tog över har området isolerats av Israel. Den kollektiva bestraffningen av Gazabor är en av vår tid största skamfläckar:”
....till två brittiska journalister, Johann Hari i The Independent och Soutik Biswas på BBC, som (28/10) skriver kritiskt om ikonen Churchill. Haris artikel har rubriken ”Not his finest hour. The dark side of Churchill”, medan Biswas skriver under rubriken “How Churchill ‘starved’ India”. Mera om detta på www.tuffsandin.blogspot.com , där rubriken är ”Churchills gloria flagnar”
....till senaste Tuff-bladet, som nyligen skickades till nästan 400 medlemmar. Det innehåller tio korta stycken och ett av dem har rubriken ”Tips på fina gåvor” och med texten: ”Av indiska elever fint ritade kort i färg finns med kuvert i åtta-buntar att köpa av Tuff. Pris 40 kr/bunt. Fredssmycken och T-shirts med fredsmotiv finns också för att inte glömma den perfekta presenten, Tuffs mangogram, t ex det med rubriken ’I stället för blommor’, faktiskt en fin julklapp. Eller varför inte ge ett medlemskap i Tuff som julklapp?” Tuff-bladet finns att läsa på www.tuff.fred.se Vid Tuff-mötet den 4 oktober berättade Marianne Stieger om Robert Stiegers bok ”Tysk, men inte nazist”. Då såldes 20 ex av denna bok ,och vi har ännu ett par böcker kvar. Beställ av ake.sandin@tyresoradion.se eller på telefon 08 - 712 4463.
....till insändarskribenten Alf Bengtsson som (DN 26/10) skriver under rubriken ”Afghanistan kan inte besegras militärt”. Han påminner om att afghanerna för länge sedan stod emot tre brittiska invasionsförsök, att de på 1980-talet också motstod Sovjetunionens försök att härska över dem och att amerikanska och andra västliga soldater under hela nio år inte lyckats värst bra. Han påpekar en märklig felprioritering i de senaste årens utländska närvaro i landet: ”Av kostnaderna för de internationella insatserna i Afghanistan går maximalt 5 procent till bistånd, resterande 95 procent läggs på kulor och krut”. Och han menar, att när det förmenta hotet mot Sverige genom Warszawapaktens upplösning försvann blev internationell tjänstgöring halmstrået som svensk krigsmakt klamrade sig fast vid för att motivera sin existens.
....till Svenska Dagbladet, som (3/11) på sin debattsida Brännpunkt tog in en artikel av bland andra Maj-Britt Theorin, Eva Moberg och Gunnar Fredriksson med rubriken ”Bildt smyger in Sverige i Nato” Den handlar om det svenska engagemanget i Afghanistan och finns att läsa på http://www.svd.se/opi nion/brannpunkt/bildt-smyger-in-sverige-i-nato_5613081.svd
....till Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri, som i sin recension (DN 28/10) av Lotta Schüllerqvists Palestinabok ”Marnas hemlighet” berättar om det palestinska pojklag i fotboll som härom året för första gången deltog i Gothia Cup i Göreborg. Hon citerar dess lagledare, som påpekade, att det var enklare för dem att komma till Sverige än till byn bredvid hemma på Västbanken. Och Rakel Chukri tillägger: ”Att färdas från en palestinsk by till en annan kan ta fyra timmar eller fyra dygn. Vägarna är kantade av förnedrande gränskontroller där palestinier konsekvent behandlas som potentiella förbrytare. I Gaza är situationen ännu mer helvetisk. Sedan Hamas tog över har området isolerats av Israel. Den kollektiva bestraffningen av Gazabor är en av vår tid största skamfläckar:”
....till två brittiska journalister, Johann Hari i The Independent och Soutik Biswas på BBC, som (28/10) skriver kritiskt om ikonen Churchill. Haris artikel har rubriken ”Not his finest hour. The dark side of Churchill”, medan Biswas skriver under rubriken “How Churchill ‘starved’ India”. Mera om detta på www.tuffsandin.blogspot.com , där rubriken är ”Churchills gloria flagnar”
....till senaste Tuff-bladet, som nyligen skickades till nästan 400 medlemmar. Det innehåller tio korta stycken och ett av dem har rubriken ”Tips på fina gåvor” och med texten: ”Av indiska elever fint ritade kort i färg finns med kuvert i åtta-buntar att köpa av Tuff. Pris 40 kr/bunt. Fredssmycken och T-shirts med fredsmotiv finns också för att inte glömma den perfekta presenten, Tuffs mangogram, t ex det med rubriken ’I stället för blommor’, faktiskt en fin julklapp. Eller varför inte ge ett medlemskap i Tuff som julklapp?” Tuff-bladet finns att läsa på www.tuff.fred.se Vid Tuff-mötet den 4 oktober berättade Marianne Stieger om Robert Stiegers bok ”Tysk, men inte nazist”. Då såldes 20 ex av denna bok ,och vi har ännu ett par böcker kvar. Beställ av ake.sandin@tyresoradion.se eller på telefon 08 - 712 4463.
fredag, november 5
Bengt Svensson: Valresultat, nobelpris och ”vapenfritt”
Hej alla lyssnare!
Mellanårsvalet i USA gick ungefär som väntat. Republikanerna fick 11 miljoner färre röster än 2008. Jo det stämmer. 11 miljoner färre amerikaner röstade på republikanerna 2010 än 2008. Å andra sidan förlorade demokraterna 30 miljoner röster jämfört med
2008, 35 miljoner jämfört med 65 miljoner.
Så det här valet handlade om vem som var minst impopulär. I flera lokala val ställde samma demokrat upp mot samma republikan som 2008. Medan demokraten vann 2008, så fick den vinnande republikanen 2010 färre röster än samma förlorande republikan 2008.
Jag är ungefär lika upphetsad över demokraternas förlust 2010, som jag var över deras och Obamas triumf 2008. Inte särskilt mycket. Inte mycket kommer att hända de närmaste 2 åren. Obamas hälsoreform och finansreform kommer att läggas på is i brist på finansiering. Finansiering kommer han däremot att få för sina pågående krig och eventuellt kommande. Nobelkommittén var ju omtänksamma nog förra året att förse Obama med en liten grundplåt till upptrappningen av Afghanistankriget, och det värmde säkert. Nobels fredspris har alltmer degenererat till en ritual i inbördes beundran för västs självbelåtna liberaler.
I måndags, dagen före valet, fick lillflickan en oväntad lovdag. Kaliforniens alla offentliga grundskolor höll stängt för att pengarna började ta slut. Genom att under en dag låta bli att betala löner till lärare och annan skolpersonal, skolmåltider, etc, så sparade staten en del pengar, och de hoppas kunna avsluta skolåret under ordnade former i stället för att bara skicka ungarna på sommarlov en vacker dag i maj när göken gal och pengarna är slut.
I förra veckan besökte vi Yosemite (Josämmiti med betoning på ä!) nationalpark. Parken är större än Gotland, men de allra flesta åker in i en återvändsgränd, kanske världens mest storslagna, som heter Yosemite Valley. Där parkerade vi och vandrade upp till en rad byggnader med museum, restaurang och annan service för besökare. På stigen möttes vi av en snygg skylt med texten: Gunfree zone, alltså vapenfri zon!
Jag tolkade det som personalens protest mot ett tidigare beslut i kongressen att tillåta besökare att bära dolda vapen, dvs pistoler, i USA:s nationalparker. Motiveringen var självförsvar. För en amerikansk kongressledamot är det förstås en traumatisk upplevelse att ställas öga mot öga med en till tänderna beväpnad ekorre, som kanske dessutom är medlem i Al Qaida.
-------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1276) 7-21 nov 2010
Mellanårsvalet i USA gick ungefär som väntat. Republikanerna fick 11 miljoner färre röster än 2008. Jo det stämmer. 11 miljoner färre amerikaner röstade på republikanerna 2010 än 2008. Å andra sidan förlorade demokraterna 30 miljoner röster jämfört med
2008, 35 miljoner jämfört med 65 miljoner.
Så det här valet handlade om vem som var minst impopulär. I flera lokala val ställde samma demokrat upp mot samma republikan som 2008. Medan demokraten vann 2008, så fick den vinnande republikanen 2010 färre röster än samma förlorande republikan 2008.
Jag är ungefär lika upphetsad över demokraternas förlust 2010, som jag var över deras och Obamas triumf 2008. Inte särskilt mycket. Inte mycket kommer att hända de närmaste 2 åren. Obamas hälsoreform och finansreform kommer att läggas på is i brist på finansiering. Finansiering kommer han däremot att få för sina pågående krig och eventuellt kommande. Nobelkommittén var ju omtänksamma nog förra året att förse Obama med en liten grundplåt till upptrappningen av Afghanistankriget, och det värmde säkert. Nobels fredspris har alltmer degenererat till en ritual i inbördes beundran för västs självbelåtna liberaler.
I måndags, dagen före valet, fick lillflickan en oväntad lovdag. Kaliforniens alla offentliga grundskolor höll stängt för att pengarna började ta slut. Genom att under en dag låta bli att betala löner till lärare och annan skolpersonal, skolmåltider, etc, så sparade staten en del pengar, och de hoppas kunna avsluta skolåret under ordnade former i stället för att bara skicka ungarna på sommarlov en vacker dag i maj när göken gal och pengarna är slut.
I förra veckan besökte vi Yosemite (Josämmiti med betoning på ä!) nationalpark. Parken är större än Gotland, men de allra flesta åker in i en återvändsgränd, kanske världens mest storslagna, som heter Yosemite Valley. Där parkerade vi och vandrade upp till en rad byggnader med museum, restaurang och annan service för besökare. På stigen möttes vi av en snygg skylt med texten: Gunfree zone, alltså vapenfri zon!
Jag tolkade det som personalens protest mot ett tidigare beslut i kongressen att tillåta besökare att bära dolda vapen, dvs pistoler, i USA:s nationalparker. Motiveringen var självförsvar. För en amerikansk kongressledamot är det förstås en traumatisk upplevelse att ställas öga mot öga med en till tänderna beväpnad ekorre, som kanske dessutom är medlem i Al Qaida.
-------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1276) 7-21 nov 2010
Marianne Stieger: Att vara del av statistik
Kära lyssnare,
Statistik har aldrig intresserat mig särskilt mycket. Blir man dock en del av en statistik, ja då blir det plötsligt mycket intressant. Då får man upp ögonen för, varför saker och ting sker som de sker.
Jag är inte den som gnäller över vår sjukvård i vanliga fall.. Men nu är jag hederligt upprörd över myglet inom vården! Och återigen är det politiker på alla plan som myglar med hjälp av villiga tjänstemän. Men på något sätt måste väl våra landstingsdirektörer göra sig förtjänt av sina höga löner.
För ett år sedan läste jag ett uttalande av en skånsk landstingspolitiker. ”Vi har inga vårdköer i Region Skåne. Alla får vård inom tre månader.” Det låter väl helt underbart. Och jag var glad över att ha hamnat i ett sådant landsting. Pyttsan! Vill ni veta hur man gjorde för att inte vårdköerna skulle överstiga den stipulerade tiden?
Jo, först ”försvann” min remiss i tre månader och kunde inte hittas någonstans. Nytt läkarbesök, ny remiss. Och nu börjar trolleritricket på riktigt. Tre månader hade ju redan gått när den nya remissen kom in. Efter nya tre månader fick jag besked att jag kunde få tid inom tre månader om jag valde ett sjukhus någonstans var som helst i hela Skåne, blott icke i Malmö. Ville jag absolut opereras i Malmö, då var väntetiden åtta månader. Men å andra sidan hade jag valt själv och då gällde inte vårdgarantin.
Jag valde att vänta, eftersom jag ville bli opererad i Malmö. Men plötslig i höstas, precis när de åtta månaderna hade gått, damp det ner ett brev i brevlådan med en vänlig upplysning om att nu ville man ”kapa vårdköerna”, de som alltså inte hade funnits tidigare. Och så hänvisade man mig till en privat klinik. Vips hade man trollat bort mig från vårdkön. Oh inte bara mig, nej, sjuhundra andra patienter hade också trollats bort till samma privata klinik som jag.
Vem opererar där? Jo naturligtvis läkarna från landstinget, men till mycket högre kostnader. Vem betalar det? Och hur påverkar det landstingets omkostnader för vården. Vill ni veta varför man måste operera privat, förutom för att justera fula statistiksiffror? Jo, man har sparat in så till den milda grad på sjuksköterskor att det inte finns tillräckligt många för att kunna operera så mycket som behövs för att hålla köerna på rimlig nivå. Och utan sköterskor inga operationer1 Där står de tomma operationssalarna och kostar pengar, där står väntande läkare och kan inte operera!
Hela den här sorglustiga historien hade jag nog tyckt vara en så privat angelägenhet att den inte är ämne för ett kåseri , om jag inte hade läst i mitt dagliga husorgan –och håll i er nu - att vår socialminister Göran Hägglund (KD) hade lovat en miljard av våra skattepengar till de landsting som kapade vårdköerna. Den 18 december 2009, i god tid före valet, skickade ministern stolt ut följande pressmeddelande: ”Kraftigt kortade köer med kömiljarden – alla landsting får del av pengarna.” Denna kömiljard som ministern hade utlovat och som ledde till landstingens otroliga trollerinummer! Man häpnar! Statistiktrolleri!
På våren 2010 kom dock ändrade regler. Nu skulle de ytterst privata köerna åter räknas in i statistiken. Åter var köerna jättelånga och kömiljarden hade inte åstadkommit ett enda dyft! Men tror någon av er att detta presenterades före valet? Först nu, efter valet, får frågan någon uppmärksamhet. Först nu förstår jag varför jag har bollats runt så här. Inte bara jag, utan tusentals människor över hela landet.
Men egentligen ska jag ju inte gnälla. Jag har haft ytterligare ett år på mig utan att se alla rynkor i spegeln. Nu blir det snart operation av. Men vill jag verkligen det? Vad kommer mina ögon att få se i spegeln efter hela denna väntetid? Mig har det trots allt inte gått någon nöd på. Men alla andra som så har utsatts för landstigens trollerinummer! Borde vi inte utse Göran Hägglund till trolleriminister i stället för socialminister, undrar från Limhamn
-------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1276) 7-21 nov 2010
Statistik har aldrig intresserat mig särskilt mycket. Blir man dock en del av en statistik, ja då blir det plötsligt mycket intressant. Då får man upp ögonen för, varför saker och ting sker som de sker.
Jag är inte den som gnäller över vår sjukvård i vanliga fall.. Men nu är jag hederligt upprörd över myglet inom vården! Och återigen är det politiker på alla plan som myglar med hjälp av villiga tjänstemän. Men på något sätt måste väl våra landstingsdirektörer göra sig förtjänt av sina höga löner.
För ett år sedan läste jag ett uttalande av en skånsk landstingspolitiker. ”Vi har inga vårdköer i Region Skåne. Alla får vård inom tre månader.” Det låter väl helt underbart. Och jag var glad över att ha hamnat i ett sådant landsting. Pyttsan! Vill ni veta hur man gjorde för att inte vårdköerna skulle överstiga den stipulerade tiden?
Jo, först ”försvann” min remiss i tre månader och kunde inte hittas någonstans. Nytt läkarbesök, ny remiss. Och nu börjar trolleritricket på riktigt. Tre månader hade ju redan gått när den nya remissen kom in. Efter nya tre månader fick jag besked att jag kunde få tid inom tre månader om jag valde ett sjukhus någonstans var som helst i hela Skåne, blott icke i Malmö. Ville jag absolut opereras i Malmö, då var väntetiden åtta månader. Men å andra sidan hade jag valt själv och då gällde inte vårdgarantin.
Jag valde att vänta, eftersom jag ville bli opererad i Malmö. Men plötslig i höstas, precis när de åtta månaderna hade gått, damp det ner ett brev i brevlådan med en vänlig upplysning om att nu ville man ”kapa vårdköerna”, de som alltså inte hade funnits tidigare. Och så hänvisade man mig till en privat klinik. Vips hade man trollat bort mig från vårdkön. Oh inte bara mig, nej, sjuhundra andra patienter hade också trollats bort till samma privata klinik som jag.
Vem opererar där? Jo naturligtvis läkarna från landstinget, men till mycket högre kostnader. Vem betalar det? Och hur påverkar det landstingets omkostnader för vården. Vill ni veta varför man måste operera privat, förutom för att justera fula statistiksiffror? Jo, man har sparat in så till den milda grad på sjuksköterskor att det inte finns tillräckligt många för att kunna operera så mycket som behövs för att hålla köerna på rimlig nivå. Och utan sköterskor inga operationer1 Där står de tomma operationssalarna och kostar pengar, där står väntande läkare och kan inte operera!
Hela den här sorglustiga historien hade jag nog tyckt vara en så privat angelägenhet att den inte är ämne för ett kåseri , om jag inte hade läst i mitt dagliga husorgan –och håll i er nu - att vår socialminister Göran Hägglund (KD) hade lovat en miljard av våra skattepengar till de landsting som kapade vårdköerna. Den 18 december 2009, i god tid före valet, skickade ministern stolt ut följande pressmeddelande: ”Kraftigt kortade köer med kömiljarden – alla landsting får del av pengarna.” Denna kömiljard som ministern hade utlovat och som ledde till landstingens otroliga trollerinummer! Man häpnar! Statistiktrolleri!
På våren 2010 kom dock ändrade regler. Nu skulle de ytterst privata köerna åter räknas in i statistiken. Åter var köerna jättelånga och kömiljarden hade inte åstadkommit ett enda dyft! Men tror någon av er att detta presenterades före valet? Först nu, efter valet, får frågan någon uppmärksamhet. Först nu förstår jag varför jag har bollats runt så här. Inte bara jag, utan tusentals människor över hela landet.
Men egentligen ska jag ju inte gnälla. Jag har haft ytterligare ett år på mig utan att se alla rynkor i spegeln. Nu blir det snart operation av. Men vill jag verkligen det? Vad kommer mina ögon att få se i spegeln efter hela denna väntetid? Mig har det trots allt inte gått någon nöd på. Men alla andra som så har utsatts för landstigens trollerinummer! Borde vi inte utse Göran Hägglund till trolleriminister i stället för socialminister, undrar från Limhamn
-------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1276) 7-21 nov 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)